Idioterna som trodde att dom kunde skriva dikter

Det var en gång i Hollands huvudstad Amsterdam, året var 1999 och alla var rädda för millenieskiftet. I sin lägenhet i slummen satt fem mycket korkade människor och rökte hasch. Dom hade även sju katter, tre pitbulls och en inneboende som hette Jonsson och kom från Arjeplog i Sverige. Minst en gång varje dag gick det förbi en gammal gubbe med mintgrön jacka och en liten papillon hund som skällde på pitbullarna.
Dom fem idioterna hette Carno, som var en psykopat ifrån Gouda och som hatade ost över allt annat, Vito, en knarklangare som trodde att världen skulle förvandlas till ett äpple om inte bussarna dog, Dante, hans lillebrorsa som levde för haschet och för att tjuvkoppla bilar, Rodreac, en fanatisk IRA supporter ifrån Belfast på Irland och slutligen Diana Mazzaretti, en f.d. operasångerska som numera bara brydde sej om Bruno K. Öijer. Och så den svenska inneboenden, Jonsson. Det var han som brukade läsa Bruno K. Öijer högt för Diana varje kväll.

Just den här kvällen satt dom alla och tänkte skriva egna dikter. Dom var ju det mest pretto den här världen sett. Så dom satt alltså där med alla sina djur och haschångorna drog sej ända ut mot gatan där gubben med sin papillon just då passerade. Han sa:
- Åh, här luktar det ju förträffligt!
Han försökte sej på en liten fasadklättring för att ta sej upp till dom korkade typerna som skulle skriva dikter. Just då insåg den ännu mer korkade idioten som skrev det här att datorn hade förstört hennes rader och hon var verkligen kass på datorer.
Hursomhelst så skulle dom ju skriva en dikt som dom kunde skicka in på alla diktsidor och sånt på Internet, när dom hade fått en dator. Diana skrev en dikt som gick såhär:
Jag sitter i min vägg
Den är grön och högtalaren spelar tonfisk
Jag lyssnar på porslin som sover
I modemet och lampan som även spyr
Sin rosa spya på stolen
Där alla skulle sitta men inte den 32:a december

Det tyckte hon var det bästa hon någonsin gjort. Dom andra vågade inte säja ifrån för hon hade ju faktiskt kontakter i operabranschen och även fast ingen erkände det så var alla deras hemliga dröm att bli operasångare. Ingen annan kom på nåt bra så då gick dom och la sej efter att ha rökt 4 joints förutom Dante som rökte 9. Dom kunde nämligen det för dom var knäppa.

Nästa dag skulle dom skicka in Dianas dikt till diktsidan. Då var dom tvungna att få tag på en dator. Eller i alla fall en fax. Men helst en dator.
Klockan 13. 00 vaknade dom alla på en och samma sekund.
- Vart är min kniv??
- Vart är mitt speed???
- Vart är mitt hasch????
- Vart är mitt gevär?????
- Vart är min bok??????
Sedan vaknade även Jonsson upp. Han gäspade, gjorde en liten dans och sjöng Sveriges nationalsång så att alla ute på gatan nedanför höll för öronen. Sedan gick han och tog en flaska vodka som han svepte på fem sekunder. Sen somnade han om. Diana tog till orda:
- Idag måste vi fixa en dator så att vi kan skicka in min fantastiska dikt!!!
- Ja du har alldeles rätt, sa Rodreac
Han hade hittat sitt gevär och satt och putsade det i sina militärbyxor och en tröja med texten ”One Ireland” och ett gevärsikte på. Han hade faktiskt skrivit en dikt han också. Den gick såhär:
Vi går över blodsdränkta golv, falukorv
Alla spöken dansar tango klockan tolv, falukorv
Och Blair ska vi hänga
Och Paisley ska vi bränna
Och Saulters blod ska färga vårat golv, falukorv

Enligt han själv var den bäst, men eftersom den var så våldsam så skulle nog inte diktsidan ta med den så han ville inte skicka in det.
Nu skulle dom hitta på vad dom skulle göra under dagen. En dator måste dom ju ha, så det skulle Carno och Dante fixa.
Diana skulle öva skalor med Jonsson, dom skulle nämligen sjunga duett på Bruno K. Öijers dikter. Rodreac och Vito skulle gå och sälja speed till Rich, en mycket bortskämd unge som bestämt sej för att bli narkoman för att han ville se hur en drogklinik såg ut inuti. Rodreac brukade ibland hjälpa Vito i hans affärer eftersom han (Rodreac alltså) var nästan lika psykopatisk som Carno, i alla fall när det handlade om britter och protestanter. Rich hade brittiska föräldrar. Så om dom skulle behöva spöa Rich så var Rodreac fantastiskt bra.

UTANFÖR DATASHOPEN:

- Okej, nu går vi in och så slår vi han på käften, sparkar han i skrevet, sticker upp en joystick i arslet och sen skär vi ut hans tunga så kan han inte snacka om det!!
Det var Carnos briljanta plan. Den hade säkert fungerat, om det inte varit för det att det var cirka 20 personer inne i datashopen inklusive tre poliser. Det påpekade Dante i en mycket överlägsen ton.
- Och jag förstår att du har en bättre idé???
- Faktiskt. Jag tycker att vi borde tjuvkoppla datorn, sätta hjul på den, sätta oss själva på den och sen åka iväg.
Carno tänkte länge på den idén. Den var nog inte så dum trots allt. Dom gick och hämtade hjul ifrån en gammal vagn som bara stog och skrotade utanför ett museum. Då tyckte dom att dom gjort en insats för samhället.
Efter det gick dom in i datashopen. Alla glodde när dom drog in hjulen, som ju var ganska stora eftersom vagnen var nån slags droska. Killen som stog i kassan, en mycket lång och ljus person, frågade dom vad i helvete dom skulle med hjulen till. Det kom varken Carno eller Dante på ett vettigt svar till, så dom sa bara:
- Herrens vägar äro outgrundliga
Och sedan fortsatte dom mot en dator som dom tyckte var snygg. Den var gråvit med gröna kanter och den alltid lika påtända Dante började grina av lycka när han såg den. Carno slog honom så hårt i ryggen att han flög framåt flera meter. När han hämtat sej från chocken gick dom fram till datorn och började montera på hjulen. Den fula kassakillen kom fram till dom och harklade sej högt.
- Ja vad är det om?? frågade Carno surt
- Va fan gör ni med datorn??
- Vi hade bara tänkt stjäla den lite… sa Dante, han var ju som sagt hög
Carno drog honom i håret så att en hel bunt lossnade. Dante vrålade så högt att alla i affären höll för öronen och sprang ut för dom trodde att det var ett brandalarm.
Carno insåg det desperata i situationen.
- Få iväg den nu din jävla vrålkäft!!!
- Men vart fan sitter tändningen???
Efter ett tag fattade han att datorn inte hade någon tändning, och då blev det ändå mer desperat. Polisen började närma sej. Carno hoppade upp på datorn, som i alla fall var klar med hjulen.
- Putta igång den!! skrek han till Dante
Dante började med hela sin kraft skjuta på den hjulförsedda datorn, men det gick inte så bra eftersom Carno satt på den och han var ett stort muskelberg och vägde 98 kilo. Dante var spinkig och vägde 55 kilo.
- Det går inte!!!
- Amen för fan skärp dej!! Det är bara att ta iiiiiiii……
Tillslut lyckades Dante med lite hjälp av en skrivare få iväg datorn som rullade ut ur affären och nerför den nerförsbacke som var där. Han fick tyvärr sitta i Carnos knä, för datorn var för liten för båda två att sitta en för sej.
Det gick i en förfärlig fart och dom skrek åt folk att se upp, och alla hoppade förskräckt åt sidan. Efter dom kom den vedervärdiga killen ifrån kassan och skrek värre än Dante gjorde förut.
- Vad i helvete gör ni med affärens privata dator??!!!
Mot slutet av backen kom dom in i en gränd, precis där Vito och Rodreac sålde knark till Rich. Man såg riktigt hur förbannad Rodreac var över att inte få slå Rich.
- Vito!!! Rodreac!!! Se upp!!!
Det gick för fort. I en stor gröt åkte datorn in i Vito, Rodreac och Rich som flög som bollar mot väggarna. Då stannade den i alla fall. Dante hoppade förfärat fram till sin brorsa.
- Kolla nu vad du gjorde!!! Fucking jävla kuk dator!!!
Carno slog datorn hårt på det han trodde var käften. Det var en högtalare.
- Är han död?? Frågade Dante grinande
Carno suckade
- Om han var död skulle han inte slå dej
Vito satt faktiskt och örfilade sin lillebror för han hade nästan sabbat en fin affär. Tack och lov hann dom sälja allting innan datormarodörerna dök upp. Men både han och Rodreac (som för övrigt spöade upp Rich rejält och anklagade honom för sin stukade fotled) var glada över att dom fått tag på en dator.
Tillsammans tog dom bussen hem till slummen.

I lägenheten övade Diana på skalor, som hon ju skulle göra. Jonsson grät för han var så rörd över Dianas vackra sångröst. Han blev riktigt förbannad när dom andra fyra kom inspringande med datorn.
- Hur vågar ni avbryta i denna vackra sång??
- Håll käften du din svensk!! Vi ska faktiskt skicka in Dianas dikt!!! svarade Carno
Diana sken plötsligt upp som en sol. Hon gick fram och kramade alla och kysste dom på kinden.
- Åh, ni fixade datorn! Mina hjältar! Nu ska jag bli världsberömd poet!!!
Efter ungefär tre timmar hade dom lyckats koppla in datorn och koppla upp sej på nätet. Det var efter att dom hade bråkat hur länge som helst, försökt bryta av varandras armar och ben, Carno hade försökt slå datorskärmen i Vitos skalle och Jonsson gjorde allt som stog i hans makt för att skydda Diana från att bli mos av alla flygande saker. Tillslut hade Dalai Lama kommit och hjälpt dom, och det var ju tur för annars hade dom fått stå där hela natten. Och hela nästa dag. Och dagen efter. Och så vidare.
När dom hade fått hjälp av Dalai Lama så kopplade dom upp sej på nätet, det lät så illa av modemet att dom alla gömde sej under en soffa. Då höll dom på att kväva varandra men som tur var så blev det inte så.
När dom kom in på nätet gick dom in på diktsidan och la jublande in Dianas fantastiska dikt. Alla som var på diktsidan tyckte också att den var extremt bra och Diana blev uppskattad. Alla kan ju inte ha bra smak…
När dom upptäckte det blev dom så glada att dom bestämde sej för att bli poeter allihopa och sen hade dom en fest som varade i en hel vecka med extra mycket hasch. Jonsson som var livrädd för lungcancer fick sprit istället. Dom bjöd till och med in gubben med papillonen!
Varje dag skrev Diana obegripliga dikter som dom alla älskade och sen började dom skriva patetiska noveller om hur jävligt deras liv var. Dom flesta handlade om anorexia och mobbning. Och självklart skrev dom att allt var självupplevt!!



SLUT

Skriven av: Mee!!