inte okej 1.

Leran skvätte upp över vaderna på hennes ljusblå stentvättade jeans, hon hade börjat jogga, hon flämtade utav utmattning. Livrädd satte hon sig på huk i skuggan bakom en stor enbuske, hennes andetag var tunga, hon ville skrika men hon hindrade sig själv. Fanns han här, eller var hon ensam? Vinden tog i och blåste iväg hennes scarf. Hon höll sig hårt om buken, hennes händer och kläder var blodiga. Blixtarna blev fler och starkare, hennes ansikte lyste upp av skenet. En blick av rädsla, mascaran hade runnit av allt regn, tårar och grenar som piskat henne i ansiktet. Hennes mörkbruna hår var tovigt och kläderna sönderrivna, rännilar av blod syntes från hårfästet. Skorna hade hon tappat för länge sedan, hon darrade av sköld och rädslan tog över hennes sinnen. Hon orkade inte mer, vart skulle hon ta vägen? Väskan stod på köksbänken hemma, men dit ville hon aldrig mer igen. Hon föll ner på knä och tårarna sipprade nerför hennes såriga kinder, hennes kropp hade lämnat henne, varför kunde inte tankarna göra det samma?
Hon skrek men hon visste att ingen utom han kunde höra henne.
Livet skulle snart glida ur hennes grepp, hon tänkte tillbaks på alla lyckliga minnen hon någonsin haft. Alla vänner som alltid funnits där, all kärlek som bara var att ta. Fastän livet nästan alltid hade varit svårt, uppskattade hon det. Alla gånger hon velat ta sitt liv fanns inte ens i närheten nu. Tider med misshandel och doger, våldtäkter och poliser. Det var i denna stund hon äntligen fann livets förmåga, i samma stund släcktes livets låga.

Författare:

Publicerat

Dela: