Jag har..komplettering till del 3

11.

Jag började få allt svårare att ta mig upp ur sängen på mornarna. Det fanns liksom ingen mening med att gå upp. Jag brukade gå och lägga mig ungefär vid midnatt, och vaknade jag vid nio ungefär. Men jag låg kvar och funderade till klockan tolv, då jag gick upp - mer för att jag måste än att jag ville. Tre timmars grubblerier i sängen gjorde att jag var ganska deprimerad när jag väl gick upp och åt frukost.
Grubblade över det mesta under frukosten också. Hur skulle jag leva mitt liv egentligen? Var parförhållande det rätta sättet att leva, eller skulle jag klara mig bättre ensam? Var jag verkligen kär i Mia? Det kanske jag var, men förstod hon någonting av min person överhuvudtaget? Och kunde jag leva ihop med någon som inte förstod mig?
Borde jag fortsätta vara nykter? Jag hade varit nykter i femtiofem dagar nu. Sextiodagarsgränsen närmade sig, och då var jag tvungen att besluta om jag skulle fortsätta äta antabus eller inte. Det var visserligen skönt att slippa minnesluckorna och bakfyllorna, men var den nyktre Tom verkligen den riktige Tom?
Levde jag i en lögn? Nykter i ett parförhållande. Var det så jag hade tänkt mig att leva. Skulle inte jag ha blivit den där halvalkoholiserade rebellen, killen som stod utanför samhället och iakttog dom vanliga stackars lurade människorna.
Och om jag skulle leva så här – nykter, sambo med Mia – skulle det inte då komma en dag då jag var tvungen att skaffa ett jobb.
Jag visste inte vem jag var längre, och det gjorde mig jävligt förvirrad.
Morgonens grubblerier gjorde att jag var jävligt asocial när det var dags för mig och Jonas att gå och fika. Vi fikade fortfarande på Siesta varje vardag, både Jonas och jag hade ett starkt behov att komma ut ur våra lägenheter, men jag var nog inget vidare sällskap. Jag hängde inte med i samtalen. Jonas var väldigt pratsjuk eftersom han satt ensam och såg på TV hela kvällarna. Det blev mest han som pratade och jag satt och nickade och hummade på strategiska ställen. Ofta hade jag ingen aning om vad han pratade om. Jonas märkte det där ibland och då kunde det bli tyst en kvart, tills jag fick ett utbrott och höll en monolog om att alla som hade mobiltelefon skulle arkubeseras på Stora torget eller något annat lika aggressivt.
Jag började få svårt att sova på nätterna också. Antagligen var det för att jag låg och drog mig så länge på dagarna, men eftersom jag inte kunde sova på nätterna var jag tvungen att ligga och dra mig länge. En ond cirkel.
På nätterna blev grubblerierna ännu värre och övergick i rena nojor. En natt fick jag för mig att Mia vänsterprasslade med någon på jobbet. Tanken på att Mia skulle knulla med någon annan gjorde mig inte så mycket, men jag fick för mig att alla jag kände, inklusive Mias morsa, Jonas och Steffe, visste om det och föraktade mig för att jag inte förstod.
Andra nätter kunde jag komma på någon idiotisk sak jag gjort på fyllan för flera år sen, och inbilla mig att mina polare var förbannade på mig för det fortfarande.
Jag kände att världen skulle bli en bättre plats utan mig och att min omgivning var lika medveten om det som jag.
På min sextionde nyktra dag tyckte jag att livet var så meningslöst att jag lika gärna kunde käka antabus en månad till. Jag kände inte ens för att supa längre.

-Ja, svarade jag i telefonen.
-Tjena, det är Jonas.
-Hej.
Det blev tyst en stund i luren. Jonas hade nog väntat sig att jag skulle svara något mer än hej.
-Hur är det?
-Lågt, sa jag.
-Vadårå? Nåt särskilt eller?
-Kan det vara annat än lågt, sa jag. Grått och trist väder, engelsmännen verkar inte dra ur sina trupper ur Nordirland och Oasis hävdar fortfarande att dom är världens bästa band.
-Jaha, sa Jonas. Det verkar ju lite trist. Ska du med och fika?
-Nej. Jag orkar inte.
-Kom igen nu, Tompa. Du har inte orkat på hela veckan och nu är det fredag. Du vet hur mycket snygga tonårsbrudar det är på fiken då.
-Jag skiter i tonårsbrudarna. Jag orkar inte säger jag. Dessutom är jag nog inget roligt sällskap när jag är på det här humöret.
-Sluta nu Tompa. Det gör väl inget om du är lite tyst. Du måste komma ut bland folk. Har du varit ute ur lägenheten den här veckan överhuvudtaget?
Jonas hade fan ingen aning om vad jag behövde eller inte behövde. Den här telefonkonversationen hade upprepat sig fyra dar i rad nu och jag var jävligt trött på hans försök att pigga upp mig.
-Jonas! Jag vill inte gå och fika. Jag vill inte se folk. Jag hatar folk. Och det blir jävligt jobbigt när du ringer och tjatar varenda dag. Om jag känner för att gå och fika så ringer jag dig.
Jag la på luren utan att säga hejdå.
Telefonen ringde igen och jag såg på nummerpresentatören att det var Jonas. Han la på efter fjorton signaler.

Sen gick jag inte ut alls. När jag slitit mig upp ur sängen vid två på eftermiddagen, ägnade jag dagarna åt att lyssna på musik och att läsa. Jag brukade plugga in en skiva i cd-spelaren och trycka på repeat. Jag orkade inte koncentrera mig på handlingen i en hel bok så jag fördrev tiden genom att slöbläddra i någon biografi om tillexempel Bob Dylan eller Neil Young resten av dagen.
Bob Dylans livsöde skrämde mig. Han var, i mitt och många andras tycke, världsbäst på det han sysslade med, men ändå verkade han inte lycklig. Han verkade snarare väldigt ensam och bitter. Jag hade läst i flera intervjuer att anledningen till att han turnerade oavbrutet var att scenen var det enda stället som han kände sig lycklig, och jag tänkte att en annan anledning var att han nog inte hade något hem att komma hem till längre. Ingen som väntade på honom. Jag tyckte att det var ett oerhört tragiskt sätt att leva, och att en man som gjort så mycket för så många andra förtjänade något bättre
Det fick mig att fundera över vad jag skulle göra med mitt liv.
Jag skulle aldrig klara av ett vanligt jobb och leva ett svenssonliv - jag hade sett tillräckligt många människor som jobbat hårt hela livet, blivit tvingade att förtidspensionera sig på grund av någon förslitningsskada, och sen suttit hemma resten av livet utan ett öre på fickan eller någon som tackade dom.
Kvar fanns alltså möjligheten att skriva och försöka slå igenom som författare - eftersom jag inte spelade något instrument hade jag redan gett upp rockstjärnedrömmarna. Men om jag slog igenom som författare och blev berömd, läst och betydde något för människor, så var ändå risken stor att jag i fyrtioårsåldern, precis som Bob, skulle vakna upp och tänka ” I made shoes for everyone, even you, but I still go barefoot”.
Dessutom visste jag att författare var världens ensammaste yrke, och jag kände mig tillräckligt ensam.
Jag var missnöjd med mitt liv, men det var ingen väg jag kunde välja som jag trodde skulle förbättra det.
För några år sen, när jag mådde dåligt, kunde jag alltid inbilla mig att jag skulle träffa en tjej som skulle göra mig lycklig. Men nu visste jag att det heller inte funkade.

När Mia kom hem åt vi något och sen satte vi oss framför TV:n. Vi satt i varsitt hörn av soffan, rörde inte varandra och pratade nästan inte alls. Hon pratade visserligen, om sitt jobb och om sina kompisar, men jag svarade bara korthugget om hon frågade mig något.
Mia ville oftast gå och lägga sig vid elvatiden och försökte få mig att gå och lägga mig samtidigt. Men jag ville inte. Jag hade utvecklat ett beroende av att sova med TV:n på, så när Mia gick och la sig hämtade jag mitt täcke och en kudde och bäddade ner mig i soffan. Sen låg jag och glodde på Femman eller trean tills jag inte kunde hålla ögonen öppna längre.
Detta inverkade givetvis på mitt och Mias sexliv. Vi låg inte med varandra längre. Faktum är att vi knappt rörde vid varandra. Jag vet inte hur hon kände, men mig gjorde det inget.
Jag hade ingen lust att supa och jag hade ingen lust att knulla. Jag hade ingen lust att göra någonting alls.

-Varför har du inte handlat? Du lovade ju det.
Mia hade just kommit hem från jobbet och upptäckt att vi inte hade någon middagsmat hemma. Just den här dagen hade jag känt mig ovanligt deppig, så jag hade inte vågat gå och handla av rädsla för att jag skulle börja gråta inför kassörskan.
-Jag orkade inte? svarade jag från soffan.
-Orkade inte. Du gör inte ett dugg på dagarna och så orkar du inte ens gå och handla.
Mia stängde av stereon och satte sig bredvid mig i soffan.
-Lägg ifrån dig den där jävla boken ett tag, sa hon, du kan väl ändå varenda ord utantill.
-Inte riktigt, sa jag och slängde ner boken på golvet.
-Vad är det med dig egentligen? Du har knappt varit utanför dörren på flera veckor. Du gör ingenting på dagarna. Du bara ligger i den där soffan. Och när jag ber dig om en så enkel sak som att gå och köpa nåt att äta till middag, så orkar du inte.
Jag reste mig i sittande ställning. Nu kanske det var dags att försöka förklara för Mia att ibland kan man faktiskt må så dåligt att man inte orkar gå och handla.
-Okej Mia, sa jag och slog näven i handflatan. Så här var det. I morse när jag vaknade reste jag mig upp ur sängen. Bara det kändes som en meningslös handling. Sen åt jag frukost och duschade och hela tiden undrade jag varför jag gjorde det. Jag måste ju ändå göra alla dom där grejerna imorron igen. Jag hade samma känsla när jag tog på mig kläderna. Jag visste att jag borde gå och handla, men efter alla dessa meningslösa handlingar kändes det helt onödigt att gå ända till Tannefors, byta några artighetsfraser med en kassörska jag inte känner, bara för att köpa mat som ändå kommer att vara försvunnen så fort vi ätit upp den.
Mia skakade på huvudet.
-Tanken har möjligtvis inte slagit dig att vi kommer att bli jävligt hungriga ikväll om vi inte äter nåt?
-Det skiter jag i.
Mia suckade.
-Finns det nåt du inte skiter i nuförtiden?
-Nej, sa jag och menade det verkligen.
-Vill du dö, eller vad är det frågan om?
-Nej, sa jag. Det är meningslöst att dö.
Mia begravde ansiktet i handflatorna och satt så en stund. När hon tittade upp såg jag att hon grät.
-Jag orkar inte längre, snyftade hon. Jag ser att du mår dåligt och jag försöker att vara sjyst mot dig. Inte störa dig eller pressa dig till att prata om du inte vill. Men det är så jobbigt när du aldrig säger nåt om hur du mår.
-Mia..., sa jag
Hon viftade med avvärjande med handen.
-Låt mig fortsätta. Om inte du pratar tänker iallafall jag göra det. Jag förstår inte vad det är som hänt med dig. Du skriver inte, du fikar inte med Jonas längre, du verkar överhuvudtaget inte prata med nån av dina kompisar. Du svarar knappt på tilltal. När jag byter kanal på TV:n verkar du inte märka det. Förut blev du galen om jag ville se ett program som du tyckte var dåligt, nu är det du som bara vill se taskiga komediserier. Ibland tror jag inte att du märker att jag är i samma rum. Du har inte tagit i mig eller sagt nåt snällt på flera veckor. Det verkar inte som om jag betyder nåt för dig. Det verkar inte som om det finns nåt som betyder nåt för dig längre.
-Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag.
-Jag saknar den där killen jag blev kär i, sa Mia. Killen som levde och var engagerad i varenda smådetalj i livet. Den där Tom, som kunde starta en tvåtimmar diskussion om allt från situationen i Palestina till om Frank Furillo i Spanarna på Hill Street skulle va en bra farsa. Tro det eller ej, men jag saknar till och med att höra dig prata med Jonas i flera timmar om nån jävla Neil Young-text.
-Jag saknar också den där killen, sa jag. Men jag vet inte vart han är.
-Förr brann du för saker och ting. Nu spelar det ingen roll hur mycket man rör i askan, man hittar inte den minsta glöd. Jag begär inte att du ska vara som när vi blev tillsammans hela tiden, men du kan väl åtminstone berätta hur du mår - vad det är du grubblar på när du ligger i den där jävla soffan.
Jag satt tyst och visste inte vad jag skulle säga. Mia grät och gömde ansiktet i händerna.
-Kan du inte börja dricka igen? sa hon. Då ser man åtminstone att du har några känslor i kroppen. När du är full så skrattar du och gråter och skriker, och det är den Tom som jag känner.
-Det är meningslöst att supa, sa jag.
Mia reste sig och gick in i sovrummet, antagligen skulle hon ringa till sin morsa. Jag slog på TV:n och la mig ner i soffan igen.

Det var bra att Mia pratade med mig till slut. Det fick mig att inse att mitt beteende bara fick mig att må sämre och sämre. Tidigare hade jag bara grävt mig längre och längre ner i min depression, men nu insåg jag att jag faktiskt ville må bra.
Jag började ställa väckarklockan på elva varje morgon och då gick jag upp - vare sig jag ville eller inte.
Under frukosten ansträngde jag mig verkligen med att försöka med att hitta någon mening med att jag hade rest mig ur sängen den morgonen. Det kunde dröja någon timme, men jag hittade oftast någon liten detalj som var betydelsefull. Och det blev verkligen dom små detaljerna som fick mig att orka fortsätta. Jag kunde fundera ut någon låt som var riktigt bra och som jag skulle höra när jag hade duschat, det kunde vara någon god maträtt som jag kunde laga senare på dagen eller någon TV-serie som jag tyckte var bra och som skulle sändas den kvällen. Om det blev riktigt svårt att hitta något betydelsefullt, så tänkte jag alltid att jag var iallafall tvungen slå ihjäl dagarna innan jag fick veta vilka band som skulle komma till festivalerna i sommar.
Timmen vid frukostbordet räckte oftast för att motivera mig till att duscha, och när jag hade gjort det drack jag kaffe och försökte hitta en anledning att gå utanför dörren. Jag hade skaffat ett par solglasögon, så nu vågade jag visa mig utomhus igen utan att vara rädd för att mina ögon skulle avslöja hur jag mådde. Det blev oftast någon liten sak som fattades i kylskåpet, som gjorde att jag var tvungen att gå till Samköp och handla. Annars gick jag till biblioteket och läste tidningar. Jag måste ha sett ganska skum ut, där jag satt ensam i ett hörn och läste Corren iförd solglasögon.
På hemvägen från biblioteket eller Samköp brukade jag sätta mig vi en bänk vid Stångån en stund, röka cigaretter och fundera.

Jag ansträngde mig verkligen för att behandla Mia lite bättre. När hon gjorde något välmenande eller sa något snällt till mig - hon försökte verkligen hjälpa mig men hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig - försökte jag låta tacksam. Jag pratade lite med henne framför TV:n på kvällarna och låtsades vara intresserad av hennes historier om någon jobbarkompis. Men det var svårt, det kändes fortfarande som en kraftansträngning att föra en normal konversation. Ibland kramade jag henne eller la mig med huvudet i hennes knä, men vi låg fortfarande inte med varandra. Och det svåraste, det tror jag både Mia och jag kände, var att jag inte med ord förklara för henne hur jag mådde.
Jag hade självmordstankar, men inga planer på att förverkliga dom. Jag hade försökt ta livet av mig en gång när jag var nitton, och varje gång jag tänkte på hur jag mådde när jag vaknade dagen efter och upptäckte att jag levde gjorde att jag visste att jag aldrig skulle försöka igen. Det var såna saker som jag bara inte kunde berätta för Mia. Om jag skulle ha berättat för Mia att jag ibland ville dö, så skulle hon inte våga lämna mig ensam en sekund.

En dag ringde Steffe, vilket var väldigt förvånande eftersom Steffe hade en ganska kraftig telefonnoja. Steffe hade aldrig tidigare ringt mig nykter.
Vi hade inte pratat sen vi sågs på Hamlet för flera veckor sen, och det visade sig att han mådde om möjligt ännu sämre än mig.
Senast jag såg Steffe hade han varit osams med Sara, och sen dess hade hon vägrat prata med honom. Han hade försökt ringa till henne flera gånger. En gång hade han ringt nykter men annars ringde han bara när han stärkt sig med ett par öl. Steffe berättade att om Sara svarade så la hon på luren när hon hörde att det var han, och om hennes morsa svarade möttes han av beskedet att Sara inte var hemma. En gång hade tillochmed Saras morsa sagt åt Steffe att han aldrig mer skulle ringa dit, för han hade gjort hennes dotter illa.
Steffe var jävligt förvirrad. Han mindes nämligen inte vad som hänt den kvällen han och Sara hade blivit osams, och ingen ville berätta det för honom.
Steffe och jag utvecklade en regelbunden telefonkontakt. Han ringde mig ungefär varannan dag och då kunde vi prata i flera timmar. Steffe var jävligt ensam, och verkade inte ha kontakt med någon.. På dagarna brukade han precis som jag promenera, och på kvällarna glodde han på TV. Ganska ofta söp han i sin ensamhet framför TV:n. Ibland gick han upp till Hamlet när han började bli full, men gick alltid hem efter högst en timme eftersom han bara, som han sa, blev uttråkad av människor.
Han pratade ibland om att han också skulle börja äta antabus. Det var nog mest snack. Innerst inne vågade han inte. Han visste inte hur han skulle bete sig utan spriten, och jag var nog ingen förebild. Jag mådde lika taskigt som honom trots att jag var nykter.
Det var jävligt skönt att Steffe och jag började snacka med varandra. För honom kunde jag berätta om alla nojor och konstiga tankar, utan att vara rädd för att han skulle tro att jag var sinnessjuk. Han förstod alltid och hade oftast tänkt något liknande. Tillsammans försökte vi reda ut vad som bara var spöken i våra förvirrade hjärnor, och vad som faktiskt var sant. Både Steffe och jag hade på sista tiden utvecklat en känsla av overklighet. Tillvaron kändes som en surrealistisk dröm.
Vi utvecklade en vana att innan vi avslutade samtalet hitta en bra sak i livet som vi skulle tänka på till nästa gång vi pratade. Hamnarbetarna i Liverpool ger aldrig upp, sa Steffe en gång. Prinsessan Diana är död, sa jag en annan.

Skriven av: Olof Berg