Publicerat
Kategori: Novell

Imperiet

DRASO

Hon dansade inte längre. Ljuset hade slocknat, och drömmarna blåsts ut.
De färgade stjärnorna var borta. Kvar var endast mörker. Hon satt
hopkurad med armarna runt knäna i ett svart rum och väntade medan
imperiet anföll i våg efter våg. Hon föreställde sig hur en jätte
vandrade över staden. Hans fotsteg var de dova detonationerna som fick
marken att skaka som om det vore jordbävning.
Länge, länge satt hon där helt ensam. Ibland somnade hon till och
hamnade i en slags halvdvala mellan attackerna. När det var över
härskade en total tystnad. Det enda som störde denna tystnad var hennes
hjärtas slag. Efter ett tag reste hon sig upp, och kröp ut genom röret.
Hon visste att det var dags att ge sig iväg långt bort från Fosa. Men
skulle de låta henne gå? Hon hade bara sitt gamla unionspass.
Familjen satt som spöken i skyddsrummet, inlindade i filtar, och
med ögon som lyste av skräck och hopplöshet. Bara Veronica var rak i
ryggen. Hon gick ut, och ingen försökte hindra henne. Utanför reste sig
ruiner av glas och betong. Grushögar, grå dimma, och så de förbrända
kropparna. De låg överallt. Hon visste inte vart hon skulle gå i de
svarta ruinerna. Jaktskepp dånade över himlen, och i fjärran brummade
pansarfordon. Drasosoldaterna strömmade fram genom ruinerna likt
vandringsmyror. Deras dräkter flimrade och gjorde dem halvgenomskinliga.
Hjälmarna var svarta. De bar avlånga vapen, som de ibland avlossade mot
tomma fönster. Elden besvarades inte. Veronica gick emot dem steg för
steg med armarna över huvudet.
Tre soldater omringade henne, och tvingade ner henne på marken.
Med ett eldrör pressat mot nacken lyckades hon få fram sitt pass. En
behandskad hand grep om det, och hon hörde en flämtning.
- Herregud, sade imperiesoldaten. - Hon är medborgare i unionen.
Kommendanten
kommer att bli nöjd.
Strax därefter bändes hennes händer upp bakom ryggen, och hon
förseddes med handfängsel. De drog upp henne på fötter igen. Eskorterad
av två soldater föstes hon genom ruinerna. En ensam hund linkade gnyende
emot den. Pälsen var förkolnad. Den hade förlorat ett ben. Ögonen såg
bedjande på imperiesoldaterna.
Soldatens vapen smattrade, och hunden rasade ihop som en liten
säck. Blodet rann ut över gruset.




IMPERIET

Det händer saker ute i världen. Hela tiden. På både ont och gott. Men
varför händer det. Och vem är det som får dessa saker att hända. Det
finns säkerligen personer som är helt övertygade om att just de tog det
avgörande beslutet. Att det var de som kanske med hjälp av en eller
annan rådgivare kläckte sin idé. Och att de sedan omsatte idén till en
handling. Och att de var herrar över hela händelseförloppet där i
mellan. De tror också att de ska kunna påverka det fortsatta
händelseförloppet. Ja man häpnas verkligen över de stackars okunniga
människorna. Så här har det inte alltid varit. För länge sedan var
människorna mycket mer medvetna om händelser av ett alldeles speciellt
slag. Varför de är så okunniga och omedvetna nu beror säkert till stor
del på att de har blivit för säkra på sin egen förträfflighet. De tror
att de är herrar över sina egna liv. Att de är kronan på verket så att
säga. Inget så fulländat som de själva existerar i hela universum. Det
är deras fasta över!
tygelse. Vissa tror till och med att de är herrar över utvecklingen och
framtiden. Men det är en farlig övertygelse. För sanningen är den att vi
alla lever i ett universellt imperium. Och i det imperiumet är vi
människor inte de högsta herrarna. Även om många av oss förletts till
att tro just det.
Jag själv trodde det själv också till för några år sedan. Men mina möten
med vissa personer tvingade mig att ändra på mina förutfattade meningar
som jag alltid haft om livet. Det var en svår process som kanske ännu
inte är slut. Så fort man närmar sig slutpunkten så ändrar allt
riktning. Och man får en ny sträcka att tillryggalägga. Men man vänjer
sig. Det gör man faktiskt.
Den person som gjort starkast intryck på mig är Gert. När han öppnade
mina ögon så var han polis. Närmare bestämt säkerhetspolis. Först hade
han varit helikopterpilot hos rikspolisen innan han värvades över till
Säpo. Där blev han en av deras bästa män. Men det är inte svårt att
förstå om man är medveten om vad och vem han egentligen var. Jag säger
var för jag vet uppriktigt sagt inte var han finns idag eller vad han
håller på med. Jag vet inte ens om han fortfarande lever. Jag har fått
indikationer, men inga säkra besked, på att han lämnade jordelivet under
år 2000. Han tyckte väl att 2000 var ett jämt och bra år att skriva på
gravstenen. Men att han skulle vara kvar hos Säpo tvivlar jag starkt på.

Under den här perioden som jag lärde känna Gert hände mycket märkliga
och oförklarliga saker. Saker som jag inte tänker gå in närmare på. Det
som kanske är enklast att förstå för utomstående är den komplott som han
och några andra personer utsatte mig för. Det gick ut på att rikta Säpos
misstankar om underrättelseverksamhet för främmande makt åt mitt håll.
De lyckades riktigt bra med sitt uppsåt. Men samtidigt lät de släppa ut
motstridiga uppgifter så inget kunde bevisas till slut. Så det gick tack
och lov inte längre än till en utredning. Men Säpo såg till att ha mig
under uppsikt ett tag efter det. Men till slut insåg även de att jag
inget hot var mot detta lilla land. Så nu kan jag röra mig fritt igen.
Om de bara visste. Det jag vet.
Det var inte första gången jag och Gert träffades. Vi hade faktiskt
träffats första gången för ett tjugotal år sedan. Efter det träffades vi
sporadiskt. Det kunde gå flera år mellan mötena. Tills vi träffades
denna sista och avgörande gång. I det här livet vill säga. För våra
möten har varit otaliga under årens lopp. År är egentligen fel
benämning. Det vore mer korrekt att säga århundraden eller vad sägs om
årtusenden. Tanken svindlar eller hur. Det har faktiskt hänt att Gert
och jag levt tillsammans ett och annat liv. Inte så ofta men ändå.
Däremot har nog våra vägar mötts i nästan alla våra liv. På ett eller
annat sätt. Och alla har de inte varit roliga.
Han har inte hetat Gert i sina andra liv. Det är väl bara i det här
livet som han heter Gert. Men han har också tidigare kallat sig Anders
och nu senast Johan. Men vi har andra namn på honom. Vissa av namnen
kan nog låta främmande och konstiga. Hans mera namnkunniga namn är
Apollon och Helios. Solen är hans största och viktigaste källa till liv.
En bra källa måste jag säga. Det kommer ju alltid att finnas solar i
vårat universum. När det här planetsystemets sol har slocknat kan han
alltid söka sig till en annan. Min källa till liv är jag inte helt på
det klara med. Men det har hållit mig vid liv under ansenliga
tidsrymder.
Som jag nämnde tidigare så har ju inte mina och Gerts träffar alltid
varit trevliga. Jag minns de gånger som han försökte få mig bränd på
bål. Det hände några gånger mellan 1100-1500. Första gången var han
tempelriddare. Men han var inte speciellt ridderlig för det. Han
försökte övertyga de religösa ledarna om att jag behärskade
svartkonster. Det finns tydliga likheter med mitt nuvarande liv.
Skillnaden var att han den gången lät det gå mycket längre. Hans sinne
var den gången starkt färgat av hans känslor. Mörka känslor. Mycket mer
än vad som var fallet nu. Ändå ville han sedan strida för min heder. Men
också det hade han en baktanke med. För han hade räknat ut att om han
utmanade den bäste riddaren på duell skulle han bli den som drog det
kortaste strået. Och eftersom duellen skulle utkämpas på liv och död
skulle det betyda döden för hans del. Och jag skulle följaktligen bli
bränd på bål. Gert utmanade Brian. Han var den bäste av alla riddarna.
Brian var min vän men kunde !
inte avböja utmaningen. Istället avslutade han sitt liv mitt under
duellen. Han stängde av alla livsuppehållande funktioner och klev helt
enkelt ur sin döda kropp. Han var också en av oss. En odödlig. Eller en
gud som en del föredrar att kalla oss. På så vis räddade han mitt liv.
För plötsligt stod Gert som segrare. Helt mot sin vilja. Han fick alltså
dras med mig ett tag till. För det var nämligen meningen att vi skulle
gifta oss i det livet. Vilket vi också gjorde. Och då som nu levde vi i
Sverige. Men jag måste väl säga att ganska mycket var annorlunda på den
tiden. Och i ärlighetens namn får jag väl också säga att jag inte minns
så många detaljer. Det skulle bara bli för mycket att minnas. Något jag
däremot minns tydligt är att han hämtade mig från hemlandet och vi
tillsammans red genom hela Europa. Det tog närmare ett helt år. Men det
var ett fantastiskt år. Det förstår alla som åkt bil genom tyska
höglandet. Och på den tiden det begav sig fanns inga motorvägar som
förs!
töde utsikten. Inte heller några elledningar eller höga master. Man
kunde se orörd natur så långt ögat nådde. Jag minns när man ibland red
uppför i en stor skog under en längre tid. Plötsligt hade man nått
högsta punkten samtidigt som man kom ut ur skogen. Den vy som sedan
öppnades för ens ögon kunde knappt beskrivas med ord. Den måste nästan
upplevas. Så vidunderlig och storslagen var den. Och man kunde ostört
bada i de renaste och vackraste sjöar. Och tryggt sova under bar himmel
med gudomligt beskydd. Dessa minnen känns vemodiga. Speciellt med tanke
vad som sedan hände mellan Gert och mig. Mitt namn den gången var Celia.

Efter ett års ridande kom vi så fram till slutmålet. Som var Jerusalem.
Där var tempelriddarna stationerade. Det kan låta konstigt att en
tempelriddare hade med sig en kvinna till Jerusalem. Så det kan sägas på
en gång. Dessa riddare levde inte efter sina regler. De regler som
förbjöd dem att ha kvinnor. Åtminstone inte de jag träffade. Och de
tillhörde de högsta graderna. Jag kommer aldrig att glömma Armandes. Han
var nog den stiligaste man jag någonsin träffat. Lång, välbyggd med
svart kort hår och välansat kort skägg. Och svarta ögon som glödde. Han
var bror till Brian.
Jag stannade inte så länge i Jerusalem. Brian förde med sig mig till
England. Gert och jag skildes åt. Vi kunde inte annat än lyda order från
högre instans. Vi färdades inte ensamma utan tillsammans med andra
tempelriddare. Brian tillhörde inte de högre graderna men hade ändå
befälet. Han hade tilldelats det förtroendet eftersom han utmärkt sig
ofta i strid. Vi var ute på ridande fot under flera månader så han hann
utmärka sig på även andra sätt. På vilket sätt låter jag vara osagt. Men
jag fick erfara att riddarna var riktiga män i de flesta avseenden.
Under den här tiden kom jag och Brian varanda nära. Vi blev goda vänner.

Det var väl dessa händelser som ledde fram till Gerts
konspirationstankar. Som sedan fick ett så olyckligt slut. Brian dog och
jag och Gert tvingades av omständigheterna att dela ett liv som var dömt
att bli misslyckat. Vi skulle komma att dela ett misslyckat liv till.
Även den gången försökte han få mig bränd på bål. För gamla minnens
skull. Och sitt barns död. Som inte var något annat än en olycka. En
svårförklarlig men likaväl en olycka. Han trodde mig inte men andra
gjorde det. Därför misslyckades han även den gången. Mest för att jag
fick hjälp av andra gudar. Men jag dog kort efter det ändå så den gången
slapp han mig i alla fall. Jag blev knivhuggen till döds av en annan gud
som tog en mans kropp i besittning. Lyckligtvis undkom mannen upptäckt.
Han var ju i själva verket oskyldig. Ares förde hem mig. Men jag kände
sorg över att tvingas skiljas från mina två små barn.
Gerts storhetstid var annars ännu tidigare. Ett par tusen år tidigare
närmare bestämt. Vi befinner oss i Egypten. Under faraonernas tidsera.
Den nuvarande faraons namn är Ramses. Men Ramses är ingen vanlig
människa. Han är en gud. En gud vars namn är Ra. Ra är solguden. Han
kommer att få andra namn. Bland dem är Apollon och Helios. De är
grekernas gudar för sången och solen. Ibland uppträder han som vanlig
människa. Jag känner honom som Gert. Ramses var enväldig som farao. Hans
ord var lag precis som det varit för faraoner före honom. Och så var
han gudomlig. Alla faraoner var gudomliga. Och med rätta. De var
faktiskt gudar som låtit sig födas till människor. Men de var bara
människor till utseendet. Inom sig hyste de krafter som inga vanliga
människor har. Och om en gud i människoskepnad dog kunde en annan rycka
in. Eller annars kunde den gud som förlorat sin fysiska kropp överta en
vanlig människas kropp. Ingen kunde förhindra det.
Att människor vid den här tiden så starkt trodde på gudarna berodde på
att de så mycket oftare gav sig till känna. Det fanns ingen anledning
för folket att tvivla på dem. De flesta hade ju haft egna uppenbarelser.
Därför var gudatron stark.
Ramses trivs förmodligen ganska bra med sin tillvaro. Han gillar att ha
makt. Precis som så många andra före honom. Hans far den store Sethos
överlåter allt mer av sin makt till sonen. Sethos är inte vem som helst.
Han har eller kommer att få andra namn. Amon, Gud, Allah, Zeus, Jupiter
och Oden bara för att nämna några. Han har länge varit farao och vill nu
gå vidare. Därför förbereder han Ramses för att ta över makten.
Även den här gången delar vi våra liv. Men inte heller den här gången
fungerar det riktigt bra. Antagligen för att jag i mitt tidigare liv som
Nefertiti råkade döda hans kära, Hanna. Det var orätt av mig så jag har
viss förståelse för hans agerande så här i efterhand. Till mitt försvar
kan jag bara säga att dådet begicks under stark psykisk press. Som bara
blev värre i det nästkommande livet som Ramses hustru. Till slut var de
gudar som befann sig i beslutsfattande ställning tvungna att befria mig.
De separerade mig från kroppen och lät en annan ta över min plats. Så
för utomstående verkade som om jag fortsatte att leva i den kropp som
jag senast fötts i. Fast det istället var någon helt annan. Efter en
tids rehabilitering lät de mig återfödas. Men när jag var tio år gammal
blev jag sparkad i huvudet av en argsint häst. Jag dog ögonblickligen.
Det gjordes ett nytt försök att återföda mig. Denna gång lyckades det
bättre. Jag växte upp med namnet Menechedes. Även den här gånge!
n gifte jag mig med en man som hette Ramses. Men det var inte samma
Ramses. Han var egentligen överstepräst. När den riktiga Ramses blivit
gammal hade han överlåtit makten till sin präst. Som även han började
kalla sig Ramses. Allt för att förvirra historien. Och som ni säkert
redan räknat ut så var också han en gud. Och inte vilken gud som helst.
Han var Seth, ondskans gud. Han var en av tre följeslagare som turats
om att slå följe med mig. De andra två var Gert och Armandes.
Gert tror jag till slut ledsnade på att vara farao. Plikterna och
ansvaret som makten ofrånkomligt för med sig kan ju bli aningen
betungande. Så han övergav sin gamla kropp och lät sig återfödas till en
ny människa. De andra gudarna turades om att använda Ramses kropp för
sitt maktutövande. Så man kan nog med visst fog säga att trots att det
bara satt en man på tronen så var det många som delade på makten. Vilket
kanske bara var positivt. Det var ju på sätt och vis demokratiskt att
styra ett land så. Det blev en gudomlig demokrati samtidigt som man på
goda grunder kunde kalla det för ett gudomligt imperium. Om det finns
sådana idag är mer tveksamt. Det var nog mer givande att leda ett
imperium förr i tiden. Nu för tiden finns det ju ingen som har absolut
makt i någon av stormakterna. Och i en av dem kan presidenten bara sitta
i åtta år. Och det är väl inget att slå sig på bröstet för. Vem kommer
förresten att komma ihåg en enda av dem om tusentals år. Antagligen
ingen. Dagen!
s makthavare är enbart ointressanta och intetsägande. Det kan bara bero
på den gudomliga avsaknaden. Och ingenting annat. Vilket är synd
eftersom det skulle kunna berika allas våra liv. Men man kan ju alltid
hoppas på gudarnas återkomst. Till dess får jag hoppas att jag
åtminstone får träffa en eller annan riktig gud som valt att leva ett
tillbakadraget liv. Som kan ge mig inspiration, motivation och livskraft
för fortsatt liv.
Om jag får äran att träffa Gert igen återstår att se. Det vore under
alla omständigheter trevligt. Det som varit vill jag äntligen lägga
bakom mig. Utom de trevliga sakerna förstås. För vi medverkade allt i en
del riktigt intressanta upptåg. Och de är verkligen minnesvärda. Och
inte bara för mig hoppas jag.

Skriven av:

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren