Ida är skolans Ideal

Måndag.
Klockan är sju på kvällen. Och fastän jag gick upp åtta så har jag fortfarande inte borstat håret eller sminkat mej. Idag är det måndag. Jag struntade att gå till skolan idag. Jag orkade inte. Orkade inte träffa någon. Inte idag. Pappa jobbar nonstop i ett dygn. Så han behöver inte få veta något. Imorgon går jag till skolan. Okej. Imorgon. Det blir bra. Skola imorgon. Nej. Måste jag verkligen? Måste jag träffa alla igen? Jag är så trött, så trött. Alla småungar som springer efter mej. Och så den där jävla Oscar! Varför ska han finnas för? Finns nog inget jag hatar mer än såna som han. Åh, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha. Jag vill ha Emelie. Om jag så ska dö för det. Emelie, Emelie, Emelie…
- Ida

Ida Svensson är en sån tjej alla försöker leva upp till, alla vill vara som hon. Hon är blond, har vackra, gröna ögon som gnistrar när hon ler, och en perfekt kropp. Hon är skolans ideal-tjej. De yngre går efter henne. Killarna omringar henne var och varannan minut. Ida Svensson är populär.

- Hej, Ida. Ida vände sig om i gymnastik salen.
- Hej, Evve. Evve, Evelina. Tönt- Evelina.
- Vill du träna på ringarna?
- Öh… nej. Jag klarar mej.
- Säker? För jag kan hjälpa…
- Nej, jag behöver inte din förbaskade hjälp, Evve!
Ida gick irriterad ur i omklädningsrummet. Där var hon, med sina kompisar. Sina få kompisar. Så vacker, brunett, gröna ögon hon med, och lite småmullig. Hon hade pojkvän. Emelie alltså. Men hon tillhörde inte skolans överklassgäng, som Ida gjorde. Snarare tvärtom, Emelie var feminist. Hon valde sina kompisar med stor omsorg och tyckte säkert inte vidare bra om Ida, som var sådär snygg och populär. Bimbo. Bimbo, bimbo, bambi. Ida försökte strunta i Emelie när hon bytte om. Men det gick inte. Emelie tisslade med sina vänner och kastade blickar åt Ida, som blev blossande röd om kinderna. Men hon visste vad de sa, att hon var en hemsk sminkbomb som bara brydde sej om sitt utseende. Ida klädde av sig och gick in i duschen. Hon kände hur de tittade efter henne. Hon hade aldrig känt sej så här hatad förut. Hur i hela världen skulle hon få Emelie att börja le mot henne, och börja intressera sej för henne?

Tisdag.
Jag fattar inte vad jag gjort för fel. Jag kan ju inte hjälpa hur jag ser ut. Men hon ska inte klaga, hon ser inte så dum ut hon heller. Så det så. Åh, vad jag vill ha henne. Den där jävla Oscar. Han frågade om jag ville komma och kolla på när han spelade fotboll imorgon. Vad skulle jag säja? Dessutom spelar Emelies kille också fotboll. Kanske… kanske är hon där. Hoppas! Jag ska nog gå och ta en alvedon nu. Känner mej inte pigg. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte se ut så här, vara så här. Jag vill bara ha Emelie.
Tänk om någon får reda på att jag gillar Emelie. Vad fan gör jag då? Nej, nej. Bäst att inte tänka. Jag är inte kär i Emelie. Jag är inte kär i en tjej, inte kär i en tjej…
- Ida

- Nå, vad tycker du? Va? Jag är allt bra, va? Flinade Oscar och sprang flämtande fram till Ida som stod insurrad i en tjock ylletröja. Det långa, blonda håret kladdade sej på kinderna och mascaran rann.
- Hmm… sa Ida, hon letade med blicken efter Emelie. Men hittade henne inte.
- Fan vad du är snygg… sa Oscar. Mer hann han inte. Ida kysste honom. Länge. Hon var tvungen att få utlopp för allt. Hon orkade inte hålla det inne längre.
- Åhå, vad var det där? Sa Oscar och slickade sej om munnen. Det där var inte dåligt, hörru! Han flinade och kysste henne igen.
- Oscar, jag är kär i en tjej.
- Va? Han avbröt sej.
- Jag är kär i Emelie.
- Va? Vad snackar du om?
- Ja, asså, jag var tvungen att berätta för nån…
- Den var bra… haha. Ida suckade. Men Oscar bara log.

Torsdag.
Jag kan inte sluta tänka på Emelie. På ett sätt känns det skönt att Oscar inte trodde mej när jag sa det. Men, om hon bara visste att jag gillade henne, så kanske hon skulle börja prata med mej, i alla fall. Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa är arg. Men är orolig också. Han undrade vart jag tog vägen igår. Nu vill han prata om det. Men aldrig att jag berättar, aldrig, aldrig aldrig. Aldrig att jag berättar om Oscar och om Emelie. Aldrig. Jag vill dö. Jag vill inte leva mera.
- Ida

”Varför? Varför?” tänkte ida där de satt vid sina bänkar i NO- salen. Hon satt bredvid Lina och bakom dem satt Emelie och en av hennes kompisar. ”Varför? Gud, säj mej varför det ska vara så här?” Hon kluddrade lite på en lapp. Vad skulle hon skriva? Hon kunde ju lämna en lapp…vad skulle det stå på den? Till slut krafsade hon ner fyra ord, vek ihop lappen och vände sig om. Men Emelie satt inte där längre.
- Vart är Emelie? Frågade hon hennes kompis.
- Vad vill du henne? Frågade kompisen stöddigt och granskade Ida. Hon fick syn på lappen.
- Öh..
- Jag kan lämna den till henne. Jag ska inte läsa… jag lovar. Ida gav lappen till henne, men efter fem minuter hörde hon ett våldsamt fnitter bakifrån. Ida vände sig om. Emelie hade nu kommit tillbaka och hon och hennes kompis fnittrade högljutt åt lappen Ida skrivit. ”FAN!” tänkte Ida. Nu tycker hon jag är en tönt också… ”Åh, snälla gud.. gör inte så här…” Hon gav Emelie en vädjande blick. Snälla…
Emelie tittade undrande på henne och blev allvarlig. Hon satt med lappen i handen. Ida blundade hårt och sprang ut ur klassrummet. Lina följde efter.
- Ida! Ida, hallå? Ida fortsatte att springa. Ut, bort, bort från allt. Nu började fler och fler märka att en gråtande Ida sprang bort från skolområdet och följde efter för att kolla hur hon mådde. Men Ida var tio meter framför dem hela tiden. Till slut kom hon fram, och bara hälften av alla elever hade följt ända dit. Hon slängde igen dörren.
- Ida? Frågade hennes pappa.
- Tyst! Skrek hon och sprang in på sitt rum, slängde igen dörren och kastade sej på sängen och färgade kudden svart av den rinnande mascaran. Det ringde på dörren.
- Ida! Det är till dej! Ropade hennes pappa nerifrån hallen.
- Jag vill inte tala med nån! Skrek hon tillbaka. Hon hörde hur pappa småpratade med de där nere.
- Ja, javisst. Jag ska prata med henne. Ja, fråga hur det här. Ja, det är klart. Jaja, hon kommer imorgon. Visst. Hejdå.
Sen somnade hon. Och sov länge.

Fredag.
Klockan är tio. Jag har sovit i flera timmar. Usch, jag har en sån jävla huvudvärk. Massor har ringt. Jag orkar inte… alla har ringt, alla som jag vill INTE ska ringa! Jag vill att Emelie ska ringa! Nu orkar jag snart inte leva mer. Pappa är inte hemma. Jag vet inte vart han är. Jag orkar inte bry mej. Snälla, Emelie, ring. Jag har ingen aning om varför du skulle ringa mej. En otrevligt äcklig sminkbomb och hora. Hjälp! Ring i alla fall. Säj vad fan du vill. Att du hatar mej. Bara du ringer… Innan såren på armarna blir ännu större…
- Ida

Onsdag eftermiddag nästa vecka.
- Ida, telefon till dej! Ropade pappa. Ida gick ner och tog luren.
- Hallå? Frågade hon trött. Vem är det?
- Ida, det är Lina. Hur mår du? Varför är du inte i skolan?
- Jag mår inte bra.
- Nej, det fattar vi väl. Vad har hänt? Kan jag komma över?
- Va… nej, det är ingen bra idé.
- Jo, vet du en sak! Haha. Du vet Emelie och hennes tönt gäng!? Idas hjärta tog ett extra skutt.
- Vadå tönt..
- Va? Frågade Lina förvånat.
- Ja, vad var det med dom.
- Asså… Emelie har frågat jättemycket efter dej! Lina skrattade i luren. Ida lyssnade inte. Emelie hade brytt sej om henne! Emelie hade frågat efter henne, undrat var hon var! Utan att Ida märkte det hade hon slängt på luren och skuttat av glädje till telefonkatalogen för att leta upp Emelies nummer. Med bultande hjärta slog hon det.

- Sanders…
- Hej, är Emelie där?
- Vem är det som frågar?
- Säj att det är ”lappen”.
- Jaha…

Tystnad. Röster i bakgrunden.
- Lappen? Vadå lapp?
- Ja, det är en ung tjej låter det som.
- Är det Ida?
- Ingen aning… det var nån som…
- Om det är Ida…
- Jag kan säja att du inte är inne, om du vill.
- Nej, jag vill prata med henne.

- Emelie.
- Hej, det är Ida… Ida bet sej i läppen. Hon såg en bloddroppe falla ner på byrån där telefonen stod.
- Hej. Du har inte vart i skolan…
- Nej…
Tystnad…
- Asså du… förlåt..
- För vadå?
- Lappen.. allt. Jag trodde bara du var som alla andra. Utseendefixerad och allt sånt.
- Det gör inget.

Onsdag.
Det gör inget. Sa jag verkligen det? ”Det gör inget”… hur kunde jag bara förlåta henne så där? För allt hon gjort? Men det gör inget. Jag älskar henne. Jag älskar Emelie Sanders. Och det gör inget. För alla vet redan det. Det har Oscar sett till. Du vet hur Oscar är. :P Och nu mår jag bättre, redan. Såren har börjat läka, eller rättare sagt, jag har låtit dem börja läka idag. Jag känner mej glad. Och lycklig. Och som en riktig hjältinna. Ida, sminkbomben, horan, bimbon, är lesbisk. Så där äckligt lesbiiiskt ni vet. Ida är lesbisk och älskar Emelie Sanders. Men hon vet inte om Emelie gillar henne. Men de pratar i alla fall med varandra. Och Emelie vet också att Ida gillar henne. Och det är jag som är Ida!
- Ida

Skriven av: Sara Kornhall