Publicerat
Kategori: Novell

Jag har varit ensam förr


1.

Den augusti morgon då det var första gången jag vaknade bredvid Mia visste jag inte vem hon var, men det bekymrade mig inte alls. Under den perioden av mitt liv hände det ofta att jag vaknade bredvid personer, både tjejer och killar - unga som gamla, som jag inte hade en aning om vilka det var eller varför jag vaknade hemma hos just den personen, och vanan hade skapat en rutin hos mig. Jag vaknade av mig själv tidigt, sju - åtta på morgonen och lyckades oftast smita innan den andra personen vaknade och jag skulle behöva genomlida en pinsam frukost där jag hela tiden försökte dölja min okunnighet om min värds eller värdinnas identitet.
Den här morgonen blev ett undantag. Jag vaknade inte förrän klockan tolv och då låg Mia redan vaken och tittade på mig. Hon var naken, hade långt mörkblont nästan brunt hår och ett par intensivt blåa ögon som, precis som hennes mun, tycktes le mot mig.
Hon var vacker, såg trevlig och snäll ut, och tillsammans med faktumet att jag var ganska hungrig fick det mig att inte sticka därifrån med någon taskig ursäkt om att hjälpa en polare att flytta, utan jag tackade ja till hennes erbjudande om frukost.
Om det inte bekymrade mig att jag inte visste vem hon var så bekymrade det mig desto mer att det under frukosten framgick med övertydlighet att hon var väldigt klar över vem jag var. Hon pratade snabbt och mycket under hela frukosten, frågade mig hur det var att vara arbetslös, om det inte var jobbigt att vara det så länge, (jag hade varit arbetsfri i tre år vid det laget men det visste väl inte hon?), vad min lillebrorsa gjorde, hur länge sen det var jag träffade min farsa, om jag trivdes att bo på Skyttegatan och en massa andra saker.
Jag kände mig lite obehaglig till mods då jag svarade korthugget på hennes frågor och inombords undrade om jag träffat den här tjejen flera gånger förut, eller om jag kvällen innan utsatt henne för pinsamheten att dra en lång monolog om mitt livs historia. Jag visste med mig att jag då och då fick för mig att någon tjej var den rätta att berätta mitt livs historia för, och det brukade leda till att jag undvek henne för all framtid, eller tvärtom - att hon såg generad ut nästa gång jag såg henne och vände bort blicken och att vi hursomhelst aldrig mer pratade med varandra.
När jag ätit upp min tredje leverpastejmacka och gått över till att dricka kaffe och röka började situationen kännas obehaglig. Jag visste fortfarande inte vem tjejen tvärs över bordet var och jag var rädd att hon snart skulle upptäcka det. För att föregå henne avbröt jag henne mitt i en mening och frågade vad hon hette.
-Mia, svarade hon lite förvirrat, men det vet du väl.
-Hej Mia, sa jag och lutade mig fram och kysste henne..
Mia blev lite överrumplad, men fann sig snabbt och kom över till min sida av bordet. Hon satte sig grensle över mig på stolen och kysste mig igen. Det ena ledde till det andra och när vi gick in i sovrummet visste jag inte om det skulle bli första eller andra gången vi låg med varandra.

Andra gången jag vaknade hemma hos Mia var samma dag som den första och då var hon inte hemma. Jag tittade mig omkring i sovrummet och såg att det på klockradion, som visade sexton nolltre, låg en liten handskriven lapp.
”Om du vaknar innan jag är tillbaks, så är jag och köper pizza. Tänkte att du behövde lite varm mat i magen. Mia (ifall du glömt mitt namn igen)”.
Jag funderade en kort stund på att smita, men tänkte att det var väldigt länge sen som jag sov så här tryggt och länge, så jag bestämde mig för att stanna kvar och vänta på henne. Tiden som hon var borta tänkte jag använda till att se mig omkring i lägenheten och på så sätt bilda mig en uppfattning om vad det var för en tjej som jag befann mig hos.
Jag tog på mig min t- shirt och mina jeans och började husesynen med att se mig omkring i sovrummet. Sängen var en dubbelsäng med duntäcke, bredvid sängen stod ett träfärgat nattduksbord och på nattduksbordet låg en bok. Stjärnor utan svindel av Louise Boijje af Gennäs. Att hon läste böcker var ett plus, tänkte jag och blev även ganska nöjd över att jag läst den boken. Det kunde ge mig åtminstone ett samtalsämne om det skulle bli så där jobbigt tyst när Mia kom tillbaka.
Annars var det inte mycket att se i sovrummet. En ensam tavla föreställande ett skärgårdslandskap hängde bredvid fönstret, gardinerna var röda.
Jag gick in köket som var ganska lagom stort. Det innehöll ett köksbord, tre stolar, spis, frys och kylskåp som alla andra kök. Hon hade dukat av frukosten vi ätit tidigare och torkat av bordet. Kopparna vi druckit ur var diskade och stod i ett diskställ av plast.
På en av väggarna, under en svart köksklocka, hängde en anslagstavla, och på anslagstavlan fanns ett schema av något slag. Schemat var ganska krångligt och svårt att förstå, men vissa timmar var inringade och av dom återkommande inringningarna kunde jag utläsa att hon jobbade någon slags skift.
Passerade hallen på väg till vardagsrummet. Gröna tapeter, en jackavhängare där jag såg min svarta skinnjacka och en jeansjacka. Därunder stod mina svarta lågskor.
Vardagsrummet hade blå tapeter och möbleringen var betonad på svart. En hörnsoffa i skinn var svart, framför den stod ett bord som var svart. På bordet stod en askkopp i glas utan en endaste fimp i och bredvid den låg en fjärrkontroll och en öppnad ask Marlboro.
TV:n framför soffbordet var också svart, liksom videon och TV - möbeln som dom befann sig i.
I en svart bokhylla fanns en liten kompakt stereo med endast CD - spelare och kassettdäck och högtalare av den kalibern som inte kan väcka ett sovande barn.
Tjugo CD - skivor stod bredvid stereon och det visade sig vara idel samlingsskivor. En reggae - samling, en med sextiotalsmusik, Simon & Garfunkels greatesthits, Ebba Gröns samlade singlar, Imperiets kickar med mera. Helt okej musik men föga originellt.
I mitten av bokhyllan fanns en glasdörr som man kunde öppna och därinnanför fanns vinglas med fot, ölglas med handtag och små snapsglas och på högra sidan av bokhyllan fanns det faktiskt böcker.
Böckerna var av samma sort som skivorna, föga originella. Det var några Stephen King, några Dean R. Koontz, Strindbergs Röda rummet, Semla Lagerlööfs Nils Holgersson, Lundells Kyssen och Fantomerna av Klas Östergren.
I ett hörn av vardagsrummet fanns ett skrivbord där det stod en dator och en skrivare. Det gjorde mig lite avundsjuk. Jag hade alltid tänkt att om jag bara hade en dator skulle jag skriva något, en novellsamling eller ett filmmanus kanske.
När Mia kom tillbaka satt jag i skinnsoffan och rökte en cigarett som jag tagit från paketet som låg på bordet. Jag fimpade när jag hörde dörren öppnas.
-Hallå, skrek Mia. Tom, är du kvar?
-Visst, skrek jag som svar. Jag sitter i vardagsrummet.
Mia kom in i vardagsrummet och såg stressad men glad ut.
-Hej, sa hon. Jag trodde nästan du skulle sticka härifrån medan jag var borta. Men du är fortfarande här.
-Ja, sa jag. Jag tackar aldrig nej till ett mål mat. Man vet aldrig när man får ett nästa gång.
-Vad bra, sa hon. Jag var på Samköp och handlade lite allt möjligt, så jag köpte två såna där Bake - up pizzor. Jag har för mig att du sa igår att dom var goda.
-Det stämmer, sa jag och menade att det stämde att jag tyckte att dom var goda. Om jag sagt det igår eller inte hade jag ingen aning om.
När vi en halvtimme senare satt och åt kände jag att Mia verkade vara en sjyst tjej, så jag bestämde mig för att ta bladet ur munnen och erkänna att jag inte kom ihåg hur vi hade träffats. Mia log lite nervöst när hon förstod hur det låg till, men upplyste mig om vad som hänt dagen innan.
Vi hade tydligen träffats vid jukeboxen på Hamlet, hon kände igen mig direkt eftersom vi hade träffats där förut påstod hon, och jag hade lagt mig i vilka låtar hon skulle spela. När jag inte godkänt något av hennes förslag hade hon sagt åt mig att jag lika gärna kunde spela några låtar själv om det var så noga. Då jag tiggde en tia av henne att stoppa i jukeboxen hade hon förstått att jag inte hade några pengar och bestämt sig för att bjuda mig på en öl. Sen hade vi suttit och snackat vid ett bord och jag hade mycket riktigt berättat mitt livs historia för henne.
-Nu skäms jag, sa jag när hon berättade just den detaljen.
-Gör inte det, sa Mia. Jag tyckte det var fint av dig att öppna dig så där.
Jag skämdes ändå, men försökte dölja det.
-Sen stängde Hamlet och du ville prompt följa med mig hem. Du sa att jag var den vackraste kvinnan du nånsin träffat.
-Ojdå, sa jag och vågade inte fråga om vi legat med varandra när vi kom hem.
När vi ätit upp våra pizzor ville Mia att vi skulle gå och fika. Jag ville inte riktigt, sa att jag inte orkade gå ned på stan en lördagseftermiddag eftersom det var så mycket folk.
-Vi behöver inte gå ner på stan, sa Mia. Det ligger ett fik precis vid slussen härnere.
Då insåg jag att jag inte tänkt en sekund på var i stan jag befann mig, jag hade inte ens tittat ut genom fönstret för att få en ledtråd. Nu när jag gjorde det upptäckte jag att vi befann oss i södra delen av Hejdegården, nästan vid Braskens bro. Jag kunde se nergången till Tanneforsslussar från Mias köksfönster.
Så vi gick ner till Slussfiket, tog varsin kopp kaffe som Mia betalade och satte oss vid ett bord där vi hade utsikt över dom små öarna i Stångån som av Linköpings invånare kallas Hawaii. Det satt lite folk i små grupper vid borden och åt glass eller drack kaffe och njöt av den varma augustisolen. En motorbåt hissades upp av vattnet i slussen.
Mia och jag satt tysta en stund och jag funderade över hur jag och mina kompisar brukade cykla hit från Ekholmen när vi var tonåringar, för att dricka folköl och sen senare cykla ner till stan och driva omkring. På den tiden fanns inte fiket här, och inte heller bryggorna och den lilla piren nedanför slussen.
Jag tänkte att det var bra att kommunen gjorde något för att ta vara på det här fina området, när Mia bröt tystnaden.
-Får du ofta minnesluckor när du dricker? Jag menar, jag såg ju att du var full igår men du var inte dyngstel direkt.
-Det blir så där när jag dricker hela dan, sa jag. Jag och Jonas, en kompis, satt på Hamlet från klockan ett igår.
-Jaha, sa Mia.
Det blev tyst en stund igen.
-Ska du festa ikväll med?
-Jag vet inte, sa jag. Jag har knappt några pengar. Vad ska du göra?
Mia log lite när hon förstod att jag kunde tänka mig att göra något ihop med henne.
-Om du vill kan vi hyra en film eller nåt, sa hon. Vi kan visserligen gå ut och festa, men jag skulle nog helst göra nåt lugnt.
Jag tänkte efter. För en gång skull kände jag att jag inte orkade gå på krogen - inte orkade dra igång en fylla, men jag kände hur baksmällan började krypa fram längs ryggen med sin rastlöshet och sin paranoia, och när den om ett par timmar skulle vara fullt utblommad visste jag inte om jag skulle klara av att sitta framför en videofilm med en relativt okänd tjej som enda sällskap. Å andra sidan skulle det vara dumt att bränna det här nu på grund av någon kemisk reaktion i kroppen.
-Har du något att dricka hemma, sa jag. Det kan bli så stelt att se på video annars, och det är faktiskt lördag.
-Jag har en flaska rödvin.
-Vi kan köpa ett sexpack folköl också, när vi ändå ska gå och hyra videofilm.
-Visst, det kan vi göra. Vi kan handla i Tannefors och hyra filmen där också. Så slipper vi gå in till stan.
-Kan jag låna din dusch innan vi går bara?
-Självklart, sa Mia.


2.

Mia och jag hyrde Blue Velvet den lördagskvällen och vi hade det riktigt trevligt. Det var lite stelt i början, men efter en flaska rödvin släppte den värsta spänningen och vi gick över i lära-känna-varandra-fasen. Det som jag alltid tidigare tyckt är så jobbigt, att förhöra varandra om vad man tycker om eller inte tycker om - böcker, filmer, TV-serier, politik, flöt riktigt bra den här gången och vi var överens om ganska mycket. Det vi inte var överens om tonade vi ner och om vi upptäckte en bok som båda läst och tyckt om diskuterade vi den i säkert en halvtimme, för att båda var så intresserade av att vi skulle passa ihop och gilla varandra.
Vi satt i Mias soffa och diskuterade till två på natten och när vi blev trötta kändes det självklart att jag skulle sova hos henne den natten med. Vi låg med varandra igen, nu var det bättre än i morse. Det var inte längre den där formen av sex då man har bråttom att knulla och testa alla ställningar för att man aldrig vet om man kommer att se den personen igen, utan vi tog tid på oss, var fantasirika och måna om att båda skulle bli tillfredställda.
På söndagen sov vi till klockan ett. När vi vaknade kändes det helt naturligt att vi skulle umgås den dagen med, så vi köpte baguetter och potatissallad, bryggde en termos kaffe och tog en lång promenad längs Stångån till Nykvarnsparken. Sommaren var inte riktigt slut än och vi låg länge i parken, pratade, drack kaffe och käkade mackor.
På kvällen sen, bäddade vi ner oss i Mias hörnsoffa och låg där och småpratade under täcket och slöglodde på TV hela kvällen. Jag sov kvar den natten också.
När måndagen kom skulle Mia jobba. Hon började klockan ett på eftermiddagen och skulle jobba till klockan nio på kvällen, så vi skildes åt klockan halv ett med ett löfte till varandra om att höras senare i veckan.
Jag promenerade hem och gick och filosoferade hela vägen, sjöng små glada visor för mig själv och mådde allmänt bra. Det här verkade lovande, tyckte jag. Mia och jag hade funkat förvånansvärt bra ihop hela helgen och jag såg redan fram emot att få träffa henne igen.
Jag kom hem till min lägenhet och så fort jag öppnade dörren kände jag hur inpyrt rökigt det luktade. Slängde av mig skorna i hallen och gick in i vardagsrummet, la mig i soffan. Direkt när jag slutit ögonen, jag tänkte sova en stund eftersom jag av fortplantningsskäl inte fått så mycket sömn den natten, kände jag mig fruktansvärt ensam. Jag öppnade ögonen igen och såg mig omkring. Jag tyckte inte om vad jag såg. På vardagsrumsbordet stod en gigantisk, översvämmad askkopp, trots storleken var det utspridd aska i en radie på två decimeter runtom, på dom få ytor som inte var täckta av skivomslag och kvällstidningar stod det gamla ölburkar.
Allt detta luktade. Gammal fylla luktade det i hela lägenheten, så jag reste mig upp för att öppna dörren till min franska balkong och vädra lite. När jag öppnade dörren slog den ut en gammal ölburk som visade sig vara halvfull. Burken spred sitt innehåll framför bokhyllan och lyckades väta ner några gamla LP - skivor som låg framför stereon.
Jag orkade inte bry mig om att torka upp, utan gick och la mig i min säng istället. Låg där och stirrade i taket en stund. Det var tyst. Jobbigt tyst. Så jag reste mig igen och pluggade i Dylans Highway 61 revisited i CD - spelaren. La mig igen. Stirrade en stund i taket och insåg mitt misstag när jag upptäckte att första låten var Like a rolling stone och Dylans fråga How does it feel / to be on your own fyllde lägenheten. Jag sprang upp och slog av CD -spelaren, fingrade lite över samlingen och försökte hitta en skiva med icke upprörande text, men gav upp efter en stund.
Jag tyckte inte om att befinna mig här, i min lägenhet. Det var fyra år sen jag flyttade dit, och jag hade alltid trivts, men nu kändes det som att det luktade illa, ytorna var för små och tapeterna fula.
Jag tog på mig mina skor igen och gick ut.

Ingen av mina kompisar var hemma den måndagen. Jonas hade fixat något svartjobb hela veckan och Steffe visste jag inte vart han var, så jag fick fördriva dagen i min ensamhet. Jag köpte ett aftonblad och satte mig på Café Gyllens uteservering. Där satt jag hela eftermiddagen, tryckte i mig fyra koppar kaffe, läste tidningen och tittade på studenternas nollningsceremonier som pågick på torget.
Klockan fem tröttnade jag, men kände fortfarande inte för att sätta mig ensam i min lya, så jag tog bussen till Ekholmen med någon vag plan om att hälsa på min morsa.
Det var flera månader sen jag hade hälsat på min gamla mor och dessutom hade hon försökt att ringa mig i en vecka utan att få tag i mig eftersom jag befann mig på krogen eller hemma hos Steffe hela tiden, så hon blev väldigt glatt överraskad när jag ringde på hennes dörr. Hon frågade om jag var hungrig. Då kom jag att tänka på att jag inte ätit på hela dagen, så morsan gick och köpte några Gorbys piroger och ett sexpack folköl 2,8 %.
Sen fördrev jag kvällen med att slöglo in i morsans TV och lyssna på ointressanta anekdoter från hennes jobb.
Äntligen blev klockan halv tio och jag bad morsan att få låna telefonen innan jag tog bussen hem.
Mia svarade efter tre signaler.
-Tjena, det är Tom.
-Tjena, sa Mia. Jag kom precis innanför dörrn.
-Jaha, sa jag. Du....Mia?
-Jaaa.
-Jag är i Ekholmen, hos min morsa. Jag tänkte ta bussen hem och då åker jag ändå förbi dig.
-Kom hit då. Jag har inget för mig.
-Kommer. Om en halvtimme ungefär.
-Bra, jag ställer upp porten.

Sen dröjde det tre veckor innan jag överhuvudtaget såg min lägenhet igen, och då var det för att jag skulle tömma den och ge Jonas nycklarna.
Jonas hade bott i en lägenhet på tjugo kvadrat i Skäggetorp i flera år och var i desperat behov av att flytta, så när Mia en kväll föreslog att jag lika gärna kunde flytta in hos henne eftersom jag ändå alltid befann mig där kom jag att tänka på honom.
Jonas hade A-kassa och jobbade ofta svart, så han hade inga problem att betala hyran. Jag stod kvar som kontraktsinnehavare och fick på så sätt fortfarande bostadsbidrag och socialbidrag för den lägenheten, och det gjorde att jag hade mera pengar över än förut, fastän jag betalade halva Mias hyra - den halva som som återstod om man räknade bort det bostadsbidrag som hon fick. Jonas fick en bättre lägenhet och både jag och Mia förbättrade vår ekonomi. En perfekt affär som alla tjänade på förutom svenska staten - men vafan, tänkte jag, hade inte vi fått dom pengarna hade staten ändå spenderat dom på fallskärmsavtal och fler poliser.
Så helt plötsligt, utan att jag tänkt på det eller egentligen förstått hur det gick till, var jag sambo. Med allt vad det innebar. Jag trivdes med det, jag trivdes med att ha Mias sällskap och kände mig trygg, men upptäckte att jag nu måste försvara delar av mitt liv som jag tidigare ansett vara mina högst privata angelägenheter.
Mia gillade inte riktigt att jag var arbetslös och gick på socialbidrag. Hon hade väl egentligen inga moraliska betänkligheter, men jag såg på henne att hon tyckte att det var irriterande att jag låg och drog mig i sängen när hon gick till jobbet. Hon föreslog ibland att om jag inte fick något jobb kunde jag åtminstone börja plugga, så att jag gjorde någonting på dagarna.
Jag hade alltid hatat universitetet och studenter och ville absolut inte börja plugga - så för att blidka henne, men också eftersom det var en gammal dröm, började jag skriva.
Jag fick för mig att en novellsamling var det rätta att börja med. Min idé var att skriva en samling med ett tema, och mitt tema var skivan Bombpartyt med det svenska postpunkbandet Strindbergs. Jag hade alltid gillat texterna på den skivan och tyckte att en novellsamling baserad på dom kunde vara en vacker hyllning till Strindbergs, som jag ansåg var sveriges mest underskattade band.
Jag tänkte mig att varje novell skulle ha samma tema som den aktuella låten, och att dialogen skulle på minst ett ställe skulle vara identisk med en strof i texten.
På två veckor lyckades jag få ur mig en novell baserad på Mannen som uppfann sig själv och en på Teenage-death-song. Själv var jag väldigt nöjd och var helt säker på att någon skulle vilja ge ut samlingen när den var klar, men Mia var inte lika imponerad. Hon ansåg att novellerna behövde arbetas igenom mer, men hon uppmuntrade mig och tyckte att det var bra att jag gjorde något med min ändlösa fritid.
Jonas och Steffe däremot var väldigt imponerade och verkade redan räkna med att jag en dag skulle slå igenom som novellförfattare.
Själv tyckte jag att det var så jävla skönt att skriva. Det gav mig en kick och en verklighetsflykt som jag tidigare bara upplevt när jag spelat kort om stora pengar. När jag skrev tänkte jag inte på något annat just då. Jag brukade sätta på någon skiva på jävligt hög volym och kunde springa omkring som besatt i vardagsrummet, på jakt efter det rätta ordet till den meningen som jag höll på med. Då kände jag mig verkligen som en konstnär helt uppe i sitt arbete, och det var den rollen jag alltid velat ha i livet.

Min nya roll som sambo och hemmaman passade mig riktigt bra och allt flöt vidare utan några större incidenter. Mia och jag trivdes utmärkt i varandras sällskap och kompletterade varandra rätt bra. Eftersom Mia jobbade tyckte hon att det var jobbigt att behöva gå och handla innan hon åkte hem, men nu löste jag det problemet åt henne. Även om jag inte var speciellt bra på att laga mat har jag alltid tyckt att det är kul, så dom flesta kvällar hade jag käket klart när hon kom hem. Disken tog jag hand om så fort vi ätit, det dröjde bara tio minuter och jag klarade av den medan Mia duschade.
Tvättstugan var också en uppgift som var min och som inte besvärade mig ett dugg. När det var tvättdag brukade jag slänga in två maskiner direkt jag vaknade. Sedan lät jag det gå av sig själv medan jag åt frukost och duschade. När jag hade hängt upp tvätten på tork var jag fri att göra vad jag ville tills klockan var två och det var dags att sortera tvätten.
Mia hade ett mycket större behov än mig av att det skulle vara rent i lägenheten. Jag kunde dammsuga då och då, men det mer seriösa städandet som att torka golv och skura badrummet, tog Mia hand om. Det kändes som en stor befrielse att slippa det.
I början gillade jag Mia fastän vi inte kände varandra, men medan tiden gick började bilden klarna av henne.
Mia var tjugotvå år, fyra år yngre än mig. Hon hade bott i Vidingsjö hela sin uppväxt, och genomgått högstadiet på Bergaskolan. I högstadiet hade hon inte - som jag, ingått i det destruktiva gänget som testade allt som lärarna varnade för, utan fördrivit den tiden genom att ta seriöst på sina studier och gå på nyktra högstadiediskon.
När hon började samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet hade hon börjat festa, som hon kallade det, på helgerna med några andra tjejer i sin klass.
Efter gymnasiet var hon helt på det klara med att hon ville börja läsa på universitet eller högskola. Mia ansåg att man måste läsa på universitet om man ville ha ett bra jobb. Hon ville inte bestämma sig för vad hon skulle läsa vid nitton års ålder, utan fick ett jobb på ett hem för utvecklingsstörda i Gottfridsberg. Där hade hon blivit kvar, men hon skulle börja läsa en dag sa hon.
Alla Mias kompisar från gymnasiet hade redan börjat plugga och dom flesta tjejerna hade redan fasta förhållanden. Det hade gjort att Mia varit ganska ensam innan hon träffade mig. Dom av Mias kompisar som hade förhållanden umgicks inte med Mia längre, dom umgicks bara med andra par. Och hennes andra gamla tjejkompisar pluggade i andra städer.
Jag tyckte att Mias kompisar var idioter som inte hört av sig till henne bara för att hon var singel, men Mia tyckte att vi kunde börja umgås med dom nu när hon också hade pojkvän. Jag hängde med på en fest en gång, där det bara var par inbjudna. Jag ville egentligen inte gå dit, men jag gjorde det för att vara sjyst mot Mia.
Dom andra grabbarna på festen pluggade allihop olika ingenjörsprogram och jag kände mig utanför hela tiden. Jag hade med mig en vinare och hade tänkt att dricka bara den, jag var rädd att bli för full i deras sällskap, men min nervositet gjorde att jag började tigga sprit av studenterna. Det slutade med att jag blev skitfull. Men det gjorde ingenting, för det blev alla grabbarna på den där festen.
Dagen efter var jag på dåligt humör och höll långa monologer om moderatpack och studentjävlar. Jag sa till Mia att jag tyckte att det var en jävligt sexistisk stämning på den där festen, eftersom tjejerna inte blev alls packade. Dom fick lägga ner hela sin tid på att ta hand om sina asberusade slipsnissar till pojkvänner.
Mia sa att hon höll med mig, att hon också tyckte illa om människorna på den där festen. Men ändå tjatade hon på mig att vi skulle gå på deras fester fler gånger. Jag vägrade fullständigt.
Mia påstod ofta att hon var socialist, precis som mig. Det manifesterade hon genom att rösta på Vänsterpartiet och vara med i amnesty. Jag kände mig alltid lite olustig när hon pratade om det. För mig var socialismen något man fått med sig i blodet och man gav uttryck för i vardagslivet, inte i någon organisation. Dessutom ansåg jag att Mia kom från övre medelklassen och att hon, genom att vilja läsa på högskolan, tänkte stanna där och fortsätta att förtrycka arbetarklassen.
Mias morsa hade läst till socionom 1968 och var också socialist, det var därifrån Mia hade fått sin politiska uppfattning. Mias morsa var rätt sjyst. Hon var rolig att snacka med och en gång hade hon visat mig en ganska imponerande samling av FNL- knappar. Hon jobbade inom socialtjänsten, med missbrukare. Det är väl ett ganska behjärtansvärt jobb, men jag hade träffat hennes gelikar när jag blivit omhändertagen för fylla i tonåren, och varje gång jag träffade henne fick jag en stark lust att börja sjunga på Nationalteaterns Lägg av.
Mias farsa var var i grunden plåtslagare, men med hjälp av ett arv som Mias morsa fått efter sina föräldrar, hade han på sjuttiotalet startat en egen firma. Nu tjänade han grova pengar och var i det närmaste fascist. Han sa nästan aldrig något - om han inte jobbade satt han mest framför TV:n, drack whisky och förbannade sossarna och svartskallarna, som han ansåg hade förstört Sverige. Mias föräldrar verkade inte umgås särskilt mycket och jag förstod aldrig vad dom såg hos varandra.
En gång hade Mias föräldrar bjudit oss på middag, det var när jag precis flyttat in hos Mia på allvar. Under den middagen sa Mias farsa inte ett ord. Jag sa inte så mycket jag heller, svarade bara i all artighet på frågorna som Mias morsa ställde till mig. Mia och hennes morsa pratade oavbrutet med varandra hela tiden om sina jobb, och jag och gubben åt och höll käften. På ett sätt kände jag då en samhörighet med Mias farsa. Han var född arbetarklass och i den klassen låter man maten tysta mun.
När middagen var uppäten öppnade han käften för första gången.
-Om käringarna tar hand om disken kanske vi karlar kan få prata ostört, sa Mias farsa.
Mia och hennes morsa började utan ett ord plocka av från bordet och försvann så småningom ut i köket. Nu var jag ensam med gubben och jag var livrädd.
Han tog fram en flaska Chivas regal, två glas och hällde upp. Han gav mig det ena glaset och tog en klunk ur sitt.
-Om du menar allvar med min dotter..., sa han och gjorde en paus för att ta en klunk whisky, så kan du inte gå omkring och leva på socialbidrag som en jävla parasit. Gå en kurs i plåtslageri, arbetsförmedlingen kanske kan fixa nåt, så kan du få jobb hos mig sen.
Jag stod som förstenad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det sista jag ville göra var att jobba åt den här hemska, whiskystinkande svenssonrasisten. Jag nickade lite, såg eftertänksam ut. Han nickade tillbaka.
-Tänk på saken gosse, sa han. Ta nu min dotter och pallra dig härifrån. Jag kan inte ha en massa folk som springer här hela kvällarna. Till skillnad från andra så jobbar jag och behöver vila.
Han vinkade iväg mig, tog sin flaska och satte sig framför TV:n..
Mias morsa gav oss ett par flaskor vin, som vi drack upp när vi kom hem. Jag berättade aldrig för Mia vad hennes farsa sagt till mig. I värsta fall skulle hon också försöka lura in mig i familjeföretaget, och det var en sak jag tänkte förhindra med alla krafter jag kunde uppbåda. Överhuvudtaget tänkte jag i möjligaste mån undvika att träffa Mias farsa igen.


3.

Klockan var elva på förmiddagen en fredag och jag satt framför datorn och försökte skriva. Jag hade gått upp klockan nio den morgonen och bestämt mig för att börja på den tredje novellen - När den sista stormen drar förbi.
Det gick trögt. Storyn visste jag hur den skulle se ut, jag visste vilka strofer ur låten som skulle återfinnas i dialogen, men jag var inte alls nöjd med mitt språk. Jag ville skriva lika långa och målande meningar som Jack Kerouac, dialogen skulle vara lika träffsäker som i serierna om Arne Anka, och jag ville att språket skulle vara lika brutalt och naket som Charles Bukowskis, men hur mycket jag än försökte lät det jag skrev på sin höjd som något Peter Birro skulle ha kasserat.
Frustrerat markerade jag en halv A4 med musen och tryckte obönhörligt på raderingsknappen. Jag reste mig ur stolen och tände en cigarett. Fan också. I dag hade jag tänkt att vara riktigt duktig, ställt klockan som en riktig knegare och nu när jag skrivit i nästan två timmar var allt jag hade producerat åtta meningar som inte ens Per Hagman skulle varit nöjd med. Det var inte så lätt att skriva. Dom två novellerna som jag redan skrivit började jag tycka var ganska dåliga och den tredje kom jag ingenstans med. Det kanske skulle gå bättre en annan dag, tänkte jag, sparade dokumentet och stängde av datorn.
Jag gick ut i köket och ringde till Jonas.
-Hallå, svarade han.
-Tom här, sa jag. Jobbar inte du idag?
-Nej, jag blev klar i Ljungsbro igår. Så nu har jag inget jobb inplanerat.
-Skönt. Du, jag är lite rastlös. Ska vi ses och dra en kaffe eller nåt?
-Det kan vi väl göra. Men ska vi inte ta en bärs istället?
-Kan inte. Jag har lovat Mia att ha en sjyst middag klar när hon kommer från jobbet.
-Hemmamannen har talat. Det får väl bli en kaffe.
-När kan du va nere på stan?
-Jag har duschat och käkat frukost så jag kan vara där om tjugo minuter. Du då?
-Klar med. Filbyterstatyn om tjugo minuter.
-Filbyterstatyn. Hejdå.

Jonas var redan på plats när jag kom till den bestämda mötesplatsen, vilket inte var så konstigt eftersom jag - min vana trogen, avsiktligt hade tagit god tid på mig så att jag inte skulle behöva stå ensam och vänta. Jag såg honom på håll där han stod och såg besvärad ut iförd sin sedvanliga vår & höst kollektion - blåa jeans, sliten levisjacka och en svart rock´n´roll´t-shirt. Den här gången hade en valt en Attentat-tröja som det stod ”Pilsner, punk & poesi” på. Han var orakad med inte direkt skäggig och det halvlånga mörka håret dolde större delen av hans ansikte.
Om det inte vore för den begynnande ölmagen och ringarna runt ögonen skulle det kunna ha varit precis samma person som jag kunde betrakta på kort jag hade hemma, kort som var över sju år gamla.
Jag hade väl inte förändrat mig så mycket jag heller visserligen. Om man hade kunna betrakta även mig på det där sju år gamla kortet, så hade den enda skillnaden varit att nu var håret kortare, skägget längre och att den svarta knuttejackan hade bytts ut mot en kavaj i samma färg. Flanellskjortan, dom svarta jeansen och gympaskorna var definitivt dom samma.
Tröjan Jonas hade på sig måste han ägt sen han var arton år och att han fortfarande använde den var bara en logisk följd av hans personlighet. Det var i arton, nittonårsåldern som Jonas blivit den person han fortfarande var, och han hävdade ofta att det hade varit den lyckligaste tiden i hans liv, sen dess hade det bara gått utför. Frågan var om det verkligen hade gott utför, och om det verkligen hade det så kanske det berodde på att han hela tiden varit så fast övertygad om att det skulle bli så.
Jonas var sen länge Neil Young - fantast och en kväll när han var full och ensam precis när hans dåvarande flickvän hade gjort slut, lyssnade han på skivan Rust never sleeps om och om igen hela natten. Han hade berättat otaliga gånger om hur det vid fyratiden på morgonen hade slagit honom vad hans idol menade med skivtiteln. Rosten var, enligt Jonas, en symbol för den nedbrytande process som färgade hela hans liv, och sen han väl förstått det hade rosten inte sovit en sekund. Jonas var fullt övertygad om att han redan sett sina bästa dagar och nu kunde det bara bli sämre.
Vi bollade och förkastade ett antal förslag på ställen man kunde dricka kaffe på och bestämde oss till slut för Siesta, eftersom det låg nära och man kunde köpa en kopp kaffe och en valfri macka för tjugofem spänn.
Vi gick dit och upptäckte till vår stora glädje att det var nästan folktomt.
Jonas tog en köttbullemacka och jag en med ägg och ansjovis. Vi satte oss i rökavdelningen där vi var helt ensamma.
-Hur är det med dig då? frågade Jonas. Vi har inte snackat på en vecka.
-Jorå, sa jag. Själv då?
-Det är väl okej, sa Jonas. Men hösten får mig som vanligt att grubbla. Jag menar, så här års börjar alla plugga eller jobba igen efter semestern och vi gör ingenting.
-Vi gör väl visst nåt. Vi sitter ju här och dricker kaffe och snackar. Tycker du att det skulle va mer givande att svarva flygplansdelar på SAAB förti timmar i veckan eller vad menar du.
-Nej. Givetvis inte. Men man behöver ju inte jobba heltid, man kan ju gå en kurs eller vad fan som helst. Steffe har börjat på Valla, visste du det?
-Valla? sa jag. Valla folkhögskola? Vad fan läser han då?
-Allmän linje heter det visst. Han läser in gymnasiet tror jag. Och han säger att det är kul, att det är sjyst folk och så.
-Steffe har ju stått på ett bygge i snart tio år, så det klart att han tycker att det sjyst folk. Alla som inte är femtioåriga gubbar och har porrplanscher på väggarna är väl sjysta i Steffes ögon. Och dessutom tycker jag att Valla ligger farligt nära universitetet.
-Ge dig nu Tom, sa Jonas lite irriterat. Bara för att Steffe har börjat plugga, så behöver han ju inte bli en studentjävel. Jag tycker att det verkar vettigt.
-Jo, det har du väl rätt i. Steffe kan behöva göra nåt nytt. Jag hoppas bara att han inte slutar höra av sig.
-Det gör han aldrig, sa Jonas. Jag pratade med honom på telefon senast igår. Ska du ha en påtår eller..?
Jag nickade och Jonas gick och fyllde på våra kaffekoppar. När han kom tillbaka så lade jag ut en tråd till en diskussion som vi garanterat inte skulle bli osams om.
-Har du köpt nåra plattor på sistone.
Jonas dröjde lite med att svara och jagsåg på hans min att han fått tag i något som jag skulle bli avundsjuk på.
-Jag hittade Neil Youngs Reactor på Crazy...För femton spänn.
Reactor var en av dom sex skivor som Neil Young aldrig släppt på CD, och det hade blivit en tävling mellan Jonas och mig vem som fick tag i varje skiva först. Jag hade dominerat tävlingen hittills, eftersom jag varje dag letade igenom sortimentet på stans enda affär som sålde begagnade LP - men dom senaste veckorna hade jag släppt mina rutiner.
-Fan också. Jag kollar aldrig igenom femtonkronors backarna. Jag måste börja göra det. Har du lyssnat igenom den? Hur låter det?
-Mycket dist, sa Jonas och nickade. Jävligt mycket distade gitarrer.
Vi diskuterade gitarrljudet på Reactor en stund, och gick över till att spekulera om dom skivor av Neil Young som vi fortfarande saknade.
När deras vår andra kopp kaffe var urdrucken så ebbade även den diskussionen ut, och vi bestämde sig för att gå ner till bolaget.
På Tanneforsgatan gick vi förbi en klunga tonårstjejer och varenda en av dom hade antingen dreadlocks, färgat hår eller var piercade.
-Det är förjävligt, sa Jonas. När vi var tonåringar hade alla tjejer pastellfärgade kläder och blonderat, tupérat hår. Nu ser dom ut som dom skulle kunna vara roadies åt Ramones hela bunten. Jag undrar om dagens tonårsgrabbar vet hur bra dom har det?
-Antagligen inte, sa jag. Dom har inget att jämföra med.
När vi kom in på systembolaget tog jag en kölapp och upptäckte att det var tjugo nummers väntetid, så jag följde med Jonas in på avdelningen för pilsner och cider. Jonas köpte en back Norrlands. Mia hade beställt två flaskor rödvin, men när jag stod framför ölen blev jag sugen och stoppade ner åtta mellisar i en varukorg.
Kön var inte så lång. När vi betalat och var klara var det fortfarande åtta nummer innan det var min tur.
-Mia vill ha rödvin, sa jag. Två flaskor, Estola tror jag det var.
-Räcker två vinare och åtta bärs hela helgen? sa Jonas.
-Det får det bara ta och göra, sa jag.
Men hans fråga gjorde mig lite osäker. Två vinare och åtta öl skulle jag och Mia lätt kunna klippa ikväll, och det skulle kännas jävligt jobbigt att inte ha något att dricka i morgon.
När det var min tur köpte jag en liten flaska Four roses förutom vinet. Jag hade för mig att Mia hade sagt att hon gillade whisky.
Vi blev stående en stund utanför bolaget och frågade Jonas mig om jag skulle med på krogen dan efter.
-Jag tror inte det, sa jag. Mia sa igår att hon kände för att bara vara hemma och ta det lugnt hela helgen. Men du, om två veckor, då jobbar Mia hela helgen. Så då kan vi gå ut bara vi två på lördan. Vi kan ju fråga Steffe också. Han kanske vill hänga med om han inte ska supa med det där jävla Valla-folket.
-Visst, sa Jonas. Jag kan inte tänka mig att jag har nåt speciellt för mig den helgen.
-Bra, sa jag. Hör av dig nån gång nu i veckan också. Kanske vi kan dra en kaffe. Det är så jävla dött att sitta hemma hela dagarna.
Vi skildes åt utanför Gränden, där jag gick in och köpte båda kvällstidningarna. Jag tänkte slå ihjäl tiden innan Mia kom hem med nöjesbilagorna och kanske en liten whisky.

Mia och jag käkade fläskkotlett med svampsås och kroketter den kvällen. Till det delade vi på nästan en hel flaska rödvin. Jag erbjöd mig som vanligt att ta hand om disken, så Mia tog med sig det sista i flaskan och försvann in i vardagsrummet. Efter en stund hörde jag Magnus Härenstams röst från vardagsrummet och förstod att hon tittade på Jeopardy.
När jag var klar gick jag ut i vardagsrummet och satte mig bredvid Mia i soffan. Vi var tysta och stirrade in i TV:n. När Jeopardy var slut var även Mias vin slut.
-Vill du ha lite whisky, sa jag. Jag köpte en halvflaska.
-Gjorde du? Vad gott. Jag kan gå och hämta.
Hon försvann ut i köket och kom tillbaka en liten stund senare med flaskan och två glas.
-Halva flaskan är redan uppdrucken? sa Mia frågande när hon satt sig igen.
-Ja, jag drack lite whisky på eftermiddagen. Jag blev sugen när jag satt och läste tidningen.
-Jaha, sa Mia och ryckte på axlarna.
Hon hällde upp åt oss i våra glas.
-Kan vi inte stänga av TV:n och lyssna på musik istället? sa jag. Snacka lite och så.
-Okej. Det är inget att se just nu.
-Välj nån musik du.
Mia reste sig, stängde av TV:n och gick fram och bläddrade i min CD - samling. Hon valde Thåströms första soloskiva.
Mia satte sig igen och tog en klunk whisky.
-Vad har du gjort idag då?
-Lite allt möjligt. Gick upp tidigt och skrev.
-Jaså. Gick det bra?
-Jorå, ljög jag. Och så var jag och fikade med Jonas.
-Hur var det med honom då?
-Det var väl helt okej. Men han är så skum Jonas. Det är aldrig riktigt bra på nåt sätt. Alltid är det nåt som bekymrar honom. Den här gången var det hösten.
-Jaha. Har Jonas haft nån tjej på länge?
-Det var ett bra tag sen. När han var arton, nitton. Då bodde han ihop med en tjej, men det sket sig rejält. Sen dess har han inte haft nåt stadigt .
-Han kanske är rädd att bli sårad på nåt sätt.
-Mycket möjligt, sa jag.
-Jonas ser ju rätt bra ut, och han är trevlig tycker jag och tjänar pengar och så där...Så man tycker att han borde kunna hitta en tjej.
-Fast han är rätt konstig Jonas. Han snackar ofta om att han är en looser och ibland tror jag att han med flit ser till att det skiter sig med brudar och jobb och sånt. Bara för att få belägg för att han är en looser.
-Vilket destruktivt beteende, sa Mia.
-Visst, det är jävligt destruktivt. Jag var inne på det där ett tag också. Det var precis när Malin, som hon hette, hade gjort slut med Jonas. Då allierade jag mig med honom, så vi satt och söp och påstod att vi var förlorare som aldrig skulle få fasta förhållanden eller fasta jobb. Men då var vi nitton år.
Jag tog en klunk whisky.
-Vad har du själv gjort. Hur var det på jobbet?
-Det var rätt lugnt. Första gången på länge som ingen var sjuk. Det kändes som rena semestern att jobba idag.
-Skönt, sa jag.
-Du förresten. Jag tänkte på en grej, sa Mia. Nästa gång jag får lön kan jag låna min morsas bil. Så kan vi åka till Tornby och storhandla.
-Ja. Det är rätt smart. Det blir jävligt mycket billigare. Det finns ju ingen sjyst mataffär här.
-Nej. Det är dåligt med det här. Du, kolla i TV - bilagan om det är nåt att se sen.
Jag tittade i tablån. Lusläste verkligen och kollade alla kanaler, även TNT och TV 6.
-Tyvärr, sa jag. Det finns faktiskt inget att se.
-Det är jämt värdelöst på fredagar, sa Mia. Det är konstigt tycker jag.
-Jag tror att fredagsprogrammen är avsedda för barn och folk över förti. Dom räknar väl med att alla andra har nåt roligare för sig än att se på TV.
Mia fnittrade till.
-Det kanske du har rätt i. Jag vet iallafall nåt roligare vi kan hitta på.
-Jag med, sa jag. Men vi väntar ett tag, vi har en vinare till att dricka upp. Och så tycker jag inte att vi bara ska prata om Jonas och jobb, du har aldrig berättat om du har haft nåt förhållande tidigare.
-Måste vi prata om det? sa Mia och såg generad ut.
-Jäpp, det måste vi.
-Okej, men då öppnar vi den där flaskan först.
-Visst.
Jag gick ut i köket och öppnade en flaska rödvin till, tog med mig två vinglas och återvände till Mia.
-Kom igen nu. Berätta, sa jag medan jag hällde upp.
Mia tog en klunk vin innan hon började.
-Jag var ihop med en kille när jag gick i ettan på gymnasiet. Det var så larvigt på nåt sätt. Jag var jättekär. Han gick i trean och var långhårig och spelade gitarr. Jag tyckte att han var skitsnygg och häftig. Jag och min kompis gick jämt och tittade när hans band spelade. Det var så vi träffades.
-Oh fan. Hur länge var ni tillsammans.
-Det var det som var så larvigt. Vi pratade verkligen om att förlova oss och flytta ihop och sånt. Men vi var bara ihop ett halvår. Han gjorde slut för att han var tvungen att vara fri om han skulle kunna satsa på sitt band.
-Vilken jävla bortförklaring, sa jag. Han var väl skraj att binda sig helt enkelt.
-Antagligen. Han hade en annan tjej efter ett par veckor.
Det blev tyst en stund. Jag lyssnade på musiken och tände en cigarett.
-Har du haft nån efter honom, sa jag. Innan mig menar jag.
-Nåt litet strul så där har det väl varit. Men aldrig så här, som det är nu. Själv då, har du haft nåt längre förhållande?
-Aldrig. Det har bara varit massa strul. Antingen har jag dragit mig ur innan det har blivit allvarligt eller så har tjejen ifråga gjort det. Sen var jag emot parförhållanden jävligt länge. Jag tyckte det var svenssonaktigt.
Jag kliade mig lite i skägget och funderade.
-Men det behöver det ju inte vara, sa jag efter en stund. Det blir vad man gör det till.

4.

När musiken tystnade mellan två låtar och jag just avslutat min andra leverpastejmacka kände jag att det var nåt som fattades. Det var alldeles för tyst. Vad var det för ett ljud jag brukade höra mellan låtarna när jag åt frukost? Jag var tvungen att stänga av stereon och tänka efter. Bilarna körde som vanligt förbi där utanför, det hördes bromsljud och enstaka tutanden. Fläkten surrade över spisen.
När jag tittade mig omkring och lät blicken glida förbi spisen upptäckte jag vad det var för ljud som saknades. Droppandet från kaffebryggaren. Men visst hade jag väl satt på den? Jag gick fram till kaffebryggaren och när jag tittade närmare upptäckte jag vad det var för fel. Mia hade dragit ur sladden igen.
-Jävla brudjävel med sin sladdnoja, skrek jag rakt ut.
Det var inte första gången det här hände. Det var mer än en gång som jag satt på kaffe och börjat skriva och när man tjugo minuter senare är jävligt sugen på en kopp kaffe och en cigarett upptäcker man att kaffet inte är klart än, för sladden har varit urdragen hela tiden. Likadant när man rostade bröd. Till och med sladdarna till TV:n och stereon drog Mia ur. Vad man än skulle använda så var man tvungen och kolla om sladden satt i. Jävligt irriterande i längden.
Jag satte i den där jävla sladden igen och satte mig vid frukostbordet. När jag bodde ensam hade jag aldrig såna här bekymmer. Bekymmer hade jag, upp över öronen faktiskt, men kaffet var alltid klart när jag ville ha det. Och skivorna stod alltid där dom skulle.
Mia var jävligt dålig på att ställa tillbaks skivorna när hon lyssnat på dom. Hon fattade inte mitt system. Det var det ingen som gjorde. Utom Jonas möjligtvis. Bokstavsordning är för töntar och svenskalärare. Min skivsamling var sorterad enligt många samverkande system. För varje artist var skivorna ordnade kronologiskt efter utgivningsår. Sinsemellan var artisterna sorterade efter i första hand vänskapsförhållande och i andra hand influenser och genre. Innan Dylans första fanns sålunda Woody Guthrie och efter World gone wrong med Dylan stod givetvis Lundells Vargmåne.
Mia förstod inte det systemet och jag sa alltid att om hon inte förstod det så var det ingen idé att hon lyssnade på mina plattor om inte jag var hemma. Men det gav hon fullständigt fan i. En gång hade hon tillochmed ställt min enda Gyllene tider-platta, Moderna tider, bland Lundell skivorna. När jag skällde ut henne försvarade hon sig med att Gessle gillade Lundell och att han faktiskt var omnämnd i Chrissie hur mår du? Det spelar väl för helvete ingen roll, skrek jag, man placerar inte en popplatta ens i närheten av en sån rockpoet som Uffe. Men det kunde hon inte förstå.
Överhuvudtaget hade hon svårt att förstå saker som jag höll som viktigt i mitt liv . En kväll när jag överlycklig kom hem och hade lånat nio avsnitt av Hedebyborna på video, då fick jag vänta i två timmar innan jag kunde börja kolla, för hon skulle se på Skilda världar och Tre kronor! Och när jag väl vid tiotiden började titta på avsnitten då gick hon och la sig. Trots att hon var ledig dagen efter. Hedebyborna var tråkigt redan första gången det gick på TV, påstod hon.
Plötsligt greps jag av en kraftig obehagskänsla. Tom? frågade jag mig själv. Vad fan håller du på med? Hur fan kan du bo ihop med en människa som hellre sover än ser på Hedebyborna och inte förstår skillnaden på Per Gessle och Ulf Lundell? Du är sjuk Tom, sa jag till mig själv, ditt förhållande har gjort dig till ett ryggradslöst kräldjur. Jag kände att jag måste prata med någon. Jonas, jag måste prata med Jonas. Dessutom måste jag ha ett par pilsner. Jag måste prata med Jonas över ett par pilsner. Ikväll ska det supas och snackas grabbar emellan. Vi tar inte upp liftare, inga kvinnor kommer ombord, inga präster. Bränn ditt brännvin själv. Whine is fine, but Whisky´s quicker. Ring Jonas nu, snabbt som fan. Krogarna börjar servera öl om en timme.

-Jobbar Mia idag eller?
Vi hade suttit på Casino i över två timmar och redan hunnit avhandla två videofilmer som Jonas sett dan innan, och diskutera det positiva med rockstjärnor som då och då spelar in dåliga plattor. Först nu frågade Jonas om anledningen till att jag för första gången på flera månader ville gå på krog mitt på dagen.
-Till åtta, svarade jag.
-Jaså, sa Jonas och skrattade. Så du vågar dig ut trots att hon kommer hem ikväll.
-Ja för fan. Jag står inte ut med att ännu en fredag sitta och se på TV med den tråkiga jäveln.
Jonas tog en klunk av sin öl, ställde ner den och tittade fundersamt på mig en stund
-Vad är det som hänt nu då? Är det inte bra mellan er längre?
Jag tvinnade skägget mellan fingrarna och funderade.
-Det har väl aldrig varit bra egentligen, sa jag till Jonas. Ibland undrar jag varför jag bor där egentligen. Vi har ta mig fan ingenting gemensamt.
-Du vet jävligt väl varför du bor där, Tom, sa Jonas.
-Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag har faktiskt inte en jävla aning om varför jag bor där.
Jonas tittade roat på mig och tog en klunk öl.
-Du vet mycket väl varför du bor där, upprepade han.
-Nej har jag sagt. Jag vet faktiskt inte det. Kan mister Orakel ta och upplysa mig om det, så skulle jag vara väldigt tacksam.
-Av ren bekvämlighet. Du bor där av ren jävla bekvämlighet
-Det kan du väl inte påstå. Det är ju jävligt bekvämt att bo där, sa jag ironiskt. Så fort man ska använda nåt elektriskt måste man sätta i en sladd. Och om det för en gång skull är nåt bra på TV kan man ge sig fan på att fanskapet ska se nån jävla såpa.
-Stackars lilla Tompa, sa Jonas och skakade på huvudet. Vad svårt du har det.
Nu blev jag förbannad. Jag tänkte inte sitta och ta skit av Jonas. Han som stämplade och hade världens lägsta hyra. Han kunde supa när han ville och han hade alltid råd. Och fattades det pengar tog han bara ett svartjobb en vecka eller två. Han hade flyt med allt, Jonas, han kunde göra vad han ville utan att någon la sig i.
-Vad i helvete! Sitt inte här och håna mig. Du vet inte hur jag har det.
-Jo, jag vet hur du har det. Oftast låter det så jävla bra. Du har det så lugnt och skönt och du kan skriva när hon är på jobbet och allt är frid och fröjd och du mår så jävla bra och behöver knappt dricka för att ha kul ens
-Lugnt och skönt, skrek jag och slog näven i bordet så hårt att ett glas vinglade till och var nära att falla.. Lugnt och skönt kanske jag har det men lugnt och skönt är just lugnt och skönt, det är fan inte kul!
-Lugna ner dig nu, sa Jonas och tog tag i glaset så det stod stadigt. Folk stirrar på oss
Jag andades djupt en stund och lugnade mig lite.
-Ta det lugnt nu, så ska jag beställa mer att dricka och så diskuterar vi det här lugnt och sansat.
-Okej.
Jonas gick och beställde och jag tände en cigarett. Efter en stund kom han tillbaka med två öl och två jägermeister. Han gav mig en öl och en snaps och satte sig igen.
-Tom, sa han. Så där känns det ibland. Ibland går det över och ibland inte.
-Det känns inte som om det kommer att gå över.
-Det känns kanske inte så nu. Men vänta och se. Går det inte över och allt känns fel och instängt ett bra tag till, då är det bara att flytta därifrån. Du kan inte anklaga Mia för att du är rastlös.
Jag tog min snaps och tänkte efter.
-Du har väl rätt, sa jag. Jag får väl vänta och se hur det känns i längden. Men just nu hade jag ett behov av att spy ur mig lite skitsnack om den där tjejen jag råkar dela lägenhet med. Fast nu kanske det är bäst att jag inte tänker på det längre. Har vi nåra planer för kvällen?
-Jag tänkte att vi kunde gå till bolaget när vi druckit ur. Sen kan vi gå till Steffe en sväng. Han ringde precis innan jag gick.
-Så gör vi, sa jag. Det var flera månader sen jag såg Steffe.
Jonas ropade på servitrisen och bad om notan. Vi drack ur det vi hade och notan kom.
-Jag kan betala, sa Jonas. Jag gjorde lite pengar på ett jobb förra veckan.
-Gör det du, sa jag.
Jonas betalade och vi lämnade Casino.

En stund senare befann vi oss utanför Steffes dörr med en back öl och en sjuttiofemma whisky som matsäck. Vi plingade på dörren och Steffe öppnade ganska snabbt.
-Tjena grabbar, sa Steffe. Stig in.
Steffe vände och sprang in i lägenheten för att sänka volymen på stereon, en Stones- platta hördes på så hög volym att det var omöjligt att föra ett samtal, och vi steg in.
När vi tagit av oss skor och jackor gick vi in i Steffes vardagsrum. Steffe hade redan slagit sig ner i soffan. En halvdrucken vinare stod bredvid ett glas så han hade nog redan suttit där en bra stund. Jonas satte sig också i soffan och jag satte mig i en av Steffes fåtöljer.
-Hur är det med er då? sa Steffe.
-Jorå, sa Jonas. Det är sjyst. Vi har redan varit på Casino.
-Jaså, sa Steffe. Vad trevligt. Själv kom jag hem från skolan för en timme sen och sen dess har jag druckit vin. Jag ringde till dig förut förresten. Men det var ingen hemma. Jag chansade på att du skulle höra av dig från krogen eller komma hit. Och det gjorde du ju.
När Steffe konstaterat att han chansat rätt såg han väldigt självbelåten ut och hällde upp lite mer vin i sitt dricksglas från IKEA. Han tog en klunk, hostade till och började prata igen. När Steffe var på ett speciellt bakfyllehumör, oftast i samband med sömnbrist, blev han inte trött utan överdrivet pigg och då pratade han jävligt mycket och väldigt fort.
-Jag är så jävla bakis idag. Gick och led i skolan hela dan. Pimplade kaffe och tittade desperat på klockan hela tiden. Jag kan nog inte minnas vad en enda lektion handlade om. Sen, efter skolan, gick jag direkt till bolaget och köpte mig en vinare och en kasse bärs. Sen har jag som sagt suttit här och väntat på att Jonas skulle höra av sig. Kul att se dig förresten, Tom. Det var länge sen. Och full är du redan ser jag. Hur kommer det sig. Har käringen åkt bort eller nåt. Annars ser man ju aldrig dig menar jag.
-Jag orkade inte sitta hemma ikväll, sa jag.
-Nehe. Sambolivet är inte så glamouröst som man tror förstår jag, sa Steffe. Ibland måste man ut och lufta sig och pröva vingarna. Hur går det med din berömda roman, Tompa.
-Jag vet i fan, sa jag. För det första är det en novellsamling och inte en roman. Jag har skrivit några noveller men jag vet inte ens om jag själv tycker att dom är så jävla bra.
-Det är klart att det är bra, sa Steffe gällt och ställde sig upp. Ärligt alltså, jag driver inte med dig. Du kommer att släppa världens jävla bok, det har jag alltid vetat. Det krävs en vanlig grabb som du för att skriva en bok som beskriver verkligheten som den är - och då menar jag som den är och inte som kultureliten tror att den är. Men det kanske tar lite tid. Det kanske tar lite tid men förr eller senare blir den klar. Boken alltså, inte verkligheten. Den blir aldrig klar. Det är det som är så jävla bra. Verkligheten förändras hela tiden och då kan du skriva nya böcker. Bara för att berätta för folk vilken jävla bluff dom går omkring i. Det kommer att skrämma skiten ur dom men dom måste helt enkelt köpa dina böcker, för dom kan inte låta bli. Folk måste köpa dina böcker så dom kan snacka skit om dom på jobbet och berätta hur jävla fel du har. Men innerst inne, Tom. Innerst inne har du förändrat dom. Du har startat en jävla ruljans i deras hjärnor som dom aldrig blir av med. Och det vet dom om, men dom skulle aldrig erkänna det för vet du vad, Tompa. Dom hatar dig. Dom hatar dig för att du har makten att förändra dom. Och samtidigt älskar dom dig av samma anledning. Du kommer att drabbas av den största hatkärlek som en människa kan drabbas av. Och den enda kärleken som är sann är hatkärleken. För kärlek och hat ligger närmare varann än Stalinisterna och fascisterna och det är det som är så jävla otäckt och... Nu orkar jag inte mer får jag sätta mig igen.
Steffe hade stått upp och viftat med armarna ett bra tag. Jag och Jonas hade under tiden öppnat varsin bärs och bara lutat oss tillbaks och lyssnat. Det är det som är så bra med Steffe. Känner man inte för att prata är det bara att luta sig tillbaks och låta honom snacka.
-Sätt dig, sa jag. Drick lite vin och lugna ner dig. Tack för berömmet. Det värmde. Men jag tycker du lägger lite väl stor mening i nåt som bara är tre halvfärdiga noveller
Steffe pustade ut och såg helt färdig ut.
-Jag menar allvar, sa han. Om Sex pistols kunde förändra musikhistorien med ett dussin halvtaskiga låtar och lite rebellattityd, så kan väl du förändra världen med tre halvfärdiga noveller.
-Jag vet att du menar allvar, Steffe.
-Tack. Det värsta som finns är att inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att bli behandlad som ett sexobjekt. Från och med nu vill jag bli tagen på allvar.
-Jag med, sa Jonas.
-Jag med, sa jag. Det skålar vi på.
Steffe höjde sitt glas och vi våra ölflaskor. Vi slog dom mot varann och tog varsin rejäl klunk.
-Jonas, sa jag. Hämta whiskyn och tre glas så kan vi bjuda Steffe.
Jonas stack ut i köket och gjorde som jag sa. Han kom tillbaks med tre dricksglas som han hade delat upp hela sjutiofemman i.
-Det är dags att vi kommer igång, sa han.
-Whisky - härligt, sa Steffe. Nu kan vi supa som Hemingway.
-Jag gillar inte den där jävla Hemingway, sa jag. Han måste ha haft historiens största manskomplex.
-Och solen har sin gång. Den är jävligt bra, sa Steffe.
-Är det inte i den han beskriver en ostmacka i två sidor, sa jag. Fy fan så tråkigt.
-Nej, det tror jag är Den gamle och havet.
-I helvete heller, sa Jonas. I Den gamle och havet är det inte med några ostmackor.
-Det är det väl, sa Steffe.
-Nej, sa jag. Det är Och solen har sin gång. I Den gamle och havet är det bara gubben och fisken hela tiden. Det nämns inte en ostmacka i hela jävla boken.
-Gubben måste väl äta nån gång.
-Nej, sa jag. Han äter aldrig.
-Och om han äter, sa Jonas. Så äter han inte ostmackor. Det är jag helt säker på.
-Ni ska alltid gadda ihop er mot mig. Det är väl lika bra jag håller käften resten av kvällen.
-Ja gör det, sa Jonas.

Tre timmar senare var Whiskyn och dom flesta bärsen urdruckna. Jag var kraftigt berusad och satt tyst och sög på en öl medan Jonas och Steffe högljutt diskuterade vilken rockstjärna som hade skulle mått bäst av att dö innan nittonhundraåttio. Steffe höll som vanligt på sin teori att det var ett av världens största misstag att John Lennon blev skjuten och inte Paul McCartney. Jonas vinkel på problemet var att världen hade varit mycket bättre om Tony Iommi hade dött innan han hann släppa några Black Sabbath-plattor utan Ozzy, Paul McCartney hade ivarjefall inte gjort några Beatlesplattor utan Lennon.
-Han kommer att göra det, sa Steffe. Jag ger mig fan på att han gör det snart.
Jag hängde inte med i diskussionen, jag hade hört den för många gånger förut. Istället satt jag och tänkte på Mia. Jag tänkte på Mia och på att jag borde gå hem och prata med henne. Jag borde berätta vad jag känner. Ärlighet varar längst. Dessutom kände jag att jag var alldeles för full för att gå på krogen. Risken fanns alltid att snuten tog mig och jag kände absolut inte för att ligga sex timmar i en fyllecell. Nej, det bästa vore att ta med några bärs och gå hem.
-Tom, somna inte till nu, sa Steffe. Snart går vi ut och då blir det skoj och stoj.
-Jag somnar inte. Jag sitter och funderar.
-Snöa inte in på några konstiga tankar nu igen. Jonas, kommer du ihåg när han fick för sig att han kunde se in i framtiden.
-Ja det minns jag mycket väl. Kom igen nu, Tom. Drick ur den där bärsen. Sen går vi till Hamlet. Du behöver komma ut och skingra tankarna. Du blir så jävla konstig när du funderar för mycket.
-Grabbar, sa jag. Är det okej om jag tar med två bärs och går hem och snackar med Mia? Jag måste fan snacka med henne. Jag lovar att jag kommer till Hamlet sen.
-Det gör du ju aldrig. Du kommer att somna hemma.
-Nej, jag lovar att jag kommer ner. Jag ska bara snacka lite med henne. Det tar högst en halvtimme. Ni kan ta min plånbok och min jacka om ni vill.
-Det behövs inte, sa Jonas. Men har du inte kommit om en timma så ringer jag. Kollar så du inte har somnat.
-Bra, Jonas. Antagligen kommer jag behöva en anledning att dra. Jag kilar hem en sväng så ringer du om en timme.

Jag slog igen dörren och böjde mig ner för att försöka knyta upp skorna. Det var svårt. Jag började rycka och slita i snöret, men knuten ville inte lösa sig. Till slut slet jag av mig både skorna med våld. Jag slängde jackan på golvet, tog med mig påsen med två öl i och gick in i vardagsrummet där Mia satt och såg på TV. Hon låtsades att hon inte märkte att jag kom in. Hon tog en klunk ur kaffekoppen som stod på bordet och fortsatte att stirra in i TV:n.
Jag satte mig på den korta sidan av hörnsoffan, hon satt längst ut på den långa sidan, och öppnade en öl med öppnaren jag hade i nyckelknippan. Mia stirrade in i TV-rutan. I ett svep hällde jag i mig halva ölen och ställde ner flaskan på bordet. Mia gillade inte att man ställde ölflaskor på bordet, hon ville alltid att man skulle ha ett underlägg under, men idag reagerade hon inte.
Jag ville göra nåt som kunde få henne att reagera. Nåt som fick henne att prata med mig, helst skälla på mig. Fråga mig vart jag varit. Varför jag inte handlat och lagat mat som jag lovat.
Jag tände en cigarett. Jag drog ett bloss, hostade ljudligt. Ingen reaktion. Ett par bloss till och askan var en centimeter lång. Med en liten knäpp på filtret med tummen slog jag bort askan som hamnade på golvet. Mias ögon var fastklistrade på någon kille i TV:n. Det här var tråkigt. Sitta och dricka bärs och den enda människan i rummet låtsades att man inte existerade.
Om hon bara kunde prata med mig skulle jag få en chans att svara. Att skälla ut henne. Jag var på humör för argumentation, gräl, ömsesidigt sårande. Jag ville utmana henne på duell. Hon och jag vid High noon och bara en av oss kan resa sig efteråt. Men hon bara ignorerade mig.
Jag började trumma en fyrtakt i bordet med fingertopparna. Jag slog hårdare och hårdare. Ölflaskan skakade men ramlade inte. Mia tog en klunk till ur kaffekoppen och höjde ljudet på TV:n med fjärrkontrollen. Jag började känna ett starkt behov av att nån skulle bekräfta att jag fanns. Om hon ignorerade mig tillräckligt länge kanske jag skulle upphöra att finnas till. Jag kanske inte existerar, tänkte jag. Jag kanske inte sitter här. Jag kanske bara inbillar mig. Tänk om jag inte finns? Jag reste mig ur soffan och gick och la mig på rygg på den röda mattan framför stereon. Jag tog en klunk ur flaskan. Min liggande ställning gjorde det svårt att träffa munnen med vätskan. Jag lyckades spilla ner hela min skjorta och väta ner stora delar av skägget innan jag fick in ölen i munnen men det bekymrade mig föga. Det som bekymrade mig var den tigande kvinnan i soffan.
Jag fixerade en fläck i taket med blicken. För att det inte skulle bli två fläckar blev jag tvungen att blunda med ena ögat.
-Jaha här ligger man, sa jag till fläcken. Här ligger man och är lika ensam som man alltid varit. Trots att det sitter en kvinna i soffan är man totalt ensam. Kvinnan i soffan, hon bara tiger och stirrar in i TV:n.
Mia fortsatte att tiga och stirra in i TV:n.
-Det är faktiskt det enda hon gör. Stirrar in i den där jävla TV:n. När hon inte städar förstås. Städa, det gillar hon. Vad är hon för en jävla människa. Gillar att städa och glo på TV. Jag kan ta mig fan inte fatta att jag bor ihop med henne. Se på TV, städa och dra ur sladdar.
Mia gäspade och bytte kanal.
-Om hon för en gång skull öppnar käften så gnäller hon. Gnäller och klagar. Jobbig jävla brud faktiskt. Förstår inte särskilt mycket gör hon heller. Hon förstår inte ett piss skulle jag vilja påstå. Och idag har den där hjärnan som inte förstår nåt bestämt sig för att idag ska jag inte prata med Tom. Varför, det förstår jag inte. Jag har väl gjort nåt som inte passar in i hennes trånga världsbild...
Jag avbröts av att telefonen ringde. Mia reste sig upp och gick ut i hallen och svarade.
-Mia, hörde jag hur hon svarade. Ja, Tom är här...Vad han gör?...Han ligger på mattan och pratar för sig själv och är allmänt odräglig...Ska jag be honom komma ner till Hamlet?...Det kan jag göra, uppenbarligen trivs han ju bättre där...Jag ska säga åt honom, Hejdå.
Mia kom tillbaka från hallen och gick fram till mig där jag låg på mattan. Hon sparkade till mig på axeln.
-Jonas ville att du skulle komma till Hamlet. Jag tycker faktiskt att du ska sticka dit, jag vill inte ha dig här.
Jag reste mig utan ett ord, gick ut i hallen, tog jackan på golvet, struntade i att ta på mig skor och gick ut och slog igen dörren bakom mig.

Jag fick sova på soffan den natten. När jag kom hem hade hon låst dörren till sovrummet. Av någon outgrundlig anledning har kvinnor alltid rätten till sovrummet. Jag har aldrig hört talas om en tjej som fått sova på soffan när hon grälat med sin kille.
Jag vaknade tidigt på morgonen av att jag frös. Iklädd endast kalsonger och med en filt som inte ens räckte ner till mina knän över mig vaknade jag. Och jag frös.
Jag kunde inte somna om så jag tog på mig kläderna och gick ut i köket. Där satte jag i sladden till kaffebryggaren, och bryggde mig ett par koppar.
Eftersom jag kände för att lyssna på musik gick jag ut i vardagsrummet. Jag valde Dylans ”John Wesley Harding” ur min CD- samling, pluggade i den i CD- spelaren och ställde in volymen precis så högt så det hördes ut i köket.
Väl ute i köket igen rotade jag i byxfickorna och hittade en cigarett. Jag tände den och när den var slut var det dags för kaffe. Jag fyllde en kopp och gick fram till fönstret.
Jag tände en ny cigarett och fortsatte stirra ut genom fönstret. En ensam bil åkte förbi och en kvinna kom gående med en hund i koppel. Hon svängde till höger ner mot slussen och jag antog att hon tänkte rasta hunden längs Stångån.
Tidig lördagsmorgon. Ödsligt, grått och kallt. Ensamt. ”I´am a lonesome Hobo” sjöng Dylan från vardagsrummet och jag tänkte att jag kanske skulle njuta av varje stund av ensamhet just nu. Så fort Mia vaknade kunde jag nog räkna med en utskällning.
Jag blev stående framför fönstret i s

Skriven av: Olof Berg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren