Inte var. Utan är.

Jag sitter ensam kvar på den tomma parkbänken, utan honom, helt ensam. Det enda som hörs genom den kalla novembernatten är vinden som viner i trädens kantiga grenar. Det känns som om hela natten var fruset till is. Tårarna på mina kinder känns som kalla små, små isbitar som envist klistrar sig fast. Isigt. Så kändes det inte innan. Inte innan när jag hade honom med mig. Då kändes allt så härligt. Underbart. Varmt. Även fast novembernatten var kall så kändes det inte. För han värmde mig. Inte värmer. Utan värmde. Han gjorde mig till en varm, mjuk, snäll och underbar människa. Inte det jag var innan. Innan var jag kall, hård, ond och så självisk att jag inte förstod vad han såg i mig egentligen. Men något såg han tydligen. Inte ser. Utan såg. För han gillade mig. Inte gillar. Utan gillade. Han älskade mig. Inte älskar. Utan älskade. Trodde jag. Det tog slut på bara en natt. Och det började också bara på en natt. När våra ögon möttes. Inte möts. Utan möttes. Det var en obeskrivlig känsla. När han tog min hand. Inte tar. Utan tog. När han strök sin varma, stora hand över mitt mjuka hår. Inte stryker. Utan strök. När han la sina armar runt mig. Inte lägger. Utan la. När han svepte sin stora kappa över mig. Inte sveper. Utan svepte. När han tryckte mig emot sig. Inte trycker. Utan tryckte. När han lade sin mjuka hand runt min haka och såg in i mina ögon. Inte lägger. Utan lade. När han trycke sina läppar mot mina. Inte trycker. Utan tryckte. När han kysste mig så passionerat så jag trodde jag skulle drunkna i hans famn. Inte kysser. Utan kysste. När han sa det. Inte säger. Utan sa. Och det är en sak jag är glad för. Att han inte gör det nu. Utan att han gjorde det förr. Sa det. De fyra orden. Jag älskar dig inte. Och gick. En falsk människa. En skådespelare. Det är han. Inte var. Utan är.

Skriven av: Donia