J F Tibbets syndrom

Robert Jansson var en ung man med karisma, bra sociala egenskaper, en lovande karriär och ett fint hem. Sen gick universum sönder.

Robert föddes på 1970-talet som enda barnet till två fyrtiotalister, som båda var aktiva inom 68-vänstern, men som till slut blev konforma och slog sig till ner i Jakobsberg. De uppfostrade sin son efter sina principer, och han, precis som många andra i sin generation, kom med tiden att frukta alla andra familjekonstruktioner än den gamla goda kärnfamiljen.
Efter medieutbildning fick Robert jobb på ett dotcom-bolag, gifte sig med en ung flicka som hette Elin och lämnade sin förort snabbare än rymdhunden Laikas syrereserv tog slut. Han och Elin skaffade två barn och köpte ett gult radhus och varsin bil, en Volvo och en Opel. På så sätt skulle han äntligen få den säkerhet han påstod att han aldrig fick som barn, eftersom hans fyrtiotalistföräldrar inte alls såg den gamla goda kärnfamiljen som något positivt. Nu kunde han också ge sina två barn den lyx han själv aldrig fick; leksaker, japanska samlarkortspel, tv-spelskonsoler och cd-skivor med musik farbröder på bolag ville att folk skulle höra. Summa summarum: Robert hade det ganska bra, åtminstone enligt honom själv.
Stor förvåning uppstod därför en lördagsmorgon i februari då han begav sig ner i hallen för att hämta Dagens Nyheter. På hallmattan ”Igor” ifrån IKEA låg inte morgonens DN, utan istället ett sextio år gammalt nummer av tidningen. Framsidan pryddes av rubriken ”Norge och Danmark äro i brand” samt en bild föreställandes tyska soldater marscherandes ner längs Karl Johann i Olso. Robert, som ju hade gymnasieutbildning (men inte mer; It-branschen värderade inte högutbildade människor speciellt högt, att vara ung och ej kvinna hjälpte däremot) förstod att tidningen varifrån 40-talet, eftersom det handlade om andra världskriget, men varför hade han och hans familj fått denna tidning just idag? En märklig detalj var att pappret inte ens var solblekt eller på något sätt gulnat; det verkade som om den kommit direkt ifrån tryckeriet.
Utan att bry sig så mycket mer om det här (när det väl kom till kritan, vad skulle han göra åt saken?) gick han ut i köket och satte på morgonkaffet. Frun och barnen sov fortfarande, och utanför det immiga fönstret låg februari som ett vitt täcke över deras garageuppfart. Medan han väntade slog han sig ner vid köksbordet och började bläddra lite i katalogen från Biltema i brist på annat att göra. När han någon minut senare kunde ta sig en kopp Gevalia fick han sig nästa chock; i köksskåpet där familjen förvarade sockret fanns nu en öppning, en dörr om man så vill, till en tätt bevuxen djungel med märkliga ormbunkar och kostiga träd.
Övertygad att han drömde lämnade han kaffet, den antika tidningen och allt annat och klättrade in i skåpet. När han kommit ut på andra sidan vände han sig om och såg framför sig vad som skulle kunna liknas vid ett fönster i en stor klippaktig sten. I detta ”fönster” kunde han se sitt kök, som var precis som vanligt denna lördagsmorgon i februari. En upptäckarlust sköljde över honom likt en vinddraget från ett rostigt lokomotiv som åker förbi en längs transsibiriska järnvägen. Känslan roterade liksom i magen på honom, det var som ett ekorrhjul som snurrade framåt och till slut fick honom att gå i den riktningen.
Djungeln var tät och blev bara ännu tätare ju längre in han kom. Stenarna blev större, den märkliga mossa som låg på dem blev grönare, tovigare och halare, och de underliga ormbunkarna blev bara snårigare och snårigare.
Efter en stund kom han till en liten sjö. Där vilade han och drack av vattnet, men fick sig dock en smärre chock när han helt plötsligt såg hur enorma fiskar simmade runt där nere i det kristallklara vattnet. De var verkligen stora djur, kanske en och en halv meter långa, med stora gapande munnar, stora brandgula ögon och tjock mörkbrun fjäll.
Roberts barn var intresserade av naturvetenskap och naturhistoria, och i en bok som någon av dem läst i hade han vid något tillfälle sett just en sådan fisk på bild. Det var stora urtidsdjur som påstods leva på havets botten, tillsammans med allt möjligt annat.
Robert hällde sand på en av fiskarna för att se hur den skulle reagera. Bjässen var förmodligen den största av de halvdussin exemplar som simmade runt i den lilla dammen, och när sandkornen vidrörde dess ibland nästan människolika anlete ilsknade den till och lät sina aggressioner gå ut över andra. Storögt tittade han på när fisk efter fisk började slåss. Han hade, med bara lite sand utlöst ett mindre krig i dammen där var fisk fick fäkta för sitt liv.
Leken slutade tvärt. Genom skogen kom två stycken två meter höga jätteödlor gående, antagligen för att dricka i den lilla oasen. När de fick syn på Robert började de vråla och slicka sig om munnen, vilket inte bådade gott. De var höga som en fullvuxen man, stod och gick på bakbenen och rörde sina huvuden som fåglar. De hade två mindre framben på vilka det i slutet satt klor, sylvassa, precis som deras tänder. Skräckslagen föll han bakåt och hade ingen aning om vad han skulle göra; han började gråta av skräck och kunde inte längre hålla inne avföring. Panikslagen greppade han tar i det som låg närmast, oavsett vad det var, och kastade mot dinosaurierna, det mesta var sand och grus ifrån den lilla ”stranden”, men även mindre kvistar och pinnar samt en och annan större sten.
Det var just en sådan större sten som skulle bli hans räddning. Den var inte större än en golfboll, men han hade turen att kasta på så sätt så att stenen träffade den ena dinosaurien när de långsamt närmade sig sin middag. Den studsade sedan in i den andre som stod bredvid, vilket, precis som med fiskarna någon minut tidigare fick dem att börja slåss med varandra. Stenen kändes tydligen, och eftersom den träffade de båda var det omöjligt för dem att räkna ut att det faktiskt var han som kastat stenen; dinosaurie nummer två, som blev träffad sist, trodde med sitt underliga sinne för logik att det var dinosaurie nummer ett som försökt attackera den, kanske för att få maten för sig själv.
Inom några sekunder började de slåss med varandra, och då passade han på att springa tillbaka till portalen som ledde hem igen. Han sprang för allt han var värd och hoppade in i portalen, och landade, helt i enlighet med fysikens lagar, på sitt köksgolv igen. Luckan till skåpet blåste igen. Han reste sig upp och öppnade den försiktigt för att se om han blivit förföljd av monstren, men upptäckte då att det inte längre var någon dörr till en skog i urtiden, utan till ett fält i New England där två bröder just höll på att demonstrera världens första flygmaskin…
Efter att ha besökt 1600-talets Amsterdam, medeltidens Paris och Faraonernas Kairo beslöt sig Robert för att väcka sin familj och berätta för dem att de under natten fått en tidsmaskin i köket. Han gick upp till dem med enorma förväntningar men stoppades halvvägs upp av ett enormt oljud utifrån grannskapet. Han gick ut för att se vad som stod på och bevittnade då hur Jesus Kristus kom släpande på sitt kors, på väg uppför Golgata och sin egen korsfästelse. Han följdes av en folkskara och en romersk soldat som piskade honom på ett sadistiskt manér (å andra sidan, kan man piska någon på ett humant sätt?).
Kort därefter upphörde universum att existera. Allt som någonsin varit, var och skulle bli försvann och hade aldrig funnits. Detta berodde på att en ung man vid namn Sergei drog ut en kabel ombord rymdstationen ”St: Petersburg”. Han jobbade ombord forskningsstationen som kretsade runt jorden, det var en gammal rostig konservburk för nördiga studenter vid Moskvas universitet med pojkrumsdrömmar som läst för mycket Stanislav Lem och gamla avdankade krigsrävar som inte ville annat än att komma hem till sina gamla fruar och numera vuxna barn.
Sergei arbetade på trettiotredje avdelningen, där studier av verklighetskonstruktion bedrevs. I stora vattenfyllda kuvöser låg ett hundratal artificiellt framavlade hjärnor på rad; varje dunk hade kablar och sladdar kopplade till dem, och från en liten dator som tankerna var placerade på, matades hjärnorna med information. Den här informationen var bara olika intryck som tolkades av hjärnorna, och dessa intryck utgjorde varje enskilt medvetandes sinnevärld. Av misstag hade Sergei råkat koppla in sin kabeltvdekoder till en av hjärnorna, som tillhörde Robert Jansson. Det var i alla fall det namn medvetandet gett sig själv, i själva verket hette den PKD-37-A.
Världen hade förändrats drastiskt, för drastiskt för att PKD-37-A skulle kunna klara av att registrera såna omsvängningar. PKD-37-A hade då försatt sig själv i koma, en försvarsmekanism som kallades J F Tibbets syndrom, och varje gång detta hände någon av de olika försökskaninerna på avdelning 33 var det de anställdas plikt att dra ut sladden och sätta stop för all tillförsel av livsnödvändiga substanser och vätskor. När Sergei gjort detta gick han till allrummet och spelade biljard.

Författare:

Publicerat

Dela: