Inte du också, Sabina! Del 1

Juli... En kall och blåsig kväll i Juli. Det var då det hände. Det otäcka, dumma och löjliga vadet som ledde till Felicias död. Hon dog på grund av mig! Tänkte Sabina varje gång hon gick till Felicias gravsten, vilket inte var så ofta. Sabina var en sån människa som gömmer sig i ett mörkt rum när något hemskt händer. Eller, det måste inte vara hemskt. Det räcker med att bli retad i skolan en dag för att hon sitter och dagdrömmer på lektionerna. I alla fall så stannar hon i sitt dystra rum tills hon är så depremerad av allt det svarta att hon bara måste ut. Men detta kan ta flera veckor, och det blir ju inte bättre av att gå och gömma sig. Den där kvällen när Sabina och Felicia slog vad om vem som kunde dyka djupast i havet, fast det blåste och duggregnade, så började i alla fall Felicia att dyka. Hon kom aldrig upp levande till vatten ytan igen. Antagligen så fastnade hon i en undervattens ström och drunknade. Sabina dök aldrig, och har varit rädd för vatten sen dess, från den 7 Juli. Nu var det 12 Juni.
- Det har snart gått ett år... tänkte Sabina högt där hon satt i hammocken och gungade i skuggan. Det var sommarlov sen några dagar tillbaks. När skolan slutade så 'råkade' mamma hitta ett nytt hus. Som låg flera mil från det förra. När Sabina inte ville flytta så började pappa försiktigt nämna det som hänt för snart ett år sedan. Tydligen ville dom inte att Sabina skulle försöka sig på det igen nu när det var badväder. Sabina gick motvilligt mede på att flytta, hon ville ju inte vara kvar i den gamla staden den 7 Juli, då skulle hon med säkerhet gå och drunkna själv i sin sorg över Felicia. Hennes gamla bästis.
- Sen vad? Det var den nya grannen som stod och lyssnade på andra sidan staketet. Han var jämn gammal med Sabina, alltså 14år.
- Öhm, eh... ingenting! Svarade hon lika generad som om hon setat och läst sin dagbok högt.
- Okej, så du sitter här och ser ut som att är på väg att fylla hela Nilen med tårar, samtidigt som du säger att det inte var någonting som hände för snart ett år sen. Intressant... Sa han, som föressten hette Petter, med en lugn lite ironisk röst.
- Äh, bara håll käften! Sabina hade ett ganska hett temprament, vilket kunde vara bra och mindre bra. Mest mindre bra, eftersom nästan ingen vill ha en kompis som blir arg hela tiden på småsaker, bara Felicia. Men det bra är att om man tycker om att vara för sig själv, då skulle man trivas väldigt bra med det humöret. Men Sabina tyckte om att ha människor omkring sig, fast hon hade nästan aldrig det. Inte förut i alla fall. Nu var det ju ingen som kände henne, hon hade ju bara varit här i tre dagar. Kanske skulle det ändra sig? Hon kanske fick massor med kompisar, blev populär i skolan! Men det händer bara i filmer, tänkte Sabina.
- Okej.... svarade Petter som blev tyst i några minuter, men sen så kunde han inte hindra sig att fråga om hon ville hänga med och bada.
- Nej, jag tror inte det....
- Kan du inte simma? Frågade Petter med retsam ton.
- Det är klart att jag kan!
- Varför följer du inte med då?
- Det ser ut att bli regn...
- Men kära nån! Solen skiner ju! Erkänn att du är feg!
- Jag är inte feg!
-Följ med då...!
- Visst! När hon sa det så ongrade hon sig genast. Men nu kunde hon ju inte ångra sig!
Petter var redan påväg att hämta badkläder, och hon skulle framstå som knäpp om hon inte följde med.Det var faktist 35 grader varmt ute...
Sabina gick med bestämda steg inn och bytte om till bikini.

Del2
När båda två bytt om så träffades dom nere vid sjön som låg nån kilometer ifrån deras hus. Petter hoppade från bryggan utan att tveka. Det var djupt. När han kom upp till ytan igen så skakade han på huvudet så att håret inte var i ansiktet.
- Ska du inte hoppa i? Skrek han.
- Jo, jag kommer.... Sabina gick försiktigt ner till strand kanten och doppade tårna.
- Varför hoppar du bara inte i?! Det kommer ju ta åratal innan du har doppat dig ens i den takten!
- Ja, ja... Sabina Vadade ut i vattnet, när det nådde till naveln så började tårarna att rulla nerför kinderna på henne.
- Vad är det? Petter stod som förstelnad. Hade inte han sett det där ansiktet förut? Ett gråtande ansikte som blickade ut över vatten... Kanske i en tidning? Men ndet var yngre... kanske et år eller nått...
Medans han stod och tänkte så hade Sabina försvunnit under vattnet. Petter såg inte vart hon var, så han simmade till bryggan för att gå upp på bryggan och titta. När han klättrade upp för stegen som satt på bryggan kom en rubrik från en tidning han läst fram i huvudet:
13ÅRIG FLICKA DRUNKNAD!
Felicia Chant drunknad i går. Bästa vännen Sabina Chester var med.
Petter kastade en blick ut över sjön, hon hade förtfarande inte kommit upp. Han sprang ut till kanten på bryggan och dök, i hopp om att hitta Sabina innan hon också försvann ur denna värld. Någon sekund efter att Petter dykt i så kom Sabina upp. Hon simmade gråtande till stranden.
- Va höll du på med? Peter simmade ikapp Sabina och försökte prata med henne.
- Jag fasnade!
När sabina kom upp på land så sprang hon hem i bekini. När hon sprang så kom tanken som hon hade fått så många gånger tidigare: Jag ska aldrig mer bada!
När Sabina var hemma så Var dörren låst och det var släckt i fönstren. Hon hade inte hunnit få en nyckel heller. Hon satte sig på sten trappan utanför dörren och såg på när solen dansade ner från himmlen. Det började bli kallt ute, och Sabinas föreldrar hadde fortfarande inte kommit hem.
- Varför ska allt sånt här hända mig?! Frågade Sabina sig själv. Något liknande hände i deras sommarstuga för nått år sen, men då fanns det ju grannar att gå till. Sabina ville inte gärna gå till Petter och fråga om hon fick komma in. Inte efter det som hände vid sjön. Och det värsta var att han säkert berättat allt om den tokiga tjejen som bodde brevid honom vid det här laget. Det såg ut som att han hade kompisar hos sig, det stog två cyklar på deras uppfart som inte stått där förut...
- Hejdå! Hörde hon en kille ropa, och Petter svarade något i stil med: Vi ses! Sabina såg en kille som kanske var ett år äldre än henne komma ut från Petters hus och gå mot cykeln. När hon såg honom gå så tänkte hon på varför inte hon hadde någon kompis. Sabina hadde som sagt alltid haft svårt att få kompisar. Men ioför sig så ansträngde hon sig inte speciellt mycket heller. Efter Felicias död så brydde hon sig inte om något. Hon orkade inte, ville inte att samma sak skulle hända en gång till.
- Sabina! Varför sitter du där? det var Petter som skrek, och han hadde sin kompis med sig.
- Dörren är låst... svarade hon tyst.
- Synd. Det här är Nikls. Petter och Niklas kom gående uppför grusgången till stentrappen.
- Hej! Svarade Sabina lite gladare.

Författare:

Publicerat

Dela: