Jag älskar dig...

- Maria! Vänta! Maria vänta på mig! ropade en tjej medan hon sprang genom korridoren.
- Maria! Hallå! ropade hon igen.
- Va? Vad?!? Sa Marion högt och förvånat.
- Var ska du? Har inte vi lektion nu? undrade tjejen
- Jo…svenska…men…jag måste iväg! sa Maria och gick ut genom dörren och ut på skolgården.


Senare på kvällen:
Telefonen ringer och Maria springer i mjukisbyxor och ett linne till telefonen och svarar:
- Maria Andersson?
- Hej det är Lina.(tjejen från skolan) Hur är det med dig?
- Kan du komma över? Jag behöver prata…säger Maria blygt.
- Ge mig 15 minuter! Säger Lina och lägger på luren, går till ytterdörren och tar på sig skor och en jacka.

15 minuter senare:
Det knackar på dörren hos Maria.
- Hejsan! säger båda samtidigt och kramar om varandra.
- Vad var det du behövde prata om? undrade Lina oroligt.
- Maria nickar in mot sitt rum och dom två tjejerna gick in i det typiska flickrummet.
- Jag är med barn. sa Maria allvarligt. Hon tittade mot sängen där Lina satt och var förvånad.
- Snälla säg någonting! bad Maria nervöst.
- Med barn…?Vem är…..pappan…?Undrade Lina.
Maria gick mot sängen, satte sig ner och öppnade nattduksbordet som stod bredvid sängen. Där i låg en dagbok. Hon tog upp dagboken och öppnade den. Däri låg en bild på en kille i 16 års åldern. Marias namnteckning fanns nere i hörnet…så det var tydligen hon som hade ritat bilden.
- Det där är Carl. sa Maria och lät gråtfärdig.
Lina såg fortfarande jätte förvånad ut. Men hon frågade var han var och vart dom hade träffats.
- Vi träffades i vintras, på jullovet…han var hos sin pappa under julen.
Jag gick hem från dig och hörde någon som inte mådde så bra…jag gick dit och där var Carl. Han låg på marken. Han var alldelens blodig och han såg upp mot mig, försökte resa på sig men det gick inte så bra. Så jag hjälpte honom upp på benen. berättade Maria
Han tackade för hjälpen och försvann fort därifrån.
Maria tittade upp mot Lina som satt helt stilla och lyssnade.
- men sen såg jag inte honom på…3 veckor kanske. sa Maria.
Lina tittade på Maria med tårfyllda ögon.
- När träffades ni sen då? Och var? undrade hon.
Maria log ett blygt leende och fortsatte att berätta:
- Kommer du ihåg han som gick förbi oss och hejade och jag blev lite borta där ett tag?
Lina nickade och Maria fortsatte:
- Det var Carl. En dag efter det så ringde det och det var någons röst som jag inte kände igen.
det var också Carl. Vi skulle träffas den kvällen…vid stranden. Han sa att han ville snacka. Jag gick dit…han var där. Och vi pratade hela natten. Eller….inte bara pratade men…
Maria stannade upp ett tag och log ett glatt leende.
- Kvällen efter så skulle vi till hans syster. Han ville att vi skulle träffa varandra.
Dom två viktigaste tjejerna i hans liv sa han.
Så…kvällen efter gick vi till hans syster Sandra.
Hon var en underbar människa. Och jag och Carl sov över där. Våran första natt tillsammans.
Sandra väckte oss vid 10 nästa morgon och då åt vi en underbar frukost.
Sedan åkte jag hem. Och Carl stannade kvar där.
En vecka senare knackade det på dörren. Och där utanför stod Carl med en stor brun mjukisbjörn.
Maria slutade prata helt plötsligt och ställde sig upp.
- Vad är det? undrade Lina oroligt.
Maria öppnade garderoben som stod i hennes rum.
Där i var den stora mjukisbjörnen.
- Så han vet att du är med barn? undrade Lina.
Maria nickade, lyfte upp björnen och gick tillbaka till sängen med björnen i famnen.
- Våran första natt var underbar. Men det var något som inte stämde. Den kvällen när han kom med björnen satte vi oss ner och pratade…eller han pratade och jag lyssnade…och grät.
Han var ihop men en tjej i staden där han bodde.
Tre dagar efter det fick jag reda på att jag var med barn. Och jag har vetat om barnet i en vecka nu.
Carl ska åka hem i morgon bitti…
Maria vaknade upp från minnena av att Lina ställde sig upp och gick mot dörren.
- Vad? undrade Maria
- Dörren…den knackade svarade Lina.
Lina gick och öppnade ytterdörren…och Maria var kvar i rummet…Men Lina ropade snart på Maria.
Maria gick ut mot dörren. Där vid dörren stod Lina, men när hon flyttade på sig stod Carl där.
- Jag måste gå nu. sa Lina, hon tog på sig skorna och jackan och gick.
- Jag åker ingenstans. Jag ringde henne…gjorde slut och sa vad jag kände för dig. sa Carl med sin underbara röst.
- Och vad känner du för mig då? undrade Maria blygt.
- Jag älskar dig. Har du inte förstått det ännu? sa Carl med glimten i ögat.
Sedan gick han fram till Maria. La handen på hennes mage och kramade om Maria.

Författare:

Publicerat

Dela: