Ingen mamma och ingen pappa

INGEN MAMMA OCH INGEN PAPPA


”Ett rött hus på landet med vita knutar. Varma gröna ängar ända in till horisonten. Skogen i väster med sina djupgröna träd och murriga stammar. Jag kommer att sakna denna vy och lukten… lukten. Lukten av daggstänkt gräs på morgonen, av våt mossa på kvällen, av ruttnande plankor på dagen och torra vindar på solstänkta sommardagar. Men glad måste jag vara i alla fall, Viktor kommer alltid att stå vid min sida, ända in till slutet – O’ Viktor vad jag är glad att jag har dig kvar.” Tänkte Solveig.
Solveig har nyss fyllt 60, och är uppvuxen i smålands djupa skogar, bland gröna ängar och trinda hagar, röda bondstugor och feta kor. Men nu är allt borta. Hon skall aldrig mer få känna smaken av smålands lantliga skogar och varma sommarluft. Solveig och hennes man är tvingade att sälja sin gård och flytta in till den lilla byn Hyltebruk, några mil bortom horisonten.
”Att stå i solnedgången, att se eldarna tändas i staden och lysa upp himlen med sitt blekgula brinnande sken, jag kommer att sakna det” Tänkte hon. ”Åh – Men jag undrar vad Viktor känner, tänker, hoppas och vill! Vad vill han egentligen?”
Viktor är 70 år, det vill säga 10 år äldre än sin hustru, han har gulnande tänder och hans hår har tvättats grått med åren, hans händer är slitna av hårt arbete och skägget har fått växa sig starkt och självständigt. Hans skägg når honom ner till nyckelbenen, är lika rött som en eld och starkt som tagel. Skägget passar Viktor väl.
”Jag minns en dag i maj, när den första fjärilen syntes i nejden, och vårblommorna stod i full blom med skimrande färger, blått, gult, rött och lila. Utedasset var hårt väderbitet och behövdes renoveras,” tänkte Viktor högt.
Viktor står vid det utslitna hemlighuset och granskar varenda liten planka noga. Då får han syn på en spik som har gått igenom en av de ruttnande plankorna och sticker ut. Den är rostig och krökt på många ställen…
”Den där spiken kommer jag ihåg” reflekterade Viktor. ”Det var när jag skulle renovera och måla om vårat utedass för 10 år sedan, och mina händer var redan då mycket utslitna. Min koncentrationsförmåga hade avtagit rejält de senare åren också. Hantverken blev slarvigare och sysslorna drygare.
Jag hade tagit loss alla de gamla plankorna och endast skelettet fanns kvar. Jag hade omsorgsfullt valt ut nya brädor att hamra dit. Jag hade valt den finaste spik jag hade i mitt förråd, och skulle slå in första spiken i brädan. Jag hade ena handen på andra sidan plankan, sett från var jag stod som stöd. Jag tog ett stadigt tag i hammaren och slog spiken vimmelkantig. Spiken böjde sig vänster om höger, upp om ner. Den var mjuk som en kokt sparris, och ville inte gå in. Men plötsligt efter frenetiskt bankande slank den in och forcerade rakt igenom. Den var på tok för lång och åkte in i min hand på andra sidan. Jag gav till ett högt skrik utan att märka det. Solveig stormade ut med jättekliv när hon hörde mig tjuta, och frågade vad som stod på. Jag berättade vad som hade hänt och hon plåstrade om mig. Ibland har jag en sådan fruktansvärd tur som har henne, min fina, fina Solveig. Vad skulle jag göra utan henne?”
Viktor drog handen över spiken, och kunde nästan känna hur den återigen trängde in i sin hand. Han smekte sitt ärr på den vänstra handen, och skakade på huvudet.
När han stått och funderat ett tag vid utedasset, tog han till orda:
- Solveig, kommer du ihåg sommaren -70, då vi hade picknick där ute på ängen?
Solveig nickade huvudet bejakande och blickade ut över det böljande gräshavet.
”Ibland kan minnena bli för mycket. Jag känner inte alls för att åka härifrån. Flytta in till staden och behöva stå ut med stanken från pappersbruket varje dag, år in och år ut. Men förhoppningsvis blir mina sista år inte långa, eller många heller för den delen. Och visst kommer jag ihåg picknicken nittonhundrasjuttio.
Det var en solig vårförmiddag då jag och Viktor hade bestämt oss för att ta våra cyklar och cykla ner till den lilla bäcken som sakta banar sin väg genom gräshavet. Då smältvattnet åter rinner av isen, och porlar ljuvt i det lilla vattendraget.”
Och nu kära läsare, vill Solveig inte förtälja mer om vad som hände där, för hon brast ut i stor gråt och vek sig mot marken. Hennes händer skakade mot ansiktet och syntes släta ut varenda liten rynka, och gnugga ut tårarna i hennes väderbitna ansikte. Och eftersom Solveig inte vill berätta mer tycker jag vi låter henne slippa, och istället vänder oss mot Viktor, och ser vad han sysslar med.
Viktor stod som förstummad vid den gamla vedspisen inne i det låga köket. Han stirrade oavbrutet på den, som om den hade haft trolsk makt. Till slut vände han sig om mot oss. Hans ögon var tårfyllda och han gick ut. Strövade runt husknuten där ved låg staplad i högar. Han smekte den grovhuggna veden, med sina gamla slitna händer.
”Yxan blänkte till när jag höjde den över mitt huvud, och hivade den framåt mot träbiten. Den fastnade och jag höjde åter yxan med mina händer, körde ner både yxan och träklampen mot huggkubben och träbiten klövs till en grovt huggen trekant. Hur många gånger har jag inte stått här för att ordna så Solveig och jag kan äta middag, värma våra frusna kroppar och torka våra våta kläder. Nu när jag som nybliven pensionär skall bo i stan, och inte mer behöva mina händer, vad ska jag då ta mig till?”
Viktor traskade med tunga steg stigen från huggstubben till ladan, som brukade stå full med doftande hö. Han såg sig omkring, men han kände sig nog klar. Han vände sig mot Solveig som hade slutat gråta, men som fortfarande snyftade lite grann, och bad hanne sätta sig i bilen. Hon gjorde som hon blev ombedd att göra.
Under tiden vandrade Viktor runt det solbrända huset. Han gick ut en bit på ängen och stannade upp. Såg sig omkring. Tog ett sista andetag och föll ihop…
Solveig flyttade in till Hyltebruk några dagar senare och bodde där som änka ända tills hon kollapsade vid 65 och blev liggande i en kista. Själv har jag 3 barn och en vacker fru, men någon mamma eller pappa har jag inte. Och hur trist är väl inte det…



Andreas Carlsson

Skriven av: Andreas Carlsson