Jag Har Aldrig Varit I Berlin

Jag Har Aldrig Varit I Berlin
av Tommy Thuresson

Måndagar låser jag in mig tidigt på kvällen vid sextiden för att vara ifred torka och spara på den cigarrettrökta kroppen och hungriga stålar. Låter själen flyga ut över rummet och världen och kommer tillbaks till tidigare platser.

Jag reser med en trött buss över Atlasbergen i Marocko. Serpentinvägarna är som ett gatlopp mot döden. Jag kastar tärningen kysser korset och landar på Dödens Torg i Marrakech. Ormtjusarna spelar i trance för väsande och blixtrande kobror. Trasiga barn sitter med avhuggna ben rullande ögon och tigger i det kokande myllret. Får höra att man stympar ett av barnen för att klara resten av familjens gråtande och bedjande magar. Jag tappar andan. Dricker ökenhett mintté i skymningen under stjärnornas surrande i immigt glas på takterassen till Café de France. Böneutroparens röst sover. Åker häst och svart kärra genom Medinan. Ögonen gnistrar i mörkret människor viskar i väggarna. Röker zero zero i katakombernas mörka och heliga labyrinter.
Flyger från London med Lakers för 800 spänn tur och retur. Jag är den tusende på stand by flyget den dan. BBC filmar mig och hon i kassan blir exalterad glömmer ta betalt för one way.

Rösten skriker i högtalaren flight to LA. Vi springer nerför rulltrappan jag trampar snett klacken bryts av på mina slitna Fryeboots. Haltar in i den tjutande plåtkabinen som en getingstucken och luggsliten hund. Beställer 17 gin och tonic för att fira och stilla smärtan. Vi har party med flygvärdinnorna längst bak i planet. Lyfter som en vrålande insekt. Vingarna skakar genom molnens vita bomullsansikten. Då jag förlorade klacken i rulltrappan slog en spik som en slipad blixt rakt in i hälen. Blöder ymnigt. Ligger längst bak flämtande på en brits med tre flygvärdinnor som baddar och plåstrar om mig. Vill aldrig bli läkt. Berra brevväxlar senare med en av duvorna. Klockan slår sömn någonstans. Över mig oändligheten. Under planetens glödande satellitögon.
Hjulen fälls ut. Landar i Los Angeles. Ser BB King på Golden Bear. Kinesar i ett parfymerat trähus på grässluttningen nedanför den vitpudrade Hollywoodskylten hos Marianne vår lokala guide i LA. Grannen har alltid span bakom gardinen när vi kommer hem på natten. Revolverskott ekar på Sunset Boulevard. Drömmer på engelska. Vi blir snabbt stammisar på baren runt hörnet som heter Barney´s Beanery Jimi Hendrix och Janis Joplins favorittempel och vardagsrum. Det är en halvmörk och rökig bar med registreringsskyltar uppsatta i baren och öl från jordens alla hörn. Jukeboxen vrålar som en brunstig apa och vi spelar biljard under gravida glödlampor och blinkande neon.

Lär känna ägaren av stället Earny så reskassan räddas. Pelle och jag spelar rock´n roll på ett party i Canoga Park. Tar en öl på Troubador. JJ Cale är inte där. Rattar Chevan över ett snårigt Topanga. Stannar till vid vattenhålet och rockstället Topanga Corrial där Canned Heat spelade in LPn ”Live at Topanga Corrial – 66”. Ser sångerskan Yvonne Elliman Eric Claptons gamla vapendragare. Ringlar nedför berget som en törstig anakonda mot havets blå andedräkt. Drar i handbromsen. Kliver ur den suckande bilen i Venice Beachs pulserande lunga. Sitter på Sidewalk Café där kyparna flyger fram och serverar på rullskridskor. Kyparen tvärnitar vid vårt bord beställer en ”Coors of course”. Allt svindlar till. Ser världens starkaste män, Belgian Blue, lyfta skrot. På strandremsan under palmernas gröna paraplyskuggor spelar svarta siluetter kongas i den rykande och ockrafärgade sanden. Svettpärlorna dansar i pannorna. Alla pratar om angel dust. Mindreaders svävar över marken med korslagda ben. Doors var här -67. Charles Bukowski läser dikter på stranden och oceanen ligger stilla som en blå mazarin.

Men jag har aldrig varit i Berlin.

Skriven av: Tommy Thuresson