Inget namn än (Del3)

Jag gick sedan ner igen och kollade efter Adam men han syntes inte till. Jag skulle just till att vända mig om och gå upp för trappan igen då Adam stod mitt framför mig. Jag blev rädd och skakade till och han bara flinade.
”Du skrämde mig!” Sa jag slog honom på armen. Adam bara skrattade och det gjorde jag också efter en stund. Helt plötsligt slutade Adam skratta och bara stirrade på mig.
”Hänger du med ner till julle stugan? För jag orkar snart inte vara kvar här bland alla skrikande ungar.” Sa han efter att han stirrat på mig en lång stund.
”Hemskt gärna. Du gör mig en tjänst” Svarade jag och vi gick ner till källaren innan mamma hittat oss och bett oss hjälpa till med en massa saker. Vi hade jätte trist i källaren för det fanns inget att se på tv och vi stängde av. Vi satt tysta och bara glodde på ingenting.
”Det är så jävla tråkigt här!” Nästan skrek Adam efter en stund och harklade sig. Det lät som om han hade satt en rost bit i halsen för rösten var hes och mörk. Han var väl i mål brottet.
”Hur ska vi klara veckan?” Sa jag.
Adam skulle precis till att öppna munnen när mamma plötsligt stod framför oss.
”Har ni tråkigt?” Frågade hon.
”Eh Ah!” Utbrast jag och suckade djupt och detsamma Adam.
”Jag har något ni kan göra.” Sa mamma sedan och log. Vi rättade på våra ryggar hastigt från att vi legat nedsjunkna i soffan och tittade på henne med nyfikna ögon.
”Ni ska få vara barnvakt i några timmar idag.”
”Va?” Sa vi med hög röst i kör. Skulle vi vara barnvakter. Det var onödigt att ens fråga. Vad skulle dem göra medens vi ska vara barnvakter?
Supa på en bar i stan och skratta åt oss för att dem har utsatt oss till ett helvete.
”Vi ska över till Danmark ikväll och inte alla barnen kan följa med.” Sa hon.
”Så du har inte ens frågat om vi vill följa med?” Röt jag. Mamma ville väl ha oss som slavar medens dem köper en massa sprit och sedan kommer hem halvnyktra och vi måste lägga alla barnen och sedan super dem hela natten. Det kommer inte ens på fråga.
”Som sagt, vi kan inte ta med alla barnen och någon måste väl ta hand om dem när vi är borta.” Sa mamma bestämt. ”Du har räknat med att vi går med på det då! Du tog med mig hit för att använda mig som en slav eller något. Jag kunde vara hemma nu och umgås med kompisar och gå på bio.” Halvskrek jag till henne sedan och Adam satt bredvid och nickade och höll med mig. ”Både Britt och jag ville att ni skulle komma ifrån era kompisar och storstan ett tag, ta en paus. Ni behöver det, oavsett om det är skit tråkigt.” Sa mamma sedan och tittade allvarligt på oss. Jag kokade av ilska men vi kunde inget göra. Bara kämpa igenom oss den här veckan och stå ut. Jag tror Adam tänkte precis som jag och suckade tungt när mamma gått ur rummet.
”Våra mammor dödar oss om vi inte gör som de säger.” Sa jag och kastade fjärrkontrollen på bordet. ”Vi får bara se till att stå ut den här veckan.” sa Adam sedan.
Efter en stund satte vi oss på verandan när dem åkte iväg. Vi hade hela huset för oss själva, med alla snorungar. Vi var tvungna att få in alla barn från trädgården och sedan låsa dörren så ingen kunde komma ut så vi kunde hålla reda på alla sedan när alla barnen sprang runt och lekte satte vi oss i matsalen och snackade. Jag försökte undvika alla barn som skrek hela tiden. Efter en stund kom en flicka fram och såg ilsket på oss.
”Vad vill du?” Frågade Adam samtidigt som han kluddade på ett papper med en bläckpenna och jag satt och skrattade åt hans roliga figurer han ritat. Flickan såg ut att vara i 9 års åldern.
Hon måste vara en av mammas okända väninnas dotter.
Hon stod tyst och stirrade på oss.
”Ville du något eller?” Frågade jag henne ilsket när hon stått där ett tag
”Min kompis frågar chans på dig” sa hon och tittade på Adam.
Han tittade upp och stirrade förvånat på henne. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det verkade som om alla tjejer föll för honom. Till och med så små.
”På mig?” Frågade han henne.
’Ja…” Svarade flickan lågt. Och jag började fnittra.
”Nej tyvärr, jag är inte intresserad.” Svarade Adam skrattande och skakade på huvudet.
”Varför inte?” Sa flickan nervöst och tittade alvarligt på honom.
Jag reste mig och sedan gick jag fram till henne och började mig över henne.
”Det är så att...” sa jag och närmade mig hennes öra.
”Det är så att han är min.” Viskade jag så lågt så inte Adam skulle höra. Hon sprang sedan iväg förskräckt fort som ögat och jag satte mig igen bredvid Adam och skakade på huvudet. ”Vad sa du?” Frågade han och skrattade.
”Nåt som gjorde henne paff” svarade jag och log mot honom. Han log tillbaka och vi skrattade. Vi satt och skrattade i flera timmar och såg en gråtande flicka gå förbi ibland.
Det var säkert hon som varit blyg att fråga på Adam. Det var ju ute att fråga på folk.
Det skulle aldrig falla mig in att fråga chans på någon nu för tiden. Sånt gjorde man ju när man gick i femte klass. Det är över töntigt.
Efter att vi suttit i matsalen i flera timmar och alla barn hade somnat i soffan kom alla kvinnorna hem fulla.
”Äntligen!” Sa Adam när vi hade somnat på bordet.
”Jag måste be dem vara tysta.” Sa jag och gick mot dörren. När jag öppnade stod alla på verandan och skrattade.
”Håll käften!” skrek jag och dem blev tysta och stirrade på mig.
”Barnen har somnat i soffan.” Fortsatte jag och smällde igen dörren.
Jag gick in till matsalen igen och Adam hade slumrat till med huvudet mot bordet och jag skrämde honom rejält när jag skrek till vid hans öra. Han såg jätte trött ut och tittade på klockan.






Författare:

Publicerat

Dela: