Imorgon är en ny dag

Sensommarhimlen var grå, mörkare än var den borde vara. Det var kallare än vad man förväntade sig också.
Tom satt ensam i sin lägenhet och hatade sommaren, hösten, vintern och våren.
Han stoppade ner sina flottiga fingrar i chipsskålen. Stoppar in en handfull i munnen. Tuggar, slickar sig om munnen och sväljer. Tar en klunk av sin öl, ställer tillbaka flaskan på bordet och rapar. Lägger upp benen på bordet, tar fjärkontrollen och byter kanal. Reklam. Mer reklam. TV – shop, reklam, någon dokumentär om hur alkohol påverkar kroppen. Mer reklam. Han fortsätter zappa. Tråkigt.
Han suckar och reser sig ansträngt ur sin gamla, bruna soffa. Magen sticker ut i glipan mellan den grå, urtvättade t-shirten och hans gamla, mörkblå mysbyxor.
Han går in på toaletten. Ser på den trista, gröna inredningen. Grönt duschdraperi, vita väggar, vitt tak, grönt golv. En kaktus som står i ett hörn. ”Konstigt att den fortfarande lever”, mumlar han för sig själv. Medans han står där tänker han. På sitt liv. Det blev ju inte alls som han tänkt sig.
Han fäller ner toalettlocket, torkar händerna på en av de gröna handdukarna och går ut. Han sätter sig på en trästol under fläkten i köket och tänder en cigg. Ser på sitt omodärna kök, det har ju sätt likadant ut sedan han flyttade in.
Han ser ut genom fönstret och drar fingrarna genom sitt tunna hår.
När han var ung hade han så många drömmar. Om fru och barn, hus och bil, jobb och kanske en hund.
När han var liten, sådär fem år, ville han bli polis. Eller brandman. Sedan ville han bli rockmusiker. Han ler åt tanken; att han skulle stå där nu, och slänga med sitt tunna hår och magen som inte alls ser ut som den borde på grund av all öl och chips. Men snart dör leendet bort.
När han var omkring 15 ville han bli advokat eller VD någonstans. Bli någon viktig, och rik.
När han gått ur nian visste han inte vad han ville bli. Så han blev väl inte så mycket. Han hade mest jobbat med olika ströjobb, jobbat i nån kiosk, städat, säljt tidningar, varit kassör, jobbat i nån servering.
Så det blev inget hus. Eller fru. Eller barn.
Fast han hade ju bil.
Han såg ut genom fönstret på sin gamla, vita SAAB 89:a. Fast den var ju inte så vit längre, mest rostfärgad.
Han suckade sorgset och släckte ciggen, trots att han bara tagit några bloss så var glöden alldeles för nära filtret. Ibland går tiden alldeles för snabbt, utan att man hinner märka det har flera år gått.
Han gick in och satte sig i soffan igen. Reklam, reklam. Nån gammal dramaserie. ”Kul” tänkte han ironiskt. Han suckade, en ledsam, sorgsen suck av uppgivenhet.
”Vad har det blivit av mitt liv?” tänkte han. Tårarna rann, han kunde inte stoppa dom, ville inte stoppa dom. Nu kunde de få komma, rinna längs hans svettiga kinder. Han var 45 år och visste egentligen ingenting om hur man skulle leva sitt liv. Såhär ville han inte ha det!
Han tog en dusch och klädde på sig. Sen gick han ner till frisören på hörnet och klippte av det tunna, gråspräckliga håret och blev ganska nöjd med resultatet, fast han egentligen hade velat ha mer hår än det tunna som nu växte ur hans hjässa.
Han gick till en billig klädaffär, inte långt från hans trygga hem. Han provade några byxor, några tröjor, nån skjorta.
Så köpte han ett par jeans, en t-shirt och en långärmad skjorta.
Han gick en liten promenad och gick sedan hem. Imorgon tänkte han gå till Arbetsförmedlingen.
Han städade ur sin lägenhet och sin bil.
När han lade sig på kvällen var det med ett leende på läpparna. ”Idag började mitt nya liv” tänkte han. ”Imorgon är en ny dag”.


Av: Angelina Meibrandt, 15 år

Skriven av: Angelina Meibrandt