Inledning: En kall vinternatt

Snöflingorna vällde ner från den mörka stjärnklara himlen, det var en ovanligt vacker vinternatt, men flickan som kom gåendes ensam på den mörka gatan var inte en lika vacker syn.
Hon var ensam och kämpade för att hålla sig vid liv i den kalla vinterkylan, hennes ögon stängdes hela tiden ofrivilligt men hon kämpade så gott hon kunde för att hålla dem öppna. Hela hennes värld snurrade och hon hade ingen aning om vilken väg som skulle leda henne hem.
Plötsligt hörde hon rop, det var en bekant röst som ropade på henne, hon vände sig om och fick syn på en kille, men i samma ögonblick slocknade hennes ögon och hon föll medvetslös ner till den kalla marken.

- Wilma…? Ropade killen och rusade fram till henne.

Han drog upp hennes ögonlock och försökte skaka henne till liv, men han fick inte fram ett endaste litet tecken på det.
Han drog ivrigt upp mobilen ur fickan och slog numret till ambulansen. Han försökte prata lugnt och sansat men han kunde inte undvika att bryta ut i panik.

Ambulansen var på platsen fem minuter senare, han låg på hennes bröst och några tårar hade runnit ner för hans kinder, men de hade förlängelsen frusit till is. Han försökte så gott han kunde värma hennes bara kropp med den värme som fortfarande fanns kvar inom honom.

Hon var inte död, men hon hade legat medvetslös i snart två dygn. Pojken som räddat henne ute på gatan hade suttit vid hennes sida hela tiden och väntat på att hennes vackra ögon skulle öppnas från sin djupa sömn. Han fick vänta ytterligare några dagar.

Hon mumlade till och sakta öppnades hennes ögon, ett leende spred sig inom honom, han sade hennes namn lugnt. Hon såg sig oroligt omkring i rummet utan att säga något, men plötsligt öppnades hennes mun.
- Vart är jag?
- Du är trygg nu, sa han och tog tag i hennes hand.
- Vem är du? vad är det som har hänt egentligen? Frågade hon upprört och förtvivlat.
- Du minns inget, va? Frågade han.
- Nej, vad skulle jag minnas? Skrek hon. Berätta för mig!!
- Du blev drogad på en fest, minns du nåt om festen? Frågade han lugnt.
- Jag vet inte! Svarade hon besvärat.
- Snälla det är viktigt, du måste minnas nåt! Sa han.
- Kanske, jag minns en kille.
Hon kollade upp på honom och studerade hans vackra ansikte för första gången, det var han.
- Det var du, så minns jag glaset jag drack ur och så minns jag att någon ropade på mig, sen är allting svart, svarade hon med lugnare ton.
- Det var jag, sa han. Vi pratade med varandra på festen och plötsligt var du bara försvunnen, jag blev otroligt rädd när du bara föll ner till marken.
- Jag har varit så förbannat rädd, jag har drömt så fruktansvärda drömmar, sa hon och anfölls av en gråtattack.
Hon lutade sig mot hans axel och grät, han tröstade henne och kysste henne löst i nacken.
- Det är bra nu! Sa han. Vill du att jag ber en läkare titta på dig?
Hon kramade om honom hårt och nickade. Han försvann ut ur rummet och när han kom tillbaka hade han med sig en ung sköterska.
- Hur känner du dig? Frågade sköterskan.
- Omtumlad, svarade hon. Men det kanske inte är så konstigt, eller?
- Det är nog en helt normal reaktion på ditt tillstånd! Sa sköterskan.
Sköterskan tittade på henne, men hon kunde inte se några fel.
- Det finns nog inte någon andledning att hålla kvar dig några fler nätter! Svarade sköterskan.
- Några nätter, hur länge har jag legat här egentligen? Frågade hon.
- Fyra, du har varit i djup medvetslöshet, svarade sköterskan.
- Va? Mina föräldrar då? Har inte dom undrat nåt? Frågade hon.
- Vi har inte fått tag i dina föräldrar, vet du vart dom kan ha varit?
- Nej, sa hon.
Hon tänkte efter en stund.
- Jag vet, sa hon. De har åkt till Egypten.
- Jaja, men du kan klä på dig och åka hem, se till att den här unge mannen gör dig sällskap.
- Tack så mycket för hjälpen, sa hon med ett leende.
- En ska bara, du kunde haft dött av den där drogen, sa sköterskan.
Hon nickade.


031025

Skriven av: Ida 16