Publicerat
Kategori: Novell

Iris av Isis

Iris av Isis.


Knackningarna hördes som om de var hundra mil därifrån. Svaga knackningar. Långt borta.
Hon låg på golvet, naken, kall, sövd. Helt borta. Utesluten från verkligheten.
Ändå hörde hon knackningarna. Långt borta. Som om hon drömde. Knackningarna som
började som små snälla, försiktiga knackningar hade nu övergått till hårda bankningar,
sparkar på dörren.
Hon började återfå sitt medvetande sakta. Började vakna till. Hon mådde illa. Fruktansvärt
illa. Hon kunde inte fokusera blicken. Allt bara snurrade. Yrsel. Hon frös och skakade.
Vad gjorde hon på golvet? Naken, bunden till händerna.
Bankningarna blev hårdare och hårdare. Röster hördes utanför dörren. Rop. Skrik. ”Öppna
dörren.” Hon försökte ta sig upp. Smärta. Hon var helt kraftlös. Orkade inte.
Vad hade hänt? Hon hade inget minne av varför hon låg på golvet, naken.
Det värkte så fruktansvärt från underlivet. Hon tittade upp. Märkte att hon låg i en
blodpöl. Det rann längs benen på henne.

Hon kröp sakta fram mot soffan, försökte med all sin kraft att ta sig upp.
Bankningarna blev hårdare. Hon hörde dem ropa hennes namn. ”Iris, öppna dörren!”
Hon hörde sirener utanför. Försökte stödja sig på soffans armstöd. Ville ta sig upp.
Dörren sparkades upp och poliser rusade in i hennes lilla lägenhet på andra våningen.
Lägenheten som såg helt upp och nedvänd ut. Allt låg huller om buller på golvet. Lådor låg
över allt. Porslin. Glasskärvor.
Hon föll ihop i hans famn. Utslagen. Kraftlös. Hon hörde deras röster långt borta. ”Hämta
båren. Hon blöder kraftigt.”
Hon kommer inte ihåg mer. Vaknade upp på en akutbår med doktorer och sköterskor som
sprang runt henne. ”Hon vaknar.” Gälla röster hördes runt henne. Huvudet höll på att
sprängas. En mask sattes till hennes mun. Sen var allt svart.

~~ * ~~

Hon vaknade upp i en säng på en avdelning på intensivvården. Rummet var tråkigt med vita
tapeter. Där fanns inga tavlor, inga gardiner, inga färger på väggarna alls. Bara vitt.
Bredvid satt Markus. Hon kunde först inte känna igen honom men insåg snart vem det var
och hon log försiktigt. Hon kunde se att han gråtit. Han hade våta ränder på kinderna, hans hand
skakade. ”Du skrämde mig så. Gör aldrig om det igen”.
”Vad hände?” , Det var det enda hon kunde få fram. Han fick berätta för henne hur han
hade kommit hem, hört bråk i lägenheten. Han kunde inte ta sig in. Något eller någon hade
blockerat dörren. Han berättade att han hörde skrik, glas och porslin som krossades. Han hörde rop
på hjälp och en kraftig mansröst som röt ”Tyst med dig din hora”. En fönsterruta krossades. Sen
blev att tyst. Han kunde inte längre höra hennes rop på hjälp.

Polisen tillkallades. De var fem stycken som hjälptes åt för att slå in dörren. Sedan fann de
Iris som stod och lutade sig mot den vita soffans armstöd. Sen föll hon ihop i Markus armar.
Iris tittade upp på honom. Han grät.
”Det är över nu, sa han. Det är över. Hon finns inte mer”.
Hon tittade på honom. Ville inte förstå. Ville inte tro på det han sa. Vadå över? Hon kan
inte vara borta. Men hon var borta. Beskedet var svårt att få.

Hon låg och stirrade i väggen i en vecka. Hon åt inget, sa inget. Markus kom och gick. Försökte prata
med henne. Men inget fungerade. Hon bara grät.
Helt plötsligt så betyder allt som någonsin betytt något för henne ingenting.
Hennes dotter var borta. Död. Enligt Iris var det hennes eget fel. Det var hennes fel att
hennes dotter hade dött i hennes mage. Det var hennes ansvar att se till att inget hände
henne.

Dagarna rullade på i sin egen takt, veckorna och månaderna likaså. Iris började så smått att bli på
bättringsvägen och var inte längre lika deprimerad som tidigare. Med hjälp av de nya
tabletterna hon fått av sin psykolog gjorde hon nya framsteg varje dag.
Hon hade legat kvar på sjukhuset i en månad innan hon blev utskriven. Prover hade tagits,
psykologer hade kommit och gått. Ingen hade kunnat hjälpa henne, tills hon träffade
Mikaela. En psykolog som nyligen fått sin licence och även varit i Iris sits.
De hade haft långa samtal och det var just detta som hade hjälpt Iris att komma tillbaka
till verkligheten.

Ett år senare var hon friskförklarad. Men såren i själen skulle aldrig läka.
Hon hade börjat förtränga den hemska kvällen. Hon hade inga minnen av vad som hade
hänt. Det enda hon mindes var Markus ansikte när hon svimmade av i hans armar. Hans
ansiktsuttryck var fyllt av rädsla och tårar.
Hon har bara svaga minnen av den mannen som överföll henne. Hon kommer ihåg ett ärr
på halsen. Det såg ut som om en kniv hade förts in där.

Hon kom hem efter en månad på sjukhuset och på två hela månader hade hon inte lämnat huset
mer än fem gånger. Hon var tvungen att ge sig ut någon gång.
Hon blev galen av att sitta inne. Men så fort hon kom ut bland människorna kände hon sig
iakttagen. Som om någon tittade på henne. Följde henne vart hon än gick. Någon var bara ett par fotsteg bakom henne och följde hennes rörelser i minsta detalj som en skugga. En skugga dömd att förfölja. En kvinna dömd att förföljas.
En dag gick hon rakt på honom. Det första hon såg när hon tittade upp var ärret på hans hals. Hon stelnade av rädsla. Kalla
kårar gick genom hela kroppen. Hon tittade in i hans ögon. Hans ansiktsuttryck ändrade
skepnad från vänligt till förskräckt. Han kände igen henne. Backade några steg. Vände om
och sprang därifrån. Rädslan hade gjort henne stel i hela kroppen.
Hon kunde inte prata utan bara pekade mot vägen dit mannen sprungit och andades tungt.
En man kom fram till henne och förstod att något var fel. Iris andades häftigt och tårarna rann. Hon
fick inte fram ett ord, bara pekade i den riktningen mannen hade sprungit. Mannen som kommit
fram till henne började gå mot det hållet mannen sprungit, började sedan småspringa och
accelererade tills han var uppe i hög fart. Han jagade mannen genom flera kvarter tills han fick tag
i honom.

Händelsen hade tagit hårt på Iris och varje natt kom drömmarna åter. Drömmarna om hennes dotter, drömmarna om frihet och drömmarna om hur verkligheten krossas på ett fåtal sekunder och världen rasar samman. Hennes dotter som suttit i hennes famn slits ifrån henne…
Hon kände att hon var tvungen att göra något. Något för samhällets utsatta kvinnor. Kvinnor som aldrig vågat erkänna, aldrig vågat anmäla. Hon visste hur viktigt det var att ha någon som stöd. Någon som bryr sig, någon som lyssnar eller som bara sitter med när man gråter.
För att bearbeta sin sorg efter upplevelsen startade Iris, med Markus hjälp, en kvinnojour för
Kvinnor utsatta för våldtäkter – ”Isis”. Den skulle hjälpa henne och andra kvinnor igenom den svåra
tiden efteråt. Hon ville erbjuda samtalsgrupper, gruppterapi, utflykter, temakvällar och kurser i självförsvar. Allt som skulle få kvinnor att känna sig säkrare, må bättre, försöka glömma deras upplevelser.
Iris fick mycket uppmärksamhet och tidningar från hela landet, samt TV och radio kom för
att få ta del av hennes introduktionsmöte.
”Inom våldtäktens värld är kvinnor maktlösa. Männen har övertaget. Vi tvingas se på.
Årligen sker över 3000 våldtäkter i Sverige. Inte alla kvinnor vågar anmäla i rädsla för att
männen ska komma tillbaka. Men kvinnor ska inte behöva vara rädda. Därför har jag startat denna
Jour som en symbol för kvinnornas maktkamp för att få bort våldtäkten från vårt land. Kvinnors
makt ska bli en del av vårt samhälle. Tillsammans ska vi kämpa för kvinnors makt! Detta är sanningens ögonblick. Samhället har blundat för övergreppen allt för länge. Vad händer när det nästa gång är din dotter som blir utsatt? Eller du själv? Hjälp oss hjälpa andra!”

~~*~~

Iris hade varit i fjärde månaden när övergreppet ägde rum. Barnet gick inte att rädda. Den
dotter Iris skulle föda dog på operationsbordet den kvällen. Gärningsmannen fick de tag på
tack vare allmänhetens insatser. Mannen dömdes till fyra års fängelse.
Men vad händer när allmänheten inte griper in? När kvinnorna blivit hotade till livet om de avslöjade vad som skett bakom stängda dörrar i flera år eller i den buske i parken när hon var på väg hem från en utekväll med väninnorna? När är ett nej tillräckligt? När ska övergreppen ta slut?
Dessa frågor behöver svar, dessa frågor behöver allmänhetens insatser. Men när kommer allmänheten att öppna ögonen för Sveriges och världens alla kvinnor?
Inte idag, inte imorgon, men kanske nästa dag, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Allt vi vet är att övergreppen inte kommer att sluta om vi inte gör något! Så snälla hjälp till! Gör en insats för världens kvinnor och barn!




Skriven av: Susanna Jakobsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren