IBRO vill hem

IBRO VILL HEM

Av Sevko Kadric.


Pappa, hördes barnets röst i öronen på Mufid Begovic när han håglöst sprang längs spåret från Rö nära Helsingborg på vägen till Landskrona. Han stannade till, lyssnade, ropade Ibro! Ibrahim! och sprang sedan igen, stannade till och ropade. Han kunde svära på att han inte varit borta mer än 10 minuter. Han hade gått för att köpa bromsbelägg, och Ibro hade fått stanna med Murat i garaget.


– Murat, var är Ibro? hade han frågat så snart han hade kommit tillbaka och sett att han inte var med Murat.

– Han är här, bakom bilen, svarade Murat och fortsatte dunka under bilen.

– Var är grabben, Murat? skrek Mufid strax efter, när han insåg att Ibro varken fanns bakom bilen eller i verkstaden överhuvudtaget.

– Han var ju här alldeles nyss, svarade Murat och släppte klubban och tittade efter barnet där han sett pojken alldeles nyss.


Mufid sprang in i träningslokalen bredvid, där alla grejorna för bodybuilding fanns, ropade och stängde av musiken. Killarna med sina uppumpade muskler tittade klentroget på honom och insåg att mannen var desperat. Han kanske har hamnat vid någon apparat, kanske han krupit in och fastnat, kanske han ropar på hjälp, for det genom huvudet på fadern medan han letade efter den försvunne fyraåringen.


– Gud, han kan väl inte ha blivit kidnappad i någon bil som sedan blivit kraschad? tänkte Mufid när han sprang runt i och omkring verkstaden.

Sedan kom han på att det fanns ett spår vid verkstaden, ett riktigt järnvägsspår. Hos familjen Begovic brukade alla historier börja och sluta med järnvägen. I Rakovica hade flera generationer jobbat på järnvägen och försörjt sig på den. De hade jobbat både på smalspår och normalspår, de hade kört ånglok, sedan diesellok tills de fått även eldrivna snälltåg. Till skolan i Ilidza hade de åkt tåg, till badorten hade de åkt tåg, till Zagreb, till Beograd, överallt tåg. De här berättelserna hade gett livet innehåll, de hade varit uppfyllda av dem och barnen hade tagit över dem.


Ibro var för liten för att komma ihåg järnvägen, men han hade hört berättelserna om den. I sagorna om prinsessorna, feerna och jättarna hemma hos Begovic fanns det järnvägar och tåg som tutade.

– Ring polisen! sade Mufid till verkstadsägaren.

– Murat, spring längs spåret mot Helsingborg, så springer jag mot Landskrona, sade Mufid korthugget och satte av längs spåret.


– Ibro, Ibrahim, ropade Mufid vart femtionde steg, med en bön att tåget inte skulle komma.

– Pappa, paappa, fick han svar någonstans från det inre av skräcken och den egna hjärtklappningen.

Pappa, hade han väckts av Ibros röst den gången i december året innan, när Murat höll på att dö i en isvak. Murat hade suttit vid ratten. En kall natt och isgata med tre i bilen. Murat hade gjort en oförsiktig inbromsning, bilen hade sladdat, vält och blivit liggande på taket efter att ha gått genom ett räcke och hamnat ute i sjön. Bara hjulet hade stuckit upp ovanför vattenytan.

Mufid hade suttit i baksätet. Han kom ihåg kylan, vattnet som täppte till näsan, han hade känt slutet närma sig utan vilja att kämpa emot. Då hade Ibro dykt upp för hans inre och ropat: Pappa, pappa, kom hem och han sparkade sönder glasrutan bredvid. Huden på smalbenet hade fastnat på fönstret när han kröp ut. Väl ute kom han på att Murat var kvar vid ratten djupt nere i det kalla vattnet. Då hade Mufid lyckats dra ut honom genom hålet i rutan och upp ur vattnet. Murat hade som genom ett under undgått att få i sig en massa vatten fast han hade varit under vatten en evighet. För passageraren som hade suttit bredvid Murat fanns inte längre någon hjälp att få.

– Ibro, Ibrahim, ropade Mufid medan rösten sviktade. Han stannade till på det öppna spåret, säker på att Ibro inte kunnat gå så långt.

– Är han här? frågade han Murat på långt höll, medan han vinkade åt honom att komma tillbaka.

– Dom har hittat honom, svarade Murat.

– Lever han? var det första Mufid fick ur sig.

– Visst, visst, han sitter och fikar med järnvägspersonal i Ramlösa, svarade brodern.

– Vadå Ramlösa, på den tiden kunde han inte hinna till Ramlösa ens med bil!

– En riktig Begovic, Mufid, skojade brodern för att trösta honom.


Ibro hade tagit chansen när ingen såg efter honom, lämnat verkstaden och börjat gå längs spåret. Ingen visste väl riktigt hur långt han hade kommit, men Johan Meller hade känt håret resa sig när han kommit körande i sin bil och sett en pojke gå på spåret. Han hade tvärstannat och så när orsakat en krock när han hoppade över stängslet och buskarna bredvid spåret och skulle få tag i barnet. Han fick tag i pojken.


– Kan jag få tala med honom? bönföll Mufid polisen om att kontakta dem i Ramlösa så han fick tala med pojken och övertyga sig om att han var vid liv.

– Javisst, svarade polisen. Han fick tala.

– Ibro, Ibro, pojken min, sade Mufid i luren och väntade på att få höra den välkända rösten.

– Ibro vill hem, hördes barnets gråtfyllda röst i andra änden av tråden.

Författare:

Publicerat

Dela: