Jag har varit...del 5(slutet)

16.

Linda och jag umgicks på tisdagen och allt var nästan som vanligt. Det var en av dom första riktigt varma dagarna, så vi tog med oss en termos kaffe och ett par smörgåsar och satte oss på en gräsplätt vid ån. I början var det lite spänt, vi hade svårt att titta på varandra och om våra blickar möttes av misstag blev vi båda fulla i skratt. Men efter en stund tog Linda fram en joint och efter den blev allt avslappnat och skönt. Vi låg på rygg i solen i flera timmar, filosoferade om livet och hade det allmänt skönt.
När det gick förbi en gubbe med hund och hunden började skälla på oss fick Linda och jag plötsligt samma idé och började skälla tillbaks på hunden. Gubben såg besvärad ut och trodde antagligen att vi var galna när han fick stå och hålla tillbaka hunden för att den inte skulle springa fram till oss.
När gubben äntligen fått lugn på hunden och gått vidare tittade jag och Linda på varandra och skrattade.
-Vi tar inte skit från nån, sa Linda och jag tänkte att det var den absolut rätta kommentaren i det sammanhanget.
En sån sak skulle aldrig Mia säga. Hon skulle överhuvudtaget aldrig få för sig att skälla på en hund, och om jag gjorde det i hennes sällskap skulle hon skämmas ögonen ur sig.
Vi skildes med en kram den eftermiddagen och jag gick hem och lagade mat till Mia.
Mia jobbade kväll på onsdagen. När hon gått till jobbet gick jag över till Linda. Vi drack te, satt och pratade, såg på TV och använde inga droger alls den kvällen. Allt var skönt och avslappnat och vi funkade bra ihop.
Jag gick hem vid tiotiden och var glad att fredagsnatten inte hade sabbat vår relation.

På torsdagen var det valborgsmässoafton. Jag, Mia, Steffe och Jonas satt på den lilla ön mittemot slussfiket och drack vin. Vi hade placerat oss där för att få bra platser inför kvällen då dom skulle tända en brasa nedanför slussen. Det var riktigt hett i solen. Jag och Steffe hade tagit av oss i bar överkropp och låg tysta, pimplade vin ur flaskan och myste.
Mia och Jonas hade kommit in i en ganska het diskussion om pornografi.
-Jag fattar inte hur du kan sitta och se dom där filmerna, sa Mia. Jag tycker det är äckligt.
-Det är väl inte äckligt, sa Jonas. Det är helt vanliga knull. Kärlek.
-Det har väl inte med kärlek att göra att se på två människor som knullar för betalning. Jag tycker du ska skaffa dig en tjej att ha sex med istället. Så du slipper sitta och onanera framför dom där rullarna.
-Nu är det så att jag inte har nån tjej för tillfället. Och då är det min förbannade rättighet att runka framför porrfilmer.
-Nej, sa Mia. Jag tycker det är äckligt.
I princip höll jag med Mia. Jag var emot pornografi och hade inte sett en porrfilm sen tonåren. När jag var tretton - fjorton år såg jag rätt mycket på porrfilm och jag var fortfarande oroad för hur det hade påverkat min sexualsyn att se tiotusen huvudsprut innan jag blev av med oskulden.
Men jag tyckte att Mias argument var platta och ointressanta, så jag kände mig manad att ingripa i diskussionen. Inte för att skydda Mia utan för att få slut på Jonas glorifierande av en, i mitt tycke, jävligt skitig och otäck företeelse.
-Frågan är väl inte om det är äckligt eller inte, sa jag. Frågan är om det är rätt att titta på människor som säljer sex för pengar. Enligt mig är det bara en mildare form av att utnyttja prostituerade.
-Vafan, sa Jonas. Det är väl inte utnyttjande, skådespelarna har ett fritt val och dom tjänar jävligt mycket stålar.
-Jag vet inte hur mycket stålar dom tjänar, sa jag. Men i vilket fall som helst är dom underbetalda. Tror du att dom kan ha ett normalt sexliv när dom kommer hem från jobbet. Tror du att en tjej som har blivit påsatt hela dan kan tycka att det ligger nån kärlekshandling i att ha sex med sin kille på kvällen.
Jag noterade i ögonvrån att Linda, en tjej till och två långhåriga killar gick förbi. Dom satte sig hundra meter bort på fastlandet.
-Det spelar ingen roll, sa Jonas. Det är deras fria val. Vill dom sälja ut sin sexualitet så får dom det. Det är inte mitt problem.
-Jonas för helvete. Du brukar säga att du fortfarande är anarkist, så jag fattar inte att du kan försvara porrindustrin. Du vet lika väl som jag att dom som tjänar pengar på filmerna inte är dom som är framför kameran. Det är dom som äger bolagen. Och det tycker jag är ett jävla utnyttjande. Och sen tror jag inte att alla brudarna som är med har haft nåt fritt val. Några kanske är pundare, andra har blivit övertalade av sitt pojkvän att vara med för att finansiera hans pundande eller spel på hästar eller vad fan det kan vara som gör folk i desperat behov av pengar.
-Inte i dom filmerna jag ser, sa Jonas. Där är det fan inga pundare med. Det är fina brudar, inte några jävla utmärglade heroinister.
Steffe och Mia satt knäpptysta. Stämningen var spänd och jag tror att dom oroade sig för hur den här diskussionen skulle utveckla sig.
-Jag skiter om brudarna är fina eller inte. Frågan är om man ska utnyttja folks behov av pengar. Om Mia och jag skulle komma i ekonomisk kris av nån anledning, kanske få kronofogden efter oss. Skulle då kunna köpa ett videoband där jag sätter på Mia och sitta och runka till det?
-Ja, sa Jonas. Eftersom det är erat val att spela in den där filmen. En anarkist sätter alltid det fria valet i första hand.
-Om du säger så har du inte fattat ett skit, Jonas. Det fria valet innefattar alltid ett ansvar om att inte utnyttja andra människor, skrek jag. Hur fan ska vi kunna ha ett samhälle utan lagar om såna jävlar som du finns. Du sitter och säger att du skulle kunna runka till min förnedring om jag, som du säger, valde det själv. Du kan dra åt helvete.
Det blev knäpptyst. Jonas och jag stirrade på varandra. Mia såg ut som om hon trodde vi skulle börja slåss.
-Lugna ner er, sa Steffe. Fan, Tompa du är helt illröd i huvudet. Gå och pissa och ta det lugnt ett tag. Ta med lite vin och drick, det hjälper.
Jag förstod att Steffe tänkte prata med Jonas och lugna ner honom. Det brukade han vara ganska bra på. När vi var yngre blev jag och Jonas ofta osams - det kunde röra sig om huruvuda Looking for New england var en poplåt eller rocklåt, om Black Sabbaths plattor med Dio var bra eller inte eller om det var rätt att ha sex med tjejer under arton - och Steffe fick alltid bryta in och lugna ner oss. Nu var det länge sen vi hade blivit osams, men det var också första gången vi blev osams om politik.
Jag litade på att Steffe skulle fixa till det här, så jag greppade en vinare och gick.
När vi kom hade det nästan varit tomt på Östra strandpromenaden, men allt eftersom braständningen närmade sig hade folk strömmat till, så jag fick gå en bra bit för att hitta någonstans att pissa. Under mitt spanande efter en lämplig buske gick jag förbi Linda och hennes kompisar. Linda och jag tittade på varandra men vi hälsade inte och jag gick förbi.
Femtio meter senare var det nästan folktomt och långt till närmaste bänk, så jag hängde ut min penis och pissade bakom en ek.
När jag var klar satte jag mig bredvid eken och klunkade i mig av det ljumma rosévinet. Jag var fortfarande förbannad, blodet kokade. Jonas brukade ibland kalla mig parasit för att jag aldrig jobbade och brukade låta honom bjuda mig på öl, men om man sitter och runkar till andras misär då är man en värre parasit än jag nånsin kan bli, tänkte jag. Jag kunde inte släppa tanken. Grabben hade verkligen sagt att han skulle kunna köpa en porrfilm som jag var med i, och till råga på allt sitta och slita i sin jävla kuk när han såg på den. Vem fan trodde han att han var. Trodde han att han kunde säga vad som helst bara för att det alltid var han som hade stålar och jag som alltid lånade. Ett kapitalistsvin, det var vad han var.
Jag tog en klunk vin till och tittade ut över vattnet. Plötsligt stod Linda framför mig.
-Hej, sa hon.
-Hej, sa jag och försökte utan framgång att inte låta arg. Sätt dig.
Linda satte sig bredvid mig.
-Du låter arg, sa hon.
-Ja, sa jag. Jag är jävligt förbannad.
-Är du arg på mig. För att jag inte hälsade.
-Nej, sa jag och log. Dig skulle jag aldrig kunna bli arg på. Jag och Jonas blev osams när vi diskuterade porr.
-Jaha. Det var tråkigt. Men jag kanske kan få dig att må bättre.
Hon tog tag i min nacke och kysste mig. Jag ville hålla om henne, lägga handen på hennes lår - men i ena handen hade jag vinflaskan och med den andra stödde jag mig för att inte ramla baklänges.
-Det där hjälpte, sa jag när vi slitit oss från varandra.
-Vad bra, sa Linda.
-Vart ska du ikväll.
-Vi sitter väl här nån timma till antar jag. Sen blir det nog Platens. Dom som jag sitter med brukar gå dit.
-Vi går till Hamlet helt klart.
En tjej och en kille med barnvagn gick förbi, antagligen på väg till brasan. Det blev tyst ett tag.
-Jag måste nog gå nu, sa jag. Annars blir dom andra misstänksamma.
-Gå du först, sa Linda. Det ser skumt ut om vi kommer tillsammans. En av killarna vi sitter med tror att han ska få mig i säng ikväll.
-Jaså. Får han det?
-Nej. Jag ligger inte med vem som helst.
Jag skrattade till och reste mig och började gå tillbaka. Efter tio meter vände jag mig om mot Linda.
-Jag kanske dyker upp på Platens om det går?
Linda bara log till svar och jag vände mig om och fortsatte gå.
När jag kom tillbaka till den lilla ön där Jonas, Mia och Steffe satt så orkade jag inte vara förbannad på Jonas längre. Så jag bestämde mig för att bryta isen.
Jag satte mig ner på gräset och tog en klunk vin. Jonas tittade oroligt på mig.
-Jonas, sa jag. Kommer du ihåg valborg åttioåtta eller om det var åttionio. När vi lånade ett par ficklampor av fältarna och gick omkring på rävkullen och lyste folk som knullade i häcken.
Jonas sken upp.
-Ja jävlar, sa Jonas och skrattade. Det gjorde vi. Jag tror det var åttionio faktiskt. Det var inte nittio iallafall för det var sista året dom hade brasa på rävkullen.
-Ni lyste på mig bland annat, sa Steffe.
Jonas och jag garvade.
-Åh fan, sa jag. Vem knullade du med då?
-Jag kommer inte ihåg. Det var väl nån liten tjej från Berga. Det var ingen Ekholmstjej, det vet jag.
-Knullade du på Rävkullen nån gång? frågade jag Jonas.
-Ja. Jag är en av dom lyckliga satar som förlorade oskulden där. Anna hette hon. Har inte pratat med henne sen dess. Vet i fan om jag sett henne överhuvudtaget. Du då?
-Nej, sa jag. Jag ville varenda jävla år. Det är ju kult att knulla där på nåt sätt. Men jag lyckades aldrig. Ett år, när jag gick i åttan tror jag det var, var det en tjej som hindrade mig på mållinjen. Hon hade lovat sin kompis att inte ligga med nån. Ett annat år var jag på väg in i buskarna med en tjej, men hennes morsa kom och tvingade henne att gå hem istället. Förbannade nattvandringar.
-Valborg är verkligen tonåringarnas tid, sa Steffe. Egentligen borde vi inte supa idag utan låta tonåringarna var ifred med sina häxblandningar och förälskelser.
-Vilket jävla snack, sa Mia som suttit tyst och bara lyssnat. Ni sitter som gamla gubbar och pratar minnen. Börjar ni känna er gamla?
Det blev tyst. Antagligen kände sig både Jonas och Steffe lastgamla just nu, jag gjorde det.
-Vi går ner på krogen, sa Steffe. Jag skiter i den där jävla brasan. Jag blir bara sentimental.
Så vi reste oss och gick.

Vi fick köa till Hamlet. Det hade varit fullt med folk längs ån hela vägen till stan, det var fullt med folk på Trädgårdstorget och Stora torget och det var fullt på Hamlet. Efter tjugo minuter hade tillräckligt med folk gått därifrån, så vi kom in.
Det var smockfullt därinne. Matsalen var full, pubavdelningen likaså men vi lyckades tränga ihop oss vid ett av ståborden. Fyllan var utbredd, sorlet var högt och det gick inte att prata i normal samtalston. Jonas pluggade i ett par Ebba Grön låtar i jukeboxen eftersom han tyckte att Ebba var det enda band man kunde höra en sån här dag, men ljudet av musiken trängde knappt fram till oss där vi stod med våra stora stark.
Jonas skrek att han inte pallade att vara härinne om han inte blev skitfull, beställde fyra tequila, som han spydde upp en kvart senare mitt på golvet. Han blev utslängd och så var vi bara tre. Mia satte sig vid ett bord med några jobbarkompisar. Steffe och jag stod kvar vid bordet, drack öl och fyllnade till vi också.
-Steffe, sa jag när jag började bli ordentligt packad. Det här var inget kul. Kan vi inte gå till Platens istället?
-Varför vill du dit av alla ställen?
-Lite mer drag där och dansgolv. Känner du inte för att stuffa lite, det var väl länge sen.
-Larva dig inte. Erkänn att du tror att Linda är där.
-Jag inte bara tror. Jag vet.
-Okejdå, sa Steffe. Vi kan väl gå dit, här var det inte kul ändå. Men hur fan ska du göra med Mia?
-Jag säger att vi ska dit. Hon vill definitivt inte hänga med ändå.
-Okej.
Vi hävde det sista i våra öl och jag gick fram till Mia och knackade henne på ryggen.
-Hej, sa Mia. Kram?
Jag kramade henne lite snabbt.
-Du. Steffe och jag går ner till Platens. Ska du med?
-Vet du om att det är arton där idag? sa en fet tjej i röd klänning som jag antog att Mia kände.
Jag låtsades att jag inte hörde.
-Nej, sa Mia. Vi går till Benny Hill´s. Men gå dit du, så kan vi mötas vid Folke Filbyter vid tre och ta en taxi ihop.
-Visst, sa jag. Hej.
Jag vinkade lite snabbt med handen och gick bort till Steffe som väntade vid bardisken.
-Det är grönt, sa jag. Nu går vi.
Vi trängde oss igenom folkmassorna och gick ut i den varma vårnatten. Utanför Burger king stod en punkare och spydde.
-Så kan det gå när man dricker mäsk sa Steffe.
Punkaren visade oss långfingret, men vi gick vidare utan att bry oss om det.
På Stora torget var det kaos. Två snutar bar in en livlös brud i bilen - antagligen skulle dom våldta henne eller köra henne till tillnyktringsenheten - vid Mörners uteservering stod två killar och slogs, ivrigt påhejade av två grupper av kompisar. Över allt var det fullt av berusade tonåringar som skrek och sjöng och gjorde allt dom kunde för att övertyga sig själva om att dom hade det jävligt kul. Vem vet, någon av dom kanske hittade sin stora kärlek och någon liten kille skulle kanske till sin stora glädje få fingra på ett par bröstvårtor för första gången.
När vi kom till Platens var det kö också där. Men vi hade tur. Peter, en gammal Ekholmskille stod vakt, så vi fick smita förbi och gå in gratis.
Jag hade inte upplyst Steffe om att åldersgränsen var arton idag, så han blev chockad när han kom in.
-Herregud, det är inte en människa över tjugo här inne.
-Det är bara bra, sa jag. Då finns det inte nån man känner som kan spionera på vad vi har för oss.
-Det har du rätt i.
Vi trängde oss fram till bardisken och lyckades beställa varsin öl. Med våra öl i handen gick vi ett varv i lokalen och letade förgäves efter sittplatser. Vi gav upp och ställde oss bredvid dansgolvet och tittade på dom unga, oförstörda människorna som dansade till Red hot chilipeppers.
-Vad vackra dom är, sa Steffe. Artonåringarna. Jag blir helt galen när jag ser dom.
Han tog en klunk öl och funderade.
-Är det gubbsjukt att säga så?
-Nej, sa jag. Så länge man lever kommer man vilja knulla med artonåringar. Jag tror att våra farsor tänker likadant som oss. Frågan är om man låter det stanna vid tanken eller inte.
-Fick jag chansen skulle jag inte låta det stanna vid tanken.
Och som om gud hade hört vad han nyss hade sagt kom det fram en liten tjej och frågade om han hade en cigarett.
Steffe gav henne sitt charmigaste leende, tog upp en cigarett som han tände själv och stoppade in mellan hennes läppar.
-Brukar du gå hit? frågade han.
-Lycka till Steffe, sa jag och ställde mitt tomma ölglas på ett bord.
Jag gav mig in i vimlet på dansgolvet, på spaning efter Linda.
Jag hittade henne ganska snabbt, hon stod i en klunga av tjejer och dansade. Hon dansade jävligt sexigt, så jag ställde mig lutad mot väggen och bara tittade på henne. Hon hade ryggen mot mig och såg mig inte, och när jag stod där och iakttog henne kände jag en inre stolthet över att hon överhuvudtaget ville umgås med mig.
Mellan två låtar, discjockeyn bytte till Verve, gick jag fram, tog tag i hennes hand och ledde bort henne mot det mörka hörnet där sofforna står. Utan ett ord eller ge henne chans att säga nej kysste jag henne. Hon var inte motvillig.
-Hej, sa hon när vi slitit oss från varandras tungor. Jag visste att du skulle komma hit. Vart är din tjej?
-Hon är på Benny Hill´s.
-Du lyckades finta bort henne. För min skull.
-Ja, sa jag. Men jag måste träffa henne vid tre. Vi ska dela taxi.
-Då kan du stanna över en timme till. Ta en plats, så går jag och beställer öl.
Jag lyckades hitta två platser i en soffa. Linda försvann och jag tände en cigarett medan jag väntade.
Hon kom tillbaks med två öl i handen och ett leende på läpparna.
-Din polare står där borta och hånglar.
-Jaså, det gick bra för Steffe.
-Tydligen.
Musiken var hög. Vi satt precis bredvid dansgolvet, så det var svårt att prata. Istället höll vi varandra i handen, gned låren mot varandra och tittade ut på dansgolvet. Det var skönt. Vi behövde inte prata.
Linda gick och beställde två öl till och när dom var slut kände jag att det var dags att gå. Jag lutade mig fram och kupade handen bakom hennes öra.
-Jag måste gå, skrek jag.
-Jaha, skrek Linda och böjde sig fram mot mitt öra. När ses vi igen?
-Jag kan höra av mig imorrn. Mia ska demonstrera på dan.
-Lova att du gör det.
-Ja, sa jag och reste mig.
Linda tog tag i min hand
-Vänta.
Hon reste sig.
-Godnattpuss?
Jag kysste henne, men slutade ganska snabbt.
-Jag måste gå nu.
Och så gick jag för att möta min sambo.


17.

På första maj vaknade jag och var för ovanlighetens skull inte särskilt bakis. Anledningen var nog att jag från den första stund jag slog upp ögonen hade viktigare saker att tänka än hur jag mådde. Mia stod redan i köket och gjorde både frukost och en picknickkorg att ha i Trädgårdsföreningen efter demonstrationen. Jag hade bara en sak i huvudet. Hur skulle jag förklara för Mia varför jag inte skulle hänga med och demonstrera.
När Mia ropade att frukosten var klar gick jag ut och började mumsa på en väntande macka med köttbullar och rödbetssallad. Till det drack jag kaffe. Två koppar - jag behövde få min hjärna att piggna till.
Efter smörgås nummer två, keso purjolök och paprika, tuggade jag ur munnen och gjorde mig redo för en diskussion som kunde bli tung.
-Mia, sa jag. Jag tror inte jag följer med och demonstrerar.
Mia ställde ner koppen på bordet och såg som om jag sagt att vi borde byta till svart - vit TV.
-Varför då? Du ser inte särskilt bakis ut, och du har lovat att följa med. Du har tillochmed sagt att du såg fram emot att demonstrera.
-Jag har tänkt över det här. Det är mot min övertygelse att demonstrera för vänsterpartiet.
-Varför då? Du har röstat på Vänstern i två riksdagsval.
-Jag har bestämt mig för att inte göra det mer. Det är dags att ta steget fullt ut och verkligen visa att jag är mot representativ demokrati.
-Hur kan du komma på det så snabbt. Du har sagt flera gånger att det är lika bra att rösta på vänstern för att riksdagen ska bli så vänstervriden som möjligt. Och för att motverka borgarna.
-Jag tycker inte så längre, sa jag. Jag vill inte att nån ska representera min åsikt, inte behöva försvara vänsterpartiet. Speciellt vill jag inte att Gudrun Schyman ska representera mig. Jag stör mig på hennes springande på rave-fester och kändispartyn. Dessutom är käringen med i SAF.
-Men...Du kan väl demonstrera ändå? Du behöver inte rösta för det.
-Lessen, du får gå dit själv. Din morsa kommer att vara där ändå, så du har nån att dela picknickkorgen med. Jag har bestämt mig. Inga demonstrationer eller organisationer för mig. From now I´m on my own.
-Jaha, sa Mia. Det verkar inte gå att övertala dig. Och du får ha din åsikt ifred.
Mia sa inget mer. Under tystnad packade hon korgen, tog på sig kläderna och gick. Hon sa inte ens hejdå och slog igen dörren efter sig.
Jag var ensam igen. Ensam med mitt dåliga samvete. Men det tänkte jag inte vara länge.
Jag lyfte telefonluren och slog Lindas nummer.
-Hallå, svarade hon yrvaken.
-Hej, det är jag. Jag kommer över.
-Nu direkt eller?
-Ja. Om det går bra?
-Självklart. Kom.

Fem minuter senare stod jag vid Lindas dörr och tryckte fingret mot signalknappen. Hon skrek kom in, så jag öppnade dörren och gjorde som jag blivit tillsagd.
Linda halvsatt i sängen med det lila täcket fastklämt i armhålorna. Håret var rufsigare än vanligt, hon log och hon var fruktansvärt vacker.
-Kom och lägg dig, sa hon.
Jag tog av mig kläderna medan hon hela tiden iakttog mig. När jag tog av mig kalsongerna fnittrade hon lite åt det stånd som inte ens en bakfylla kunde trycka ner just nu. Jag kröp ner under täcket och kände hennes varma kropp mot min.
När vi var klara la jag mig på rygg fullständigt utmattad. Linda låg på sidan, smekte mig över bröstet och drog lite i dom ganska få svarta hårstrån som fanns där.
-Jag tycker om dig, Tom.
Jag vände lite på huvudet och log mot henne.
-Jag tycker om dig också, sa jag.
Hon la huvudet mot min axel. Jag la armen om henne och krafsade henne mjukt i nackhåren.
Våra blickar möttes inte längre och det kanske var tur.
-Ibland funderar jag på hur det skulle vara om du och jag var tillsammans.
Jag bet ihop tänderna, spärrade upp ögonen och visste inte vad jag skulle svara. Under tystnad fortsatte jag att krafsa henne i nacken. Jag slöt ögonen och bad tyst för mig själv att hon inte skulle fortsätta trampa i dom kraftigt minerade marker som hon nyss satt foten på.
Mina böner blev som vanligt obesvarade.
-Jag tror jag håller på att bli kär i dig, sa hon med ett allvar i rösten jag aldrig hört förut.
Nu var jag tvungen att svara något. Hon var långt ute i minfältet och jag kunde inte lämna henne ensam där. Men jag var rädd och försökte fortfarande undvika marken som kunde kosta mig båda benen om jag trampade fel.
-Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag. Du vet att jag har en tjej och att hon och jag bor ihop.
-Har du aldrig tänkt tanken att det skulle kunna bli du och jag? Jag menar, du pratar ofta om att du och Mia egentligen inte passar ihop.
Jag tog ett långt skutt och gjorde Linda sällskap på minfältet.
-Jag har väl lekt med tanken, men det har stannat där. Vid tanken. Jag trodde aldrig att du hade såna känslor för mig. Jag trodde det här var mer en lek för dig.
Jag kände redan när jag sa det att jag trampat fel, och jag hade rätt för nu small den första minan.
-En lek? sa Linda. Tror du jag är helt känslokall. Vi umgås nästan jämt och kan prata med varann om allt. Och nu har vi legat med varann flera gånger. Det kanske var en lek för mig från början, men nu tycker jag du borde förstått att jag har känslor för dig.
Hon la sig på rygg med armarna i kors över bröstet och stirrade demonstrativt i taket.
-Gå härifrån, sa hon utan att titta på mig. Nu känner jag att jag gjort bort mig, så då vill jag va ensam.
-Men Linda, sa jag. Jag hade ingen aning om att du tänkte så här. Nu blir allt annorlunda. Jag vet inte vad jag känner för dig för jag har inte vågat tänka på det. Men jag ska, det lovar jag. Linda, titta på mig.
Hon vände på huvudet och stirrade mig i ögonen utan att blinka.
-Gå, sa hon och hennes röst var plötsligt hård. Gå härifrån och kom inte tillbaka förrän du tänkt igenom hur du ska ha det.
Jag reste mig, klev över henne och ställde mig bredvid sängen. En stark obehagskänsla plågade mig någonstans i magtrakten när jag tog på mig kläderna med ryggen mot henne.
Innan jag gick vände jag mig om och tittade på henne, men hon stirrade på i taket och det verkade som om hon kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
När jag stängde dörren bakom mig visste jag inte om jag någonsin skulle komma tillbaka.

Det var svårt att koncentrera sig på samtalen när jag umgicks med Mia den kvällen. Jag hade tankarna på annat håll.
Hon hade haft det kul på demonstrationen, sa hon. Det hade varit fint väder och hon och hennes morsa hade haft det jättetrevligt när dom delade på picknickkorgen under mötet i Trädgårdsföreningen. Det hördes att Mia ville att jag skulle säga att jag ångrade att jag inte följde med, men jag sa inget. Jag bara svarade korthugget på hennes frågor medan jag satt och tänkte på Linda.
Vi åt gott den kvällen, delade på en rödvinare till maten och ännu än när vi åt ost och kex framför TV:n. Det skulle väl ha varit romantiskt, men jag tyckte bara det var ytligt.
Varför måste man göra sånt när man är ett par? Varför måste det vara just ost och kex och rödvin? Kunde man inte lika gärna dela på en kvarting whisky och käka chips, eller varför inte öl och korv?
Det behövde inte vara så här. När det var så här fint väder kunde man lika gärna sitta utomhus och dricka folköl, ta med en bandare kanske. Men sånt kunde man inte göra när man var ett par. Inte när Mia var ena delen av paret iallafall.
Linda skulle definitivt ställt upp. Men nackdelen med Linda var att hon var lika törstig som jag. Om hon och jag satt en fredagskväll och drack folköl utomhus skulle det bara vara en tidsfråga innan vi hamnade på en krog, berusade som pelikaner framåt natten.
Jag funderade allvarligt över vad Linda sagt. Jag tyckte att jag var skyldig henne det. Hon hade varit så jävla sjyst mot mig den senaste tiden och utan henne skulle jag inte tagit mig ur den mörka depressionen jag befann mig i ett par månader tidigare. Jag hade henne att tacka för mycket. Inte minst för intelligenta och givande samtal om sånt som jag inte kunde prata med Mia om. Droger, kreativa sysslor och behovet av att inte leva sitt liv efter en förutbestämd mall. Ångest, depression och minnesluckor. Sånt förstod inte Mia ett dugg om och jag försökte inte ens ta upp dom här sakerna med henne. Men Linda förstod.
-Vad tänker du på, sa Mia när jag varit knäpptyst i en halvtimme.
-Om man nånsin kan förstå?
-Vadå förstå? sa Mia och lät förvirrad.
Jag förstod att jag gjort bort mig och gjorde det bästa för att rädda situationen.
-Kan man nånsin förstå något utan att ha upplevt det själv, sa jag. Tillexempel jag gillar att se på fotboll. Men kan jag nånsin förstå hur det känns att spela en viktig match i VM. Jag har aldrig spelat själv och kommer definitivt aldrig nånsin spela på den nivån.
-Hur kan man sitta och tänka på fotboll när man ser ett musikprogram? sa Mia.
Jag såg Peter Harrysons feta kropp i TV:n och förstod att vi såg på Så ska det låta. Vad jag också förstod var att Mia inte hade förstått ett dugg av vad jag pratade om.
Det kändes som om jag behövde Linda. Jag behövde våra samtal och vårt umgänge och den där glimten i ögat som alltid fanns när vi umgicks och som inte fanns mellan Mia och mig längre. Som aldrig funnits egentligen.
Men jag visste inte om jag verkligen behövde henne på heltid, om jag behövde vara tillsammans med henne. Hon och jag skulle väl bli ett starkt par, hon och jag mot resten av världen som vi brukade skämta om, men skulle det inte bli lite för starkt. Skulle vi kunna bromsa varandra? Skulle hon kunna bromsa mig som Mia faktiskt kunde, eller skulle vi dra ner varandra i skiten? Supa för mycket, skälla ut alla vi inte tyckte om, stjäla, luras, röka för mycket brass och kanske gå över till andra droger. Jag tänkte att Linda och jag kanske var farliga för varandra. Vi var för lika. Samma desperation, samhällshat, labila humör och törst efter droger. Två människor med dessa egenskaper skulle kunna utgöra en mycket explosiv kemisk förening.
Men just för att Linda och jag var så lika hade jag väldigt starka känslor för henne. Jag kanske faktiskt var kär i henne, fast jag aldrig vågat tänka på det.
Jag hällde upp lite mer rödvin i mitt glas utan att fråga om Mia ville ha och fortsatte fundera.
Mia och jag hade nog aldrig varit riktigt kära i varandra. Inte passionerat förälskade. Men vi tyckte om varandra, det gjorde vi. Ganska mycket.
Innan Mia och jag blev tillsammans kunde jag aldrig sitta en kväll och bara dricka lite vin som vi gjorde nu. Jag kunde knappt umgås med folk överhuvudtaget, om jag inte söp. På det sättet hade jag också Mia att tacka för mycket.
Det hade gått rutin i Mias förhållande och många gånger hade jag svurit över hur tråkig och banal hon var, men mitt liv hade varit ganska monotont redan innan. Skillnaden var att det inte var lika tryggt. Det var förjävligt stundtals.
På den tiden, året innan Mia och jag blev tillsammans, söp jag minst tre dagar i veckan.
Jag, Jonas och Steffe brukade börja på tordagskvällen hemma hos Steffe eller mig, sen gick vi på krog och så hade vi efterfest hemma hos någon av oss. Dom här efterfesterna gjorde att vi aldrig vaknande var och en för sig och därför brukade vi börja fredagsmorgonarna med att dricka överblivet från efterfesten eller köpa folköl. På eftermiddagen gick vi på krogen igen och var bra fulla vid sjutiden, då vi gick hem på fest hos någon vi träffat. Om vi inte somnade redan då gick vi på krog på natten igen, sov tillsammans igen och så blev lördagen likadan som fredagen.
På söndagarna brukade vi dricka folköl och se på video. Ibland urartade söndagarna och blev likadana som fredag och lördag, men oftast gick man hem vid elvatiden för första gången på tre dagar bara för att upptäcka att man inte kunde sova. Ångest och svettningar i sängen, må taskigt hela måndagen, somna måndag natt om man hade tur.
Tisdag och onsdag slog jag ihjäl i min ensamhet med TV och böcker och på torsdagen rullade hela karusellen igång igen.
Det var verkligen monotoni, det livet när jag tänkte efter. Mia hade lyckats bromsa mig och mitt liv hade blivit bättre.
När jag tänkte på det här kände jag en oerhörd tacksamhet emot Mia. Hon hade gett mitt liv en trygghet som jag dittills aldrig haft.
Mia representerade tryggheten, men nackdelen med henne var att vi inte förstod varandra och jag skulle aldrig tänka på henne som den stora kärleken i mitt liv. Linda ingav inte speciellt mycket trygghet, egentligen kände jag henne inte så väl och om jag hade otur skulle det kunna ta slut mellan oss om ett par månader, men jag trodde nu faktiskt att jag var kär i henne och hon skulle faktiskt kunna visa sig vara den stora kärleken.
Jag visste vad jag hade, men inte vad jag kunde få.
Mia erbjöd mig mer vin och jag beslöt att slå undan tankarna till imorgon, då jag skulle ta ett beslut. Eller åtminstone försöka förklara för Linda hur jag tänkte.

Klockan tre på lördagseftermiddagen stod jag utanför Lindas dörr och var påtagligt nervös. Jag försökte samla mig innan jag ringde på dörren och gick igenom gång på gång i tankarna vad jag skulle säga. Linda, det är så här... Linda, jag har tänkt....Linda, jag är jävligt förvirrad...
Till slut tryckte jag fingret mot signalknappen. Nu fanns ingen återvändo.
Hon öppnade dörren ganska snabbt och när hon såg att det var jag såg hon allvarlig ut.
-Jag hoppas du inte kommit hit för att gnida röka, sa hon.
-Nej, sa jag. Jag tänkte bara att vi kunde prata lite.
-Okej. Kom in.
Linda gick in och satte sig på madrassen. Jag tog av mig skorna och satte mig bredvid henne.
-Linda. Jag har tänkt.
-Det hoppas jag, sa hon.
-Jag har tänkt mycket allvarligt på vad du sa igår. Det tycker jag du är värd.
Linda satt tyst och väntade på fortsättningen.
-Jag är jävligt förvirrad men jag har kommit fram till en del saker. För det första. Jag tycker jävligt mycket om dig och jag är väldigt glad att vi träffades. Jag har aldrig tidigare träffat en tjej som jag kommit så bra överens med så snabbt. Och jag är tänd på dig och hela den biten också. Jag vet inte om jag är kär i dig. Det är väldigt starka känslor iallafall och jag tror uppriktigt att jag skulle bli det om vi umgicks på det sättet.
-Det är precis så jag känner också. Jag har starka känslor för dig och jag tror jag håller på att bli kär i dig. Men jag är också förvirrad och jag tror att vi båda måste bli av med den här förvirringen. Vi måste gå åt ena eller andra hållet nu.
Jag slutade att titta på henne och började tittade ner på mina fingernaglar.
-Skillnaden mellan dig och mig, sa jag, är att jag redan har en flickvän. Jag tror visserligen att jag har starkare känslor för dig än för henne. Men det är en sån stor risk för mig att göra slut med henne. Tänk om det inte funkar mellan dig och mig.
-Men det tror jag att det gör, sa Linda. Och du kan inte veta innan vi försökt.
-Jag kan inte veta det säkert, så länge har inte jag känt dig. Och du är så ung. Om ett par år, när du slutar skolan kanske du tycker att jag är ett påhäng. Du kanske vill göra saker utan mig, resa och sånt. Och du kanske utvecklas mycket den närmaste tiden. Om två, tre år kanske inte du och jag alls passar ihop.
-Men man kan väl utvecklas tillsammans, sa Linda. Och du kanske också vill resa eller flytta nån annanstans. Det vill jag iallafall. Jag tänker inte bo i Linköping hela livet.
-Jag är tjugosju år. Om jag skulle flytta nånstans så borde jag göra det nu. Du är inte ens tjugo, du har tid att göra misstag och ändra dig - du ska göra det. Men jag har inte råd att göra så många fler misstag. Fan, sa jag och drog en hand genom luggen, jag börjar redan bli tunnhårig.
-Måste du ta ut förlusten i förskott. Det skulle kunna bli jättebra. Det skulle kunna bli fantastiskt om det var du och jag.
-Det skulle kunna bli det, men det är inte säkert. Det skulle kunna bli jävligt destruktivt också, vi skulle kunna supa eller röka ner oss rätt kraftigt om det vill sig illa. Därför vågar jag inte göra slut med Mia. Jag kanske inte älskar henne, men av henne får jag en trygghet som jag måste ha.
Linda reste sig ur soffan med ett ryck. Hon slog ut med armarna och stirrade på mig.
-Jag fattar bara inte hur man kan vara tillsammans med nån man inte älskar, skrek hon. Du lever i en lögn, Tom, det är det du gör. Och det gör du bara för att du är så jävla feg. Du vågar inte vara med mig för att du är rädd. För lilla mig. Vad fan är det att vara rädd för. Allt snack om att vara gammal, man är väl inte äldre än man känner sig. Om det vore lite kuk i dig skulle du flytta hit nu direkt. Du säger att du har starkare känslor för mig än för henne, så det är väl bara att följa dina känslor. Antingen säger du att du ska göra slut med Mia eller också går du hem och lever i din jävla livslögn. Men en sak ska du ha klart för dig, det får du göra utan mig. Säg att du tänker stanna hos mig eller gå härifrån och kom aldrig tillbaks.
-Men Linda...Det behöver inte vara så definitivt. Vi kan väl fortsätta att vara vänner. Vi har ju fått en så fin kontakt, den kan vi inte bara bryta.
Linda tog tag i en av Buddhastatyerna och slängde den med full kraft i golvet. Den splittrades i tusen bitar och skärvorna spred sig i lägenheten.
-För helvete, skrek hon. Nu blir jag förbannad. Vara vänner. Tror du att du lever i nån jävla Jakob Hellman - låt? Vara vänner, hur skulle det gå till? Ska du komma hit och röka av mitt brass och prata skit om din flickvän. Sen går du hem till henne ändå och jag får ligga här ensam och må dåligt? Försvinn, Tom. Försvinn! Lämna mig ensam. Jag vill inte att nån ska se mig när jag mår så här.
Jag reste mig och gick.
När jag kom hem öppnade jag en flaska rödvin, lyssnade på If you see her say hello om och om igen. Just då kändes det som om jag aldrig skulle få prata med Linda igen, och att det var det värsta som någonsin hänt mig.
Det var med den största självdisciplin jag någonsin uppbringat, som jag höll mig från att ringa till Linda och säga att jag ändrat mig.




18.

Första gången jag trodde att jag var kär var jag tolv år. Hon var elva. Man kan kanske inte vara kär när man är tolv år, men eftersom jag trodde att jag var kär kändes det som om jag var kär, och när det gäller kärlek är det inte tanken som räknas - det är känslan.
Hon var som sagt elva och jag tolv. Vi gick på samma skola, hon i femman och jag i sexan. Föremålet för min förälskelse hette Inez. Hon hade mörkbrunt, långt hår, bruna ögon och jag kände henne inte.
Inez klass hade lunchrast innan min och varje dag sista timmen innan lunchen satt jag vid min fönsterplats i klassrummet och tittade på henne. Hon brukade spela basket. Trots att hon var väldigt kort så var hon riktigt duktig, snabb och bra på att dribbla.
Inez spelade varje lunchrast med killarna i sin klass, jag såg henne aldrig umgås med tjejerna. Det verkade som om hon inte hade några kompisar. När jag såg henne på rasterna satt hon antingen ensam på en bänk och funderade, eller också ägnade hon sig åt någon sport ihop med grabbarna.
Ett par gånger utmanade killarna i min klass killarna i hennes klass på fotboll efter skolan och då var hon med och spelade. Det som jag la märke till under dom matcherna, förutom att hon var duktig även i fotboll, var att hon hade ett jävla humör och svor väldigt mycket. Om hon missade en given målchans började hon sparka på stolpen och skrek kuk och fitta och andra ord som man inte väntar sig att höra från en skitsöt elvaårig tjej.
En annan detalj som ökade på min förälskelse var att hon ägde en Iron Maiden t - shirt. Jag kom in i gympasalen en gång när hon var där med sin klass och då hade hon en t - shirt på sig med motivet till The Trooper.
En tjej i min klass bodde två hus från Inez och för den tjejen berättade jag att jag tyckte att Inez var söt. Min klasskamrat bröt mellanstadiekutymen och spred faktiskt inte detta faktum över hela skolan. Istället var hon jävligt sjyst mot mig, pratade med Inez om mig och berättade hur duktig jag var i skolan, i sexan var jag faktiskt det, hur mycket hårdrockskivor jag hade och ordnade så att Inez och jag bytte kort på varandra.
Dagen vi bytte kort kommer jag ihåg än idag. Sofia, som min klasskamrat hette, stod och pratade med Inez och jag stod en bit därifrån i en klunga av grabbar. Sofia ropade på mig och med darrande ben gick jag bort till dom för att för första gången i mitt liv prata med Inez.
Vi hälsade lite blygt på varandra, sen blev det tyst. Jag gömde mig under mitt långa röda hår och visste inte vad jag skulle säga. Sofia räddade situationen genom att föreslå att vi skulle byta kort. Vi tog upp våra kortbuntar och genomförde bytesproceduren. Jag stoppade hennes kort överst i bunten där jag hade andra småfotografier på mina skolkamrater.
Inez tog längre tid på sig. Hon höll kortet i handen länge och tittade på det som om det var en tavla med en dold innebörd man måste förstå.
-Du är snyggare i verkligheten, sa hon. Men jag gillar kortet också.
Också! Hon sa också! Också betyder att det fanns något mer hon gillade. Hon gillade kanske mig.
Jag förvarade kortet på henne i mitt kassaskrin. Varje kväll låg jag i sängen en stund och tittade på kortet innan jag somnade. Jag fantiserade om henne. Om henne och mig. Att vi skulle rymma ihop och sticka till Mexico. Eller att jag blev en stor rocksångare och att hon körade bakom mig. Eller att vi bodde i ett litet hus i skärgården och vägrade befatta oss med omvärlden. Odlade vår egen potatis, levde på det och fisk och kärlek. Ägde inte mer än en gasspis och en batteridriven kassettbandspelare.
Fantasierna var många, men jag pratade aldrig mer med henne efter den gången vi hade bytt kort.
Sofia lät förstå att Inez skulle ge ett positivt svar om jag frågade chans på henne. Jag tänkte verkligen göra det. Jag fick hennes telefonnummer och varje dag efter skolan stod jag med luren i hand och försökte fundera ut vad jag skulle säga när hon svarade. Det enda jag kom fram till var att hon antagligen inte skulle vara hemma ändå, så det var bättre att jag ringde dagen efter.
Till slut fick jag genom Sofia veta att Inez skulle flytta till Gotland när sommarlovet kom. Det var anledningen jag behövde för att slutligen ge upp tankarna på att våga fråga chans på henne.
På skolavslutningen grät Inez och kramade om sina klasskamrater. Jag stod en bit bort och tittade på henne. Hon såg mig och tittade på mig en lång stund med tårarna rinnande längs kinderna.
Jag har inte sett henne sen dess.

Inez var en person jag tänkte på mycket, den där veckan efter valborg. Jag tog fram kortet som jag fortfarande förvarade i kassaskrinet, tittade på det och undrade hur hon såg ut idag, vad hon gjorde. Tänkte att det var där, med Inez, som det gick snett. Sen dess hade jag bara strulat eller varit tillsammans med tjejer som stött på mig. Som varit intresserade av mig. Dom tjejer som jag verkligen hade velat ha, som jag antagligen hade funkat ihop med, hade det av olika anledningar inte blivit något med. Antingen hade jag aldrig vågat visa vad jag kände för dom tjejerna, eller också hade jag visat det på något skumt och överdrivet sätt och helt enkelt skrämt bort dom. Eller också, som nu med Linda, hade jag när det kunnat bli något dragit mig ur av ren rädsla eller lathet.
Det är enklare att vara tillsammans med någon som man inte är kär i. Då riskerar man inte att bli sårad på samma sätt.
Jag grubblade mycket den här veckan. Grubblade och drack folköl - folkölen blev min ersättning för brasset, som jag saknade nästan lika mycket som Linda.
Det var fjorton år sen jag var kär i Inez, skulle jag om fjorton år från nu sitta och tänka på Linda och undra hur livet hade blivit om vi hade varit tillsammans. Om fjorton år kanske jag hade barn ihop med Mia och på grund av det blivit tvingad att börja jobba. Skulle då jag, familjefadern, sitta och fundera på en annan tjej och fantisera om henne. Det var inte omöjligt.
Dessa grubblerier höll på att göra mig galen, så på fredagseftermiddagen tyckte jag att vädret var alldeles för fint för att grubbla. Jag ringde till Steffe.
Steffe var också trött på grubblerier, han hade knappt pratat med en människa sen förra helgen, och var sällskapssjuk och ölsugen som fan. Så jag cyklade bort till honom, vi gick till bolaget och köpte oss en back Norrlands mellanöl, några färdiga smörgåsar på Hemköp och placerade oss och vår matsäck i Trädgårdsföreningen.
Klockan var fyra när vi kom dit och det var redan mycket folk. Mest gymnasieungdomar som solade och kastade frisbee. Några gubbar som såg ut att vara förtidspensionerade eller arbetslösa spelade boule, och ett litet gäng grabbar som var lite yngre än oss satt under ett träd med bandspelare och drack folköl.
Steffe och jag satte oss ganska nära bandspelaren så att vi också kunde höra lite musik, öppnade varsin öl och började mumsa på våra mackor.
Vi åt snabbt och under tystnad och när vi var klara lutade vi oss tillbaks med stöd mot armbågarna och ägnade oss helhjärtat åt ölbacken.
-Hur gick det i torsdags? frågade jag Steffe. Fick du med dig den där tjejen hem.
-Ja, svarade han och log. Hon sov över.
-Var det fint?
-Jävligt fint. Bra sex som fan. Men på morgonen när jag vaknade var jag så jävla bakis, så jag gick ut i köket och drack en folköl. Hon vaknade en kvart senare, fick se mig sitta där med ölen i handen och bara gick.
-Bara gick?
-Ja. Hon sa ingenting. Bara tog på sig kläderna och gick.
-Kanske lika bra det, sa jag.
-Det var nog det. Jag var inte direkt upplagd för en konversation i det läget. Hur gick det själv? Med Linda.
-Sådär. Jag kunde inte hänga med henne hem då, jag hade bestämt att träffa Mia. Men dan efter var jag hemma hos henne. Vi låg med varann och så förklarade hon att hon var kär i mig.
-Oh fan, sa Steffe och reste sig upp i sittande ställning. Har du bestämt dig för hur du ska göra? Du verkar va jävligt tänd på henne. Och av vad du har berättat verkar det va en jävligt bra tjej.
-Tyvärr Steffe, sa jag. Jag pratade med henne i lördags och sa att jag tänkte fortsätta va ihop med Mia. Hon blev galen, slog sönder en staty och sa åt mig att aldrig mer visa mig där igen.
Steffe suckade och slog sig för pannan.
-Du är en idiot Tom, vet du det. Den där tjejen verkar va perfekt för dig. Av alla tjejer du har pratat om genom åren är Linda den tjejen som verkat va bäst för dig. Och jag har aldrig förstått vad du ser hos Mia. Hon är väl okej, men ni passar inte ihop för fem öre. Dessutom har jag alltid tyckt att erat förhållande är ett spel för gallerierna. Ni låtsas att ni är ihop på nåt sätt.
-Du tycker alltså att jag skulle ha gjort slut med Mia och tagit Linda istället?
-Helt klart, sa Steffe. Det kommer att ta slut med Mia förr eller senare ändå.
-Du tror det? Det var intressant, för en av anledningarna till att jag inte ville göra slut med Mia var att jag undrade om jag verkligen kunde lita på Linda. Bruden är bara nitton bast, hon kan mycket väl tröttna på mig ganska snabbt. Men om du tror att det inte kommer att hålla mellan Mia och mig kommer saken i ett helt annat ljus.
-Mia och du är för olika. Jag tror att ni kommer att vara tillsammans högst ett halvår till.
-Skitsamma, sa jag. Det är ändå kört. Jag var tvungen att säga massa saker för att motivera varför jag skulle fortsätta va tillsammans med Mia, så Linda vill inte veta av mig nu ändå.
-Är du säker på det? Kan du inte försöka prata med Linda. Hon verkar va sjyst, så det ordnar sig nog.
-Jag ska tänka på saken, Steffe. Men jag tror tyvärr att det är kört. Kan vi inte prata om nåt annat nu, jag har grubblat över det här hela veckan.
-Okej, sa Steffe. Men jag tycker ändå att du ska snacka med Linda igen.
Steffe hävde det sista i sin öl och öppnade en ny med tänderna.
-Tror du Linda ska åka till Roskilde? sa han.
Steffe fortsatte så där hela kvällen. Jag försökte prata om andra saker, men Steffe lyckades hela tiden få in samtalet på Linda. Pratade jag om Ozzys återförening med Black Sabbath frågade han mig om Linda gillade Ozzy. Pratade jag om den kommande sommaren överhuvudtaget, om vad jag och Mia planerade att göra så sa han att sakerna vi planerade visserligen lät bra, men att jag skulle ha mycket roligare om jag gjorde dom sakerna med Linda.
Om Steffe inte pratade om Linda så pratade han om varför han inte tyckte att jag och Mia skulle vara tillsammans. Han höll sig precis på gränsen hela tiden och pratade aldrig direkt skit om Mia. Han inledde varje mening med: Mia är i och för sig sjyst men...
Ölbacken tog slut redan klockan åtta. Vi kände inte för att gå på krog än, så vi gick till Orientlivs där vi köpte ett tolvpack folköl. När vi köpt ölen orkade vi inte gå tillbaks, utan satte oss i Domkyrkoparken istället.
Det blev mörkt när vi satt i parken, men vi orkade inte gå därifrån. Steffe var verkligen på gång. Nu berättade han för mig vilket underbart par Linda och jag skulle bli när vi blev äldre. Steffe, som alltid trott benhårt på min talang, var helt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan jag slog igenom som författare. Då skulle det vara perfekt om jag var ihop med Linda, tyckte han. Han var nämligen också övertygad om att Linda antingen skulle bli en stor konstnär eller poet. Och då tyckte han att vi skulle kunna sitta i debattprogram tillsammans och verbalt slakta hela kulturetablissemanget.
Steffe hade egentligen rätt, tänkte jag. Mia och jag var inte mycket till par, men med Linda kunde livet bli intressant. Tio mellanöl, sex folkisar och Steffes försäljarsnack gjorde att jag nu var helt övertygad om att jag gjort bort mig när jag nobbat Linda.
-Steffe. You made your point och du har rätt, sa jag. Men kruxet är att hon aldrig vill se mig igen. Hon har uttryckligen sagt så.
-Hon kan väl ändra sig. Du har ändrat dig, när hon får höra det måste hon bli glad. Du får smöra lite, be om ursäkt för vad du sa och säga att du har insett att hon är kvinnan i ditt liv.
-Det kanske funkar, sa jag.
Steffe blev överlycklig över att jag var inne på hans linje.
-Vi drar dit nu på momangen, sa han. Här finns ingen tid att förlora. Jag hänger med som moraliskt stöd.
-Okej, sa jag. Vi drar dit. Men du får vänta utanför.
Så vi gick hem till Linda.

När vi kom dit ställde vi oss utanför en stund, snackade taktik och tittade upp mot hennes fönster. Det verkade vara fest i lägenheten. Fönstret stod öppet och ut i natten hörde man tydligt hur dom lyssnade på Beck därinne. Vi såg flera personer gå omkring i lägenheten och hörde ibland hur dom skrek åt varandra därinne.
-Fan, sa jag. Det är fest. Hur gör vi nu?
-Var inte så osäker, sa Steffe. Det är väl bara att vi går in. Nu finns det ingen anledning för mig att vänta utanför. Jag hänger med in och blandar mig med folket därinne, kanske gnider lite bärs. Och du tar ett allvarligt snack med Linda.
-Okej, sa jag som var ordentligt pirrig i magen trots fyllan.
Vi gick upp för trappan och bankade på dörren. Vi hörde en mansröst som skrek kom in. Steffe tvekade inte utan ryckte upp dörren och stegade in. Jag följde efter.
Därinne satt fem personer på madrasserna med vinflaskor i händerna. Tre långhåriga killar - en av dom skäggig, som såg ut att vara påtagligt berusade och några år över tjugo i ålder. Två tjejer var där också. Dom var ett par år yngre än killarna och inte riktigt lika berusade, men den ena tjejen var uppenbart pårökt för hon började fnittra hysteriskt så fort vi visade oss.
-Tjena, sa Steffe högt och självklart. Vi heter Tom och Stefan och vi undrar om Linda möjligtvis är hemma.
Den pårökta tjejen började fnittra ännu mer.
-Hon är och köper tobak, sa en av dom långhåriga killarna som hade en Hellacopterströja på sig. Men sitt ner och vänta. Hon kommer vilken sekund som helst.
Vi slog oss ner, jag bredvid Hellacopterskillen och Steffe bredvid en av tjejerna på den andra madrassen.
-Tjena, sa Hellacopters. Är det du som är Tom? Du bor här i närheten va?
-Ja, sa jag. Femtio meter härifrån.
-Linda har sagt att hon brukar snacka med dig ibland. Enligt henne är du sjyst. Har du inget att dricka?
-Nej. Vi drack upp alla våra öl innan vi kom hit.
Hellacopters vände sig lite åt vänster och fiskade upp en flaska Tyskt lantvin ur en påse som stod bredvid madrassen.
-Ta den här, sa han. Du kan inte sitta tomhänt.
-Tack, sa jag. Det var sjyst.
Jag öppnade flaskan och tog en stadig klunk, tittade mig omkring. Steffe hade redan börjat kurtisera den pårökta tjejen. Han hade armen om hennes axlar och pratade i tvåhundra kilometer i timmen. Den pårökta såg förvirrad ut, men inte avvisande.
Dom två killarna utan Hellacopterströjor viftade med armarna ock skrek med i I´m a looser.
Hellacopterskillen slog sin vinflaska mot min.
-Skål, sa han. Jag heter Lasse. Lindas vänner är mina vänner.
-Dessamma, sa jag och höjde flaskan och drack.
För att ha något att prata om frågade jag killen jag nyss skålat med vad han ansåg om Dregens avhopp från rockbandet han hade på sin tröja. Han tyckte att det var lite sorgligt, Hellacopters skulle aldrig bli lika bra igen, men han förstod ändå. Dregen hade sina lojaliteter i Backyard Babies.
Vi diskuterade en stund om lojaliteter i rockband. Killen som jag pratade med tyckte att till exempel Dregen gjorde rätt eftersom Backyard Babies var hans första band, men annars borde artister hålla fast vid sina originalband. Solokarriärer var något som Lasse avskydde. Jag försökte förklara för honom att när kollektivet, bandet, bromsar istället för att pusha, då är det dags att gå skilda vägar. Lojaliteter kunde också innebära, ansåg jag, att man såg till bandmedlemmarnas individuella behov att dra vidare när det var dags för det.
-Vad i helvete gör du här?!
Jag tittade upp och såg att det var Linda som kommit in i rummet och nu avbröt diskussionen. Hon såg förbannad ut.
Det blev knäpptyst i rummet. Alla väntade på vad jag skulle svara. Förmodligen undrade också alla utom Steffe varför det retade Linda att jag satt på madrassen.
-Jag tänkte snacka med dig, sa jag. Men så var du inte hemma och Lasse här sa att jag kunde vänta.
-Stick härifrån, skrek Linda. Jag vill inte prata med dig. Och ge fan i mitt vin.
Hon ryckte tag i vinflaskan i min hand och ryckte den ifrån mig. Jag förstod att Lasse antagit att Linda ville bjuda mig på vin och därför gett mig en av hennes flaskor.
-Linda, för fan. Vi kan väl snacka iallafall. Du kan inte köra iväg mig innan jag fått säga vad jag vill.
-Okej. Snacka på.
Hon stod tyst och väntade. Trodde hon att jag tänkte snacka här, med alla människor runt omkring.
-Jag vill snacka med dig i enrum, sa jag.
-Vi går in i köket om det är så jävla viktigt.
Jag reste mig och vi gick in i hennes pyttelilla kök. Det var så trångt att vi knappt fick plats därinne och jag kände hennes bröstvårtor mot min mage.
Linda stirrade på mig som om jag gjort inbrott i hennes lägenhet, stulit hela hennes skivsamling och nu försökte sälja den till henne för överpris.
-Vad vill du?
Jag försökte lägga handen på hennes axel, men hon slog bort den.
-Jag tänkte bara säga att jag har ändrat mig, det är dig jag är kär i och inte Mia och om du vill så kan jag göra slut med henne och jag hoppas att du förlåter allt jag sa häromdan och jag tycker så jävla mycket om dig och vad säger du, ska vi flytta ihop och leva lyckliga i alla våra dar.
-Det är försent.
-Vadå försent? Du sa att du var kär i mig så sent som i lördags.
-Jag sa att jag trodde att jag höll på att bli kär i dig. Men du lyckades hindra mig från att bli det. Allt du sa i lördags fick mig att inse att jag bara har varit en leksak för dig. En leksak som du använde för att skapa lite spänning i ditt trista förhållande, och den rollen är den sista jag vill ha i livet.
-Men jag har ändrat mig säger jag. Jag vill ha dig. Jag tänker på dig jättemycket. Det är massa låtar som jag lyssnar på som alla verkar handla om dig. Just like a woman bland annat. Och Hon gör mig galen och You´re a big girl now och Hanging on a limb...
-Håll käften, skrek Linda. Jag vill inte höra vilka låtar du hör när du tänker på mig. Det äcklar mig. Du äcklar mig.
Vi stod tysta och stirrade på varandra en stund. För bara ett par veckor sen var vi varandras bundsförvanter i livet, bror och syster. Nu ville hon inte veta av mig.
-Jag tyckte om dig väldigt mycket ett tag, Tom. Men du har utnyttjat mig och sårat mig. Om du bara visste hur dåligt jag har mått den här veckan.
-Jag ber om ursäkt om jag sårat dig och jag har också mått dåligt.
-Det ska du ha.
Jag visste inte vad jag skulle säga så det blev tyst igen. Linda fortsatte att stirra på mig och jag kände mig som hon ansåg att jag förtjänade.
-Gå härifrån nu, sa Linda efter en stund. Och ta din polare med dig.
Jag gick ut ur köket och in i rummet igen. Steffe hade slutat limma på den pårökta, han satt tyst och spänd på madrassen och väntade på vad som skulle hända.
-Kom Steffe, sa jag. Vi går. Vi är inte välkomna här.
Steffe förstod allvaret i situationen och argumenterade inte. Han reste sig från madrassen och vi gick därifrån.
-Vad hände? frågade Steffe när vi stod utanför på gatan.
Som tur var hade Steffe lyckats sno med sig den vinare som jag tidigare druckit på, så jag tog mig en rejäl klunk innan jag svarade.
-Hon hatar mig, sa jag. Hon vill inte veta av mig och hon hatar mig. Hon anser att jag har utnyttjat henne och att det är mitt fel att hon mår dåligt . Och det har hon rätt i. Jag har betett mig som en idiot, jag har varit taskig mot en kvinna som jag älskar. Jag har inte bara betett mig som en idiot, jag är en idiot.
Steffe kramade om mig. Vi höll om varandra ganska länge och han pratade tröstande i mitt öra.
-Var inte så hård mot dig själv, Tompa. Du är en bra grabb. Du var i en jävligt svår situation och du visste inte vad du skulle göra. Jag hade säkert betett mig likadant. Jag förstår att Linda känner sig sårad, men hon förlåter dig säkert snart. Hon kan inte va förbannad hur länge som helst.
-Vi drar in till stan, sa jag när vi hade släppt taget om varandra.
-Det gör vi, sa Steffe och dunkade mig i ryggen. Efter den här pärsen kan vi behöva ett par pilsner.
Så vi började traska. Sida vid sida, delandes på vinflaskan som vi gjort så många gånger förr. Steffe sa inget. Hans goda humör var som bortblåst. Han kanske hade dåligt samvete för att det var han som hade lurat hem mig till Linda. Men jag var inte arg på Steffe, tvärtom det kändes jätteskönt att ha honom med mig. Jag skulle absolut inte vilja vara utan honom just nu. Jag tänkte att det var synd att man styrdes av den så kallade sexualdriften. Om det inte var så skulle man vara nöjd med att ha sina vänner.
Steffe, han var en bra vän. Vi funkade ihop, kunde säga vad som helst till varandra och accepterade varandras fel och brister. Linda hade varit en bra vän, innan vi låg med varandra. Men nu var allt förstört. Jag hade förstört det.
En cyklist närmade sig långt borta. Det var en tjej och när hon var cirka femtio meter ifrån oss upptäckte jag att det var Mia.
Jävlar också. Jag hade inte alls upplyst henne om att jag skulle ut och kröka den här kvällen. Nu skulle jag till råga på allt bli utsatt för en utskällning av henne.
Mia bromsade in när hon såg att det var vi.
-Vart ska ni? frågade hon kallt. Skulle inte du vara hemma ikväll?
Jag blev irriterad. Jag hade inte lovat henne att vara hemma vad jag kunde minnas, och om jag hade gjort det var det min frihet att ändra mig. Just nu var jag jävligt trött på att en massa kvinnor försökte lägga sig i mitt liv.
-Vi är på väg till stan, svarade jag. Och det kan inte du göra nåt åt.
-Jaså du är på det humöret ikväll, sa Mia. Du borde inte dricka, Tom. Du blir odräglig.
Steffe stod tyst och väntade. Han gav mig vinflaskan och för att provocera drack jag stora djupa klunkar ur den.
-Jag gillar att dricka, sa jag. Och jag tänker dricka precis så mycket jag vill
-Jag vet att du gillar att dricka. Men du blir odräglig och dan efter mår du jättedåligt. Och då tror du att jag ska trösta dig. Men det tänker jag inte göra imorrn. Bara så du vet det.
-Jag behöver ingen tröst. Jag klarar mig själv.
-Det var det dummaste jag hört, sa Mia. Om du inte hade mig skulle du supa ihjäl dig.
-Om jag vill supa ihjäl mig är det mitt problem.
-Men gör det då, om det är det du vill. Men lämna mig utanför. Jag är trött på att ta hand om dig. Jag får stå ut med dina fyllor och dina baksmällor och din ågren. Om du är nykter är inte det bra heller, då blir du deprimerad och vägrar säga ett knyst.
Den kommentaren gjorde mig jävligt förbannad. Jag hade inte tvingat henne att vara ihop med mig. Om det inte passade kunde hon göra slut.
-Du kanske borde skaffa dig en annan kille, Mia. Nån som kan sköta spriten och har ett bra jobb och kanske tillochmed kan spela golf med din farsa. Det skulle väl va nåt att visa upp för dina jävla polare.
-Jag kanske skulle göra det. Så får du se om du klarar dig utan mig.
Nu blev jag ännu mer förbannad. Om det var något jag hatade så var det när folk försökte påstå att dom var oumbärliga för mig. Morsan försökte ofta med samma sak och henne hade jag inte fått mycket hjälp av i livet. Innan jag träffade Mia hade jag bott ensam i sex år utan någon egentlig inkomst och ändå klarat mig.
-En sak ska du ha klart för dig, brudjävel. Jag har varit ensam förr. Det bekymrar mig inte. Jag var ensam i tjugofem år innan jag träffade dig och jag mådde förträffligt.
-Vilket jävla skämt. När jag träffade dig vägde du inte ens femtio kilo. Du har själv erkänt att du bara åt tre - fyra dar i veckan. Dessutom hade du skulder upp över öronen och var helt oförmögen att vara nykter mer än tre dar i rad.
-Kanske det, sa jag. Men jag var fri. Jag överlevde och jag var fri. Hur många människor är det i dag. Jag hade ingen chef som bestämde över mig, inga tider att passa och ingen jävla tjej som försökte lägga sig i mitt liv. Det var då jag var den riktiga Tom. Stolt och stark och rakryggad.
-Okej, sa Mia. Om det var så jävla bra då så kanske det är lika bra att du och jag gör slut.
Jag tog en stor klunk ur vinflaskan igen och gav den sen till Steffe.
-Japp, sa jag. Det är lika bra vi gör slut.
Mia suckade. Sen satte hon sig på cykeln och cyklade hemåt.
Steffe och jag började gå igen.
-Bra Tompa, sa han. Där gav du svar på tal. Du ska inte låta Mia trycka ner dig. Det är egentligen hennes fel att Linda var förbannad förut.


19.

När jag vaknade hörde jag hur Mia talade lågmält med någon i telefon. Jag låg vaken en stund och funderade på vad jag hade gjort dagen innan. Först kom jag inte ihåg någonting, men sakta men säkert kom några små minnesbilder av olika stunder under kvällen fram och när jag länkade ihop dom fick jag en någorlunda klar bild av gårdagskvällen.
Jag kom ihåg att Steffe och jag hade varit i Trädgårdsföreningen, jag kom ihåg att vi varit hos Linda, ungefär vad som hände där. Jag kom ihåg att vi mötte Mia på väg till stan och att Mia och jag hade bråkat. Därefter var det nästan helt svart, men jag hade en svag aning om att jag hade varit på Hamlet. Om Mia sov när jag kom hem eller om vi pratat med varandra hade jag ingen aning om.
Jag låg och funderade i säkert en halvtimme innan jag öppnade ögonen, och då pratade Mia i telefon hela tiden. Antagligen pratade hon om mig med någon kompis eller sin morsa.
När jag legat och stirrat i taket i en kvart bestämde jag mig för att gå upp. Jag reste mig ur sängen och tog på mig en t - shirt, gick ut i vardagsrummet. Mia upptäckte att jag var vaken, avslutade samtalet med att säga till personen i andra änden att dom skulle ses senare idag.
-Vi måste prata, sa Mia till mig.
-Jag orkar inte just nu, sa jag. Kan jag inte få duscha och käka frukost först.
-Nej. Vi måste prata nu.
Jag satte mig ner i soffan, hittade en öppnad Marlboroask på bordet, tog en cigarett och tände den.
-Okej, sa jag. Vad vill du prata om?
Mia satte sig också i soffan, hon samlade sig ett tag innan hon började prata.
-Jag orkar inte längre, sa hon. Jag tycker vi borde flytta isär.
-Vad är det du inte orkar? sa jag.
-Dig. Mig själv. Allting.
-Vad är det med mig som gör att du inte orkar?
-Jag vet aldrig var jag har dig. När jag går till jobbet kan jag aldrig vara hundraprocentigt säker på att du är där när jag kommer hem. Och om du är hemma vet jag aldrig vad du är på för humör. Du kan va full, som i lördags när du var skitfull mitt på dan och hade supit ensam, eller också är du deprimerad och säger ingenting eller hyperaktiv och vägrar se på TV eller lägga dig. Springer omkring i lägenheten och ringer till folk.
-Jag vet inte Mia, sa jag. Vill du hellre va tillsammans med en robot som alltid är på samma humör, och som gör som du vill hela tiden.
-Nej - nej, sa Mia. Det är inte det. Men det som är jobbigt är att du aldrig förklarar hur då mår eller varför du beter dig som du gör. Om jag frågar svarar du bara korthugget och verkar allmänt tjurig. Jag når inte fram till dig, Tom.
Jag tog ett par bloss och funderade.
-Mia. Jag är den jag är, jag kan inte ändra på mig. Då blir jag en bluff, en falsk människa och det vill jag inte vara. Om du vill att jag ska ändra på mig så kanske det är bäst, som du själv sa, att vi flyttar isär.
Mia gömde ansiktet i händerna och jag hörde hur hon snyftade till.
-Nu gör du så där igen, snyftade hon. Du vägrar att berätta för mig vad det är som händer, bara säger att du inte kan ändra på dig.
Hon grät och jag rökte. Jag tänkte inte säga något nu, jag hade redan sagt vad som skulle sägas: jag tänkte inte ändra på mig för en tjejs skull.
Mia tog bort händerna för ansiktet och slog ut med dom framför sig.
-Jag har verkligen försökt få det här att funka, sa hon. Jag har försökt få dig att dricka mindre, inte bli förbannad om du är full. Försökt prata med dig när du är deprimerad. Men ingenting hjälper. Jag tror inte jag känner dig egentligen.
Jag hade inget svar på det. Mia hade rätt, hon kände mig inte. Och jag hade ingen större vilja att låta henne göra det.
-En människa kan aldrig lära känna en annan människa fullt ut, sa jag. Den enda man verkligen känner är sig själv.
-Du säger jämt såna där konstiga saker. Jag vet inte om jag vill bo ihop med en människa som jag inte känner, och som påstår att jag aldrig kommer att känna honom. Det här måste ta slut nu, du får flytta härifrån.
-Okej, sa jag. Jag flyttar.
Mia skakade på huvudet.
-Du verkar inte ens ledsen. Betyder jag så lite för dig, att du bara kan säga det så enkelt. Jag flyttar. Som om du valde mellan kaffe och te.
-Du betyder mycket för mig, Mia. Men du verkar villa ha en annan sorts kille, en sort som jag aldrig kommer att bli. Och då är det lika bra att det tar slut här och nu. Så slipper vi såra varandra ännu mer. Vi behöver båda två gå en annan väg nu. Utan varandra.
-Jag hade tänkt föreslå att du skulle flytta härifrån, men att vi fortfarande kunde vara tillsammans. Jag tänkte att vårat förhållande skulle funka bättre om vi inte bodde ihop. Men nu inser jag att det måste bli helt slut. Du verkar inte ha något emot det

Skriven av: Olof Berg