Inging in the rain

Singing in the rain

Vem påverkar våra tankar?
Är våra hjärnor kontrollerade och styrda av en sändare. Under 1960: talet bedrev CIA försök med att styra djur och människor med en s.k. 'stimoceiver', elektroder fästa på huvudet. Försöken leddes av professor Jose R Delgado och kom senare även att innefatta försök med en sändare som direkt kunde påverka hjärnans vågmönster på avstånd. Projektets resultat har aldrig tillkännagivits. Rent principiellt är det fullt möjligt att påverka hjärnan med radiosignaler då hjärnan arbetar med vågformer - ett optimalt vapen i maktens tjänst.
Vi är utsatta för ett aldrig sinande regn av elektromagnetiska vågor och vi vet inte vad vi tar emot.
En kortnovell om en som viger sitt liv för att ta reda på sanningen.
© Bill Persson 2003

'Vi behöver ett psykokirurgiskt program för politisk kontroll av vårt samhälle. Syftet är fysisk kontroll av de mentala funktionerna. Alla som avviker från den givna normen kan bli kirurgiskt stympade. Individen kanske anser att den mest betydelsefulla delen av verkligheten är den egna existensen, men detta är endast hennes personliga uppfattning. Det saknar historiskt perspektiv. Människan har inte rätt att utveckla sina egen mentalitet. Den sortens liberala inställning har stor dragningskraft. Vi måste kontrollera hjärnan på elektrisk väg. En dag kommer arméer och generaler att kontrolleras av elektrisk stimulering av hjärnan.'
Professor Jose R Delgado



Vid Svarte Hall

En strålande tidig sommarmorgon flanerade min fru Imma och jag, Nosman, bland klipporna nere vid havet. Solen hade redan börjat gassa och det kändes verkligen att vi hade hela dagen framför oss.
Det spritte i kroppen och man upplevde sig så där barnsligt spontan och fri. Jag skuttade upp på en av klippavsatserna vid Svarte Hall och hoppade ner mot min älskade Imma sjungandes ”Singing in the rain”. Imma stelnade till och frågade varför jag sjöng just den.
– Ingen aning, skrattade jag till, den passar ju inte direkt idag. Varför frågar du det?
– Jag tänkte precis på den låten sekunden innan och jag vet inte varför, förskräcktes hon.
Det blev upptakten till en intensiv jakt på varför det hände oss. Imma ville påskina att det måste bero på något övernaturligt, medan jag som alltid haft en rationell världsbild anade att vi var utsatta för en manipulation: En sändare som påverkar hjärnan.
– Du tror ju på tankeläsning, här finns en teknik som gör det elektromagnetiskt, sa jag.
–Det är inte samma sak.
–Nej, detta kan bevisas. Hjärnan kan i princip fungera som en radiomottagare. Tänk bara tanken – en radiosändare avstämd på våra hjärnvågor? Vilket ohyggligt vapen. Politikerna skulle inte kunna motstå en sådan frestelse att få oss att tänka rätt. Detta är det mest fruktansvärda av allt, att ingen kan säga nej till att använda den. Ingen.
Den mesta tiden ägnar vi faktiskt åt att övertyga varandra, och här finns det optimala propagandainstrumentet, tänkte jag för mig själv. För att inte tala om det kommersiella värdet.
– Varför går halva västvärlden i samma sorts märkeskläder? frågade jag. Varför lyssnar alla på samma låtar? Varför härskar bara en politisk uppfattning i taget?
– Menar du att det redan skett, att en sändare används av någon nu? tvivlade Imma. Nej.
Sannolikheten för att vi båda skulle tänka på samma gamla avdankade schlager bör vara mindre än en på biljarden. Jag tänkte för mig själv, att enda sättet att bevisa mina misstankar var att själv påverka omgivningen med en egen sändare.
*
Du förstod aldrig att en kvinna måste ha tillräcklig uppmärksamhet för att finnas. Din jakt på mysteriet tog all den tid som jag höll för givet var ämnad åt mig. Därför tog det slut.

Jakten på Jose Delgado

– Varför tycker vi det vi tycker? Varför är vissa frågor tabu och vad är det för något som gör att vi vägrar se vissa delar av verkligheten som vi alla innerst inne vet är sanna?
– Vad är det för mening med att snoka i det? frågade Imma. Vad kan vi göra åt det?
– Inser du inte att vi kanske hittat källan till den politiska korrektheten, den som styr våra tankar? Maktens instrument! Vet du om att en professor Jose Delgado arbetade för CIA med det här på 1960: talet. Jag vill att vi uppsöker honom, han bor numera i Madrid.
Hjärnan opererar med elektriska signaler – samma gör en radiosändare. När vi är vakna arbetar hjärnan med betavågor, ungefär 14 till 21 hertz. Alfavågorna har vi när vi dagdrömmer och ligger på 7 till 14 hertz. Precis innan vi somnar har hjärnan thetavågor, 4 till 8 hertz och när vi sover djupt så uppvisar hjärnan deltatillståndet, mellan 2 och 4 hertz.
En radiosändare precis avstämd till thetavågornas frekvens, den där vi är mest påverkbara, skulle kunna influera hjärnan utan vår vetskap. Jag hade fått ritningarna på en AM-sändare av en snubbe som kallade sig HP ute på Nätet och ämnade nu bygga den.
– Kan du svara ärligt? Om det fanns en sådan sändare där man kunde manipulera människornas hjärnor för att hindra mord, självmord och våld. Skulle du använda den då?
– Nej, jag vill inte manipulera folks själar, avvisade Imma. Då vore vi ju inte fria.
– Jag menar inte att den skulle användas för att styra varje tanke, förklarade jag, bara sovra bort de värsta tankarna ur folks medvetande. De som är destruktiva - mordiska…
– Gränsen hade stegvis flyttats tills vi saknat friheten utan att vi märkt det, avbröt Imma.
– Ok. Den risken finns. Men svara ärligt! Om du med en enkel knapptryckning kunde eliminera allt djävulskap från denna jord. Skulle du då låta bli och ändå kunna sova gott?
– Nej, övervägde Imma, det är det hemska. Vi skulle nog inte kunna låta bli.
Det ruskiga är att vi saknar val, vi använder det vi kommer på och någon etik finns inte. Bara teknik. Det är omoraliskt att inte använda den, det är omoraliskt att använda den.
*
Vi jagade den gamle Professor Jose Delgado på Madrids gator rustade med maränger, som vi tagit reda på att professorn var förstjust i. Men förgäves; han slank undan i någon gränd varje gång. Nu var han död, men inte din fåfänga jakt.

Project Pandora

– Allt vi upplever är elektriska verksamheter i hjärnan; bilder, ljud, smaker, allt!
– Allt finns ju därute i naturen, svarade Imma, vi bara tar emot det.
– Nej, ett ljud finns inte, bara förtätningar av luften. Ett ljud blir det först i vår hjärna. Samma är det med färgerna, det är bara olika våglängder av det elektromagnetiska spektret.
– Och vart vill du komma?
– Anta nu att vi på konstgjord väg kan stimulera hjärnan, att se bilder eller höra ljud som den inte får genom sinnesorganen. Vi skulle uppleva sinnesintryck som inte hade sitt upphov i den verkliga världen. Det var det CIA experimenterade med under namnet Project Pandora.
Imma funderade ett tag men tycktes motsträvigt acceptera min tankegång:
– Vore ju perfekt för filmindustrin, log hon. De behövde inte göra en fysisk film.
– Precis! Det är just ett sådant experiment vi har utsatts för. Nu var det en harmlös schlager, men nästa steg är ett politiskt budskap. Vi påverkas i detta nu.
Jag sa dock inte att jag själv börjat bygga en egen sändare som snart stod klar.
– Medge, fortsatte jag, att anledningen till att du slår bort tanken på sändarens existens inte är för att du inte tror på den, utan därför att du inte vill att den ska finnas?
Imma svarade inte, men det uteblivna svaret räckte. Hon försökte övertala sig själv, att verkligheten kan betvingas av våra viljor. Vi sysslar dagligen med det och till ingen nytta.
– Kan du svara på detta? frågade jag: Det har gjorts försök med råttor där man påverkar råttans hjärna så att den antingen går åt höger eller åt vänster. Man trycker på en knapp och råttan lyder. Men vet råttan om varför den går i den riktning som försöksledaren vill?
– Hur menar du? avvärjde Imma förstrött.
– Jo, anta att du trycker på en knapp som gör att min hjärna väljer ett alternativ. Skulle jag då veta varför jag valde det, när det inte kom från min egen beslutsmekanism? Skulle jag tro att jag hade valt själv, eller inte veta varför? I båda fallen är vi okunniga om orsaken.
– Vet vi det alla gånger nu? Jag valde dig och du valde mig, men vad var orsaken?
*
Jag minns att du en gång frågade mig om vi har en fri vilja. Nu vet jag att vi ingen har - vi är tvungna att agera som vi har en. Men inget är som du tror.

Theta

Den fungera! Min ombyggda radiosändare sände ut vågor som kan påverka hjärnans svängningsrörelser. Någon propaganda sände jag inte ut, enbart ett tråkigt föredrag som jag spelat in från radion. Själv skydda jag mig genom att linda in huvudet i aluminiumfolie.
Hur ska man veta om man är manipulerad utifrån? Är jag just nu utsatt för påverkan från en sändare? Kan det vara så att mina misstänksamma tankar om att jag är manipulerad också kommer utifrån?
Jose Delgados experiment på 1960: talet avbröts officiellt men jag är övertygad om att det fortsätter. Varför avbryta när man nått framgång och utvecklingen går ju knappast bakåt? Imma menade att det i så fall borde ha märkts. Men tekniken bygger ju på att vi omärkligt påverkas och om de har lyckats, skulle de då verkligen publicera det?
*
Du lär ha försökt med en sändare, allt till ingen nytta. Jag önskar att jag en gång ska kunna säga dig sanningen och varför det inte fungerar.
Du frågade om jag kunde förklara varför vi tänkte på samma låt den där gången vid Svarte Hall; att chansen var minimal. Men det skulle vara ytterst osannolikt om osannolika händelser aldrig någonsin inträffade.
*
Min älskade Imma hade lämnat mig för en annan. Hon sa att det var för min besattenhet av mysteriet som hon inte stod ut med. Nu hade jag mist allt. Min livskamrat sedan tio år och ändå ingen framgång med sändaren.
Jag hade sänt ut samma tråkiga föredrag varje dag i veckor nu och märkte inget på omgivningen. Ingen yppade något som tydde på att de utsatts för påverkan. Alla frekvenser inom thetabandet provade jag utan framgång. Var det jag som inbillade mig – var jag en sådan där galen konspirationsteoretiker som jag alltid själv avskytt och gjort mig lustig över?
Allt för sent förstod jag att Imma betydde mer för mig än något annat i världen, men mina böner till henne om att återvända hjälpte inte.
Professor Jose Delgado död! löd tidningsrubriken. Var det vår jakt på honom som orsakat att hans hjärta inte längre orkade med? Var det min vetgirighet som dödade honom?

De magiska tärningarna

Hon kom ändå, trots regnet. Jag satt under en klippa vid Svarte Hall för att skyla mig, samma som den jag hoppade ner från och glatt sjöng ”Singing in the rain” den där dagen. Idag hade den passat, men jag var inte upplagd för sång.
Genom regnet såg jag Imma på väg nerför den klippiga stigen. Hon skulle en sista gång träffa mig och avslöja sanningen så jag inte behövde leta längre efter någon sändare.
*
Det var min nya man jag citerade då jag talte om att det inte behövdes någon sändare, men jag ville inte berätta något som kunde såra dig. För vad du än tror så är det sista jag vill, att skada dig. Vi har ju trots allt en gång älskat varandra när vi skuttade omkring vid Svarte Hall.
Jag ville heller inte att du skulle missuppfatta vårat möte. Ingen återförening, bara en förklaring så du slapp att leta efter ett spöke som inte finns.
*
– Det smyger ett spöke omkring i vår trädgård som kallas Gud. Men sannolikhetslagen styr.
– Så sannolikhetslagen är det vi kallar Gud? frågade jag Imma efter att vi avmätt hälsat.
– Nja, inte ens en Gud kan trotsa sannolikhetslagen. Två tärningars kast är var för sig slumpmässiga. Men i längden vinner talet sju alltid eftersom det är mest sannolikt och talen två och tolv förlorar alltid. Tärningarnas kombinatorik formar utfallet, nästan som magi. Guden, sannolikhetslagen, finns egentligen inte, men avgör allt. Någon sändare behövs inte.
– Så inte ens vårat resonemang här om den fria viljan är fri? frågade jag.
– Nej, fortsatte Imma, även när vi försöker bryta mot kausaliteten är vi fast. Det är ytterst osannolikt att vinna högsta vinsten på lotto, men det vore ytterst osannolikt om ingen vann. Varje vecka vinner någon som upplever det som högst osannolikt att just den vann.
Hon fick bråttom iväg efter att ömkansfullt och pliktskyldigast utfört sitt värv att övertyga.
– Så sannolikt var vi alltså inte ämnade åt varandra? ropade jag efter henne i ösregnet.
Min förtvivlade röst fick Imma att tvekande vända sig om, skylande under paraplyt:
– Sannolikt.
Vi kom aldrig mer att ses, och jag kom inte för mig att säga att min enträgna sändning var en föreläsning i sannolikhetslära av en dr Haarp – hennes nye man.

Läs mera på http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson