INDIANGUDINNAN

INDIANGUDINNAN

-Jag vet att det var hon! Jag vet det! Cassandra Burnes berättade för sin kompis Louice Cameron om indiangudinnan som hon tror sig ha sett kvällen innan.
-Det var hon.
-Säkert, hörru, kan jag få höra din berättelse en gång till så kan jag berätta för dig vad du såg.
-Okej. Det var igår kväll, jag var på väg hem från dig klockan 11 och tog genvägen genom skogen.
-Den mörka skogen?
-Ja, Den mörka skogen. Jag såg att det rök nånstans ifrån lite längre bort så jag gick dit för att se om det brann men när jag kom fram såg ett läger, eller en by, en indianby.
-Hittade du på det här nyss eller?
-Nej, låt mig berätta nu. Snälla, avbryt mig inte mer.
-Okej då.
-Tack. Jag gick lite närmare och såg en staty. Eller, som det heter, en påle. Högst upp satt det en örn med vingarna utbredda och det såg ut som formen av en kvinna som stod nedanför.

-Jamni, Jamni! Kom nu. Vi måste skynda oss. Annars kommer vi för sent till kvällsmaten. Det var en ung indianflicka som sprang över marken, hon rörde sig lätt som en fågel, hon ropade på en någon, troligen sin lillebror, som kom skuttande efter henne.
-Ja, jag kommer. Ta det lite lugnt va? Jamni tumlade runt på marken när han snubblade på en sten. Hans syster, Rina, började fnissa men skyndade dit för att se om han var OK och hjälpte honom sen upp på fötter.
-Snälla Rina, sakta ner lite va? Du får hjälpa mig till bordet, jag tror jag stukade foten lite lätt.
-Ja, visst. Men ska vi inte gå till Nonhana först så han får se om din fot? Nonhana var medicinmannen i byn. Han bodde i ett tält en bit bort. Men Jamni protesterade.
-Nej, snälla Rina. Jag vill inte. Jag är vrålhungrig. Kan vi inte gå till Nonhana efter middan?
-Jo visst, han kanske redan har gått dit förresten.
-Ja. Sa Jamni medan han haltande travade fram bredvid Rina som stödde honom. När dom kom fram till bordet där maten var uppdukad såg dom att jakten hade gått bra idag också. Där stod fat med Buffelkött, ris och flera olika sorters grönsaker: majs, gurkor och andra som dom odlar. Dom satte sig vid bordet bredvid sina föräldrar som redan börjat ta för sig.
-Ni är sena. Sa deras far, Camponjo, vi har redan börjat.
-Ja, förlåt oss far, men Jamni stukade foten.
-Okej, ni får gå till Nonhana senare. Nu äter vi. Dom satte sig ner och åt. Deras mor, Nanji, satt och pratade med sin syster och märkte inte ens att barnen kom, om hon gjorde det så visade hon det i alla fall inte. När dom ätit upp gick dom till bortre änden av änden av bordet. Där satt en gammal man, hans hår och skägg var vitt av ålder. Jamni förklarade vad som hänt och han tog med sig dom in i sitt tält och sa till Jamni att han skulle sätta sig på fällen nära elden.
-Okej. Svarade han och satte sig lydigt på fällen med hjälp av sin syster. Nonhana tog fram något som stått på en hylla och smörjde in benet med det sedan kastade han in något i elden och mumlade någonting. Plötsligt bildade röken som steg upp från elden formen av en kvinna. Jag kände igen henne från en bild i historia boken, det var Indiangudinnan. Jag kom och tänka på pålen ute på gården, det var nog hennes kropp som var avbildad. Jamni sa något till Nonhana som jag inte uppfattade men han svarade:
-Javisst, det hjälper snart. Han tittade på kvinnan som kommit fram i röken och viskade några ord innan hon försvann. Jamni reste sig upp med hjälp av sin syster och sa tack till den gamle mannen innan han och Rina kom ut från tältet. Jag nös en gång och Rina tittade genast bort mot busken där jag satt gömd med skyndade sig därifrån med sin bror.

Sedan försvann allt sakta inför mina ögon. Det…det gick liksom upp i rök. Jag sprang hem så fort jag kunde och la min i min säng och försökte sova och intala mig själv att allt hade varit en dröm.
-Då var det nog det också.
-Nej! Jag såg henne! Jag såg Indiangudinnan.
-Visst, okej, du gjorde väl det då.
-Snälla Louice! Du måste tro mig.
-Ja, jag tror dig. Jag tror på att du fick se en indianby mitt inne i skogen, jag tror på att det sen bara gick upp i rök.
-Äh, strunt i det då! Det gör mig detsamma! Hej då. Jag måste hem nu.
-Hej då. Vi ses.
-Visst, nångång stöter vi säkert på varandra.

Cassandra började gå hemåt. Hon kom att tänka på att hon kanske kunde gå tillbaka till skogen och se om det finns något spår efter det som varit kvällen innan. När hon kommit in en bit i skogen såg hon återigen rök som steg upp i skyn och gick dit för att ta sig en närmare titt.

-Jamni! Nej, du tar sönder den. Så här ska du göra. Nivanio visade Jamni och Rina hur man gör upp eld med två pinnar som man gnider mot varandra. Jamni gned så hårt att en av pinnarna nästan gick sönder.
-Ta inte i så hårt. Arbeta snabbt och löst. Man måste inte trycka så hårt, det gäller faktisk det mesta här i livet. Trycker man för hårt på något så går det sönder.
-Aha, så här menar du? Jamni tog upp pinnarna igen och började gnida dom mot varandra. Efter ett litet tag började lite rök sippra fram från en av pinnarna.
-Bra. Men din syster var lite snabbare. Rina hade redan fått flera kvistar att börja brinna i den lilla brasa som dom samlat grenar till.
-Va! Är du redan klar?
-Javisst. Jag har varit klar i tre minuter.
-Utan å säga nåt?
-Ja, det märkte du väl? Fnissar hon och lägger på några fler grenar för att sedan hoppa upp på fötterna och springa allt vad hon orkar för att inte bli slagen blå och gul av sin lillebror.
-Hallå där! Stopp ett tag nu va? Det var deras mor, Nanji, som kommit ut ur deras tält lagom för att se sina två barn springa runt och skrika.
-Ta det lugnt! Hon tog tag i Jamni när han kom förbi susande.
-Men mamma. Vi…vi bara leker.
-Jag vet det. Men kan ni inte leka något stillsammare? Det börjar bli mörkt ute nu och vi vill väl inte skrämma bort ugglorna? Ugglorna måste få flyga fritt i lugn och ro. Oj då! Det här börjar verkligen bli konstigt! Det finns väl inga ugglor här? Cassandra undrade varför hon hade sagt så. Hon befann sig väl fortfarande i Mexico? Jo, bakom henne låg fortfarande Den mörka skogen. Full med höga träd och djur överallt. Precis bakom hennes rygg, hon kunde känna hur något djurs andedräkt i nacken och höra en kvist som bröts…DET VAR INGET DJUR! Skräckslaget flög hon upp och tittade bakåt. Där stod en ung kille, troligen i samma ålder som hon själv. Han hade långt svart hår och bruna vänliga ögon.
-Förlåt. Sa han. Jag heter Samni. Jag bor i den här byn. Men…han tittade på Cassandra. Du är ingen indian väl?
-Öh…nej…det…det…det är jag väl inte…Stammade hon fram. Hon kände hur blodet steg upp i ansiktet. Hon blev alldeles varm om kinderna.
-Du behöver inte vara rädd. Vi offrar bara människor under högtider. Cassandra spärrade upp ögonen och såg skräckslaget på honom.
-Jag bara skojar! Hörru…vad heter du? Cassandra andades ut.
-Cassandra. Cassandra Burnes. Jag bor en bit bort.
-Okej. Vill du följa med runt lite bland tälten och se hur vi bor? Du får gärna stanna över kvällsmaten också.
-Visst. Cassandra följde efter Samni in i byn där hon mötte flera nyfikna små barn. Nu stod hon faktiskt här, ute på slätten med Den mörka skogen alldeles bakom sig, tillsammans med Samni och hans syster som precis kommit för att fråga vem jag är.
-Linja, detta är Cassandra. Hon bor en bit bort. Sa han och blinkade med ena ögat.
-Aha, hej Cassandra, jag heter Linja, jag är Samnis syster.
-Åh, trevligt att träffas. Jag har aldrig sett det här stället förut, varifrån kommer det? Eller…jag menar…det…det är väl ingen spök…by? Eller, nej, nu har jag läst för många spökhistorier…
-Nej, Samni hejdade henne, Nej Cassandra, det har du inte alls. Detta är faktiskt en spökby om du nu vill kalla det så. Vi har alla svurit en ed på att spöka här tills den skyldige visar sig. Dess värre så verkar han vara borta…
-Den skyldige? Vadå? Undrade Cassandra nyfiket.
-Jo, du förstår. När vi levde för ett par hundra år sedan så kom de en man med en båt. Han och hans mannar behövde lite hjälp för att överleva så vi lärde dom att klara sig ute i vildmarken, dessvärre så hade vi räknat med att få åtminstånde något litet som tack. Men det kunde vi glömma.
-När ni levde!? Är ni döda? Cassandra började bli lite rädd, hon var inte den som blev rädd i första taget men nu började känslan av rädsla komma krypande i henne.
-Ja.
-Åh…vem var det som kom? Vet du hans namn?
-Ja, jag tror han kallade sig för Christopher Columbos. Eller något sånt i alla fall.
-Chri…Ni är ganska gamla va? Jag menar, han är världsberömd för att han ”upptäckte” Amerika.
-Upptäckte!? Det gjorde han väl inte alls! Samni blev riktigt arg, han blev helt röd i ansiktet av vrede.
-Nej, det tycker inte jag heller, men han var den första europén som kom till Amerika. Jag känner till det där med att dom tog all den mark dom behövde och bara föste undan er indianer, även om ni var först där. Dom behandlade er som minderåriga. Ni blev skickade till reservat eller så blev ni dödade. I början av 1900-talet blev alla indianerna skickade till internatskolor för att ”glömma bort” sin religion, sina seder och sitt ursprung. Men sedan gjorde många uppror, dom började kalla sig för ”native amerikans” (infödda amerikaner) Jag känner till allt. Många har det fattigt och svårt idag.
-Ja, det är hemskt. Samni blev imponerad av hennes kunskaper.
-Jag hoppas du vill stanna på middag.
-Ja då, det kan jag. Cassandra var glad över att ha hittat nya vänner, även om dom är spöken så är dom verkligen justa. Hon såg fram emot att få vara tillsammans med dom hela kvällen och få äta middag med dom. Hon var inte ett dugg orolig över att hennes mamma skulle bli orolig.

-Kom Cassandra. Jag vill att du träffar Nonhana, våran medicinman. Cassandra följde efter Samni till tältet där Nonhana bodde. På vägen mötte dom Jamni och Rina som nyfiket frågade vem Cassandra var. Samni presenterade henne för dom och berättade att dom var på väg till Nonhana, dom erbjöd sig att följa med.
-Javisst. Det går bra. Men när dom var framme vid hans tält och berättat för honom vad dom ville sa han att han gärna ville tala ostört med Cassandra som följde efter honom in i tältet och satte sig på fällen vid brasan där Jamni hade suttit kvällen innan.
-Så, Cassandra, du känner till hela vår historia?
-Ja, ungefär.
-Cassandra, du är vår nyckel till frihet, du är vår nyckel till himmelen. Snälla, hjälp oss.
-Öm, vad kan jag göra? Frågade Cassandra och blev genast på sin vakt vilket Nonhana märkte och sa därför:
-Cassandra, allt du behöver göra är att berätta för mig vad du vet så blir vi fria.
-Men…då kommer jag aldrig att få träffa er igen?
-Jo, våra själar kommer tillbaka genom en björn.
-Oh, visst. Ja, ja det kan väl. Cassandra började berätta allt hon visste indianer och när hon avslutat sa Nonhana tack och sedan försvann han. Han tynade bort. Hon gick ut ur tältet, allt började tyna bort. Indianer som hon sett vid bordet kvällen innan kom fram till henne och gav henne en kram och sa ”tack” för att sedan försvinna i ett moln av rök. Allra sist kom Saini fram till henne och gav henne en varm och sorgsen kram:
-Jag önskar att jag kunde stanna.
-Äh, jag ska hålla utkik efter en björn. Skojade Cassandra. En tår började leka i ögonvrån, hon tittade Samni djupt in i ögonen, jag vill att du stannar.
-Jag vill stanna.
-Du måste stanna.
-Nej, Samni, du Får inte stanna, du Kan inte stanna. Det är omöjligt. Rina hade kommit fram för att tack och adjö till Cassandra som gav henne en kram och såg henne sedanförsvinna.
-Hej då Cas. Vi ses någon gång.
-Hej då Samni. Jag saknar dig redan och längtar efter den gången.
-Jag med. Hej då. Tårarna hade börjat rinna även nerför Samnis kinder. Nu stod endast Cassandra där. Helt ensam, byn som hon tidigare sett så vacker och ståtlig var försvunnen.
-Du tyckte mycket om honom va? Cassandra ryckte till.
-Förlåt att jag inte trodde på dig. Men, vem tror på nåt sånt egentligen? Synd att jag inte hann säga hej till dom…
-Louice? Vad gör du här? Eller, förlåt, jag menar...jag...hej.
-Hej på dig. Ska vi gå hem?
-Visst. Men är du inte arg på mig?
-Jag? Arg på Dig? Nehej, det var du som var arg på mig om jag inte minns helt fel.
-Åh, visst ja. Det var Jag. Sakta gick dom därifrån.
-Det var synd att jag inte hann smaka på deras mat. Samni bjöd in mig till middan.
-Åh, middag? Mm, middag? Men Samni?
-Äh, håll klaffen med dig! Sisten hem till dig är en rutten fis! Dom började springa så fort dom kunde och när dom väl var hemma hos Louice tog dom fram kex, saft och bullar och satte sig framför TV:n, ett program om Christopher Columbus och Indianerna hade precis börjat.











Lite om mig själv:

Jag heter Monica Martina Marie Hansson och är 14 år. Mina intressen är djur (hundar framför allt), promenader, läsa, skriva, resa, va´ med kompisar, bada, spela Bowling och Mina Golf. Mina idoler är E-TYPE och CHER. Favorit skådisar: CHER, Elijah Wood och Will Smith.
Jag har två hundar, Tchärns (Welsh Corgi Pembroke) och Falax (Schäfer) och så har jag tre katter, Misse (Norskskogskatt / Bondkatt), Totte (samma som Misse) och Pelle (?). Jag har också några fiskar och mängder med yngel (Guppy). Mina favorit djur är Kängurur, Koalor, Sköldpaddor, Duvor, Tukotukaner, Katter, Hundar, Hästar, Kaniner, Marsvin, Hamstrar, Papegojor, Opossum, Emuer, Strutsar, pingviner och andra fågel sorter.
När jag är vuxen vill jag jobba som journalist, reseledare, fotograf eller lärare i SO (framför allt geografi) och/eller Biologi. Jag kämpar för att rädda regnskogen!!! Gör det du också.

Den finns många siter på internet som är till för att stödja regnskogen och dess invånare, en av dom är

http://www.rainforestjukebox.org/indexb.html

bara så ni vet! Hej då! Hoppas ni gillade novellen, kramar Monica

Skriven av: Monica Hansson