I tystnaden kan ingen höra dina skrik

Varför hade hon hamnat här?
Varför hörde ingen hennes rop?
Varför var det så förbannat tyst?
Varför var allt så… vitt?
________________________________________________________________________________

Trafiklarmet slog emot Jenny när hon öppnade porten. Med en grimas och en tung suck klev hon ut, tittade upp på den blygrå himlen och drog jackan tätare om halsen. Snön började redan singla ner i små flingor. Strax kom de tätare och tätare. Inom bara ett par minuter gick det knappt att se gångstigen framför fötterna. Inte klokt vad fort det hade gått för ovädret att komma hit, tänkte hon.
Trängseln var stor i vänthallen till pendeltåget. Ingen ville stå ute i den rasande stormen.
Alla trampade med fötterna och frustade och talade om ovädret och kylan. Ett par bredvid henne talade om att de skulle försöka ta ledigt en vecka och resa till värmen någonstans. Jenny suckade tyst när hon avundsjukt hörde det, själv hade hon ingen semester kvar att ta ut. Förresten, inga pengar att resa för heller. Nu blev hon ännu mer modfälld än hon hade varit under morgonen och förbannade tillvaron som bara verkar byggd på dessa sabla pengar! Sen insåg hon med skam att det faktiskt fanns de som har det mycket värre. Ingenstans att bo, tänk bara att behöva vara uteliggare nu! Hon rös till och kurade ihop sig över bara tanken.
Högtalaren skrällde till och meddelade att pendeltågen var försenade och att det som skulle ha kommit om fem minuter var inställt på grund av motorfel. Folk hördes klaga högljutt överallt. En kille sa till sina polare att det var märkligt att de inte kunde bygga tåg för sådant här väder när det knappast var något nytt varje år. De övriga nickade instämmande.
Jenny tog fram mobilen och knappade fram numret till jobbet. Det tutade bara upptaget, så hon blev kopplad till växeln. Hon bad dem meddela att hon var försenad på grund av pendeltrafiken. Växelflickan sa att det var många som ringde om det. En del hade fastnat med bilarna i snön. Det var inte många som kommit ännu. De småpratade lite ett par minuter till, sen gick hon till Pressbyrån och köpte en korsordstidning. Pennan låg i väskan. Bara att sätta sig och vara kreativ, tänkte hon ironiskt. Snart var Jenny djupt försjunken i lösandet, så djupt att hon aldrig märkte av … att omgivningen förändrades.
När hon tittade upp efter en stund, för att kolla av trafikinformationen och klockan, så upptäckte hon att hon var alldeles … ensam!? Förvirrad reste hon sig långsamt upp. Handen som höll i pennan öppnade sitt grepp varpå pennan, som i slowmotion, föll mot golvet. Märkligt nog hördes inget ljud när den slog i. Den andra handen höll krampaktigt i korsordstidningen. Hjärtat slog fort i bröstet och dess ljud ekade inuti henne. Jenny visste inte hur länge hon stod så, bara att det verkade som en evighet. Vad hade hänt? Var fanns alla människor som stått här nyss? Sov hon ännu? Var det en dröm? En mardröm?
Jenny tittade automatiskt mot biljettluckan, men där var bara ett tomt hål, det fanns ingen där. Förvirrat och osäkert gick hon mot utgången. Snöstormen hade avtagit utanför och solen sken från en klarblå himmel. Lättad av synen tryckte hon upp dörren och klev ut. Leendet försvann långsamt från hennes ansikte när hon stod i snön utanför. Det var … tyst… kompakt tyst. Jenny såg åt ena hållet, men det var bara vitt överallt. Hon såg åt det andra hållet… lika vitt där! Inga hus eller träd syntes någonstans! När hon vände sig om för att gå tillbaka in i stationshuset… så fanns det ingen byggnad där längre! Det var tyst, tyst och vitt, vitt… överallt. Hon öppnade munnen och ropade:
- Hallåååååå... finns det någon här?
Tystnaden var kompakt, inget hördes, inte det minsta prassel ens. Varför hörde ingen hennes rop?
Varför var det så förbannat tyst? Varför var allt så… vitt? Jenny pulsade fram i snön, mer för att ha något att göra, hon kunde inte gärna stå kvar på en och samma plats. Det här måste vara en dröm, det här kan inte hända i verkligheten, tänkte hon. Efter en stunds pulsande stannade hon, såg sig omkring, ropade:
- Hallåååååå... finns det någon här?
Jenny upprepade detta så många gånger att hon tappade räkningen. Till slut sjönk hon ner i snön och började gråta av utmattning och skräck. Då hörde hon det… ett ljud! Hon tittade upp, tystnade och lyssnade ihärdigt. Inget hördes. Efter en stund, som var omätbar för henne, reste sig Jenny upp igen och dammade av sig snön. Då hördes ett vinande ljud. Förvånat tittade hon upp. Synen hon såg var fasansfull! Jenny öppnade munnen och skrek, skrek, skrek...

Ett vinande ljud hördes igen och hennes huvud for i en båge genom luften…
… och landade ljudlöst i snön. Hon skrek ännu… tyst… men…

… i tystnaden kan ingen höra dina skrik…

Författare:

Publicerat

Dela: