Jag har varit...del 4

12.

En grådaskig tisdagseftermiddag i slutet av mars var jag ute och promenerade. Jag hade börjat promenaden vid Tanneforsslussar, följt Stångån på den västra sidan, gått över Drottningbron och var nu på väg hemåt längs östra strandpromenaden. Jag hade mina solglasögon på mig trots det mulna vädret och gick och undrade när våren skulle komma, det hade redan varit vårdagjämning och på söndag skulle svenska folket ställa om klockan till sommartid, när jag plötsligt blev tilltalad av en tjej som satt ensam på en bänk.
-Tjena, sa hon. Är det soligt idag?
Jag blev förvirrad och ryckte till, återfann fattningen och stannade och tittade på henne. Hon kan inte ha varit särskilt gammal, max arton år. Långt svart tovigt hår som såg ut att vara på väg att bli dreadlocks om hon inte borstade det snart. Hon hade ett par röda jeans på sig, en svart kavaj som var oknäppt trots det kyliga vädret och under den en vinröd urringad tröja. En bergkristall vilade tryggt i vecket mellan hennes bröst, och hölls fast av ett läderband hon hade runt halsen.
Hon hade ena benet över det andra och vickade med foten hela tiden medan jag inspekterade henne. Hennes ögon tittade inte bort en endaste hundradelssekund under den minut det var tyst innan jag bestämde mig för att svara.
-Hörrudu bruden, sa jag. Om du tittar upp lite ser du att det inte är soligt. Det behöver du inte fråga mig om.
Jag vände ryggen mot henne och började gå igen.
Hon började gå efter mig och jag stannade och väntade till vi stod bara en meter ifrån varandra. Hon tittade på mig med den där intensiva blicken igen, log lite drygt och såg alllmänt fullisjutton ut. Jag tittade tillbaks med armarna korslagda över bröstet.
-Vad vill du? frågade jag.
-Du vill inte va med och dela på en braja?
-Hurså? sa jag. Har du nåt på dig?
-Nej, men jag har hemma.
-Vart bor du?
-Därborta, sa hon och pekade lite vagt på en punkt strax bakom slussfiket.
-Ungefär där jag bor. Ska vi gå? sa jag och nickade i den riktningen hon hade pekat.
Det här kunde bli intressant. Och nästan riskfritt. Klockan var bara ett och Mia skulle inte komma hem från jobbet förrän klockan sex.
Hon började gå och jag följde efter. Vi gick över den lilla bron vid Hawaii och uppför den jobbiga backen längs med slussen. Jag orkade inte gå så fort och hon vände sig om då och då och tittade uppfodrande på mig. Jag ökade på stegen och försökte hålla jämnt takt med henne.
Det visade sig att hon bodde i ett litet trist och fyrkantigt brunt hus mellan slussen och mackarna bara femtio meter från där Mia och jag bodde. Huset hade givetvis ingen hiss och hon stressade upp längs dom fyra trapporna som om hon inte gjort något annat än sprungit uppför trappor i hela sitt liv.
Jag var präktigt andfådd när hon vi kom in i lägenheten och var tvungen att pusta ut en stund, medan hon tog av sig dom högklackade skorna och kavajen. Hon stod och väntade när jag tog av mig ytterkläderna.
Lägenheten bestod i stort sett av ett enda rum. Det rummet var stort, säkert fyrtiofem kvadrat, och hon hade skärmat av en del av det med ett draperi. Delen bakom draperiet använde hon som sovalkov. Hon hade en säng utan ben, som var så bred att den skulle kunna fungera som dubbelsäng utan problem. Den var obäddad och under det lila täcket skymtade jag ett svart underlakan. Snygg färgkombination, tänkte jag för mig själv.
-Har du bott här länge, frågade jag.
-Bara sen första mars, svarade hon med ryggen mot mig.
Hon stod nerböjd över en gammal kista och letade efter något. Jag antog att det var brass.
-Jag tänkte väl det, sa jag. Annars borde vi träffats tidigare. Jag bor nämligen inte så långt härifrån.
-I det gula huset vid vägen va? sa hon och höll ett cigarettetui av plåt i handen. Jag såg dig komma ut därifrån samma dag jag flyttade in. Sätt dig.
Jag satte mig på en madrass som fungerade som soffa och lutade mig mot en annan madrass som stod lutad mot väggen. Framför mig stod ett gammalt soffbord med benen avkortade, så att höjden passade när man satt på madrassen.
Hon satte sig bredvid mig och öppnade etuiet. Något som måste varit en femgramsbit fanns därinuti och hon började elda lite på ena hörnet.
Allt var väldigt lågt härinne. Sängen saknade ben, madrasser i stället för soffa, avkortade ben på bordet. Hon hade inga bokhyllor eller andra hyllor överhuvudtaget. allting var placerat direkt på golvet, Böcker och cd-skivor stod uppradade längs väggen tillvänster om mig. Rakt framför mig fanns minst 150 Lp-skivor som hölls stående med hjälp av två Buddhastatyer av gips. Bredvid skivorna stod en liten TV på en gammal ölback och bredvid den fanns en stereo.
En vägg pryddes av ett stort spräckligt lakan i oranget och lila. Över TV:n och stereon hängde två planscher, en på Kurt Cobain och en på Bob Marley. Glädjande nog hade hon också ett inramat kort på Cornelis Vreeswijk.
-Sätt på någon skiva, föreslog hon medan hon slickade på cigarettpappret hon skulle rulla jointen med.
Jag bläddrade bland LP-skivorna och hittade Pink Floyds Wish you were here. Jag drog ut den utan att behöva välta den stackars Buddha, la den på skivtallriken och placerade pickupen på första spåret.
Jag satte mig på madrassen igen. Hon räckte mig jointen, som hon redan tänt och dragit ett par bloss av. Jag tog tacksamt emot den och tänkte att åttionio drogfria dar var ganska starkt jobbat av mig.
Vi delade på den där jointen ganska snabbt, och sen lutade vi oss tillbaks och halvlåg på madrassen. Det var skönt. Jävligt skönt. Det var så länge sen jag hade känt ett rus och nu låg jag där och lyssnade på musiken och lät associationerna flöda. Jag tänkte på hur mycket jag hade saknat det här. Drogerna. Att bara få slappna av och ge fan i den dystra verkligheten en stund. Få tillåtelse att vara larvig, högljudd eller kanske knäpptyst en stund utan att någon tyckte man var konstig. Jag tänkte att nykter, det var inget vidare sätt att leva. Kunde man inte få vara lite smådrogad jämt. Inte skitfull eller helstukad, men lite småpackad eller halvflummig hela tiden. Skulle inte livet vara enklare om man kunde få vara det.
När saxofonen i Shine on you crazy diamond ebbat ut bröt lägenhetsinnehaverskan tystnaden.
-Vad heter du? frågade hon utan att flytta blicken från den obestämda punkt på Bob Marley-planschen som hon fixerade. För du heter väl inte Jesus?
-Tom, sa jag.
Jag funderade en stund och kände att jag hade svarat lite för kort på hennes fråga. Jag måste utveckla mig lite.
-Jag heter Tom. Men du kan kalla mig Tigern från Tanger, sa jag och undrade var jag fick det smeknamnet ifrån.
Jag tittade på henne och såg att hon log.
-Vad heter du? frågade jag.
-Linda...Men du kan kalla mig Lejoninnan från Libyen.
Hon slet blicken från planschen och vi tittade på varandra som små barn som hittat en lekkamrat i sandlådan.
-Vet du om att du ler med hela ansiktet, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara och log ännu mer.
-Jag har aldrig sett någon som ser så jävla glad ut, sa hon. Du formligen strålar ut lycka. Tillochmed skägget ler.
Hon böjde sig fram och tvinnade lite av skägget mellan sina små fingrar. Det var skönt och jag lät henne fortsätta. Hon tittade fascinerat på mitt ansikte.
-Har du haft skägg länge?
-Ja, sa jag.
Jag visste att jag borde lägga till någon tidsbestämning, men jag orkade inte tänka så långt som att räkna ut hur många år jag haft skägg.
-Känns det inte konstigt... Att ha hår i ansiktet.
Hon kände på skägget igen och lät det spela mellan fingrarna som om hon inte känt något liknande i hela sitt liv.
-Jo, sa jag och orkade fortfarande inte utveckla mina meningar.
-Det ser mysigt ut, sa hon och klappade mig på kinden med utsidan av handen.. Du ser ut som en snäll gammal farbror.
Jag kunde inte för mitt liv komma på något att svara. Jag bara log lite till svar och tittade förvirrat på henne. Hon la sig med kinden mot min axel och vi satt så en stund under tystnad. Jag började känna mig dåsig.
Skivan tog slut och musiken tystnade. Hon reste sig och tog fram en skiva ur cd-samlingen. Medan hon fipplade lite med stereon la jag mig ner på rygg. Musiken började igen, hon hade valt The Wall, och hon kom tillbaka till madrassen.
-Har du lagt dig? frågade hon.
-Ja, sa jag.
-Då gör jag det jag med.
Hon kröp ner bredvid mig och vilade, med händerna mot mitt bröst som huvudkudde. Hon såg ut som ett litet barn och kanske var det också.
Jag blundade och dåsade till en stund. Låg och funderade och växlade mellan att halvsova och vara vaken. Goodbye cruel world övergick i Hey you och jag förstod att Linda hade cd-växlare. Det ville jag också ha.
-Tigern? sa Linda när vi hade legat och myst en bra stund.
-Mmm, mumlade jag.
-Ska vi röka en till?
Jag funderade en stund och sen reste jag mig i sittande ställning.
-Jag måste nog gå nu, sa jag. Min flickvän kommer hem från jobbet snart.
-Jaså, du har en sån, sa Linda.
-Ja. Och hon kommer att undra vart jag är om jag inte är hemma när hon slutar jobbet.
-Då är det väl bäst att du går.
Hon följde med mig ut i hallen och stod och väntade när jag tog på mig skorna och jackan. När jag skulle gå kramade hon mig.
-Tack för idag, slut för idag, sa hon.
Jag gick hem, bryggde tre koppar kaffe och lyckades piggna till skapligt innan Mia kom hem.

Dagen efter, när jag precis hade avslutat frukosten, plingade det på dörren. Jag gick och öppnade och där stod hon igen.
-Tjena lejoninnan, sa jag. Stig in.
Hon tog av sig sina högklackade och följde efter mig in i köket.
-Jag skulle precis sätta på kaffe, sa jag. Vill du ha?
-Visst, sa hon och slog sig ner på en stol vid köksbordet.
Jag tog fram två rena muggar ur ett skåp, la min skitiga tekopp i vasken och slog mig ner mittemot henne.
-Är du arbetslös? frågade hon.
-Ja, sa jag. Eller arbetsfri, det beror på hur man ser det. Du då? Har inte du nånstans du ska va på dagarna?
-Egentligen går jag i skolan. Men jag är nästan aldrig där. Jag är så jävla trött på skolan.
Nu var kaffet klart, så jag hämtade kannan och hällde upp kaffe åt oss. Jag höll fram mina cigaretter mot henne med en erbjudande gest. Hon tog en och tände med min tändare och jag tände en också.
-Är det inte trist att va arbetslös? frågade hon.
-Sådär, sa jag. Inte tristare än att vara på ett ställe man inte vill vara på fyrtio timmar i veckan.
-Där har du en poäng.
Vi drack kaffe en stund och tittade ut genom fönstret. Efter en tyst minut tog hon fram cigarettetuiet ur handväskan.
-Ska vi röka idag igen?
-Det kan vi väl göra, sa jag. Hoppa ut i vardagsrummet så länge, så ska jag slita på mig lite kläder.
Hon tog med sig etuiet och gick in i vardagsrummet. Jag gick in i sovrummet och tog på mig lite kläder. Det blev den vanliga vintermunderingen. Två T-shirtar - en svart och en vit, ett par svarta jeans och en blå flanellskjorta.
När jag kom ut i vardagsrummet stod hon och bläddrade i min skivsamling.
-Fan, vad Dylanplattor du har, sa hon. Du gillar honom rätt mycket va?
-Ja, sa jag. Det där är inte allihop. Jag har en bunt på LP också.
-Min farsa gillar också Dylan. När jag föddes kunde han inte hänga med morsan till sjukhuset, för han var i Göteborg och såg Dylan.
Jag räknade snabbt ut att bruden borde vara född 1978. Hon skulle alltså fylla tjugo år i år. Så gammal såg hon inte ut att vara.
-Cool gubbe, sa jag. Men lite svinigt mot din morsa.
Hon slog sig ner bredvid mig i soffan och öppnade cigarettetuiet. Däri låg tre färdiga jointar.
-Jag gjorde flera svaga idag, sa hon. Dan är lång, och det är jobbigt att va så där himla stukad hela tiden.
-Precis min mening, sa jag. Stirra in i väggen och lyssna på Pink floyd är inte så jävla kul i längden.
Hon tände en sticka, drog ett par djupa och lämnade över den till mig.
-Vad gör du hela dagarna? frågade hon medan jag rökte.
Jag lämnade över stickan till henne, höll inne röken en stund innan jag blåste ut den och svarade.
-Allt möjligt, sa jag. Promenarar, läser, lyssnar på musik. Skriver. Gjorde jag förr iallafall.
-Skriver, sa hon och lämnade den sista centimetern till mig. Vad för nåt?
-Dikter och noveller. Jag håller på med en novellsamling. Eller höll på med. Nu var det skitlänge sen jag skrev på den. Fast jag säger till min tjej att jag skriver på en bok. Om hon inte trodde att jag gjorde det skulle hon vilja att jag skulle söka jobb. Eller städa och diska hela dagarna. Så jag säger att jag håller på att skriva en bok.
Plötsligt insåg jag det komiska i att lura i sin flickvän att man skriver en bok, så jag började skratta. Linda tittade på mig och skrattade hon med.
-Din tjej är lurad alltså?
-Grundlurad, sa jag och skrattade igen. Det finns ingen mer lurad människa på den här sidan Atlanten.
Jag funderade en stund på vad jag nyss sagt .
-På andra sidan Atlanten är alla grundlurade, la jag till för att det jag nyss sagt skulle verka som om det hade någon betydelse.
-Jag skriver också dikter ibland, sa Linda. Inte så ofta men ibland. I min dagbok.
-Jaha, sa jag. Då har vi nåt gemensamt.
Jag kände hur tyst det var i rummet, så jag gick fram och satte på en skiva. På väg tillbaka till soffan fick jag en idé.
-Du Linda. Jag tänkte att vi kunde aktivera oss lite så vi inte snöar in så kraftigt som igår.
-Det låter bra.
-Ska vi göra så här, sa jag och hade svårt att hålla mig för skratt när jag framförde mitt förslag. Jag sätter mig i köket och du sitter kvar här. Så skriver vi varsin dikt och möts här om tjugo minuter och läser dom för varann.
-Okej, sa Linda. Det låter kul.
Jag tog fram två block och två pennor ur ett skåp, gav Linda hennes utrustning och gick själv ut i köket.
-Vi möts igen, sa Linda när jag gick ut ur rummet. Om tjugo minuter.
Jag slog mig ner vid köksbordet och började plita på min dikt. Det gick ganska bra. Jag fick styrka över och börja om ett par gånger men sen flöt det. Dikten verkade bli otäck.
Efter tjugofem minuter skrek Linda från vardagsrummet.
-Jag är klar! Är du?
-Ge mig fem, skrek jag.
Jag plitade ner några avslutningsfraser, läste igenom dikten, ändrade lite och så var också jag klar. Jag gick in i till Linda igen.
-Okej, sa jag. Jag är klar. Men jag börjar nyktra till så vi röker en liten jävel innan vi börjar.
Vi delade på en joint ganska snabbt och beslutade att Linda skulle börja läsa.
-Är du beredd frågade hon.
-Visst. Shoot baby, shoot.
Hon samlade sig och satte sig rak i ryggen. Sen började hon läsa.
-Han, som inte var mycket yngre än han såg ut...men kände sig äldre än asfalten och radiovågorna, dök inte upp på flera dagar...Hon, som aldrig erkänt att hon var uttråkad...och som hittade honom flera mil ifrån den bestämda mötesplatsen, avkrävde honom inte någon förklaring. Inte heller blev hon arg på honom.
Linda gjorde en paus. Jag satt knäpptyst och väntade på att hon skulle fortsätta.
-Hon visste att...en komisk vägskylt eller ett löv som var brunare än hans skor...kunde få honom så distraherad att han helt glömde bort vart han skulle...Den här gången var det en buss som hade stulit hans uppmärksamhet...Bussens registreringsnummer hade samma siffror...som dom tre första i hans morsas personnummer....Han, som gärna åt melon till frukost...men inte tyckte om country, hade åkt med bussen tre varv...och sen blivit avslängd och inte hittat tillbaks.
-Jobbigt, sa jag. När man inte hittar tillbaks.
-Vänta - vänta, sa hon och hoppade till i soffan. Det är inte slut än.
Linda tog ett djupt andetag och fortsatte.
-Hon, som aldrig ägt en klänning...och hellre gick än cyklade, tog hans hand i sin...och så jämförde dom längden på sina naglar...
Jag satt tyst och väntade ifall hon skulle fortsätta, men det gjorde hon inte.
-Har du verkligen skrivit den där på tjugo minuter, sa jag.
-Jag har haft den där dikten i huvudet ganska länge, men nu var första gången jag skrev ner den.
-Får jag titta på den? sa jag.
Hon räckte mig blocket och jag läste igenom dikten ett par gånger.
-Den låter jävligt bra..., sa jag. Jag förstår den inte riktigt, men den låter bra...Fast man behöver inte förstå dikter. Det är känslan man får när man hör dikten som räknas. Och den här dikten gav onekligen mycket känslor.
Jag gav henne blocket igen.
-Tack, sa hon. Nu är det din tur.
Nu hade jag fått prestationsångest. Jag var verkligen imponerad av hennes dikt och tyckte inte att min var lika bra. Men det var ingen tävling jag hade gett mig in på, så jag började läsa.
-Mitt vänstra ringfinger är dött...Jag nyper i det... sticker det med en nål...Inget blod kommer fram, jag känner ingen smärta...Vrider om nålen, biter i fingret....men känner fortfarande ingenting. Det högra ringfingret däremot...det smärtar och blöder...blodet går inte att hejda...rinner i floder ner på golvet....Dom galna punkarna dansar på min matta...runt runt ...runt den döende Glenn Matlock som förgäves kippar efter andan...när dom pressar ner tändargastuben i hans mun ...”the only god basist is a dead basist”, skriker killen med längst tuppkam...och spelar riffet till Bodies...på sin slitna Les Paul....En naken kvinna utan pupiller med ett hänglås i näsan...lösgör sig från cirkeln och sätter sig gränsle över mina lår...Hon tar det blödande fingret...Ritar en sexa med blodet på sitt vänstra bröst...Gör likadant på sitt högra....En sexa till runt naveln....Sen för hon in mitt finger mellan sina ben.
-Det här var spännande, sa Linda. Go on Tigern.
Jag fortsatte.
-Mitt blod gör röda strimmor i hennes svarta könshår innan fingret hittar rätt och glider in....Hennes slidsekret är kletigt och hett som napalm...Jag bränner mig, vill dra ut fingret... men hon klämmer fast det...Jag försöker skrika, men så fort jag öppnar munnen är hon där med sin tunga...Dom galna punkarna dansar runt oss nu....Glenn är redan död, hans själ brinner och gör svarta hål i mattan...Kvinnan utan pupiller juckar mot mitt finger...vildare och fortare...hon morrar och biter mig i tungan...och jag förstår att när det går för henne...är det min själ som kommer att brinna...
-Otäck, sa Linda efter en halvminuts tystnad.
-Ja, sa jag och skämdes lite när jag la ner blocket på bordet.
-Otäck, sa Linda igen. Men cool på nåt vis. Det hände lite mer i din dikt. Den var otäck men rolig också.
Jag funderade en stund och det verkade som hon gjorde likadant.
-När kommer din tjej hem.
-Fem - halvsex, sa jag. Vad är klockan nu?
-Halvtre. Det kanske är bäst att jag går snart.
-Det är nog det. jag har inte ens hunnit duscha. Och så tänkte jag faktiskt lägga mig och sova en timme innan Mia kommer hem. Jag vill inte att hon märker att jag har rökt.
-Då går jag nu, sa Linda. Jag tänkte också sova. Och så måste jag käka nåt innan workouten ikväll.
I hallen sen, precis innan hon skulle gå, pussade hon mig på kinden.
-Det här var kul, sa hon. Det måste vi göra om.
-Jag kan komma bort till dig när jag käkat frukost imorrn.
-Gör det, sa Linda och försvann ut genom dörren.


13.

Mia parkerade bilen, tutade och jag sprang ut med inköpslistan i bakfickan. Det var lördagseftermiddag och Mia hade lånat sin morsas bil så att hon och jag kunde åka till Skäggetorp och handla på Matex. Mia hade fått lön i veckan och jag hade fått socialbidrag, så vi tänkte handla på oss ordenligt med käk.
Jag hoppade in och satte mig i framsätet bredvid Mia. Hon startade bilen och vi åkte iväg.
-Har du med dig listan, frågade Mia.
-Ja, sa jag.
-Pengar?
-Det med, svarade jag irriterad över att hon tydligen tvivlade på att jag skulle komma ihåg att ta med mig två så fundamentala ting för en storhandling. Sätt på bilstereon.
Hon tryckte in ett band och ur högtalarna i bildörrarna hördes Hoola bandoola band. Mia proggmorsa hade fortfarande inte gett upp hoppet om en bättre värld i kommunistisk regi.
På vägen till Skägget satt jag tyst och funderade över proggen. Jag tänkte att proggen var nog en av rockens konstigaste avarter. En massa avhoppade universitetsstudenter som predikade leninism eller maoism för en arbetarklass som dom förgäves hoppades skulle lyssna till dom. Allt detta till tonerna av något dom hade mage att kalla besläktat med rockmusik. Nej, progg det var inget för mig längre. Jag ville att rocken skulle vara mer levande än så här. Texterna skulle vara poetiska, uttrycka känslor som livsglädje, aggression eller frustration och aldrig, som här, vara predikande.
Det enda så kallade proggband jag kunde godkänna var Nationalteatern. Dom hade den rätta utanförskapattityden, och drogromantiken i texterna skapade en rock´n´roll-känsla som aldrig Hoola bandoola band skulle kunna få.
Jag tänkte att den bästa progglåten som någonsin skrivits förmodligen var Plasts sång.
Mia parkerade i källaren i Skäggetorps centrum och vi ställde oss i rulltrappan som tog oss upp till våningen där affärerna finns. Vi betalade en femkrona, tog en kundvagn och gled in på Matex.
Kundvagnen fylldes sakta men säkert medan vi gick omkring där i affären och småpratade och plockade varor från hyllorna allt eftersom jag prickade av på inköpslistan. Jag kunde inte låta bli att tänka att Linda skulle skratta ihjäl sig om hon såg mig nu. Jag kände mig som en riktig svensson, men det gjorde mig inget.
Konserver i mängder slängde vi ner i kundvagnen. Krossade tomater, vita bönor, tonfisk champinjoner. Frysvaror. Färdig pyttipanna, hamburgare, Stinas kyckling, pommes frittes fiskpinnar. Bröd. Flera limpor att frysa in. Pålägg. Ost, leverpastej och makrillfilé i tomatsås. Ettochetthalvt kilo kaffe på kupong. Te. Earl Grey till mig och svartvinbär till Mia.
Kundvagnen var nästan full när vi kom fram till avdelningen för drycker och tilltugg.
-Ska vi inte ha lite chips och dipp till ikväll.
-Jo, sa Mia. Men då måste vi ha gräddfil också.
-Spring och hämta det så ställer jag mig i kön så länge.
Mia pep iväg till mejeriprodukterna och jag slängde ner en påse dillchips och tzatsikidipp i vagnen. I hennes frånvaro passade jag på att ta ett sexpack Pripps blå också.
Jag ställde mig i kön och väntade på Mia.
Hon kom tillbaks precis när jag började lasta upp våra varor vid kassan. Jag gav henne ett par påsar, så hon ställde sig och packade medan jag betalade.
Vi bar ner påsarna till bilen, la dom i baksätet och placerade oss själva framsätet. Mia vred om startnyckeln och vi åkte iväg.
-Köpte du folköl?
-Ja, sa jag. Du ska ju dricka vin.
-Visst. Drick öl om du vill jag bara frågade. Dessutom är det bara folköl och det blir du inte packad på.
-Nej, sa jag. Antagligen inte.
När vi kom hem hjälpte Mia mig att bära in påsarna och så åkte hon iväg för att lämna bilen.
Såfort jag såg att hon åkte iväg lyfte jag telefonluren.
Linda måste ha suttit precis vid telefonen, för hon svarade efter första signalen.
-Hallå.
-Tjena.
-Heej. Är det du?
-Ja, sa jag. Hur är det?
-Bra. Lite trött bara. Ringer du hemifrån?
-Ja. Mia kommer om fem minuter så vi får prata lite snabbt.
-Visst. Kommer du ikväll?
-Ja, jag tänkte komma över en snabbsväng. Går det bra vid åtta?
-Jag ska iväg på fest sen. Men jag kan vänta med att sticka tills du kommer.
-Bra, sa jag. Vi syns sen. Hejdå.
-Hejdå.
Jag la på och började plocka in varorna.

Till kvällsmat blev det Stinas vitlöksmarinerade kyckling, pommes frittes och bearnaissesås. Till det åt vi en tomatsallad. Mia drack rödvin och jag drack folköl. Jag hann få i mig en burk under matlagningen och ytterligare en till maten. Det var den första alkoholen jag drack på över tre månader och jag kände mig redan lite dåsig. Men jag mådde bra och ölen var god. Fruktansvärt god.
Mia och jag hade ätit sakta, suttit kvar vid köksbordet och druckit kaffe, rökt och snackat. Nu var klockan tio i åtta och jag var tvungen att hitta en anledning att gå ut. Åtminstone en halvtimme.
-Mia, sa jag när hon plockade bort disken.
-Ja, sa Mia med ryggen mot mig.
-Jag vill få en paus i öldrickandet. Så jag tänkte ta en promenad. Bara gå en sväng längs ån.
-I det här vädret? sa Mia. Då hänger inte jag med. Men gå du om du känner att du behöver det.
Eftersom jag inte ens hade tänkt på möjligheten att Mia också kunde vilja ta en promenad, kände jag en oerhörd lättnad.
-Jag blir borta en halvtimme - trekvart, sa jag och reste mig från köksbordet.
Jag tog på mig skorna och jackan och gick ut. För säkerhets skull - Mia kunde titta ut genom fönstret - tog jag en omväg till Linda. Jag gick ner till fiket vid slussarna precis som jag borde om jag skulle ta en promenad längs ån, men istället för att gå ner för backen till Hawaii tog jag till höger och kom på så sätt till Lindas hus bakvägen. Trapporna var lika jobbiga som vanligt och jag var återigen andfådd när jag ringde på hennes dörr.
Det dröjde någon minut innan hon öppnade och då var hon endast iförd trosor och ett vitt linne. Hennes hår var vått och hon var vacker även utan smink.
-Hej, sa hon. Jag kom just ut ur duschen. Kom in.
Jag tog av mig skorna och jackan och gick in. Hon stod lutad över kistan och grävde antagligen efter något klädesplagg. Trosorna hon hade på sig var inte överdrivet stora.
-Måste du springa omkring halvnaken, sa jag. Jag blir helt förstörd.
Fortfarande nerböjd över kistan vände hon sig om och tittade på mig. Hon log.
-Då får du väl bli det.
Linda tog fram ett par svarta strumpor och en svart kjol ur kistan och satte sig på madrassen.
-Stå inte där och glo som ett fån. Sätt dig.
Jag satte mig bredvid henne, tog fram trehundrafemtio spänn ur plånboken och la dom på bordet.
-Här, sa jag. Fixa en femma åt mig, så slipper vi röka på dina grejer hela tiden.
-Visst, sa hon medan hon tog på sig strumporna. Inga problem.
Hon reste sig och knäppte på sig kjolen.
-Det ligger en färdigrullad i nattduksbordet. Ta fram den.
Linda sprang ut på toaletten och jag gick fram till sängen. Jag drog ut lådan på nattduksbordet, fick riva bland något som såg ut som en dagbok, några tamponger och ett antal örhängen och ringar innan jag hittade jointen. Jag tände den och satte mig igen.
Linda kom tillbaks från toaletten och luktade parfym. Hon tog jointen ur min hand och drog i sig två djupa bloss.
-Så det blir mysig hemmakväll för tigern ikväll.
-Ja, sa jag. Men det kan bli rätt okej. Nu iallafall.
-Fan vad lurad hon verkar va, sa Linda och gav mig jointen igen. Din brud alltså.
Jag skrattade mellan blossen.
-Fimpa den där så går vi. Jag ska med bussen.
-Vart ska du? sa jag och slängde det sista i en ölburk.
-Fest hos en klasskompis.
Linda var redan på väg in i jackan, så jag tog på mig kläderna och så gick vi.
Jag följde henne till bussen och hon gav mig en kram innan hon steg på.
-Hör av dig.
-På måndag, sa jag och så skildes vi och jag promenerade hem igen.
Mia satt och såg på TV, någon film på femman. Jag grabbade tag i en öl ur sexpacket i kylskåpet och slog mig ner i soffan bredvid henne. Hon hade ställt fram vinflaskan och hade ett halvfullt glas framför sig.
-Var det skönt att promenera?
-Skitskönt, sa jag. Behövde komma ut en sväng.
Jag öppnade ölen, tog en klunk, lutade mig tillbaks och fäste blicken vid TV.n. Det var skönt. Jag trivdes.
Filmen verkade vara en deckarhistoria. En svart och en vit snut var partners och försökte spåra några knarklangare. Jag satt tyst och försökte förstå handlingen. Filmen var bra. Den vite snuten retade den svarte snuten hela tiden, men jag förstod att dom innerst inne älskade varandra. Det tyckte jag var skönt. Jag tyckte om båda två och jag ville jättemycket att dom skulle hitta knarklangarna.
-Har den svarte snuten några barn? frågade jag Mia.
-Jag tror inte det. Hurså?
-I Dödligt vapen - filmerna har den svarte snuten barn.
-Jaha, sa Mia.
Jag tystnade och koncentrerade mig på filmen igen. Mia hade nog rätt, det verkade inte som om den svarte snuten hade några barn. Men han skulle säkert bli en jättebra farsa om han fick några, tänkte jag.
Det blev avbrott för reklam och Mia reste sig för att gå på toaletten. Skönt, då slapp jag resa mig.
-Tar du med en bärs?
-Mmm.
Mia kom tillbaks med ölen efter en stund och filmen började igen.
-Undrar om det slutar bra det här, sa jag.
Mia tittade på mig.
-Du känner lite på dom där ölen va? Du ser helt matt ut.
-Man blir dåsig när man dricker öl sakta, sa jag. Och så var det så länge sen jag drack nåt.
Mia läppjade på sitt vin och såg ut som om hon funderade.
-Jag tycker det är bra om du kan dricka igen, Tom. Om det är så här under ordnade former. Du har varit så duktig så länge och låtit bli att dricka.
-Ja, sa jag.
-Det verkar ha varit jobbigt för dig, Tom. Att inte dricka. Ett tag kände jag faktiskt inte igen dig. Du blev så innesluten i dig själv.
Den svarte snuten sköt ihjäl några skurkar i burken medan den vite snuten drog ett par väl valda vitsar om skurkarnas miner när dom dog. Jag hade svårt att slita blicken från TV-rutan.
-Ja, sa jag och kunde av någon anledning inte låta bli att le. Det har varit jobbigt.
-Det verkade som om du tyckte livet var meningslöst om du inte fick dricka. Du slutade tillochmed att umgås med dina kompisar. Men du verkar må bättre nu. Dom senaste veckorna har du varit jättetrevlig.
-Tack, sa jag.
-Om du vill får du gå på krogen med dina kompisar ibland. Jag tror du behöver det. Men du får inte försvinna och jag vill inte att du dricker flera dar i rad. Och inte på dagarna. Men gå ut med Jonas en lördagskväll, det tycker jag är helt okej. Om det inte går till överdrift alltså. Jag menar, du behöver inte supa så hårt.
Jag tittade på Mia och insåg plötsligt hur vacker hon var. Vilken jävla tur jag hade som bodde ihop med en så vacker kvinna. Och som brydde sig så mycket om mig.
-Kom Mia, sa jag och tog henne i handen.
Och för första gången på jättelänge kysste jag Mia. Det kändes skönt. En välbehagskänska spred sig sakta från midjan och upp över hela kroppen. Jag kysste henne länge och när vi slutat kyssas tittade vi varandra i ögonen.
-Tom, sa Mia. Jag har saknat dig.
Vi började kyssas igen och Mia knäppte upp min skjorta och smekte mitt bröst. Varje liten beröring kändes underbar. Jag tänkte att jag älskade Mia. Hennes fingrar och hennes tunga. Och hela henne, för att hon stått ut med mig.
-Vi går och lägger oss, sa jag och skrattade till.
-Ja, sa Mia.
Det kändes som om det var första gången, sen, när vi låg med varandra. Vi tog god tid på oss, slickade varandra, smekte varandra. Jag älskade hennes doft, smaken av hennes tunga, hennes mjuka hud och när hon sög mig var det så skönt att jag trodde att jag skulle dö, men jag stoppade henne och lät henne rida mig istället. Det tog lång tid. Hon red mig sakta och rytmiskt med ansiktet mot mitt. Jag bara tog emot och njöt med händerna på hennes skinkor. Det var härligt. Hela jag var täckt av kvinna.
När det slutligen gick för mig tänkte jag på Linda.


14.

Livet fortsatte den våren och jag mådde faktiskt rätt bra. Jag drack folköl med Mia framför TV:n på helgerna och rökte brass med Linda i veckorna. Jag trivdes. Jag höll mig lugn och gjorde inte bort mig, inga skandaler inträffade. Jag brände inte lika mycket pengar som när jag drack ordentligt och jag blev heller aldrig osams med folk eller utslängd från någon krog. Dom enda människor jag träffade var Mia, Linda och så pratade jag i telefon med Steffe.
Jonas hade jag ingen kontakt med. Han hade inte ringt sen den gången då jag slängde på luren i örat på honom. Steffe umgicks inte heller med Jonas men träffade honom på Hamlet ibland. Det verkade som om Jonas jobbade mycket svart i veckorna och på helgerna umgicks han med några av dom gamla polarna, som både Steffe och jag tappat kontakt med.
Steffe krökade fortfarande men inte lika kraftigt som förut och även han verkade må lite bättre. Men det verkade som om han hade svårt att bestämma sig för vem han skulle supa med och ibland försökte han övertala mig att hänga med.

-Fan Steffe. Jag orkar inte. Jag vet hur det blir.
Det var en fredagskväll och Mia skulle jobba.
-Hur fan kan du veta det, sa Steffe. Du har ju fan inte varit packad på flera månader.
-Varför skulle nåt ha ändrat på sig? Vi blir skitpackade, går på Hamlet, har efterfest hemma hos dig och så drar vi igång samma resa imorrn igen.
-Det är väl inte säkert? Om du är rädd för att vi ska supa imorrn igen är det bara att du går hem efter Hamlet. Så behöver du inte vakna hemma hos mig.
-Det där tror du inte ens på själv. Du vet hur det blir när vi krökar ihop. Det blir aldrig bara en kväll.
Steffe satt tyst i luren och väntade på att jag skulle bli sugen och övertala mig själv. Men jag tänkte inte ge mig.
-Jag tänkte sitta hemma ikväll. Se på TV och ta det lugnt. Röka en gås. Kom över om du vill så bjur jag på en puka och ett par folköl.
-Det där jävla brasset, sa Steffe. Du röker alldeles för mycket Tompa. Du har blivit helt passiv. Vill aldrig hänga med och göra nåt längre. Jag vill supa och se folk, inte sitta stenad och glo på Zätateve.
Jag skrattade till.
-När blev du killen som ville hitta på saker? Du går fan inte utanför dörrn om du inte går på krogen. Sen är det väl mitt problem om jag vill röka. Jag känner inte för att dra igång en ordentlig fylla. Om jag sitter hemma och röker vet jag att det inte händer nåt. Jag vet vart jag kommer att vakna imorrn och jag vet vad jag säger till Mia när hon kommer hem från jobbet. När man super kan vad som helst hända. Kan du svära på att vi inte vaknar hos nåt fyrtioårigt Hamlet - fyllo som bjur på hembränt imorrnbitti.
Steffe var tyst ett tag igen.
-Nej, sa han. Det kan jag inte. Men det är lite det som är charmen med att gå på lokal. Att man inte vet som ska hända.
-Okej. Kröka du, men jag hänger inte med. Hör av dig imorrn om du kan prata.
-Vi hörs. Hejdå.
Vi la på och jag började bläddra förstrött i TV - tidningen och försökte bestämma mig för om jag skulle sitta hemma ikväll eller se om Linda möjligtvis kunde bjuda över mig.

Ganska ofta rökte jag en pipa hemma precis innan Mia kom hem från jobbet. Ibland, när Mia var hemma, kunde jag skylla på att jag skulle gå till macken och köpa chips och gå över en snabbsväng till Linda och röka istället och sen gå hem och se på TV med Mia.
Jag tog större och större risker men lyckades alltid lura Mia.
En kväll när jag varit ute och köpt chips hade Linda bjudit på något riktigt starkt gräs och jag var helstukad när jag kom hem. Jag kunde knappt prata och hade svårt att flytta blicken när jag väl fäst den vid en punkt, men jag lyckades ändå skrika till Mia från hallen att jag skulle skriva dikter. Sen satt jag vid datorn i sovrummet i tre timmar, öppnade och stängde mappar, spelade Tetris och ändrade fram och tillbaka på något ord i en dikt. Fem minuter fixerade jag klockan på datorn med blicken och trodde att jag kunde få den att stanna om jag koncentrerade mig tillräckligt. Jag fick den att gå saktare, det svär jag på.
När det värsta hade gått över gick jag in i vardagrummet och la mig i soffan. Jag somnade ganska snabbt. Chipsen som jag skulle köpa fick Mia aldrig se och hon frågade inte heller efter dom.
Jag rökte inte varje dag. Inte riktigt - ibland var Mia ledig hela dagen och ibland när Mia jobbade hade Linda för en gång skulle gått till skolan. Det var sällan jag rökte ensam, så mycket flummare ville jag inte bli, så vissa dagar rökte jag faktiskt ingenting. Men jag var mer eller mindre påverkad hela tiden. Det slog mig en måndagskväll när jag inte rökt på hela helgen och tittade på Spin city på TV 5. Efter programmet kunde jag inte minnas handlingen, eftersom jag under hela avsnittet funderat på hur mycket jag tyckte om Michael J. Fox.
Jag älskar honom, minns jag att han tänkte, han är så kort och så rolig och han förgyller mina annars så trista måndagskvällar.

-Hallå, skrek Mia när hon kom hem från jobbet.
-Hallå, skrek jag från soffan där jag låg och läste en Larsson och var lite småflummig av pipan som jag och Linda rökt en timma tidigare. Välkommen hem.
-Tack.
Jag gick ut i hallen och gav Mia en kram.
-Hur har det varit på jobbet?
-Sådär. Ganska stressigt nu.
-Jobbigt, sa jag. Jag kan fixa käk om du vill ha?
-Vad gulligt av dig, sa Mia och log. Men du kan vänta ett tag. Vi tar en cigg i vardagsrummet först.
-Visst.
Vi satte oss i soffan och tände varsin cigarett.
-Hur har du haft det då?
-Bra, sa jag. Lugnt och skönt.
Jag insåg att det lät lite dumt eftersom hon hade det stressigt på jobbet.
-Men jag har skrivit lite, ljög jag. Och så hjälpte jag fyllot i porten bredvid att laga sin punktering.
-Det var snällt av dig. Du? Är det okej om jag går ut med mina jobbarkompisar på fredag.
-Javisst, sa jag och tänkte att då kan jag gå över till Linda.
Mia fimpade cigaretten.
-Jag går och lägger mig en stund, sa hon. Medan du fixar käk.
-Gör det. Du förtjänar lite vila.

Det var väldigt bra mellan Mia och mig just nu. Bättre än det någonsin varit förut. Vi pratade inte så mycket. Vi trivdes med varandras sällskap och var ganska tysta framför TV.n på kvällarna. Några strökommentarer om programmet eller en fråga om den andre behövde något var allt som sades, men det räckte.
Vi bråkade aldrig numera. Hon tjatade inte längre om att jag borde söka jobb eller ta tag i mitt liv, och i gengäld sa jag sällan emot henne och lagade käk och städade som en riktig hemmaman. Överlag var vi väldigt trevliga mot varandra, nästan överdrivet ibland.
Nästan varje kväll, om inte hon var för trött eller jag var för stenad, låg vi med varandra. Vårt sexliv var bra. Mia var glad att jag hade blivit mer intresserad av förspel på sista tiden.

-Den där Linda, sa Steffe en morgon när vi pratade i telefon. Knullar du med henne.
-Nej, sa jag. Det gör jag inte. Hon är på väg hit nu förresten.
-Vad ska ni göra då?
-Vi ska ta en promenad.
-Ta en promenad, skrattade Steffe. Det händer nåt mellan er. Mig lurar du inte, Tompa.
-Nej Steffe. Det är inget mellan oss. Vi är bara polare. Jag tycker hon är jävligt sjyst, och jag antar att hon tycker likadant om mig.
-Vi är bara polare, sa Steffe med förlöjligande röst. Du låter som nån jävla tonårsbrud. Är du inte tänd på henne?
-Visst fan är jag det. Man är ju inte mer än man. Men man behöver ju inte knulla med alla tjejer man är tänd på. Du skulle man inte hinna med nåt annat.
-Försök inte. Du vill knulla med henne, men du får inte.
Det ringde på dörren.
-Om jag ville skulle jag nog få det, sa jag. Du, jag måste lägga på nu. Hon plingade på nyss. Hejdå.
Jag la på luren och gick och öppnade dörren.
-Hej, sa Linda. Fint väder idag.
-Ja, sa jag. Perfekt för en promenad.
Jag tog på mig skorna och kavajen och vi gick ut. Vi gick ner till Stångån och började gå bort mot Drottningbron. Det var perfekt kavajväder. Solen sken och det var så där lagom varmt som det är i början av våren innan det blir nästan jobbigt hett.
Linda tände en joint och gav mig den. Jag tog två bloss och gav den sen till henne igen.
-Jag har spelat in ett blandatband åt dig, sa jag.
-Har du? sa Linda. Vad sjyst. Vad är det på det?
-Lite live - låtar med Bob Dylan. En akustisk sida och en elektrisk. Den elektriska sidan är jävligt bra att höra när man skriver och den akustiska är bra när man...knullar.
-Jaha, sa Linda och fnittrade. Brukar du höra på det när du har sex med Mia.
-Nä. Mia vill inte ha nån musik. Hon tycker det stör.
Vi kom fram till den lilla cykelbron men gick förbi den och fortsatte. Vi fick korsa ån vid Drottningbron eller bron vid brandstationen istället.
-Jobbigt...för dig.
-Ja, sa jag. Jävligt jobbigt.
-Vad vill du höra för musik när du knullar? Förutom akustiska Dylan - låtar?
En svan promenerade vid strandkanten och jag drog mig instinktivt bort från den. Att en så vacker fågel kunde vara så aggressiv. Men det kanske var logiskt.
-Egentligen vill jag inte höra Bob Dylan när jag knullar. Hans gnälliga röst stör faktiskt...Harvest med Neil Young är bra. Eller REM:s Automatic for the people. Nåt lugnt ska det va. Vad vill du höra?
-Lenny Krawitz. Eller Pink floyd.
-Lenny Krawitz. Det var intressant. Det måste jag testa nån gång.
Jag var tyst en stund och vi promenerade vidare.
-Fast på slutet, sa jag. Precis innan det går för mig. Då vill jag höra nåt mäktigt och brutalt. Industri eller klassiskt.
Det blev tyst igen och både jag och Linda funderade på vad jag nyss sagt.
-Man borde ha en discjockey när man knullar, sa Linda. Så kunde man få höra Good feelings med Violent femmes efteråt också.

Linda var en intressant bekantskap. Vi umgicks nästan varje dag numera. Oftast rökte vi, men inte jämt. Ibland gick jag över till henne och bara såg på TV och snackade skit ett par timmar när Mia jobbade kväll.
Linda var som sagt tjugo år. Trots sin ålder gick hon bara andra året på gymnasiet - reklam- och dekoration på Ljunkan. Hon hade flyttat hit från Strängnäs med sin morsa för snart två år sen.
När Linda gick ut nian hade hon inte börjat gymnasiet utan börjat jobba som kasssörska och flyttat ihop med en kille som var nästan tio år äldre än henne.
Det visade sig att han inte var riktigt frisk psykiskt, och när han under ett gräl slog sönder halva deras lägenhet och två av Lindas revben fick hennes morsa nog och tog med sin dotter till Malmslätt utanför Linköping, för att Linda skulle börja skolan och för att hon skulle komma ifrån sin före detta sambo som aldrig accepterat att det var slut mellan honom och Linda.
Linda började skolan men trivdes vare sig i Malmslätt eller med hennes morsas nya gubbe. Han och Linda hade varit ständigt osams - gubben tålde tydligen inte att Linda visade sin existens, hon fick inte se på TV i vardagsrummet, hon fick inte lyssna på musik så det hördes det minsta och om hon glömde en odiskad kopp på diskbänken hade gubben blivit rasande - och till slut hade Linda övertalat sin morsa att betala en lägenhet åt henne så hon flyttade till den lilla ettan i Hejdegården.
Det var första gången Linda bodde ensam, hon hade alltid bott med någon kille eller sin morsa, och det sa hon var det bästa hon någonsin upplevt.
Nu gick hon i skolan då och då. Om hon inte kände för det stannade hon hemma och rökte och skrev dikter eller målade. Några tavlor hade jag inte fått se än, men dikterna tyckte jag var riktigt bra. Överhuvudtaget verkade hon ta ganska lätt på tillvaron. Hon gjorde vad hon kände för, när hon kände för det.
Jag gillade verkligen Linda. Hon var så oerhört lätt att umgås med. Hon hade nån speciell utstrålning och pratade så mycket och på ett så charmigt sätt att jag kunde sitta knäpptyst och bara vara nöjd över att vi befann oss i samma rum. Ibland kunde hon vara väldigt feminin och omhändertagande och koka te och ville kramas hela tiden, och ibland kändes det precis som om hon var vilken polare som helst – vi drack bärs ihop, berättade rövarhistorier och en kväll satt vi och jämförde tatueringar.
Linda fick utbrott ibland, började skrika och svära och såg ut som om hon tänkte döda någon. Men då var det bara att vara tyst tills det gick över, och då skrattade hon oftast åt sig själv.
Jag kunde säga nästan precis vad jag ville till henne. Om hon inte höll med så sa hon det, ibland kunde hon börja kritisera mitt beteende riktigt kraftigt – fast hon förstod mig alltid och hennes kritik brukade alltid sluta med att, så där gör jag visserligen också ibland.
Jag kunde berätta vilken vansinnig fylleanekdot som helst, och Linda bara skrattade och berättade något ännu vansinnigare som hon gjort.
Trots att hon var yngre än Mia verkade Linda ha mycket mer rutin på livet och hon förstod mig mycket mer än Mia någonsin gjort. Jag och Linda hade samma inställning till livet i många avseenden. Det var nästan som om vi var tvillingsjälar - ibland när vi rökt ordentligt mycket spekulerade vi i om vi känt varandra i ett tidigare liv.
När jag förklarade för Linda om varför jag tillexempel inte ville jobba förstod hon mig och hade tänkt ungefär samma sak. Vi kom överens om att en fri människa kan inte ha ett fast jobb, för bara faktumet att man måste inställa sig på en plats en viss tid varje dag gör att man är ofri. Tyvärr, anmärkte Linda, är arbetslöshet ett av dom bästa sätten att locka till sig ovälkomna råd från omgivningen. Precis som drogmissbruk.
Mia skulle bara blivit förbannad om vi diskuterade en sån sak, och det var jävligt skönt att jag hade Linda att snacka med.
Något som förenade Linda och mig var att vi båda upplevde livet som en nät som sakta drog sig över oss, och vi hela tiden försökte smita igenom maskorna. Smita försökte vi dagligen, antingen genom att röka brass eller också gjorde vi små olagliga ting som att snatta ett par folköl eller åka gratis på bussen. Vad som helst som gjorde att vi kunde sova gott på natten och känna att vi hade lurat systemet.
Det här med snattandet blev en riktig noja. Så fort vi gick in i en affär blev det nästan en sport att snatta något utan att den andre märkte. Sen när vi kom ut ur affären visade vi för varandra vad vi stulit, höjde nävarna i luften och sa: Buck the system.
Det kändes som om det var jag och Linda mot resten av världen. Jag hjälpte henne att lura socialen, vi lurade Mia och varje dag försökte vi lura systemet.
Det var så jävla skönt, vi trivdes i varandras sällskap och umgicks utan att ställa krav på varandra eller knulla. Som om vi var syskon.

15.

En helg hade Mia tagit stora helgpasset och skulle jobba från sex till kvällen till sex på morgonen både fredag och lördag. Mia och jag åt ihop på fredagskvällen och sen pussade jag henne på kinden, hon gick till jobbet och jag var ensam.
Jag la mig framför TV:n. Först såg jag på Ensamma hemma, slog över till Jeopardy klockan sex och bytte sen tillbaks till ettan och Emil i Lönneberga.
När Emil i Lönneberga var slut fanns det inget att se förrän Livet kan börja klockan elva. Jag hämtade en folköl i sexpacket jag köpt till den här kvällen och satte mig i soffan och lyssnade på musik. Den första ölen avnjöt jag till Rainbow´s Rising, rökte en cigarett till den utmärkta Stargazer och dansade omkring i lägenheten. När skivan var slut öppnade jag en öl till och hörde på första sidan på On stage. Efter Starstruck bytte jag till Mistreated, drog i mig det sista av öl nummer två och spelade luftgitarr i tretton minuter.
När Ritchie Blackmore spelat sin sista bluesskala kände jag mig uttråkad. Klockan var bara åtta och allt jag hade som skulle hjälpa mig genom kvällen var fyra folköl.
Jag ville ut ur lägenheten, göra något. Funderade lite på att ringa till Jonas eller Steffe men förkastade den idén - risken om jag ringde någon av dom var att det skulle bli överdrivet fylleri och att jag inte skulle vara hemma när Mia kom från jobbet, funderade på att gå till någon krog i Tannefors ensam men förkastade också den idén av ungefär samma anledning.
Jag ringer till Linda, tänkte jag, chansen att hon ska vara hemma klockan åtta en fredagskväll var inte stor, men jag kunde inte veta innan jag försökt. Sagt och gjort, jag greppade telefonluren och slog hennes nummer.
-Linda.
-Tjena, det är jag.
-Heej. Hur är det?
-Jo det är bra, sa jag. Men jag är lite rastlös och uttråkad. Vad gör du?
-Jag håller på och målar faktiskt. Men kom över om du inte har nåt för dig.
-Du ska inte ut ikväll eller?
-Nej, sa Linda. Jag har dåligt med flis. Men kom över för fan. Jag har lite hemkört rödvin som jag fick av morsan.
Dricka rödvin med Linda lät onekligen bättre än att dricka folköl i sin ensamhet.
-Jag kommer på stubinen.
-Bra, sa Linda. Hejdå.
-Hejdå.

Tio minuter senare satt jag och Linda på madrassen mittemot varandra i lotusställning och drack vin. Vinet var skapligt gott för att vara hemkört, inte så grumligt som det vin jag och morsan försökt göra sista året innan jag flyttade hemifrån. Jag drack av det i stadiga klunkar och mådde bra.
-Vad har du gjort i veckan, sa jag. Vi har inte sett sen i måndags har jag för mig.
-Det har du rätt i. Så länge har vi nog inte varit ifrån varann sen den gången vi möttes vid ån. Vad har jag gjort? Jag har varit i skolan varenda dag den här veckan faktiskt. Annars har jag mest varit hemma och målat. Jag har kommit in i en målarperiod nu. En kväll var jag ute och käkade hos morsan i Malmslätt. Det var då jag fick det här vinet.
Hon höjde på glaset och lät innehållet skvimpa omkring lite.
-Jaha, sa jag. Gick det bra med gubben. Ni blev inte osams.
Nej, sa Linda. Det verkar som om han accepterar att jag kommer nu, när han vet att jag bara ska stanna ett par timmar. Så han var sjyst. Lagade jävligt gott käk. Fast han var ju packad hela tiden. Men trevlig. Och morsan var helflöddrig. Glömde vad hon nyss sagt och sånt där. En gång kunde hon inte ens komma på vad jag hette.
-Träligt.
-Nej. Jag skiter i det. Det är hennes liv och bara jag slipper umgås med morsan får hon göra precis vad fan hon vill. Vad har du gjort då?
-Inte mycket. Mest suttit hemma och glott på TV. I onsdags försökte jag börja skriva på novellsamlingen igen, men det gick inte bra. Jag tror jag skiter i den där jäveln nu, den verkar ändå inte bli bra. Och så var jag och fikade med Jonas en dag. Utefiken har ju öppnat nu. Det var rätt kul faktiskt, det var länge sen jag snackade med Jonas.
-Jonas, sa Linda. Har jag hört talas om honom?
-Ja, det tror jag. Det är han som bor i min lägenhet.
-Jaha, byggjobbarn.
-Ja, sa jag. Byggjobbarn. Det var kul att fika med honom. Vi snackade jävligt mycket gamla minnen och så. Det blir så på våren, man tänker tillbaka på sina tonår.
-Ja verkligen, sa Linda. Fan vad kul man hade då. Ska jag öppna en flaska till?
Vinet var slut i både glasen och flaskan och jag tänkte att en flaska till kan väl inte skada.
-Ja gör det, sa jag. Men tänd en braja också, så vi drar ner på tempot lite.
-Visst, sa Linda.
Hon gick och hämtade ännu en flaska hemgjort och sitt lilla cigarettetui. Jag drog ur korken ur flaskan medan hon meckade. Hon hällde innehållet i en liten pipa och vi rökte och sköljde ner den starka smaken med rödvin.
-Vart var vi? sa jag när vi var klara.
-Tonåren.
-Just det. Det var inte så länge sen du var tonåring förresten. Fast när jag säger tonåren tänker jag alltid på när man gick i högstadiet. Det var en skön period, man upptäckte allt och så där. Var ung och fri och bekymmerslös på nåt sätt.
-Visst, sa Linda. Det var kul. Men var man så bekymmerslös egentligen. Jag hade iallafall en ständig prestationsångest att alltid vara med. Även om man var trött så kunde man inte sitta hemma, polarna kunde göra något som man missade. Några kunde bli tillsammans eller göra slut, nån kunde göra bort sig på fyllan eller det kunde vara nåt inbrott som man bara inte fick missa. Dessutom, om man för en gångs skull inte var med, var det alltid nån tjej som var kär i samma kille som jag som snackade skit om mig. Eller knullade med honom.
-Jo, så var det. Parförhållandena var jävligt lösa, så man fick ständigt bevaka sina domäner. Men jag sket rätt mycket i det där, i högstadiet alltså. Jag var aldrig direkt kär i nån, jag var nöjd om jag fick hångla i en buske på fyllan då och då. Fast det var ju jävligt mycket det där att man inte fick missa något. Jag tror inte jag satt hemma en enda kväll på tre år. Man var jämt utanför centrum eller söp hemma hos nån.
Linda funderade en stund.
-Jag önskar att jag var som du i högstadiet. Att inte vara kär i nån, menar jag, jag önskar att jag struntat mer i killar. Jag var alltid kär i nån kille som minst två andra tjejer var kära i. Och då gjorde man massa konstiga saker på grund av det, och blev osams med sina polare.
-Det låter jobbigt?
-Ja, det var rätt jobbigt. Alltid nåt strul med nån kille eller nån polare. Men det var kul också, det hände alltid nåt. Och förhoppningsvis har man väl lärt sig nåt av dom där åren.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag försökte ta en klunk vin, men upptäckte att glaset var tomt. När jag tittade på bordet upptäckte jag att flaskan också var tom. Fan, vad snabbt vi drack. Eller också var det tiden som gick fort eftersom vi pratade så mycket.
-Ska vi öppna en vinare till?
Linda tittade på mig och log.
-Ja, det gör vi va?
Hon gick ut i köket igen och jag tände en cigarett och funderade. Nu trivdes jag. För bara några timmar sen hade jag varit uttråkad och rastlös, men nu mådde jag helt kanon. Det var nog inte bara tack vare vinet och brasset, jag gillade verkligen att sitta och snacka med Linda. Hon var en bra tjej. Jag hoppades att vi skulle ha känna varandra resten av livet.
Linda kom tillbaks med kvällens tredje vinflaska. Jag tog mitt manliga ansvar och öppnade den och hällde upp i våra glas.
När Linda hade satt sig och tagit en klunk ur glaset fick jag en idé.
-Linda? sa jag.
-Ja, vad är det?
-Kan du dansa?
-Det beror på vad du menar för dans. Jag kan ett par danser. Vals är inte så svårt, dra en vals är man ju bra på. Och så kan jag dansa tango hjälpligt.
-Kan inte du lära mig att dansa? Jag har alltid velat kunna det, det verkar så häftigt. Kan du inte lära mig att dansa tango.
-Neej, sa Linda. Jag orkar inte, tango är så jävla svårt. Men jag kan försöka lära dig dansa vals om du vill.
-Kan du det. Fan, vad kul. Har du nån vals på platta?
-Nåt har jag väl. Kolla igenom LP - skivorna om du hittar nåt.
Jag la mig på alla fyra och bläddrade i skivorna mellan Buddhastatyerna. Till min stora glädje hittade jag Bob Dylans Desire.
-Har du den här? frågade jag uppenbart förvånad och höll upp omslaget så att Linda kunde se vad det var för skiva.
-Ja tydligen, svarade Linda lite drygt. Jag fick den av farsan när jag fyllde fjorton eller femton. Jag tror att han inte hade några pengar till en present och gav mig en skiva ur sin egen samling. Har knappt lyssnat på den. Då var jag inte så jävla intresserad av Dylan, lyssnade mest på Bob Marley och Kalle Bah.
-Det här är en jävligt bra skiva, sa jag. Och det finns faktiskt en vals. Isis, den är en vals. En jävligt vacker vals till på köpet.
-Sätt på den då, så ska jag försöka lära dig.
Jag tog ut skivan ur fodralet, la den på tallriken, lät pickupen landa på andra låten på första sidan och den markerade valstakten strömmade ut ur lägenheten.
Jag vände mig om och Linda stod redan beredd i danspose.
-Kom då. Så kör vi igång.
Jag gick fram till henne, omfamnade hennes midja med ena armen och tog tag i hennes utsträckta hand med den andra.
-Titta på mina fötter och följ efter nu, det här är inte så svårt.
Hon började räkna takten i låten, en två - tre, en två - tre, och jag följde efter hennes fötter. Det gick förvånansvärt bra med en gång. Jag måste ha gjort det här förr och sen glömt bort det. Hon slutade räkna takten när hon märkte att jag kunde och vi snurrade runt i den lilla lägenheten.
Det var kul. När låten tog slut spelade jag den igen och vi fortsatte dansa. Vi dansade kind mot kind och tryckte våra kroppar mot varandra. Jag fick stånd och brydde mig inte om att dölja det och jag tror att Linda märkte det.
-Du var ju riktigt bra på det här, sa hon med dov röst.
Jag drog bak mitt huvud lite och tittade på henne. Hon mötte min blick en kort stund, men slog ner den ganska snabbt, fäste blicken på min mun och öppnade sin lite lagom mycket. När hon lutade huvudet lite åt vänster förstod jag att hon var beredd, så jag kysste henne.
Hon besvarade kyssen, vi smakade lite på varandra och så drog hon bort huvudet och tittade på mig.
-Mmm, sa hon och så kysste vi varandra igen - lite hungrigare den här gången.
Jag släppte hennes hand, som jag fortfarande höll i, och min hand hamnade på hennes ena bröst. Hon började smeka mig på ryggen innanför skjortan och vi stod så och kysstes och tog på varandra tills Linda tog ett par steg baklänges och snubblade ner i sin säng med mig över sig.
Linda sköt sig ifrån mig med en knuff mot bröstet.
-Ta av dig kläderna, sa hon. Det tar sån tid om vi ska ta av varandra.
Jag satte mig på sängkanten, slet av mig strumporna och byxorna, knäppte upp skjortan och slängde den på golvet och till sist åkte även kalsongerna av.
När jag vände mig om var låg Linda redan naken under det lila täcket.
-Kryp ner här hos mig, sa hon och när hon sa det såg hon så liten och oskyldig och söt ut.
Jag kröp ner under täcket och vi förenades återigen i en kyss. Vi slingrade oss om varandra och fortsatte kyssas. Jag smekte hennes nackhår med långfingret, lät det glida ner längs ryggen och drog det mjukt i skåran mellan hennes skinkor. Linda började smeka min hals, och så lyfte hon på huvudet och bet mig lätt i öronsnibben.
-Jag vill att du slickar mig, viskade hon.
Vi släppte taget om varandra och Linda la sig på rygg.
Jag började med halsen. Slickade lite, bet lite, gick neråt med tungan till hennes ena bröstvårta, jobbade på den en stund och Linda smekte mig i nacken, jag gjorde en kringgående manöver, hamnade mellan hennes ben och började slicka henne. Jag tittade upp på henne ibland, hon flämtade och flyttade huvudet från sida till sida. Jag fortsatte tills Linda tog ett stadigt grepp om mitt hår och drog mig upp över henne. Hon tog tag i mitt ansikte med båda händerna och kysste mig igen.
Hon hjälpte mig in i henne med ena handen och jag började pumpa. Linda gjorde som man aldrig ska göra om man umgås med vargar, hon blottade halsen och flämtade.
Precis innan det gick för mig låste hon fast mig med en bensax och höll mig kvar en stund efteråt.
Jag rullade av och sen låg vi omfamnade på sidan och bara tittade på varandra.
-Du var ju riktigt bra på det här, sa jag och bröt tystnaden.
Linda fnittrade till.
-Jag tycker om dig Tigern, sa hon och smekte mig i skägget.
-Jag tycker om dig med.
Jag ljög inte, just i det ögonblicket älskade jag henne över allt annat.
-Du kan inte sova kvar här, va?
-Nej. Mia kommer hem vid sex - halvsju.
-Då är det lika bra att du går nu. Annars blir det bara ännu jobbigare när du väl går.
-Okej, sa jag. Det är väl lika bra.
Jag tog på mig kläderna sittande på sängkanten. Linda låg kvar under täcket och jag gav henne en kyss till farväl, som hon snabbt avbröt.
-Gå nu, sa hon.
Så jag gick hem. Väl hemma borstade jag tänderna och duschade för att tvätta bort alla dofter av vin och kvinna. Sen la jag mig naken i Mias och min dubbelsäng och somnade gott.

När jag vaknade dagen efter var jag ganska bakfull, allt hade gått så snabbt på fredagen så jag hade inte tänkt på att jag faktiskt druckit enochenhalv flaska vin. Bakfyllan gjorde mig rätt nojig och hela dagen hade jag svårt att se Mia i ögonen. Jag längtade bara efter att klockan skulle bli halvsex då hon skulle gå till jobbet.
Vi slog ihjäl dagen med att ligga och läsa och gå en promenad längs ån - då jag hela tiden var livrädd att vi skulle träffa Linda. Mia och jag åt varsin pizza klockan fem och sen gick hon till jobbet.
Jag väntade en halvtimma, orolig för att Mia skulle komma tillbaka för att hon glömt något, och så ringde jag till Linda.
-Tjena det är jag, sa jag när hon svarade.
-Heeeej, sa Linda och drog ut på stavelsen längre än vanligt. Hur är det?
-Det är bra. Lite småbakis bara. Mia gick just till jobbet, skönt att bli av med henne. Kände inte direkt för att umgås med henne idag.
-Det förstår jag.
-Du, Linda.
-Ja, sa hon och väntade på fortsättningen.
-Jag tänker lite på det som hände igår.
-Jag med.
-Jag tycker om dig jättemycket och är tänd på dig och hela den biten...
-Desamma, sa Linda.
-Och jag ångrar egentligen inte vad som hände. Jag tyckte det var jättefint faktiskt. Men du vet, jag bor ihop med Mia och tänkte fortsätta göra det. Så det här får va en engångsföreteelse.
-Det är lugnt. Men du, jag ska iväg på en fest snart så jag har inte tid att prata. Vi kan prata en annan dag.
-Visst. Jag kan höra av mig på tisdag, då jobbar Mia så vi kan hitta på nåt på dan.
-Gör det. Hör av dig på tisdag. Nu måste jag lägga på. Hejdå.
Jag sa hejdå, la på luren och försökte avgöra om hon låtit ledsen, besviken eller bara oberörd.

Skriven av: Olof Berg