Jag...Ahhh!!!

JAG!!!
Jag tittade mig i spegeln, och blev förbannad. Det jag såg var avskyvärt. Jag fattar bara inte hur människor står ut att se på mig. Hela jag är ett missfoster. Stackars mamma och pappa som måste stå ut med en unge som mig. Varför kunde de inte betala en skönhets operation till mig. Eller varför kunde vi inte lämna landet. Eller varför var jag helt enkelt tvungen att finnas till.
Det är ju inte så konstigt att jag är blyg och alltid går med håret hängande framför ansiktet. Jag gör ju bara alla en tjänst så att de ska slippa plågas när de ser på mig.
Inte en enda kompis har jag, men det är mitt eget fel för visst är alla i skolan trevliga mot mig och så, och pratar med mig. Men det är inte så lätt att prata med mig för jag undviker allt och alla. Bara för att jag skäms. Skäms över mig själv. Och det är inte lätt att leva att normalt liv när man inte är nöjd med sig själv. Och bara går och jämför sig med andra. Men jag försöker. Jag försöker verkligen. Jag går dag ut och in och försöker intala mig själv att jag är som alla andra och att jag inte är ful. Men så fort jag får se mig i spegeln så rasar allt. Ibland när jag är hemma själv så brukar jag låsa in mig på toaletten. Och stå och skrika åt min spegelbild att jag är ett jävla missfoster och att jag inte är värd att finnas till.
Vet ni vad min högsta önskan är. Det är att komma bort från all civilisation. Komma till en plats där det bara finns en enda person och det är jag. Jag skulle bo i ett rött litet hus på en liten ö där jag slapp försöka verka lycklig. Jag skulle kunna springa runt naken och inte bry sig om vad andra tycker om mig. Och det skulle inte finnas några speglar som påminde mig om mitt utseende, utan bara jag och ingen annan.
Men jag säger bara en sak. Drömma går ju.

Skriven av: Mia