Institutet

Det var länge sedan människor brydde sig om något annat än ECAL institutet.

Det var länge sedan svälten i underutvecklade länder kom till ett slut, klimatkrisen åtgärdades, bostadsbristen förvandlades till ett överskott av hus och rädslan för tekniken tyglades. Det var länge sedan politik började kännas försumbart och kreativiteten att ständigt komma på nya anledningar till konflikter sinade. Det var länge sedan antalet oupptäckta arter på jorden närmade sig noll, havet blev en väldokumenterad och utforskad plats och alla mål att rädda djur och natur följdes upp och avklarades.

Det var länge sen jorden blev allt det som alla drömde om. En fridfull, frodande och fungerande plats. Aldrig tidigare hade mänskligheten gått så länge utan krig eller kriser.

Aldrig tidigare hade mänskligheten varit så uttråkad som då.

Människor stod inte ut med att känna sig så meningslösa. De hade inga mål kvar. De hade varit överallt över hela jorden, flera gånger om. Det fanns inget mer nytt, inget mer att upptäcka. Filosofer hade inga fler frågor, författare inga fler historier och forskare hade inga fler områden att forska inom.

Jobbet på jorden var klart.

Då kom David Vinterfrost med idén att det kanske var dags att börja utforska världarna utanför denna lilla planet.

Sagt och gjort. Han startade ECAL, Exploration of Cosmos and Alternative Lifeforms. Flera institut byggdes världen över och genast satte arbetet igång. Det började med gamla metoder, som radiovågor och rymdresor bortom deras blåa glob. Men snart växte intresset, och så också metoderna för att nå ut i universum. Tekniker som tidigare antogs vara omöjliga testades och fungerade.

Galaxer upptäcktes, planeter med vatten hittades och fenomen som människorna tog för givet studerades och fick förklaringar. Mörk massa, svarta hål, negativ energi och maskhål var inte längre bara mysterium och obesvarade frågor. Det var nu möjligt att ta tillvara dessa fenomena och manipulera dem. Göra om, förstora, ta isär. Tidshopp, teleportering och mixtrande med atomers uppbyggnad var inte längre delar av sagor och fantasier utan verklighet.

Åren gick, och till slut föddes David Vinterfrosts gammel, gammel dotter, Karin. I generationer hade legenden om David berättats för barnen, och nu var det även Karins tur att sitta i sin pappas knä och lyssna på hennes förfaders livshistoria.

Som så många före henne blev hon förtrollad av historien. Hon slutade inte fascineras av att det var tack vare David som spridandet av stjärnstoft över graven hade blivit tradition vid begravningar, att tusentals människor bodde på Mars och att man äntligen kommit fram till vad som fanns innan Big Bang.

Hon ville också bli en legend som sin gammel, gammel farfar. Hon bad sin pappa ta med sig alla böcker som fanns att läsa om universum från biblioteket och sent på kvällarna brukade hon sitta på fönsterkarmen med sin egna lilla miniatyr Saturnus i famnen och läsa tills ögonen stängdes av sig själva. Hennes far brukade ofta hitta henne sovandes med huvudet lutat mot det isiga fönstret, men ändå gjorde hon om samma sak varje kväll. Hon fick inte nog av orden som flockades på sidorna.

När Karin började den obligatoriska astronomlinjen på gymnasiet visste hon redan lika mycket om forskningen vid ECAL som en färdigutbildad rymdstudent. Och hon nöjde sig inte där. Hon fortsätta att trycka i sig kunskap som om hennes liv stod på spel och tackade ofta nej till inbjudningar till fester och strandhäng efter skolan. Alla i hennes närhet studerade, jobbade, eller var på annat sätt associerade med rymdstudier, eftersom det var den enda karriären som återstod, men ändå var ingen på samma nivå som henne.

Det var i tjugoårsåldern som Karin insåg att vänner och umgänge inte betydde hälften så mycket för henne som böckerna och natthimlen. Men det gjorde henne inget. Hon visste vad hon ville göra med sitt liv och hon tänkte lägga allt sitt krut på just det.

När fem år passerat på universitetet var det dags att välja specialitet. Välja sitt egna område. Många klasskamrater valde att bli astronauter eller att fördjupa sig inom astrofysik, men Karin kände inte att något område riktigt lockade henne. Hon var den sista som bestämt sig när valdagen kom allt närmre.

Dagen innan valdagen stod Karin och tryckte innanför en busskur under den regniga kvällen. I pölarna som bildades längs trottoarens kant speglades några få stjärnor som ännu inte täckts av stormens moln. Karin kunde urskilja Cepheus stjärnbild i det smutsiga vattnet. Det var bara några år innan som den starkaste stjärnan, Alfa Cephei, forskades på och man reste dit för att undersöka den.

När Karin betraktade stjärnbilden kände hon hur en idé långsamt började ta form. Hon förstod först inte vad det var hennes intuition ville säga henne men det kändes viktigt. Det var inte förrän en av människorna som stod och väntade bredvid henne började prata med sin kompis som det slog henne att hon precis kommit på vad hela hennes forskning skulle handla om, vad hela hennes liv skulle dedikeras till.

I flera decennium hade forskningen vid ECAL fokuserat på att leta efter alternativa livsformer, exempelvis bakterier och flercelliga organismer. Dessa hade såklarts hittats och experimenteras på. Men aldrig hade letandet efter intelligent liv varit i fokus.

Hon skulle bli den första att hitta det. Den första att kommunicera med det.

Så Karin gjorde något oväntat. Hon valde inte någon av de redan existerande forskningsområdena, utan tog istället en praktikplats vid institutets avdelning för sökandet efter livsformer i yttre kosmos. Som lärling åt Erik Mossenstam spenderade hon sina nästa fem år med att lära sig allt om hur forskningen gick till och hur hon kunde vidareutveckla den. När Erik en dag gav henne en klapp på axeln och sa att han hade lärt henne allt han kunde, visste hon vad nästa steg var. Och så grundade hon en helt ny avdelning som endast fokuserade på intelligent liv i universum. Hon döpte den till CAILU, Communication and Analysis of Intelligent Life in the Universe.

CAILU avdelningen växte fort och ständigt kom nya studenter för att föra det nya forskningsområdet framåt genom att utveckla metoder för att sända meddelanden, sätt att identifiera livstecken i fjärran galaxer och maskiner som skulle upptäcka om någon, eller något, försökte ta kontakt.

Under åren som följde expanderade institutet och växte med CAILU som kärna. Karins avdelning blev den nya drivkraften, den nya grunden som resten av världen roterade runt. När människor nämnde Vinterfrost var det inte längre till David som tankarna rusade, utan istället Karin. Drömmen hon hade som barn att hon skulle bli en legend precis som sin förfader verkade närma sig sanning för var dag som gick.

Strax efter att Karin fyllt 37 år introducerade hon världen till DFM, Detector of Foreign Messages vilket var en maskin hon och hennes närmsta kollegor spenderat sju år att uppfinna. Den var designad för att fånga utvecklade och avancerade meddelanden eller annan kommunikation från liv som inte var mänskligt. Ingen maskin tidigare kunde scanna av yttre rymden i samma skala som DFM, vilket gjorde att hela världen uppmärksammade den nya apparaten.

Den placerades i mitten av CAILU avdelningen, högt uppe på en piedestal där alla kunde se den. Om den skulle ta emot meddelanden skulle den omedelbart börja snurra och ge ifrån sig långa pip. Den skulle sen skicka filer, ord, ljud, eller vilket format meddelanden än kunde tänkas komma i, vidare till Karin och hennes grupps kontor, som hade ensamrätt till vad det än var som DFM fångat upp, de första tio minuterna. Sen släpptes meddelandet vidare till resten av institutets högsta organ. Därifrån skulle processen främst skötas via Karin i samband med de andra auktoritära profilerna inom de andra avdelningarna. Det kunde gälla huruvida de skulle svara på meddelandet, varifrån det skickats och vad de ville jorden. Alla situationer var självklart hypotetiska, eftersom Karins DFM ännu inte gett ifrån sig signalen om ett nytt meddelande från liv som inte var från jorden.

I väntan på att någon skulle ta kontakt, försökte människorna desperat sträcka ut en hjälpande hand. Karin insåg tidigt att radiovågor inte skulle vara nog och under hennes verksamhet utvecklades nya metoder som alla förbättrades och avancerades. Dussintals med alternativ till kommunikation uppfanns, däribland meddelanden av värme, ljus och ljud. Metoder som tidigare antogs vara omöjliga testades och fungerade. Snart skulle det vara omöjligt för intelligent liv ute i universum att missa människornas försök till kommunikation. Det vill säga, om det fanns något intelligent liv. Karin hade inte gett upp hoppet, men efter hennes trettio år i spetsen började flera andra avdelningar runt om institutet fråga sig själva om det verkligen skulle komma en dag när de upptäckte något annat liv. Människor hade besökt flera andra galaxer utan att hitta något, så tänk om allt som fanns bara var planeter och stjärnor? Tänk om människorna faktiskt var det enda levande?

Människornas huvuden befann sig bland molnen, ingen hade en tanke på sin egna lilla, obetydelsefulla jord. Såklart hade olyckan som väntade dem kunnat undvikits om de istället hade tagit sig en titt på sin egna planet. Men människorna hade tröttnat på deras blåa glob och lämnat den helt till sitt öde. Det fanns inga kvar som tog hand om Tellus. Inga hållbarhetsstrateger, inga analytiker och inga geologer. Det var klart att de missade förändringarna i luften. Ingen hade ju någon koll på att molekyler började dela på sig som konsekvens av deras kopiösa antal rymdresor och extravaganta experiment. Särskilt vattenmolekyler började dela sig och släppa ifrån sig mer syre. Men hur skulle människorna kunna veta att det är farligt att inhalera luft som innehåller mer än 21% syre? Det var klart att när molekyldelningen hade nått en viss gräns började människor dö av hyperoxia. Och det gick fort.

Det drabbade världen en torsdag, den 5 januari. Hyperoxian hade såklart pågått under en tid. Flera forskare hade sjukskrivit sig med en smärta i lungorna som anledning. Men det var den torsdagen som syrehalten i luften blivit så pass hög att det inte längre gick att andas. Tusentals vaknade aldrig på morgonen. Resten visste inte vad det var som var orsaken till den outhärdliga smärtan och fick panik. Världen tog ett gemensamt sista andetag och andades aldrig ut igen.

Karin låg i sin säng och stirrade upp på de självlysande stjärnorna i taket. De satt fortfarande kvar sen hon klistrat upp dem med sin pappa när hon bara var ett barn. Hennes alldeles egna Saturnus vilade på fönsterbrädan. Stjärnkikaren stod och väntade på övervåningen där hon spenderat så många nätter. Böckerna som hon samlat på sig stod radade på den sviktande bokhyllan.

Hon dog strax innan klockan 12 på dagen.




Institutets vita korridorer ligger övergivna. Golvet är skinande rent och dörrhandtagen är sterila. Det doftar svagt att kaffe. Doften kommer från det gemensamma fikarummet där det suttit forskare bara kvällen innan och tagit en fika tillsammans. Om man tittar in i salarna ligger utrustningen på udda platser, redo att plockas upp och göra klart vad som inte riktigt hann avslutas. För varför städa, om man ändå kommer komma tillbaka och börja där man slutade?

De vita trapporna ger ifrån sig ett dovt ljud för varje steg som leder till våningen över. Dörren glider lätt upp och stängs sen igen. Vita rockar hänger på krokar. Väskor ligger slängda inne på kontor, datorskärmar lyser fortfarande från gårdagens arbete och på ett bord är biografin om David Vinterfrost uppslagen, halvvägs.

Skyltarna visar vägen till CAILU avdelningen. In genom ett kritvitt valv och avdelningen öppnar upp sig i en stor sal med trappor som leder till övre våningar och dörrar som leder till hemliga rum. På väggen hänger en stor klocka som pekar med båda visarna på tolv. I mitten av salen står en hög piedestal och överst syns en liten maskin, inte helt olik en Tornado ventilation till utseendet.

Det är tyst.

Sen börjar The Detector of Foreign Messages att snurra. Först långsamt, men sedan tar den upp farten. En högljudd signal sänds ut i salen och ekar förbi alla rum. Den färdas nedför trapporna, ut på gatorna. Signalen ekar över den övergivna staden.

Ingen svarar.

Författare:

Publicerat

Dela: