Publicerat
Kategori: Novell

I väntan på ett mirakel

I väntan på ett mirakel

Ja ha, så var det dags för läkarbesök igen. Efter otaliga kontroller åren igenom var det nog bara att säga adjö till det där med barn. Och nu hade jag ju inte längre sällskap med någon så graviditet fanns inte på tapeten. Jag hade alltså inga som helst förhoppningar när min gynekolog kom tillbaka efter massiv testtagning på grund av utebliven månatlig blödning och molande smärta i nedre regionen. Snarare hade jag redan förberett mig på det värsta - äggstockscancer. Jag satt och vred mig i besöksstolen när jag såg min gynekolog Stefan närma sig skrivbordet. Förvirrad tittade han på mig med rynkade ögonbryn:

- Cecilia, du är gravid.

- Nej, det kan inte stämma, jag har ju inte haft sex på flera veckor, i alla fall inte i den här menscykeln. Och vem skulle i så fall vara pappa?

- Det kan du nog bäst svara på själv tror du inte det?

Stefan log lite besvärat och petade i nagelbandet som såg ut som ett eget litet konstverk. Överhuvudtaget var han en fulländning av det manliga könet. Tänk om han hade varit far till barnet? Jag började fantisera om vindsvåning på Östermalm och mig själv med vackert rundad mage gåendes på stranden vid vårt hus på Österlen. Han kom emot mig och med sina starka brunbrända armar lyfte han upp mig och snurrade runt runt runt…

Jag vaknade upp som ur ett rus och tittade upp i hans bruna ögon som glittrande blickade ner på mig. Ner? Jag befann mig tydligen på golvet med honom över mig (önsketänkande) eller kanske snarare bredvid mig.

- Ste, ste, stefan, vad gör du här? Jag kände en sur uppstötning på väg. Det hade jag nog inte haft sedan jag var barn.

- Du svimmade bara, ingen fara, det kan vara det låga blodtrycket som många kvinnor drabbas av i början av graviditeten. Det är även den som orsakar trötthet, illamående och…

- Ja, ja, vad sa du? Sa du verkligen att jag är gravid?

- Ja, testerna ljuger inte, sa Stefan och tittade på mig som om jag var ett litet barn i behov av vägledning och tröst.

Han hjälpte mig upp från den ofördelaktiga posen som jag hade intagit på stengolvet, med höger ben korsat alldeles för högt över vänster ben så att den obefintliga bikinilinjen blottades. Å andra sidan var det kanske inte något som han reflekterade över ens en gång. Nej det påminde väl för mycket om själva arbetsfältet, eller mullvadsgångarna som han intresserade sig för. Nej, om man skulle förföra honom, så var det definitivt inte de lägre regionerna man hade att spela med. Den saken var säker. Men varför såg jag plötsligt Stefan som sexobjekt? Han var lyckligt gift med fyra små barn. Det kanske fanns någon fysiologisk orsak? Om jag överhuvudtaget skulle knysta något om sexliv under graviditeten för Stefan, skulle jag få en pinsam utläggning om konsekvenserna av ökad blodtillströmning till nyss nämnda regioner. Och det hade jag definitivt ingen lust att utsätta mig för. Eller var det helt enkelt så att jag redan i detta tidiga stadium hade insett att det inte fanns någon far till barnet och att jag genom dessa plötsliga fantasier försökte lugna ner mig på något sätt. Genom att fantisera om första bästa trygga man alltså? Han var dessutom den enda som än så länge kände till mitt välsignade tillstånd, vilket gjorde honom speciell. Som om han var delaktig och till och med skyldig att hänga med i graviditetens fortskridande.

Det snurrade fortfarande i huvudet där jag satt i besöksstolen och försökte fixera blicken på Stefan. Jag var naturligtvis i något slags chocktillstånd, inte minst därför att jag är en kvinna med enormt kontrollbehov. En oväntad graviditet stämde definitivt inte in i min uppfattning om hur sakernas tillstånd borde förhålla sig när man inte har fast sällskap. Det är klart att man kan bli gravid ändå, men det förutsätter väl rimligtvis att någon form av samliv har ägt rum?

- Du är alltså helt oförberedd på det här?

Stefan tittade djupt in i mina ögon, som för att utröna om jag verkligen talade sanning.

- Ja, om jag är gravid så är jag skengravid. Kan du inte göra om testet? Det var kanske någon tjej före mig som hade sitt kiss i nåt rör i receptionen och så förväxlade du helt enkelt mitt kiss med hennes. Gå ut och titta med en gång! Om klisterlappen har fallit bort, kan jag meddela att mitt kiss är aningen ljusare än andras. Det kan vara den mänskliga faktorn alltså som har spelat oss ett spratt.

Jag hörde mig själv skratta som en äldre dam som hade regredierat och kommit i målbrottet igen.

- Nej, du är gravid Cecilia! Jag förstår att det kan vara svårt för dig att ta till dig det här just nu, särskilt som de fertilitetstester vi gjorde för några år sedan visade att du har svårt för att bli gravid.

- Men det är inte det! Jag har inte haft något samliv under de senaste veckorna!

Det var lika bra att tala med läkare på läkares vis. Samliv betyder rätt och slätt sexliv på läkarspråk som alla vet.

- Å jo, nog måste det ha funnits någon, eller så har du blivit befruktad av Gud Fader själv, sa Stefan med ett snett leende.

- När ska jag i så fall få barn? Jag var inte alls road av hans försök till skämt.

- Ja, det är just det, beräknad dag borde vara runt jul. När var första dagen på din senaste menstruation?

Jag visste exakt, eftersom min blödning hade varit som en klocka sedan jag separerade från Thomas och därmed slutade försöka skaffa barn. Det var ironiskt på något vis, som om hela min kropp drog en suck av lättnad och återgick till det normala när jag blev av med själva cancersvulsten, Mr T.

Stefan tog fram sin skolalmanacka och räknade. För varje omräkning ryckte det mer och mer i mungipan. Till slut tittade han upp på mig med en enda stor leende mun.

- Du väntar nog ett litet Jesusbarn trots allt. Barnet är beräknat till julafton.
*
Jag hade ingen tanke på abort, särkilt med tanke på hur länge jag och Thomas hade försökt göra barn utan resultat. Det var helt enkelt ett under att jag nu hade blivit gravid helt på egen hand. Eller var det verkligen så? Jag hade faktiskt haft ett par oskyddade one-night-stands, men det måste ha varit förra menscykeln. Livet hade varit minst sagt kaotiskt efter skilsmässan och det kunde kanske vara så att jag blandade ihop veckorna.

Hur mycket jag än grubblade på det, kunde jag inte komma på vem jag skulle kunna påtvinga ett ofrivilligt faderskap. Ju mer jag funderade på det, desto mer insåg jag att jag nog ville ha den här graviditeten och det här barnet för mig själv. Det var MITT verk, eventuellt med den heliga andens hjälp till självhjälp. Jag var ju inte så religiös, men vartefter graviditeten fortskred, undrade jag om inte något andligt hade hjälpt mig på traven. Jag kanske var utvald av något högre väsen att föda nästa Messias. Nej, det verkade högtravande, men varför skulle han dessutom vara beräknad till julafton? Och varför utgick jag ifrån att det var ett litet gossebarn jag skulle föda?

Jag mådde i alla fall pyton. Kräktes ända in i femte månaden, sedan gick jag in i ett slags andligt rus då jag såg alla i min omgivning som gudasända. Jag log fromt mot alla människor jag mötte. Mitt vokabulär hade också blivit mer religiöst. Jag gick i väntans tider, precis som alla andra när det lider mot jul, men jag hade förstås något mycket större att se fram emot.

*
Julen närmade sig och jag blev bara tjockare och tjockare. I mitten av november började julskyltningen ta fart på allvar och framåt början av december var julkommersen ett faktum. Jag pyntade och fejade som besatt i lägenheten. Allt måste vara fint när bebisen bars över tröskeln till vårt gemensamma hem. Min energi var total. Jag bestämde mig till och med för att anordna en liten glöggbjudning för mina närmaste vänner och deras familjer. Nuförtiden var alla stadgade med tredje barnet eller skilsmässa på väg. Det var antingen eller på något vis. Märkligt att det inte finns någon annan form att leva än i kärnfamiljen, att allt måste vara så definitivt och dramatiskt. Vi ska ju alla dö någon gång, så varför inte leva lite som man har lust till istället för att lyssna till samhällets normer och värderingar? Fast jag var väl inte rätt person att predika om det, med tanke på att jag bara för mindre än ett år sedan var på väg att förverkliga den riktiga kärnfamiljsdrömmen.

Men nu när jag såg alla stressade par välla in över tröskeln till min glöggfest, var jag i alla fall mycket nöjd med mitt annorlunda livsval, som jag bara delvis hade valt själv. Gör-det-själv-befruktningen var väl knappast något jag hade kunnat råda över. Däremot hade jag ju valt att behålla barnet. Det kändes som om jag aldrig någonsin skulle fastna i parfällan igen. Jag och min son skulle vara vår egen lilla familj. Vi skulle stötta varandra mot en värld full av kärnfamiljer. Det skulle aldrig vara någon rädsla för separation eller skilsmässa som jag så ofta hade känt som barn. Nej, för det fanns ju inte något manligt överhuvud och vi skulle vara för evigt sammantvinnade som Madonna col Bambino (även om min son inte skulle gå en tidig död till mötes i form av korsfästning).

Jag insåg ganska snart att det inte var helt konfliktfritt att bjuda in en massa par till en ensamstående blivande mamma. De goda råden fullkomligt hopade sig över mig. Det stora samtalsämnet bland kvinnorna var min förestående förlossning. Eftersom jag inte har någon far till barnet uppehöll sig ämnet framförallt kring vem som skulle ”profylaxa” eller andas med mig när värkarna var som värst.

- Det kan väl barnmorskorna göra, eller så finns det ju säkert någon undersköterska som kan hjälpa till, sa Malin, tvåbarnsmamma i stabilt äktenskap.

- Jo, men det kan väl vara bra att ha med sig någon man känner. Jag kan vara med Cecilia! Mina barns far ska ändå ta med Lea och Julia till Mallorca över julen, sa Helen, frånskild tvåbarnsmamma.

Istället för att kalla sin tidigare man för ”före detta man” väljer många frånskilda kvinnor att säga ”barnens far” om den man som de har levt med större delen av sitt vuxna liv. Som om det aldrig någonsin har funnits någon koppling (förutom barnen) eller beroende till denna anonyma person av manligt kön. Käre gode Gud, du som kanske är far till mina barn, tack för att jag inte kommer att behöva tala om det här ”barnets far”.

- Och tack Helen, men jag tror att jag ska klara av förlossningen på egen hand. Jag känner mig rätt stark nu. Det kanske verkar konstigt, men på något sätt känner jag mig starkare än någonsin utan en partner, svarade jag.

Mina vänner stirrade misstroget på mig. Jeanette, gravid med tredje barnet, bröt tystnaden.

- Jamen, jag kan förstå att du inte vill att någon av oss väninnor ska vara med, men varför inte prova på en sån där doula, en stödperson att ha med på förlossningen alltså.

- Ja ha, och vad skulle jag få ut av det, svarade jag skeptiskt. Att man inte kunde få vara ifred med sin graviditet utan att det skulle betraktas som allmänintresse!

- Det är jättebra tror jag, ångade Malin på. Hos en doula kan du få allt stöd du behöver. Och tro mig, du kommer att behöva det. Jag får ju allt stöd jag kan få av min man , men en doula hade inte varit helt fel att ha med ändå med tanke på smärtan.

- Vad sjutton kan en doula göra åt smärtan? Är det någon slags clown som agerar ställföreträdande lustgas eller?

Jag brast i gapskratt och hoppades att mina lustigheter skulle sätta stopp för samtalsämnet, men icke, det verkade snarare trigga dem att fortsätta en segdragen utläggning om vikten av stöd under förlossningar. Finns det överhuvudtaget något annat samtalsämne som får kvinnor att känna sig så kvinnligt identifierade som förlossningar? Den ena väninnan efter den andra gav vittnesmål om hur doulor med sina gedigna kunskaper och erfarenheter av förlossningar hade stöttat kvinnor mentalt så att smärtan reducerats från typ amputation utan bedövning till knivhugg i armen.

Jag satt mest och hummade, ville ju inte verka otrevlig eftersom det var min fest och allt. Som tur var gick alla hem snart därefter så att jag och min älskade bebis-i-magen fick vara ifred och bara rå om varandra.

*
Dagen D eller julafton närmade sig. Glöggbjudningarna avlöpte varandra och jag hade hunnit baka fyra satser lussebullar och två satser pepparkakor, städat lägenheten nitiskt, packat in barnkläder i byrålådorna och köpt julklappar till framförallt bebisen, men även ett par till föräldrar och syskon. Jag visste ju att jag inte skulle vara med på julklappsutdelningen, men vi fick väl ha en minijulafton på sjukhuset kanske. Att jag skulle gå över tiden var ju otänkbart eftersom hela händelseförloppet var ödesbestämt.

Allt var alltså under kontroll tills jag hade den där drömmen som rubbade balansen och gjorde mig rädd för vad som väntade. I drömmen satt jag i en sån där steril sjukhussäng i en stor sjukhussal alldeles ensam. När jag skulle krypa ner var kudden inbäddad under själva underlakanet och hur jag än försökte var det omöjligt att få ut kudden. Jag ringde på hjälp och in kom ett gäng sjukhuspersonal som istället för att få loss kudden, gav sig på min mage som om förlossningen redan var igång. Svettig och förtvivlad väcktes jag av mig själv skrikandes:

- Rör inte min kropp! Det är min bebis!

Darrig och tjock vältrade jag mig ur sängen. Mardrömmar beror till 100 procent på kissnödighet och har ingen verklighetsförankring brukade min mamma säga, så jag stapplade iväg till toaletten och gick sedan och la mig igen.

Men jag kunde inte glömma den där drömmen. Den gnagde som en svältfödd husmus på min hjärna. Förlossningen var något jag inte hade ägnat så mycket tankearbete åt. Graviditeten var ofarlig och ett tillstånd som bara berörde mig och min bebis. Han var än så länge inte utsatt för omvärldens blickar utan låg helt trygg i min livmoder. Men så skulle det inte bli! Människor skulle slita och dra i honom när han gjorde sitt livs maraton. Det skulle dåna i hans öron när huvudet pressades ihop för att komma igenom mitt bäcken. Okända händer skulle treva efter hans kranium och dra ut honom i en okänd och kall värld. Och jag skulle inte kunna skydda honom längre. Om han nu kom ut! Jag kanske inte hade förmåga att pressa ut honom. Mina muskler hade förtvinat under den senaste tiden och profylaxövningar var knappast något jag hade ägnat mig åt. Det fanns inte någon som kunde göra övningarna tillsammans med mig under förlossningen så varför lägga tid på det?

Efter många sömnlösa nätter förstod jag vad jag måste göra.

*
Med svettig hand slog jag numret. Jag som var styrkan personifierad, en moder jord som borde klara av att föda barn under en gran utan någon som helst hjälp mer än av naturens egna krafter. Men jag var trots allt inte mer än människa och nu var det hög tid att ge upp och gräva ner stoltheten. Fyra signaler gick fram och jag skulle precis lägga på luren när någon svarade:

- Ja det är Jonny.

- Oj, nu tror jag att jag måste ha ringt fel. Har jag kommit till Profylaxgänget?

- Ja, det stämmer.

- Ok, jag skulle vilja ha en doula, men det är rätt bråttom eftersom jag ska få barn om en vecka, på julafton alltså.

- Ok, det låter tajt. Alla våra doulor är upptagna fram till mitten av februari. Det är värsta babyboomen just nu.

Det var som att få ett slag i ansiktet. Jag hade drabbats av dödsångest på senaste tiden och hade hängt upp hela mitt och bebins liv på mentalt stöd under förlossningen. Den där Jonny kunde lika gärna ha svarat You are on your own baby and we leave you to die.

- Men det måste väl finnas någon? Jag behöver inte någon utbildad doula, bara något slags stöd så att jag klarar av smärtan.

- Det finns smärtlindring och din partner kan säkert ge dig det mentala stöd som du behöver, svarade Jonny med trött röst.

- Men jag har ingen partner, ingen man, inte ens en far till det här barnet, skrek jag. Och nu var gråten där också, den där hulkande varianten som jag hade fått bekanta mig med under graviditeten.

- Ta det lugnt, om du kan tänka dig en manlig doula så kan jag ställa upp, mumlade Jonny, eller i vilket fall som helst uppfattade jag det så i mitt hyperventilerade tillstånd. Han kanske rent av skrek.

- Du, men du är väl ingen doula? Snyftningarna började avta. Jag vädrade morgonluft.

- Nej, men jag har varit med på min före detta frus förlossning och jag jobbar ju med en massa doulor så man har ju hört en del.

- Ja ha, vad har du för formell utbildning då? Nu hade jag förvandlats från snyfterska till rekryterare.

- Jag är snickare, svarade han allvarligt.

Här fanns inte tid att tveka. Det var bara att anta erbjudandet.

*
Min son föddes på julafton. Det visste jag ju att han skulle göra. Och när han kom ut var han torr och skrynklig som ett russin. Överburen sa barnmorskorna att han var, vilket tydde på att jag hade gått över tiden trots att jag födde på utsatt dag. Så det var nog ett av mina one-night-stands som var pappa. Men nu har jag fått min egen manliga doula som egentligen är snickare och för närvarande bonuspappa till pojken som vi tillsammans hjälptes åt att föda fram. Vem vet hur länge den här familjelyckan kommer att hålla, men det oroar mig inte att tänka så. Det finns ingen beständig lycka, endast stunder av lycka, som någon sa. Och det kanske stämmer.

Skriven av: Emilie Eliasson Hovmöller

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren