Jag är här, alltid

Kanske var det dumt av mig att lämna de jag faktiskt älskar. Kanske var det dumt av mig att bara ge upp. Men jag måste medge att det kändes helt underbart nu, mer än ett år senare. Allt som tyngde mig är nästan borta. Jag vet hela tiden vad som hänt i mitt tidigare liv, det liv jag hade med er. Många av er, som stod mig nära eller hade något med mitt liv att göra, undrar nog varför. Min kropp orkade inte mer, inte jag eller mitt huvud heller. Ingen del av mig kändes som om den fungerade rätt. Jag ville inte ha det jag hade på mina axlar och i mitt bagage, mitt förflutna och mitt nu. Det fanns ingen annan utväg och för er jag sårat ber jag om ursäkt. Jag gjorde det för jag trodde det var slut sen. Tydligen hade jag fel. Det finns inget slut i livet.
Att jag lämnade de som hjälpte mig, de som stod mig nära, ni som faktiskt brydde er om mig, det gör mig fortfarande ont. Men när jag sluter mina ögon och tänker mig att jag faktiskt är där hos er och sedan öppnar ögonen igen, så kan jag se vad ni gör. Min familj kan inte ens titta på min bild utan att fälla tårar och mina vänner har nästan gömt undan alla minnen vi hade tillsammans för det är alltför tungt. Att se hur alla ni som stod mig nära besöker mig varje dag, min plats där jag egentligen inte finns mer, väcks alla känslor på nytt, hur vi skrattade, pratade och delade både härliga och hemska minnen och upplevelser tillsammans. Bara mitt skal finns där nere och det kan ni ändå inte se, men en del av mig finns ändå kvar i den fint prydda stenen som vilar mot marken och har mitt namn ingraverat.
Jag slutade återvända till de som var anledningen till det jag gjorde. När jag märkte att vissa inte ens brydde sig om att jag var borta, eller rent av var glada för det, blev jag bara mer lessen. Jag klarade inte av att se hur de njöt av att jag inte fanns mer, att se hur deras ansikten och glada miner lyste av skadeglädje. Att se hur de fick som de ville, min bortgång.
Kan jag inte göra samma sak igen eller återvända till min kropp, mitt skal? Nej, det kan jag inte. Jag tillhör det förflutna, dit går det inte att återvända igen. Jag kan fortfarande se mig stå där. Mitt hjärta slår hårt och jag andas häftigt. Vart jag stod och vad som hände, finns någonstans djupt inom mig och om jag kämpar kan jag få fram det. Jag har fått fram det en gång. Aldrig mer. Jag vill inte mer. Jag började gråta. Jag såg mig själv ligga på marken, död. Mina ögon var vidöppna och det kalla blodet rann längst min orörliga kropp. Jag stirrade rakt in i mig själv. ”Jag vet att jag inte ser mig, jag är död”. Meningen går i mitt huvud dagligen men jag är ändå glad att jag är här där jag är nu. Allt som tidigare hänt mig plågar mig inte på samma sätt som det gjorde då jag hade mitt riktiga liv. Jag brukar drömma tillbaka om hur jag hade det tidigare, hur jag och mina vänner skrattar och trivs tillsammans. Hur jag och mina syskon hackar på varandra trots att vi inte menar illa, hur mamma kommer hem sent efter jobbet och hon får en puss i pannan från mig. ”Hej mamma”, säger jag i en glad ton. Trots alla fina minnen kan jag inte lämna platsen där jag är nu, och jag vill inte heller.
Jag har fina vänner i min nya värld, och trots att vi inte kan göra samma sak igen är de oroliga för mig. Jag återvänder allt för ofta till den värld som ni lever i och ser era dagliga sysslor. Jag gråter mig fortfarande till söms som jag gjorde då jag bodde i er värld, men denna gång för något helt annat. Det känns att så många sörjer mig. Jag trodde aldrig… Det gör alltför ont att tänka för mycket på det.
Ibland kan jag höra någon av er ropa på mig, ni gråter. Jag kommer alltid så fort jag kan. ”Varför gråter du?” brukar jag fråga men får alltid en snyftning svar. ”Hon hör dig inte”, hör jag varje gång en röst i mitt huvud. Jag lägger mina armar runt dig och kramar dig, samtidigt som jag mumlar: ”Jag är här, alltid”. Jag fäller en tår och du får en våt fläck på tröjan. Du märker den aldrig men den finns för alltid kvar, osynlig.
Jag fick alltid höra att jag inte fick göra mig själv illa. ”Jag är orolig för dig.” Sa de flesta. ”Jag tycker synd om dig” sa andra. Dessa meningar ville jag inte höra och de flesta fick alltid samma svar: ”Snälla, var inte det!”
Många såg allvaret i mina tankar men inte alla. Att jag själv inte fattade allvaret förrän det var för sent plågar mig inte nu men det gjorde det då jag sätt min kritvita kropp på marken, några meter från där jag stod innan mitt riktiga liv togs ifrån mig.
Ibland längtar jag tillbaka men inte alltid. Det är väldigt sällan, men då jag gör det vill jag bara hålla om de som sörjer och säga att jag har det bättre nu. Det har jag. Trots att det är så mycket som plågar och tynger mig så mår jag bättre. Alla här vet vad jag vill och inte vill och de vet hur de ska behandla mig för att jag ska få det liv jag alltid villat haft. Jag behövde inte ens göra det klart för dem.

Jag är ofta med er i flera dagar. I alla fall då jag känner för att leva som en människa. Jag följer med er till skolan eller till era jobb och jag hjälper er då ni behöver hjälp, trots att ni aldrig märker vad jag gör. Många av er känner av att jag är i närheten men ni säger tyst till er själva ”Var inte dum nu, hon är borta”. Varför kan ni inte tro på eran känsla? På kvällarna lägger jag mig ofta i era gästrum eller på golvet bredvid er. Jag kan också visa mig på kvällarna, visa mig framför er. Konstigt nog blir ni inte rädda. Ni tittar mig djupt i ögonen, fäller en tår och ler. Ibland pratar ni med mig. Jag svarar fastän jag vet att ni inte hör mig. Ni tror er själva ha inbillat min skepnad men det har ni inte. Jag skulle aldrig vilja göra något för att skrämma er. Ta upp saker, skriva en lapp som sedan ligger på erat skrivbord, eller smälla i saker. Varför skulle jag vilja göra något för att få er rädda? Ni betyder alltför mycket för mig för att ni ska få känna er illa till mods.

Vi kan fortfarande gråta och må dåligt inombords och det är tungt. Jag sitter ofta i mitt fönster och tittar ut medan jag gråter och tänker på er. Det var ju den tunga känslan inom mig som jag ville komma ifrån. Jag vet vilka av de jag känner som kommer komma hit, där jag bor. Det finns flera olika världar eftersom alla vill olika och det skulle bli allt för många i en och samma värld. Jag vet dock inte när ni kommer, jag vet bara att ni kommer komma och knacka på min dörr då er tid är inne. Jag vill påstå att jag längtar men jag vet hur lessna era nära och kära kommer bli. Vissa kommer komma ganska snart, det vet jag. Jag känner det på mig. ”Tar du ditt liv så ta jag mitt.” Sa många till mig. Många sa det för att jag inte skulle göra något men andra menade det faktiskt. Jag vet också, att när ni kommer så kommer alla mina bekymmer att försvinna, jag kommer inte känna en tung sten i mitt bröst. Det är redan sagt. De som mötte mig på halva vägen av min gång påväg till min värld, sa det. Jag kommer också ha många vänner i andra världar och dem kan jag hälsa på när jag vill. Dock inte på samma sätt som ni gör hos er. Tar en bil och far iväg. Nej. Det finns dörrar till allt. Vissa större än andra. Vissa mindre än vad man kan tro. Mer kan jag inte säga.

Vi har allt eran värld har. Datorer och telefoner, TV-apparater och spel, musik och böcker, men vi kan inte nå till andra världen på många sätt. Just nu använder jag mig inte så mycket av dessa medel. Bara musiken. Vi skapar vår egen musik, men ändå inte. Många låtar som går i våra radior är detsamma som hos er. Men det är också låtar skapta i våra minnen. Låtar ni aldrig skulle få uppleva hos er. Låtar om hur det är vi våran värld och hur vi aldrig kan lämna varandra. Vår död har redan varit och kommer aldrig ske igen.
Jag har inga vingar eller magiska krafter, jag bor inte i ett rosa litet moln och jag mår och har det inte som en kung. Vad har jag då? Jag har något mer värdefullt, jag har en ny chans att leva!

Skriven av: Cajsa