Isvaken

Ligger i en vak. Ligger naturligtvis inte. Hänger med armbågarna på iskanten och händerna krampaktigt fastfrusna i isen. Underkroppen, från nedre delen av bröstkorgen och nedåt, hängande ungefär i fyrtiofemgraders vinkel.Hängt här, huu .. säkert i en halvtimme. Om tiden är jag inte riktigt säker,det kan vara mer, knappast mindre.Den största utsträckningen var insikten att isen inte skulle bära mig. Stod som förstenad. Det knakade och sprack runtom mig. Plötsligt upphörde isens krackelerande. Blickstilla stod jag där. Vred försiktigt huvudet. Först åt vänster. Stod som på en söndertrampad spegel. Flyttade försiktigt ena foten en bit framåt. I och med denna min manöver, ökade trycket på den andra och underlagets jämrande protester fick det att isas i mina ådror.Så spändes den, - tiden- när jag insåg att de få bindningar mellan krackeleringar och iskristaller, gav vika för mitt tryck, min tyngd, vilovikt, dödvikt. Nej inte död. I alla fall inte ännu. Insåg att jag föll, sjönk, sögs ner i det iskalla stålvattnet. Häpnadsväckande hur lång tid det tog. Förstår att händelsernas karaktär och min tidsuppfattning har ett kemiskt elektriskt samband i min hjärna så att själva tiden plågas. Ångesten rider till häst, i mina ådror, vrider sig i vällust i mitt hjärta, suger märgen ur mina ben, vomerar i min skräckslagna hjärna. Nu hänger jag här, på kanten till livet. Under mig väntar evigheten. Förväntar sig evigheten, att jag ska släppa taget, ge upp, falla till föga, ge mig till mörkret, tystnaden, friden. Tyvärr måste jag göra intigheten besviken. I alla fall just nu. För mina händer har frusit fast, i kanten av isen. Precis där jag slog ner mina blodiga klor. Försökte ett flertal gånger få ett grepp i min stelfrusna framtid. Men, tyvärr, precis när mina trasiga naglar fick en förhoppning och jag- förmodligen såg det ganska lustigt ut, komiskt, i vart fall tragikomiskt - på ett sälliknande sätt försökte dra och baxa mig upp till livet, gav isen vika och jag måste sparka flera gånger för att komma tillbaka till kanten, livskanten. Min enda spröda rand av förbindelse mellan verkligheten och ingenting.Så nu ligger jag här.Fastfrusen i ett grått skymningsdis.Ingen saknar mig, inte just nu.Ingen ska leta, förrän det är för sent.

Skriven av: Erik Lundini