Inte du också, Sabina! (Del 2)

- Varför kom du inte in till mig? Frågade Petter.
- Öh, ja du vet... efter det vid sjön o så...
- Va? Har ni nått pågång?! Frågade Niklas som tydligen alltid ville veta vem som var ihop med vem.
- Nej! Fräste Sabina.
- Appsolut inte! Sa Petter något lugnare, men inte mycket...
- Förlåt att jag frågade men...
Han blev avbruten när en bil kom körande in på gården. Det var Sabinas mamma. När hon kommit framm till dem på stentrappen så hälsade hon vänligt.
- Hej på er! Sa hon till Petter och Niklas. När hon sedan vände på huvudet för att titta på Sabina så hoppade hon till: Håret var blött!
- Sabina, har du badat?! Det var inte en fråga, det syntes ju att hon hade det.
- Öh, nej... inte vad jag vet... Svarade Sabina generat.
- Badade du inte vid sjön? Frågade Niklas som kom ihåg snacker om sjön.
- Nej! Röt Sabina argt.
- Men sabina, du vet att doktorn har skt att du inte ens bör vara nära vatten innan du kommit över Felicia! Det såg utt som om Sabinas mamma skulle börja gråta.
- Tyst! Skrek Sabina och Sprang mot skogen. Där skulle hon i alla fall få vara i fred.
Sabina sprang tills hon hadde mjölksyra överallt. Det kändes som om hon aldrig skulle kunna gå igen. Men hon fortsatte ändå. Efter ungefär fem minuter såg hon en ganska stor sten. Den var mossig och såg inte särskild bekväm ut, men det var den enda hon såg som skulle gå att sitta på.
Tätt intill stenen stod det ett träd. Sabina klättrade upp för stenen och lutade sig mot trädet. Det var skönt att sitta där och vila sig. Sabina glömde helt bort tiden, klockan var åtta när hon och Petter gick till sjön, så den måste vara närmare tolv nu. Sabina hade inte precis någon lust att gå hem, så hon la sig tillrätta på stenen och somnade inom några ögon blick.
Hon vaknade av att en hund skällsde i närheten. Sabina hoppade ner från stenen för att se var den var. Men den var försvunnen. Efter en stund hörde hon en matte ropa efter hunden. 'Mimmi! Kom hit Mimmi!' Men hunden verkade inte komma. Sabina struntade i alla fall idet efter en stund. Det fanns ju faktiskt viktigare saker att göra, som att komma bort från den här jävla staden, som Sabina skulle uttryckt det. För en gångs skull kände hon att hon ville till Felicias grav. För att bli glad! Sabina brukade alltid bli ledsen när hon gick dit, men hon kändfe att den här gången skulle hon klara av att inte bli det. Men problemet var att det var ganska långt.
Men bussen kanske... Sabina grävde i fickan för att se om hon hade några pengar på sig. Fickan var tom förutom några enstaka godis papper.
- Jäklar! Sa hon högt, lite för högt. Utan att hon märkt det så hade den där hundägaren kommit väldigt nära stenen som hon stog vid. Hon hade inte sett Sabina förens hon svor lite för högt.
- Hej, vem är du? Frågade den okända personen. Hon verkade vara en pratglad typ.
- Sabina...
- Trvligt att träffas, Sabina! Själv är jag Christina! Men vad gör du här i skogen alldeles ensam, du ser ju inte ut att vara mer än 11år. Själv är jag 53år.
- Jag är faktist 14år!
- 14?
- Ja!
- Okey, om du säger det så... Men vad gör du här alldeles ensam?
- Öh, Jag är på väg till San Diego.
- Men kära barn! Phoenix till San diego är alldeles för långt för en 14 åring alldeles själv! Men lyckligt vis så ska jag också till san Diego, så du kan följa med mig. Om du vill, förståss?
Sabina var alldeles mållös. Vilken tur hon hade!
- Jättegärna!
__________________________________________________________________________

Fortsättning följer...

Skriven av: Madelene