Inga Klagomål Hittills

INGA KLAGOMÅL HITTILLS


Lennart kom som vanligt först till kontoret. Så var det alltid. För att specificera – så hade det varit under de 19 år företaget funnits. Han hade varit först med att stämpla in den där måndagsmorgonen i tidernas gryning då företaget gått av stapeln och styrt ut på sin jungfrumåndagsmorgon. Nu var det måndag igen, en måndag som föregåtts av hundratals måndagar. Ännu en dag på jobbet för Lennart alltså. Han stämplade in en kvart före sju och gick sedan omedelbart till personalens fikarum och slog på strömmen till kaffekokaren. Han måttade upp vatten och kaffe, räknade till sju koppar i båda fallen och satte sig sedan med morgontidningen och sin tredje cigarrett för dagen. De två tidigare hade han rökt strax efter att han stigit upp tidigt i ottan. Och snart fylldes rummet med lukten av tobaksrök, lukten av nybryggt kaffe och just torkad trycksvärta. Lennart synade förstasidan på tidningen. Van vände han sedan blad, navigerade bekant mellan sidorna, nyheterna, krönikorna.
Vem var då denne Lennart? Vår Lennart är en sammansatt karaktär. Trofast, lojal och pålitlig, men samtidigt en mycket god improvisatör. Han kunde ta kommandot över en situation om så nöden krävde. Med sin ålder – jag minns inte exakt hur gammal han var, men nog hade han fyllt 50? Ja, visst säger dom här – och branschvana var han mannen cheferna kunde räkna på när det hettade till. Han var samtigt en mentor för de yngre rekryterna i företaget och Lennart var samtidigt en kille bossarna inte ville hänga nån jävla prao på, han var för viktig för företaget för att behöva dras med sådant trams. Men nestorn bland de anställda var han, en naturlig ledargestalt på golvet och samtidigt en man som kunde hålla i mössan inför cheferna om det så krävdes. Lennart var kort sagt en mycket viktig kugge på sitt företag.
Med tidningen läst och den första koppen kaffe i handen stegade Lennart iväg, ut ur personalrummet och ut i kontorslandskapet. Chefen för lagret kom där utanför och de båda bytte vinkningar med varann. Lennart satte sig i sitt bås. Plötsligt såg han mycket gammal och trött ut. Hans ansikte föll ner i händerna på honom, händer som tyckts väntat denna rörelse då de placerat sig i position framför Lennarts ansikte. Någon av händerna tog glasögonen av Lennart – han såg inte så illa, men av ålderskäl sökte han stöd i ett par läsglasögon, det var mycket pappersgöra här – och la brillorna på skrivbordet. Då ringde det för första gången. Det var den officiella starten på dagen. Nu började Lennart jobba. Glasögonen åkte på. Telefonen hann få ur sig en andra signal, men sedan tystade Lennart dess ljud genom att lyfta luren. Han sa:
- PTW, Lennart, vad kan vi göra för Er?
En kastrull skramlade i andra änden, någon gick i golvet och en lite trängd röst sa:
- Jo, jag heter Bertil och ringer från Hageby.
Bertil fick inte ur sig mer, så Lennart beslöt sig för att hjälpa honom på traven.
- Socialgrupp fem, folk utan hem, socialgrupp sex, folk som säljer sex eller socialgrupp sju, folk utan nu?
- Eh, ja, socialgrupp fem, svarade Beril och gaskade upp sig.
- Bra, sa Lennart uppmuntrande. Och Ni skulle vilja…
- Ja, just det. Det känns lite genant…
Bertil famlade i tomhet, orden fanns kanske där, gömda och glömda, långt inne.
- Ja, det är ju högsäsong nu, konverserade Lennart vant.
Glasögonen satt där dom skulle. Skjortan var fläckfritt vit. Ansiktet medelåldrat men behagligt.
- Innebär det att det blir dyrare? förhörde sig Bertil i andra änden.
- Något dyrare, svarade Lennart lugnt. Men det finns väl inget pris som är för högt för det vi tillhandahåller?
Det var en retorisk fråga. Bertil fattade det och frågade vidare:
- Hur, eh, hur går det till?
- För Er har vi just nu ett fint erbjudande, som torde tilltala den ekonomiskt sinnade, samtidigt som det uppfyller alla de krav man kan ha på det här med smärtfrihet, sa Lennart.
- Jaha. Och vad…hur kommer ni att…?
Bertil gick som katten runt het gröt kring orden och Lennart tog in detta, spelade efter situationen.
- Vi kommer hem till Er, vilken innebär att Ni sparar på transportkostnaderna, Ni får förstås betala timpenningen till vår chaufför, men det är endast en symbolisk summa, förklarade Lennart.
Och nu kom det där ögonblicket som var så delikat, så känsligt, som rann som vatten av en gås på Lennart, men som så många människor, inte minst företagets kunder, hade så svårt att hantera.
- Vi skickar en duktig och erfaren man till Ert hem. Vilket tillstånd Ni önskar befinna Er i väljer Ni förstås själv. Sedan hugger vår man handen av Er med en splintyxa, slänger ner Er stumpade arm i toaletten och spolar och spolar tills Ni så småningom förblöder.
En spänd tystnad uppstod. Lennart lugnade mannen, gjorde honom disträ och försökte få honom redo för affärer, genom att kasta fram andra erbjudanden, som företaget just nu tillhandahöll.
- Den billigare, och tyvärr något mindre smärtfria varianten är att vår man tar en påk eller ett klappträ, eh, har Ni något sådant tillhands?
Bertil sög på svaret. Det blev till slut ett utdraget:
- Neeääj.
Det var dags att försöka få kunden på kroken. Det här handlade om ett rutinärende, en andra, ja, tredje rangens kund, som skulle spedieras snabbast möjligt. Lennart skyndade långsamt på.
- Då tillkommer omkostnad för tillhygge…
- Hur mycket? bröt Bertl av.
- Femtiofem kronor, men för bara 99,90 tar vi till ett järnskott slagträ. Det skyndar på processen.
Bertil visste inte hur han ville ha det och Lennarts kaffe kallnade, svalnade i vilket fall.
- Det allra billigaste alternativet är förstås att Ni åker med en gruppresa upp till Abel Beckersgatan och får där hoppa från eller, till en extra liten pening, bli knuffat ut från åttonde, nionde eller tionde våningen. Om Ni lägger på sjuttiofem kronor kan Ni få hoppa från taket också. Men i dessa fall, alltså hela Abel Beckersresan, måste vi tyvärr kräva en personlig underskrift från Er, som tydligt frånsäger oss allt ansvar i det fall Ni inte dör av behandlingen utan istället blir handikappad för resten för livet. Det kan inte företaget ta ansvar för.
- Vad kostar det där hoppet från taket sa Ni? frågade Bertil, nu något mer stadig.
- Hoppet från taket…hundra kronor för gruppresan, det är för bensin och slitage på bussen, som vi tillhandahåller, plus femhundra kronor om Ni vill bli knuffad istället för att själv hoppa, och så…
- Så om jag hoppar själv kostar det bara hundra kronor? kontrollerade Bertil.
Lennart kom av sig lite och kom på sig med att sträcka sig efter kaffekoppen. Nu började företagets mer sömniga personal komma in och ”gomorron” och ”då var det dags igen då” flög som korpar i luften runt kuberna. Det osade kaffe, det kaffe Lennart bryggt och någon hälsade med en vänlig gest på Lennart, som nickade till svar.
- Hundra kronor, plus sjuttiofem om Ni vill hoppa från taket, sa Lennart till Bertil, ivrig att få ett slut på samtalet, som inte skulle bringa företaget någon större vinst.
Det var tyst ett mycket kort ögonblick, sedan frågade Bertil:
- Varför sjuttiofem kronor för taket?
Lennart kände värmen inom sig. Han slöt ögonen och njöt i fulla drag av vad han såg för sitt inre. Hans sinne stillade och hans ansikte log, om än försiktigt.
- Utsikten är fantastisk, sa han så. Ni ser hela Norrköping. Ni kan gå runt på taket och se allt. Om Ni, liksom jag, är uppvuxen här i staden så rekommenderar jag varmt och personligt detta.
Lennart kom tillbaka till verkligheten.
- Och så är det då det där lilla med underskriften…
- Vad för underskrift?
Bertil hade glömt.
- Ifall Ni blir krympling, ett kolli, svarade Lennart och såg upp på kontorets klocka. Det här hade tagit alldeles för lång tid.
- Jaja, visst, självklart, just det, sa så Bertil.
Lennart räknade till sexhundra nanosekunder och sa sedan:
- Nå, vad säger Ni? Ska vi slå till?
Men Bertil slingrade sig.
- Jag vet inte…Det är ett stort beslut…
- Har Ni familj? frågade Lennart lite ansträngt.
- Vad? Vem? Jag, eh, nej…jag har en katt…
- Den kan vi dränka för en femma, svarade Lennart hurtigt och pressade nu in slutstöten:
- Det är en klarblå morgon. Bussen avgår från Risängen vid lunch. Samling vid Centralstationen klockan tretton noll noll. Vid pass fyra ante meridiam når Ni så höghusen vid Abel Beckers. Och så in i huset. Ni får bara plats två eller tre i taget i hissen. Men det är bra, det känns inte så pressat. Och där uppe väntar våra pojkar. Knuff eller hopp – Ni väljer själv!
- Tar Ni hand om det som blir kvar av mig? frågade Bertil, ännu sävlig.
Lennart mulnade något.
- Nej, nej. Det är inte vårt bord. Då är det en begravningsentrepinör Ni söker, sa han.
- Förlåt, en begravs…vadå? sa Bertil uppriktigt förvånad.
- En begravningsbyrå. Ni vet, en sån där som tar hand om lik?
Bertil förstod och återgick till ett stressat och lite irriterande suckande han ägnat stora delar av samtalet åt.
- Hör på, sa Lennart nu i lite skärpt ton. Klockan går och Ni lär inte dö än på ett tag. Ska vi säga att vi kommer hem till Er efter lunch och slår in pannbenet på Er med ett stålskott bejsbollträ?
- Hur mycket…
- 99 å 90.
- Tja, Ok. Ska jag betala kontant?
- Gärna, sa Lennart. Vi skickar en man, om Ni bara vill uppge Er adress…
Bertil preciserade var han bodde och Lennart såg för sitt inre den beklämmande delen av stadsdelen Hageby. Ett skitigt kök, en fet katt och en gråhårig gubbe i grinig morgonrock.
- Då kommer Stefan, en mycket trevlig kille, till Er klockan ett. Är Ni snäll och ställer upp dörren…
- Javisst, självklart, sa Bertil lite oroligt.
Lennart hörde detta och nu behövde han resa sig, ryggen besvärade honom lite ibland och han kunde behöva sträcka på sig, sträcka ut lungorna i sin fulla längd och fylla dom med ny luft.
- Ni behöver inte känna Er orolig. Om några timmar är allt över, sa han.
Bertil suckade.
- Vi har ännu inte haft någon missnöjd kund på nitton år, sa Lennart och fyrade av ett leende ingen såg.
- Hur vet Ni det? sa Bertil förvirrat.
- Tja, hittills har ingen klagat, svarade Lennart.
Affären var i hamn och Bertil satte sig att vänta på nästa samtal. Och den här dagen skulle han nog själv göra det han så länge drömt om. Ringa en kollega och be dom komma och hämta honom med Abel Beckersbussen. Den där utsikten. Ett sista kast med ögonen över hela staden. Himmelstalundsfältet där han spelat boll som liten, när han ännu haft drömmar, Finspångsvägen som lett ut till det gamla F13, flygflottiljen där han varit underofficer under en mycket munter lumpentid. Och så där i norr, kyrkogården, krematoriet och platsen där alla han någonsin älskat vilade. Kanske skulle han inte behöva be någon knuffa ner honom, kanske…Telefonen ringde och väckte Lennart ur hans dagdrömmerier.
- PTW, Lennart, vad kan vi göra för Er?

Skriven av: Jonas Granberg