Ingefrid Äppelbeck

Det snöade den där dagen i december, då allting började. Snöflingorna vräkte intensivt ner från himlen och spred sig som ett vitt täcke över Sundsvalls gator. Maria satt ihopkrupen i soffan i vardagsrummet med armarna hopvikta på soffans ryggstöd och tittade ut genom fönstret. Nu hade den smala visaren gått runt klockan tjugotre gånger, och fortfarande hade mamma inte kommit hem. Hon suckade djupt, samtidigt som minutvisaren påbörjade sitt tjugofjärde varv runt klockan.
En snöflinga singlade ner alldeles utanför Marias fönster. Hon följde den tyst med blicken, betraktade kristallen tills den slogs sönder mot fönsterbrädet. Jag undrar om det gör ont, tänkte hon blasé.
Tjugofem minuter. Kommer inte mamma snart?
En grå gestalt utmärkte sig mot den vita bakgrunden. Maria sträckte sig fram och tittade ner på gatan, tre våningar från hennes fönster. En kutryggig, lunkande gestalt närmade sig porten. När figuren skulle trycka in portkoden ställde hon ifrån sig sina kassar, två i vardera handen. Efter ytterligare ett ögonblick försvann hon, som uppslukad av den höga, gråa byggnaden.
Maria vände sig häftigt om och satte sig med ryggen mot fönstret. I brist på annan sysselsättning slet hon åt sig fjärrkontrollen och satte på TV:n.
Plötsligt hördes tunga, släpande ljud i trappan, som om någon sköt något tungt över golvet som inte gick att lyfta. Det lät som steg, långsamma steg, och för varje steg hördes en djup suck, ofta åtföljt av en liten svordom. Maria kastade ifrån sig fjärrkontrollen, som landade i soffan, och skyndade sig fram till ytterdörren. Hon vred sakta upp dörrhandtaget och tittade ut i trapphuset genom gläntan mellan dörren och väggen, noga med att inte synas utifrån.
Ingefrid Äppelbeck, den äldre kvinnan en trappa upp, släpade sig förbi Marias dörr med fyra tunga kassar. För varje trappsteg hon gick upp var hon tvungen att ställa ner kassarna och hämta andan innan hon kunde kämpa sig upp för nästa. Det tog flera minuter för henne att ta sig upp för hela trappan och nå den högsta våningen i hyreshuset.
Ingefrid Äppelbeck hade såvitt Maria kunde minnas alltid varit lite underlig. Mamma brukade alltid hälsa på henne och säga god morgon eller god kväll när de möttes i trapphuset, men hon hälsade aldrig tillbaka. Hon traskade bara förbi med alla saker hon bar på för tillfället. De få gånger Maria kunnat betrakta henne tillräckligt noggrant hade hon också upptäckt att på Ingefrids näsa satt det en stor vårta, och ur den växte det ett långt svart hårstrå. Maria hade försökt rita av det för att beskriva det i skolan, men det gick inte att säga hur äckligt det såg ut.
Dessutom fick Ingefrid Äppelbeck alltid besök, men inte av någon som hon kände. Hon fick besök minst en gång per dag, av män i vita overaller och blåa kepsar. De gjorde precis som Maria, sprang utan problem både upp och ner för trapporna, fast de bar på stora paket, och kassar, precis som Ingefrid. Ibland hade de med saker till henne, och ibland kom de för att hämta saker av henne. Maria kunde aldrig se vad det var för något i dem, för paketen var alltid hoptejpade och kassarna var förslutna.
Ingefrid Äppelbeck bodde ensam, det visste Maria. Hon var inte gift, och Maria trodde inte att hon hade några barn heller. Det var alltid bara hon som kom och gick i lägenheten, aldrig någon annan. Dessutom var det enda som hördes en trappa upp det låga sorlet från kvällsnyheterna vid niotiden. Fast det borde Maria egentligen inte veta, eftersom hon alltid skulle gå och lägga sig vid halv nio och sova vid nio. Mamma eller pappa kom alltid in prick klockan nio för att kontrollera att hennes lampa var släckt och att hon inte låg kvar och läste.
Jag undrar om hon känner sig ensam, tänkte Maria medan hon såg Ingefrid Äppelbeck försvinna bakom hörnet på fjärde våningen.


- Mamma, har Ingefrid Äppelbeck många barn?
Kerstin tittade upp från tallriken med fiskbullar och kallnat potatismos och höjde på ögonbrynen.
- Det vet väl inte jag. Varför frågar du det? tillade hon och lade upp två skedar potatismos på sin yngsta dotter Carolinas tallrik.
- Hon kom hem i dag och hade fyra kassar med sig, sa Maria och spetsade en fiskbulle på sin gaffel, höjde gaffeln och inspekterade fiskbullen innan hon stoppade in den i munnen och började tugga. Köper hon så mycket julklappar måste hon väl ha många barn.
- Nej, det tror jag inte, sa Kerstin och fortsatte bläddra i sin tidning samtidigt som hon höll ett vakande öga på klockan. I så fall skulle vi väl ha vetat det vid det här laget. Ingefrid har ju bott här i flera år nu. Tre och ett halvt, faktiskt.
- Hur skulle vi kunna veta det? Hon pratar ju aldrig med någon. Inte ens med dig, påpekade Maria. Hon fick en känsla av att mamma inte lyssnade på henne.
- Äsch, det tror jag i alla fall inte, sa Kerstin en smula otåligt. Nu måste jag åka. Pappa kommer hem om femton minuter, och föräldramötet varar inte längre än till halv åtta. Och så är det läggdags som vanligt. Jag kommer in och pussar på er när jag kommer hem. Jag vill inte höra något om att vänta med läggningen tills jag kommer.
Carolina sträckte sig ivrigt efter Kerstin för att bli kramad, och fick precis som Maria en hastig omfamning. Kerstin skyndade sedan ut i tamburen, tog på sig sin rock och sin handväska och gick ut i trapphuset.


Sprickorna i taket verkade bara bli fler och fler för varje gång som Maria tittade efter. Klockan var kvart i nio, hon hade borstat tänderna, gått på toaletten och bytt om till en blå pyjamas och sedan hade hennes pappa stoppat om henne prick halv nio. Om en kvart skulle mamma komma.
I taket i Marias rum kryllade det av sprickor som formade alla möjliga lustiga figurer; en krabba, en stege, en snögubbe under ett parasoll och en stor katt. Varje kväll brukade hon ligga i sin säng med lampan släckt och leta upp alla sina favoritmotiv. Hon älskade sin snögubbe.
Hon visste att hon inte skulle få gå till skolan i morgon heller, tack vare den envisa influensan, och det gav henne tid att fundera mer på Ingefrid Äppelbeck. Hon kunde alltid slå läger vid ytterdörren när mamma, pappa och Carolina åkt hemifrån på morgonen och se om Ingefrid Äppelbeck fick besök igen. Maria skulle bli förvånad om hon inte fick det. Det var alltid några vita overaller som kom, men ingen annan. Om hon hade vågat smyga sig upp till fjärde våningen och försöka titta in i Ingefrid Äppelbecks lägenhet … Men det var riskabelt. Där var det bara Ingefrid Äppelbeck som bodde, ingen annan, så hon kunde inte låtsas att det var någon annan hon skulle hälsa på.
Maria hade alltid tyckt att Ingefrid Äppelbeck var lite otäck, eftersom hon aldrig pratade med någon, och framför allt med den där stora vårtan på näsan. Men hon var nyfiken också. Pappa brukade alltid säga att det var hennes nyfikenhet som en gång skulle störta henne i fördärvet.
När mamma en stund senare kom för att pussa henne god natt, så låtsades Maria sova.


Maria satt och pillade på sin ostsmörgås och sin kopp med varm choklad nästa morgon. Det snöade fortfarande, och det var riktigt kallt ute. Kylan hade slagit till under natten. Mamma och pappa rusade omkring i köket medan de drack ur sina kaffekoppar, pratade i telefon och frenetiskt antecknade i sina almanackor. Maria själv var på helspänn; så angelägen var hon att få ut familjen ur lägenheten. Det var bara Carolina som var lugn, där hon satt och sjöng tyst för sig själv, som den harmoniska åttaåring hon var. Hon vispade runt med skeden i sin chokladkopp och lät sig inte skyndas på. För resten av världen drog det ihop sig mot jul och en miljon saker behövde göras, men inte för Carolina. Ibland när hon satt och läste kunde hon koppla bort resten av familjen helt och hållet. Maria önskade att hon var likadan; hennes öron uppsnappade allt på flera mils avstånd.
- Carolina, vi måste åka nu, sa Kerstin och ställde ifrån sig sin tomma kaffekopp på diskbänken, där den vacklade till på kanten till diskhon och ramlade ner. Samtidigt som hon slet ut sin rock och Carolinas jacka ur garderoben torkade hon frenetiskt bort den minimala nyansfläck som uppenbarat sig på hennes kritvita blus.
Carolina reste sig makligt från sin stol och lämnade kvar sin mat på köksbordet. Kerstin tog tag i hennes hand och slet henne med sig ut i tamburen. Pappa knäppte sin kavaj och lämnade köket med sin svarta rock slängd över armen.
Dörren slog igen.


Det dröjde inte länge innan Ingefrid Äppelbeck dök upp. Maria hade tagit med sig sin smörgås och placerat sig med ryggen mot dörren. Så fort Ingefrid Äppelbecks släpande, hasande steg hördes i trappan kastade hon sig fram, gläntade på dörren och kikade försiktigt ut.
Den gamla kvinnan var på väg uppför trappan med sina kassar. Hon var klädd i en grå rock och en murrig pälsmössa, och på fötterna bar hon bruna kängor. Hon hade med sig fyra kassar i dag igen, precis som i går. Vårtan på hennes nästipp verkade vara större än den någonsin hade varit tidigare.
Plötsligt vände sig Ingefrid Äppelbeck om, och såg sig omkring. Hennes ögon smalnade av en smula, och munnen pressades ihop. Det kändes som om hon tittade rakt på Maria i dörrspringan. Men vad det än var hon tittade på, så vände hon sig om efter ett ögonblick, och fortsatte att släpa sig och sina kassar uppför trappan.
Maria följde henne med blicken tills hon försvann bakom hörnet en trappa upp. Sedan gnisslade det till när hon öppnade dörren till sin lägenhet, ytterligare några makliga fotsteg, och dörren smällde igen.
Sedan var det tyst.


Maria satt uppkrupen i soffan och tittade ut på snön när klockan i vardagsrummet slog tolv slag. Hon kastade en förströdd blick på uret, och riktade sedan uppmärksamheten mot fönstret på nytt. Sedan kisade hon med ögonen.
Det var något som körde omkring där ute. Jo, det var det! En stor bil, en vit lastbil, körde in till trottoaren och stannade. Sedan hoppade en vitoverall ut och sprang upp till porten. Plötsligt öppnades porten, och vitoverallerna försvann in i huset.
Maria fick bråttom till ytterdörren. Precis när hon kom fram dundrade det förbi en skur av vitoveraller, och sedan sprang de ner igen, med paket och kassar i händerna. Ner och upp, ner och upp, sprang de, flera gånger. Från första till fjärde våningen. Sedan kom de inga fler.
Maria stängde dörren och lutade sig med ryggen mot den medan hon funderade. Var det möjligt att Ingefrid Äppelbeck smugglade saker? Hon hade frågat mamma om det var julklappar hon köpte i går, och mamma hade sagt att det inte var så. Tänk om hon hade köpt på sig saker där uppe och sålde dem vidare? Tänk om vitoverallerna hjälpte henne att sälja sakerna för alldeles för höga priser?
Ingen hade ju någonsin fått se Ingefrid Äppelbecks lägenhet. Tänk om det var så att hon dolde någonting.
Maria var så nöjd med sin upptäckt att hon knappt kunde vänta tills mamma kom hem. Resten av eftermiddagen tittade hon på klockan hela tiden.


- Mamma, får jag fråga en sak?
Kerstin såg trött på sin dotter och hängde av sig kappan i tamburen.
- Inte just nu. Jag måste visa pappa en sak i tidningen. Fråga mig sen.
- Men mamma, det är …
Kerstin skakade på huvudet, ställde undan sin handväska och gick in i lägenheten med de snöslaskiga skorna fortfarande på.
Carolina rusade efter som en ivrig hundvalp, med sin jacka på till hälften.
- Vad då? Vad är det i tidningen?
- Per, lyssna på det här, sa Kerstin, slog sig ner vid köksbordet och tittade på sin man som stod vid diskbänken och gjorde i ordning middagen. Han lämnade den halvskurna paprikan åt sitt öde och satte sig mittemot henne.
- Vad är det?
- Det är en artikel i tidningen om Ingefrid. Vår granne, du vet! En trappa upp, tillade hon och sköt fram den uppslagna tidningssidan till honom.
- Det var som tusan, sa Per några ögonblick senare och kliade sig i hårbottnen.


Maria smög in i köket några minuter senare, då radion var i gång, spaghettin puttrade på spisen och mamma skivade lök till köttfärssåsen. Pappa stod och rörde om i spaghettigrytan, och doften av matlagning spred sig i rummet, letade sig in i vartenda hörn. Tidningen låg hopvikt på köksbordet, och Maria tassade fram och tog den. Sedan satte hon sig i soffan i vardagsrummet, vände sig mot det stora fönstret där Ingefrid Äppelbeck kom och gick.


En välgörare på Kyrkogatan

I flera års tid har Ingefrid Äppelbeck, 64, administrerat välgörande medel till föräldralösa barn i Rumänien. Hennes kampanj har varit väldigt lyckad och under årens lopp dragit in sammanlagt över åtta miljoner kronor. Pengarna har oavkortat gått till rumänska barn som förlorat sina föräldrar i krig och tragiska olyckor.
Ingefrid Äppelbeck vill inte vara med på bild eller på annat sätt publiceras i samband med artikeln, men på frågan om varför hon har blivit så djupt engagerad i de här barnens öde hävdar hon bestämt att hon alltid har tyckt att inget barn bör påbörja sitt liv utan människor som håller av det. Den här kampanjen försäkrar de här utsatta barnen en anständig början i ett liv som förhoppningsvis kan föra mycket gott med sig.
Ingefrid Äppelbeck bor på Kyrkogatan i centrala Sundsvall, en trappa upp.

TT


Maria sänkte tidningen och tittade ut genom fönstret. En mörk liten gestalt avtecknade sig mot den vita snön, där snöflingorna fortfarande vräkte ner. Den gamla kvinnan gick framåtböjd, som om hon bar en tung börda, och rörde sig sakta genom det vidsträckta vinterlandskapet. Ingefrid Äppelbeck.
När jag blir frisk ska jag hjälpa henne, tänkte Maria.

Skriven av: Sophie Wessberg