Publicerat
Kategori: Novell

Jag heter Nadima

KAPITEL 1
För längesedan

Jag står i skuggan av ett träd. Solen bländar mig i ögonen och jag kisar mot min lillasyster som skrattande gungar på en gammal träbit som hänger i en Ek med hjälp av två linor. Hon ler mot mig och ropar.

– Titta på mig, titta på mig!
– Ja, oj vad du kan gunga högt! Svarar jag glatt och ler för mig själv.
Jag älskar min lillasyster över allt annat. Sedan den dagen hon föddes på sjukhuset och jag såg henne ligga alldeles nyfödd i en liten respirator har jag älskat henne av hela mitt hjärta. Det var som om när min syster föddes så öppnades en gyllene dörr till mitt hjärta, en dörr som ville fyllas med hennes skrik och hennes glittrande blå ögon, hennes bubblande skratt och små hostningar då och då.

Min pappa omkom i en bilolycka när jag knappt hade fyllt 6 år. Det var dagen jag skulle ha födelsedagskalas hemma och pappa hade lovat att hinna hem från jobbet. Han rusade alltid iväg till sitt jobb tidigt på morgonen och hann därför inte med att gratulera mig.
Han hade lovat mig en fin present när han kom hem, han hade lagt den i en guldig ask i köket högt upp på en hylla så att jag inte skulle kunna nå den.

När allt var klart för födelsedagsfest och jag och mina kompisar satt kring bordet och åt tårta ringde telefonen inne i huset. Det var fint och soligt så vi satt ute och åt, Mamma ställde glatt ner saftbringaren på bordet så att det klingade till.

Hon gick in för att svara, och när hon kom ut i trädgården igen ställde hon sig tätt bredvid mig och bad mig följa med henne in. Hon var blek i ansiktet och fastän jag bara var 6år anade jag att någonting var fel.

– Jo, du förstår lilla gumman…. Pappa kan inte komma på din födelsedagsfest…
Började hon och satt på huk framför mig som om jag vore ett litet spädbarn.
– Varför inte? Är han sjuk? Sa jag sorgset utan att förstå. Jag var fortfarande ganska okunnig för att vara 6 år gammal.
- Nej, pappa är inte sjuk, lilla gumman….
- Var det pappa som ringde och sa att han inte kunde komma? Frågade jag.
Mamma såg besvärad ut av alla frågor och en tår började långsamt att synas i ögonvrån på henne.
- Nej, älskling… Pappa har krockat med en stor lastbil på motorvägen…

Jag kände hur mitt hjärta började hoppa ett snäpp högre i bröstet, det stack till och liksom dunkade som en otålig näve som slog på en dörr.
Det gjorde ondare och ondare för varje slag, men jag kände mig ändå otålig att få höra vad som hade hänt med pappa.
- Och…
Fortsatte Mamma och brast nästan genast ut i gråt men lyckades hejda sig.
- Pappa klarade sig inte… han föll av lastbilen och slog huvudet i asfalten, Pappa… sjukhuset ringde nyss och… Pappa… pappa är död.


Jag stod där utan att veta vad jag skulle säga eller ens tänka, det var som om någon hade pausat livet, som om livet var en film, och för mitt inre hörde jag mammas röst upprepa sin förklaring för mig gång på gång tills det plötsligt ekade i huvudet
”pappa är död,pappa är död,pappa är död, pappa är död, död död död….”.

Med tårar i ögonen ruskade jag på huvudet för att få tankarna att klarna. Jag svalde några gånger, det växte en stor klump i halsen på mig.
– Är pappa död?! Utbrast jag utan att tänka och blev alldeles förtvivlad.
Mamma vågade inte se mig i ögonen längre, hon sänkte huvudet och nickade ner mot marken. Jag kände en stor sorg.

Några dagar efter pappas begravning öppnade jag den guldiga asken och där i, inlindat i rosa silkespapper låg ett halsband med ett hjärta av guld. Det var den finaste present jag någonsin fått, och det guldhjärtat blev mitt minne av pappa.
Jag känner fortfarande en stor sorg djupt inne i mitt hjärta. Han finns där, och jag tänker på honom, men nu har det blivit mer sällan, då och då istället för varje sekund som går.
Jag visar fortfarande kort på honom ibland för min lillasyster och berättar för henne om den pappa han var för mig, han var min hjälte.

När jag känner mig ledsen trycker min lillasyster sin lilla panna mot min axel så att flätorna tappar fästet bakom öronen på henne och faller framför ansiktet. Bara det lilla gör att hon har spritt en enorm glädje inom mig.

Jag heter Nadima och min lillasyster heter Nadia. De två N:n brukar mamma kalla oss.
Men mest för att skoja. Jag kallar ofta min lillasyster för små öknamn, som ”min lilla prinsessa” och ”Nadda”.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det hände något med henne. Det är som en skör porslinsdocka med rosiga kinder som man har fått i present av mormor och som man har lovat att ta väl hand om, man är så rädd att den ska gå sönder bara man tar i den, så är det för mig när jag är med Nadia, hon är min porslinsdocka.

När hon var liten och jag var tvungen att hämta Nadia på dagis ville hon inte säga hejdå till de andra barnen eller ens vinka till fröken i dörröppningen.
– Har det hänt något? Frågade jag när vi hade gått tysta tillsammans och hållit varandra hårt i handen över gatan.
– Fröken är dum… snyftade Nadia och tryckte som hon brukade sitt lilla sköra huvud med flätorna mot min axel.
Jag kunde inte låta bli att ge henne dendär sorgsna blicken och sätta mig ner på huk framför henne.
– Varför är fröken dum Nadia? Sa jag oroligt.
– Hon bara är det….
– Har hon gjort något dumt mot dig? Nadia? Du måste berätta för mig om hon gör dig illa?!
– Nää… Fröken har inte slagit mig, inte alls… Ute när vi lekte vid gungorna puttade Rebecka ner mig från gungan och sa att hon skulle ha den, Alla de andra gungorna var lediga men hon skulle tvunget ha min gunga.
Jag slog mig på en sten i sandlådan som låg ivägen… så jag fick ett skrapsår… titta! Och hon sa inte ens förlåt… hmpf… ska man inte det Nadima? Ska man inte säga förlåt då? Snyftade Nadia och torkade bort en tår från ögat.

– Jag får se…
Sa jag och tog hennes arm, det var alldeles rött på armbågen men det blödde inte.
– Jo… det ska man, det kan du säga till den där Rebecka, du… lilla gumman. Sa jag och tänkte att jag började låta lite som mamma gjorde.
– Mm… Snyftade Nadia och torkade bort ännu en tår.
– Du får inte låta någon göra dig illa okay? Utbrast jag och tittade henne oroligt i ögonen.
– Nää… svarade hon sorgset.
– Fröken är dum… hon blev arg på mig och sa att flickor inte slåss. Men det var ju Rebecka som puttade mig! Men fröken ville inte lyssna, hon blev bara arg på mig hon blir hela tiden arg på mig.
– Nä det tror jag väl inte Nadia, stackare… du ska se att det ordnar sig, om det händer något sånt igen och fröken skyller på dig så lovar jag att jag ska försöka tala med henne eller så får jag säga till mamma att hon ringer fröken ok?
– Ok… Snyftade Nadima, hon torkade bort ännu en tår, men nu log hon.
Jag tog henne i handen igen och vi gick långsamt hemåt.


































KAPITEL 2
NU


Nu är Nadia 6 år och går i 1: an. Nu hämtar jag inte henne längre utan har annat att tänka på. Jag är 12 år, och mitt liv på högstadiet har just börjat.
De första veckorna var ganska okej tyckte jag. Men det kändes lite konstigt att försöka vänja sig vid en ny miljö med nya människor, De enorma niorna som vandrade omkring som jättelika monster och skränade med sina mörka röster försökte man noga att undvika.

Om man skulle ge dom en blick eller råka stöta till dom när man rusade fram genom korridoren till sitt skåp kunde någon av killarna i nian irriterat putta till en lätt på axeln och försöka visa sig cool genom att ryta med sin mörka röst.
- Öh! Ur vägen! Din lilla äckliga sjätteklassare!!

Då vågade man inget annat än att försöka hålla sig på så långt avstånd som möjligt och när de inte såg, springa bort därifrån.
Man hade hört talas om nior som ”dassade” de nya sjätteklassarna. De öppnade locket till toalettstolen och tryckte ner ansiktet på en och spolade.

Många gånger hörde jag spolningar från toaletten när jag gick förbi och sedan direkt därefter väldiga hånskratt och nedlåtande förolämpningar. Och den som blev dassad teg oftast eller så kved han som ett plågat djur efter hjälp.
Det jag tyckte var det värsta var att jag själv inte vågade tjalla till någon, själv hade jag ännu inte blivit utsatt för någon ”dassning” men jag tyckte synd om dom som blev det, det var mest killar i parallellklassen som inte lämnade niorna ifred utan försökte imponera på dom genom att följa med och verka coola när de skulle gå och röka bakom skolan.
Då avvisade gänget med nior den stackars 6:an direkt och hotade med att dassa honom när de kommit tillbaka från sin rökpaus.

Det blev en väldig förändring för mig när jag började i 6:an de första dagarna. Det blev lite förvirrande att ha fler lärare i olika ämnen än en lärare i alla ämnena.

Det var mycket att hålla reda på, vilka klassrum man skulle gå till och vilka tider.
Oftast kom jag för sent de första tre veckorna för att jag hade så svårt att somna på kvällarna och sov vanligtvis väldigt länge på mornarna.
Så småningom började de flesta lärarna tröttna på mina sena ankomster, sucka och skaka på huvudet när de såg att ”Sen ankomst listan” nästan var fullklottrad med mitt namn varje vecka. Jag kom inte så bra överens med mina lärare även fast jag ansträngde mig så mycket i mina ämnen.

Jag fasade för den dagen vi skulle ha vårat första matematik prov. Min lärare Sofie hade blont hår och bruna ögon, ett par stålbågade glasögon och alltid rödmålade läppar, hennes tänder skimrade vita då hon log mot mig och sa att allt skulle ordna sig, och att det inte var så svårt.

Med tiden började jag tycka väldigt bra om Sofie jämfört med de andra lärarna. Men mina provresultat var usla och i fyra veckor tänkte jag bara på skolan. Jag fattade inte varför oskyldiga barn var tvingade att sitta instängda i ett grått betonghus med olidlig värme i klassrummen och med en bullrande klass i bakgrunden och lyssna på samma sak varje dag i flera timmar 5 gånger i veckan. Varför det?! Jag tyckte en period att hälften av det vi skulle banka in i våra hjärnor var fullständigt onödigt och oanvändbart att veta och kunna inför framtiden.

Som på No lektionerna, jag satt med min kemi bok och stirrade som om jag vore en stor fet nolla som inte fattade ett dugg. No var inget för mig. De komplicerade formlerna som stod på pappret framstod som olika formade krumelurer för mina ögon.
Kemiska föreningar och olika formler som man skulle kunna utantill, men jag tyckte det var helt omöjligt.

När jag hade suttit och stirrat på en sida i tio minuter och läst den uppifrån och ner minst fem gånger började texten bli suddig, och jag fattade fortfarande inte ett smack av vad där stod. Det var som rena grekiskan för mig.
- No är inte ditt starkaste ämne precis Nadima, eller hur? Flåsade min No lärare sarkastiskt.
- Nä… men alltså jag fattar inte… Svarade jag oroligt och tittade upp på hans förargliga ansiktsutryck.
- Nej… Nadima… Du kanske behöver lite mer hjälp än de andra eleverna? Mm? Vore det inte trevligt med lite mer lugn och ro i en mindre grupp som också har det…mm…svårt…som du verkar ha?
Jag förstod direkt vilken ”grupp” han hade placerat in mig i, i sina tankar, det stod skrivet i pannan på mig. ”DUM I HUVET”.
”- Men vem fattar det här? H2O+c+h...” Tänkte jag för mig själv när han hade börjat vandra vidare med nedsänkt huvud mellan bords raderna i det fuktiga klassrummet som luktade av starkt lim och spritpenna.
När jag satt där i den illaluktande No-salen och bet på en blyertspenna tittade jag ut genom fönstret och flög iväg i mina tankar, flög iväg bort från skolan bort från No-salen, bort från de malliga 9:orna och de illaluktande toaletterna som inte gick att spola. Bort från betonghuset och upp i den blå luftiga fria himlen.

Jag längtade hem för att se hur Nadia hade haft det i skolan och sitta och gunga med henne ute i trädgården och prata minnen om pappa. Jag längtade efter att få fläta hennes hår och berätta för henne hur stolt jag var över henne och hur mycket jag älskade henne. Jag gjorde vad som helst för att komma bort från mitt helvete ”skolan”.

På rasterna vankade jag fram och tillbaka i korridorerna, och väntade otåligt på att rasten skulle ta slut.
När jag gick ut på skolgården såg jag några av mina klasskamrater stå och prata med två killar i nian. Niorna rökte kopiöst medan de slängde ur sig svordomar och uttalade sig om vilken skit skola det var och vad synd att såna små skitar som vi i 6an skulle behöva gå kvar här i 3 år till.

Jag var inte rik på kompisar precis. Under lågstadiet hade jag haft massvis med kompisar cirkulerande runt mig. Då var jag alltid först med att vara ”inne”.

Som tillexempel med ”Pogg” som var ett populärt spel en tid under trean fyran.
Jag lyckades alltid få tag på de finaste ”Poggen” och var först med att ha ett plast rör till dom. Efter ett tag var det inte en kal fläck på skolgården på min lågstadieskola.

Varje rast blockerades hela trappuppgången från ett klassrum till ett annat och vidare ut på gården av elever som satt i klungor och bytte ”Pogg” med varandra. Jag blev känd för att ha flest ”Pogg” och var väldigt glad över det.

Nuförtiden tycker jag inte att man måste vara ”inne” med någonting eller tvunget vara och göra samma sak som alla andra för att få kompisar.
Men det är så, de som har sin egen stil betraktas som ”annorlunda” och kanske ”bråkmakare” av lärarna på skolan. Till och med eleverna undviker dom och de som har lite annorlunda stil än andra blir kallade ”dom där vad de nu heter” eller ”uddagänget”.

Själv tror tjejerna i nian att de äger skolan. De får alla killar intresserade också.

Men det är inte så konstigt… de flesta killarna, i alla fall på min skola verkar bara vilja vara ihop med sådana som har push-up bh: ar och överdrivet med smink, tajta kläder och platåskor, De tror att de är tuffa och ”normala” när de hänger med sådana ”bitchiga” tjejer och lägger in en snus då och då.

Kanske de är tuffa, men om jag ska säga vad jag tycker är de bara allmänt dumma och fåniga.
Själva är de fortfarande kvar i sin stil de hade redan på lågstadiet, pösiga byxor som hänger vid knäna så att kalsongerna syns lång väg och har böjda kepsar, spottar när de pratar och har runda vita märken efter snusdosor på jeans fickorna.
Jag hatar det. Hatar hatar hatar.
Men idag var det i alla fall en ny dag i skolan -Helvetet-. En vanlig Måndag.

- Fan också… Det suger!
- Vad?
(Jag befinner mig i matsalen, bakom mig hör jag ”bitcharna” snacka och jag kan inte låta bli att spetsa öronen)
- Alltså nu helt plötsligt säger kärringen att det inte går!
- Alltså vad?
- Men ååh, e du trög? Festen såklart! Jag skulle ju ha fest på Fredag!
- Jahaa, jaa men vadå? Går det inte eller?
- Nää morsan skulle tydligen dra hem någon jävla snubbe och så ville de ”vara ifred” just på fredag. Alltså ååååh!!


Jag försöker att undvika deras snack. Sätter gaffeln i en köttbulle och skyfflar in en efter en i munnen. Dricker och äter igen, låtsas som om jag bara är upptagen med att äta oavbrutet och absolut inte kan höra någonting.
- Går det inte att fixa då?
- Nää… åååh!
- Skulle inte Danne fixa sprit?
- Va? Kan han det?
- Jaja klart… Jag snackade med honom, det är lugnt, hans brorsa är schysst… du vet, hans brorsa fyllde sjutton för ett tag sen.
Hör jag en spydig ljus röst säga som snabbt blir besvarad av en kaxigare röst.
- Hur många bärs tror du han kan fixa då? Typ 5 backar?
Rösterna dämpas, huvudena lutas fram mot bordet. Jag dricker två klunkar mjölk, långsamt. Det smakar plast.
- Mm… alltså jag ska snacka med Danne, Danne! Kom hit!
En busvissling hörs.
- Va? Svarar han med sin målbrottsröst
- Kunde din brorsa fixa sprit eller? I så fall kan du få komma på festen på fredag?
Tjejerna putar med brösten och glider ner på stolarna lite så att stringen syns.
- Vadå? Han är ju hedersgäst för faan! Han kommer ju ändå visst honeyy? Hånler Sofia som är Dannes tjej.
- Mm… får se…
- Vadå? Sofia… du sa ju att det inte gick för din morsa?
- Käften… klart det går… det ordnar sig…
Hon reser sig upp.
- Hon?? Viskar resten av Bitch gänget bakom henne och granskar henne när hon går fram mot mitt bord.
- Tjena, du, tror du det går o ha fest hos dig?
- Va? Svarar jag och fortsätter att äta.
- Mm… alltså… vi tänkte ha fest… Går det hemma hos dig?
Jag svarar inte. Jag fattar inte att de kan fråga mig av alla människor, jag vet ju hur mycket de ser ner på sådana som mig.
- Hallå… går det?? Vi tänkte ta med lite öl o så? Om det går bra?
Tystnad
- Vafan kom igen! Va?? Din farsa lär ju inte märka nåt.
- Va menar du?? Min pappa är död ju!
- Shit, förlåt… a just det…
Hon ser ledsen ut. Sedan ändrar hon andsikts uttrycket till ett leende.
Jag reser mig upp från bordet och går långsamt förbi ”bitcharnas” bord.
Innan jag hinner ut från matsalen ser jag deras luriga blickar. Jag möter dom redan utanför.
De pratar högt om mig.
- Det är typ för hennes lillasyrra… så jävla barnsligt… hon måste typ hem och passa henne…hmpf…
Jag hör fnitter, som dör ut efter ett tag. Sedan ser jag suddiga platåskor närma sig mig.
”Bitcharna” har ställt sig ungefär en meter ifrån mig och trampar på varsin cigarett.
- Hallå?? Du svarade inte på frågan inne i matsalen. Hånler Sofia och går fram till mig.
- Varför frågar ni mig av alla människor?
- Men… går det??
- Nää det går inte.
- Vadå, tål du inte sprit eller?
- Alltså… Börjar jag
- ”klart hon inte gör, hon har väl aldrig ens rört ett ölglas” hör jag någon viska i örat på Sofia och fnitter bryter ut igen.
Jag säger inget mer… orkar inte höra på dom längre. Jag börjar gå bort från skolan.
- Skit i det då!
- Ja precis! Fan va taskigt! Bara för att du inte har någon farsa!
- Jag fattar varför han körde ihjäl sig och krockade med dendär… lastbilen! Ingen vill väl leva när man har fått en sån hora till fru och en jävla smutsig horunge!

Jag hör fnittret bryta ut igen. Fnittret som jag hatar växer sig till hånande skratt och förolämpningar. De liknar nästan hesa häx-skratt, förbannade häx-skratt som man hör inom sig när man läser läskiga sagor. Gänget med Bitchar är dedär häxorna. Helt klart, ingen som helst tvekan om det.

Det som Sofia sa får mig att rysa och vilja stanna, vända om, ge dom ett slag i ansiktet, bara ett av alla de dom egentligen förtjänar.

- Vad kallade du mig??? Vrålar jag och känner att det hettar till i ansiktet. Det känns som om jag håller på att ladda upp inför någonting stort.
Fnittret bryter ut igen. Men nu lite räddare och osäkrare.

- Horunge! Horunge!

Ropar de i kör som små lyckliga tredjeklassare som trackaserar en stackars ettaklassare.

- För det är ju precis vad du är eller hur??! En jävla fucking horunge som tror att hon är något… betyder något… stackars lilla horunge som har en likadan syrra! Du är precis som en av dom där smutsiga ungarna på teve som bara ställer till det för alla andra! Fy fan för dig… jag fattar varför ingen vill ha dig. Jag fattar precis.

- Det där var jävligt lågt… jävligt lågt! Får jag ur mig och granskar dom från topp till tå.
- Vadå? Det är ju sant ju… Förresten… vad gör du här?? Du tillhör inte denna ”gruppen”. Stick hem till din jävla fucking morsa och böla för faan!
- Var det det bästa du kunde komma på? Du! Du säger fan inte så om min morsa! Och faan om du säger nåt mer ont om min lillasyster! Bara för att du inte har några syskon! Min syster är underbar! U_n_d_e_r_b_a_r fattar du??

- Underbarn menar hon väl? Viskar Sofia till Bitchen som står bredvid henne och de båda hånler med sina gulsöndriga tänder.
- Lägg av nu! Suta säga så om min syster! Det är ju fan för ni inte har några syskon själva! Jag orkar inte höra mer på erat skitsnack!
Säger jag lidande och känner att hela min kropp darrar av rädsla. Nu är det kört, jag kan ramla vilken minut som helst.
- Ni är ett par jävla puckon! Ni har ju inte fattat ett skit… fan vad jag tycker synd om er, ni tror ni är så jäävla tuffa va?? Men fattar ni inte?? Ni är så jävla lurade! Så jävla jävla lurade! Alla ser upp till er, avundas er, men en dag kommer allting att förändras, de kommer att se ner på er! Fattar ni??
Jävla Bitch! fan ta er allihop!!

Fortsätter jag och är förvånad över att jag lyckats sätta mig upp mot dom en gång för alla.
De står tysta och bara gapar, en cigarett faller mot marken.
Snabbt och oroligt plockar en av dom upp den och sätter den mot munnen igen, den glöder fortfarande. Hon blåser ut rök i ansiktet på mig.
- Säg om det där! Skränar hon med sina illröda läppar och söndergulnande tänder.
- Jävla puckon! Häver jag ur mig.
- Du… säger du om det där en gång till så ska jag fan slå ihjäl dig! Fattar du??
- Jävla Bitch! Dra åt helvete jävla subba! Jag hatar dig! Hatar hatar hatar!

Jag märker att jag håller på att säga precis vad jag känner, och det kommer stå mig dyrt till nästa dag.
Jag kan liksom inte styra över mig själv längre, Allting bara väller ut, jag känner mig som en robot som har hakat upp sig fast ändå inte. ”Hata hata hata”

Allting blir bara komplicerat, och jag känner mig fruktansvärt yr igen.
- Men damp-barn! Stick! Stick då!! Hotar Bitcharna nu och spottar på marken efter mig Puttar på mig och slänger glöd ifrån sina cigaretter som försöker träffa min kropp.
- Dra åt helvete! Svarar jag och mina ord hänger kvar i luften, jag hör det eka i huvudet. Allting börjar snurra igen.

För längesedan har alla andras blickar riktats mot oss. De där blickarna jag hatar mest av allting. Blickarna som inte vågar se men vill se ändå och aldrig ser sig mätta. Blickarna liksom naglar sig fast i luften.
Precis som i en film, en skräckfilm, någon har pausat livet och nu står allting helt still. Man väntar på vad som ska hända härnäst. Kommer man att kunna leva vidare i detta Helvete eller kommer man inte att kunna klara av det längre?

Skolgården har blivit till en ond plats där precis allting kan hända. ALLT.
Och då inte bara trevliga saker.
Jag föreställer mig torkat blod på marken. En stor pöl, den kommer snart att vara där, jag känner det på mig.

”Jag skiter i dom, jag skiter i dom” ekar det i mitt huvud. ”Det får inte gå för långt… låt det inte gå för långt bara…” Fortsätter Ekandet.

Plötsligt känns det som om allt runt omkring mig går i slow-motion. Allting går så fort, jag hinner knappt märka det. Men på något sätt får jag upp handen och delar ut slag efter slag i ansiktet på Sofia.
– Aa! Vafan gör du??
Jag fortsätter att slå.
– Aa! Lägg av för helvete! Fuck you! Fuck you!

Jag känner mig rädd. Min hand börjar darra och för att dölja det backar jag ett par steg bakåt med händerna bakom ryggen och jag håller nästan på att tappa balansen, men jag lyckas ändå fokusera blicken på Sofias röda kind hela tiden.
”Det kom inte blod, fan också… men nästa gång… om hon säger något sånt igen då…”
Tänker jag nästan desperat och spärrar upp ögonen. För en sekund eller två snurrar det runt i mitt huvud, det snurrar och snurrar.

Jag tror jag ska falla till marken men på något konstigt sätt känns det som om vreden håller mig kvar, håller fötterna som klistrade till marken.

Plötsligt märker jag att jag springer, bort mot cykeln, fastän jag har en lektion kvar. ”Fan ta skolhelvetet!” Tänker jag och ökar på springandet.

Långt borta hör jag Sofia ropa efter mig, hemska saker, saker jag inte vill höra. Genast ångrar jag slagen, jag ville ju inte få det att gå så långt. Jag visste inte heller att jag kunde slå en person, faktiskt trodde jag inte det.

Hela mitt liv har jag tänkt att jag aldrig skulle bli sådan. Men nu är det som om skolan ”Helvetet” med stort H, på något sätt har fått mig att vilja ge igen, inte ta emot glåporden längre, säga ifrån, och tydligen kunde jag bara säga emot på det mest korkade sättet, att Slå. Slå och Slå, Som om det gällde livet.

Jag ville det inte egentligen men nu är det för sent, Sofia lockade mig, det är hennes fel också! Tänker jag och känner tårar i ögonen.

”Jag vill inte… vill inte vill inte vill INTE vara kvar i skolan längre! Jag måste bort… jag skolkar! Javisst!... det är ända sättet… En No lektion till pallar jag ändå inte med! Jag klarar det inte… inte efter det som nyss hände, då skulle ju Sofia säga vad som hänt högt till hela klassen, jag vet hur hon är, Vi var ju bästa kompisar en gång i tiden. Jag fattar inte att vi har varit det, jag fattar det inte.”

Det känns ändå så häftigt att låsa upp cykeln och sätta sig på sadeln, susa iväg mellan träden och känna att man vågat ge sig iväg från -Helvetet-.

Jag saktar ner farten när jag svänger in på gården. Gruset krasar under hjulen när jag fort rullar cykeln över marken till cykelstället. Jag vet att ingen är hemma vid denhär tiden. Inte mitt under skoltid. Nu jobbar mamma jag vet det, och Nadia är såklart kvar i skolan.

Antagligen sitter hon så snällt i klassrummet och ritar just nu, eller är ute och leker med sina klasskamrater. Jag känner att jag vill skydda henne från högstadiet. Det är hemskt. Tänk, bara första året, Jag går i sexan och redan nu känner jag att jag absolut inte trivs.

Jag önskar att hon började på en drömskola nära min eller nära där vi bor. Så kunde jag fort springa och rädda henne från alla som var dumma mot henne, vare sig det var lärare eller elever. Ingen skulle någonsin få göra min egen lillasyster något illa. Jag tänkte på vad hennes dagisfröken sagt till det dumma barnet på dagis. Inte sagt ifrån, skyllt på den oskyldige, min oskyldiga lilla prinsessa. Visst, klart att Nadia någon gång också kan vara dum men det kändes så orättvist. Men jag visste nu att livet var inget annat än orättvist.



KAPITEL 3
HEMMA ÄR JAG… TRYGG??

Diskhon är överfylld med disk när jag kommer in i köket. Jag sjunker ner på en stol med jackan på mig. Stryker handflatan över kinden, det känns varmt även fast det är nollgradigt väder ute.
Jag stirrar på klockan. No lektionen borde ha börjat vid det här laget, men jag sitter hällre här i det svala köket fullt påklädd än sitter och lyssnar på meningslösa saker och sniffar spritpenna i No salen.

Jag sitter kvar på stolen ett tag, känner att om jag reser mig upp kommer jag att falla ihop. Mamma slutar sent, jag vet det. Jag känner att magen kurrar, det borde vara lunch i skolan ganska snart.
Jag reser mig upp från stolen och griper tag i kylskåpshandtaget, som om det får mig att hålla balansen.

Bara ett halvfyllt paket mjölk och en ost, Inte mycket till mat. Jag gnider händerna mot magen och känner att jag måste få mat. Jag åt aldrig någon frukost. Plötsligt upptäcker jag en lapp på bordet, skjuter undan några utvecklade tidningar som ligger ivägen och får upp lappen.
”Älskling, Jag blir sen. Du kan väl handla när du kommit hem? Pengar finns på köksbordet. Puss och kram/ Mamma”

Jag vill inte gå ut, tänk om någon skulle få syn på mig. Märka att jag faktiskt skolkat.
Fast i och för sig, varför skulle dom märka något? Jag märks ju inte när jag är där.

När vi delas in i grupper som ska diskutera någonting på svenska lektionen tillexempel blir jag alltid över och så säger lärarna desperat till mig att hoppa in i någon grupp.
Oftast hamnar jag med Sofia, hon och jag, utan hennes ”gäng”. Är hon chanslös då? Nej, vi tittar bara på varandra som om vi aldrig sett varan förut. Ibland tror jag att jag ser ”gamla vanliga schyssta Sofia” när hon ger mig ett halvt leende.

Vi vet inte riktigt vad vi ska säga. Skulle vi kunna diskutera något? Knappast, Jag har frågor, visst. Varför trycker ni ner mig? Varför behandlar ni mig som ni gör? Vart har du den riktiga Sofia tagit vägen? Vart är den Sofia som jag kände? Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna dedär glåporden? Är det för att ni ska ha någon att trycka ner? varför då just jag?
Aldrig att jag skulle kunna ställa dedär frågorna rakt ut till henne här och nu, aldrig,
Never.

Jag ser på mina armar. Magra, fulla med gamla, nästan utsuddade blåmärken. Sofias knytnävar som har slagit mina armar gula och blå skiftande. Jag kan se dom framför mig, hårt knutna och fulla med ilska, mest i hennes blick.
Jag hatar dedär blickarna. Mördande blickar som får mig att känna mig som en liten ynklig fluga som hur lätt som helst skulle kunna krossas mellan hennes fingrar.
Jag känner de bränna på mig. Märka ut mig, Bitcharna lyckas till och med frysa ut mig från mängden bara genom att ge mig några av de där mördande blickarna som hugger i en som knivar.

Hur ska jag kunna dölja blåmärkena för mamma? Hur länge? Och hur ska jag någonsin kunna låta bli att ljuga om hur jag mår? ”Jag mår bra” säger jag alltid för att lätt slippa följande frågor. Men jag ljuger alltid.
Jag har mått skit hur länge som helst nu, i flera år känns det som. Men i verkligheten bara i drygt en månad.

En nyckel vrids om i låset. Handtaget därute i hallen trycks ner, långsamt och gnisslande. Jag spärrar upp ögonen, lyssnar till minsta lilla ljud.

Mitt hjärta bultar snabbare än förut. Tänk om det är min lilla prinsessa som kommer, nu äntligen, räddar mig från min ensamhet. Jag tycker att det bara är hon som har räddat mig i alla lägen, fått mig glad när jag är ledsen, skrattat med mig när jag är glad. Sagt att hon verkligen älskar mig. Och det betyder något, det betyder mycket för mig bara det att hon säger att hon älskar mig och visar det. Jag är rädd att jag inte visar det lika mycket, jag hoppas det.

Jag går ut från köket, får något drömmande i blicken och ler mot henne. Nadia står i hallen, röd om kinderna. Hon verkar arg och upp stressad. Hon ger ett snabbt leende till mig och hänger av sig den rosa väskan och den mörklila jackan.
- Hej gumman!
Får jag ur mig och vecklar ut mina blågula armar mot henne, hoppas att blåmärkena inte ska synas. Men jag vet att hon ändå förstår, hon förstår hur jag mår, hur jag har det i skolan Helvetet.
- Hej! Säger hon och ger mig en varm kram.
- Va tidigt du slutade…
- Några lektioner va inställda.
- Jaha… hur var det i skolan idag då?
- Mm… sådär…
På något sätt gillar jag inte dedär korta svaren. Hon brukade ha så mycket att berätta förut. Men det förstås, vissa grejor vill man hålla hemliga, jag hoppas bara det inte är lika mina hemligheter.
- Tänkte du och jag kunde gå till badhuset i helgen?
Får jag fram och sätter armarna i kors, precis som en morsa, jag känner mig som någon jävla morsa.
- Visst, jättekul! Svarar hon och flackar lite med blicken. Hon söker sig in mot sitt rum som om det är platsen hon längtat efter hela dagen, inte mig, nu är det hennes rum.
Jag får helt enkelt acceptera att man någon gång förändras, även i tidig ålder. Man kan helt enkelt bli trött på att bli älskad för mycket ibland.

Med en suck ställer jag hennes avsparkade skor prydligt i hyllan. Funderar på om jag ska gå och handla eller inte, jag har fortfarande dendär rädslan för att inte våga mig ut. ”Lika bra att få det gjort” säger en annan tanke i mitt huvud.

Jag går mot Konsum. Folk rusar ut och in genom de automatiska skjut dörrarna.
När jag tagit mig in blåser en varm luft upp mot mitt ansikte och rufsar till mitt hår, luften kommer ifrån gallren under mina fötter, med en fläkt under.

Det gör ont när jag går. Fötterna känns tunga, precis som de gör så fort jag satt min fot på den grå spräckliga asfalten på skolgården, eller om man ska kalla det en skol gård, asfalt med ett grått betonghus långt borta ifrån de rostiga cykelställen. Inget mer, bara asfalt.

Det här golvet har en täckmatta, det känns lite mjukt att gå på, strävt om man släpar med fötterna.
Jag möts av långa ringlande köer i varje kassa när jag kommit in.

Kassörskor slänger varorna ifrån sig i en väldans fart och tuggar tuggummi nervöst. Ger ett generat leende till de sura kärringarna som inte tycker ”det går rätt till” med sådana fumliga damer i en kassa. Kärringar som varje dag klagar på att de fått fel vara i sina gulvita tyg kassar bara för att kassörskan har ”slarvat med varorna”.

Och kassörskorna kan ju inte säga emot, nejdå, inte säga emot gamla 100 åriga kärringar. De har ju alltid haft rätt, det ska vara som på deras tid. Det är bara att försöka göra som dom säger och hålla humöret uppe tills de gått därifrån.

Det har gått för snabbt, varorna har blandats med en annan kunds. Det händer nog flera gånger dagligen, och hela tiden ska man ha det där generade leendet på läpparna, och föregå med gott exempel.

Hur står de ut? Jag vet vad de tänker egentligen ”jävla kärring, Det där kunde inte jag hjälpa, skyll dig själv gubbjävel och klaga inte så förbannat!”
Men visst de ska vara tacksamma, tacksamma över att ha fått ett sådant skitjobb och inte något ännu sämre, vara tacksamma och glada.
Kanske hoppas de på lite mer positiva kunder istället för bara sura satkärringar som klagar. Usch, jag ska aldrig bli kassörska, jag skulle aldrig stå ut.

När jag äntligen trängt mig igenom massan av folk och kommit in bland varorna med en röd kundkorg i handen känner jag mig lättad. Jag handlar lite som jag vill, sånt som är ätbart för min del, det stod ju bara ”handla när du kommer hem” på lappen och inte vad jag skulle handla.
Jag känner ett stort sug efter någonting, socker.
När jag tänker på socker vattnas det i min mun. Jag gräver med handen efter de finaste äpplena. ”Vi hade bara ost och mjölk hemma, bäst att köpa något bröd, kanske någon juice?” Tänker jag.

Jag gräver oroligt i fickan efter pengar, är osäker på om det ska räcka till ett litet mjölkchoklad också, en Marabou. Jag kommer ut från Konsum nöjd och glad ätandes på mitt mjölkchoklad. Pengarna räckte.

- Hallå? Ropar jag så fort jag kommit in genom dörren.
Inget svar.
Jag ställer ifrån mig kassarna inne i köket och plockar upp vara efter vara.
- Någon hemma? Säger jag när jag ställt in alltihop i kylskåpet, biter på mitt halvätna mjölkchoklad.
- Mm… jag är här… Säger en röst, Nadias röst. Jag kikar in genom dörren som står på glänt till hennes rum. Hon tittar på teve, något tecknat program.
- Vad är det? Suckar hon när jag stått i dörren ett tag.
- Ingenting…ingenting alls… Ler jag och backar ut från hennes rum.
- Stäng dörren snälla! Säger hon lite skarpare och jag lyder henne.

Söker mig sedan in i mitt egna varma rum. Mina mjuka sidenkuddar i soffan ligger tätt packade och sängen är obäddad. Det är så varmt i rummet, men jag vill inte öppna fönstret, det är alldeles för kallt ute och då kommer jag bara att frysa när jag går och lägger mig. Kylan stannar kvar länge i mitt rum om man har fönstret öppet. Jag dunsar ner på min säng. Breder ut mig riktigt ordentligt med armarna åt sidan.

Det gör inte ont längre, smärtan är borta men märkena syns fortfarande ändå. Jag vill inte att de ska vara där, vill inte. Jag suckar, tar ett djupt andetag därefter och försöker att slappna av.

Nu vill jag ingenting annat än att sova, bara sova. Jag kan inte låta bli att stirra upp i taket. Fastklistrade stjärnor sitter där, självlysande, fast inte nu när det är ljust ute. Nu ser de bara bleka och ynkliga ut mot den kritvita väggen, lite lime skiftande färg.

Jag känner mig platt, som om någon har kavlat ut mig, precis som med en deg. Nu känner jag mig bara tunn och platt, som om all luft har gått ur mig när jag tar dedär djupa andetagen, det känns alldeles tomt därinne i min kropp, känns bara som ett lager skinn och lite ben som håller upp det.

Om inte benen skulle ha varit där kunde jag lika gärna ha varit en stor skinn bit, det känner jag mig som just nu, en stor platt skinn bit. Skinny girl.

- När kommer mamma hem? Ropar Nadia inifrån sitt rum.
- Sent! Svarar jag och gör en grimas, Jag blev trött bara av att dra in ny luft i lungorna och led när jag svarade henne, det gjorde ont i kroppen.
Jag blundar. Slappnar av och somnar. Somnar… somnar.

När jag vaknar igen måste det ha gått flera timmar. Eller rättare sagt jag väcks av mamma som står lutad över mig med armarna i kors.
- Hej,
- Hej, men herregud vad har du gjort?! Svarar mamma snabbt och oroligt.
- Ingenting,
Säger jag när jag märker att jag ligger där och blottar armarna. Visar min hemlighet, en av dom. Jag drar i täcket och försöker snabbt att dölja armarna. Jag ser sorgset på mamma, hon verkar upprörd.
- Hur har du fått dedär blåmärkena? Va?!
- Jag ramlade…
- Ramlade?! Det ser inte ut som om du har ramlat, titta! Det är ju stora bulor!

Hon drar undan täcket och håller upp min arm. Jag drar den snabbt till mig och känner ögonen tåras. Jag kan inte ljuga för henne längre, då blir det bara värre.
- Mamma… Du får inte säga något… lova… inte till någon.
- Men lilla älskling, jag måste få veta vad som har hänt med dig?!
- Lova?
- Ja, ja… det är klart jag inte ska säga något. Berätta nu, är det någon i skolan som har gjort det där mot dig?
- Ja… Svarar jag, långsamt och oroligt, rädd för att jag säger fel saker.
- Vem?
- Det går ändå inte att göra någonting åt, jag är rädd mamma! Så jävla rädd!
Nu strömmar tårar nerför mina kinder. Jag bryter ihop på sängen. Mamma sätter sig ner på sängkanten och håller om mig.
- Såja… Du ska inte vara rädd gumman… Du ska inte behöva vara rädd. Kan du bara berätta vem det är som har gjort det där, jag kanske kan hjälpa dig?
- Sofia.
- Sofia?! Hur är det möjligt, ni var ju bästa kompisar nyss, vad har hänt?
Mamma ser chockad ut, blek och chockad.
- Man kan förändras mamma, och vänskap behöver inte hålla för evigt, man kan också bli värsta ovänner.
- Hur länge har detta pågått?
- Sedan jag började sexan.
- Herregud!! Mitt barn! Mitt arma barn! Ojar sig Mamma nu och håller om mig, gråter och gungar mig fram och tillbaka.
- Vad gråter ni för?! Nadia står plötsligt i dörren, och ser oroligt på oss.
- Det här är allvarligt… Nadia… gå in till ditt rum så länge, vi behöver vara ifred ett tag?
Nadia ger oss ledsna oroliga blickar. Jag förstår att det är hemskt för henne att inte få veta någonting, men jag känner att det får ta sin tid, förresten tror jag redan att hon har förstått. Jag ser det på henne när hon förstår saker.
Hon försvinner ut igen, stänger dörren om sig, min dörr.

- När började detta sa du? Börjar mamma lågt och granskar mina armar igen. Ser mig djupt in i ögonen och söker sanningen.
- Ungefär, när jag bara hade gått några veckor i sexan sa jag ju? Jag stirrar på henne. ”Lyssnar hon inte på vad jag säger?”
- Ja… Svarar hon kort.
Tystnad
- Men varför har du inte berättat det här för mig tidigare? Jag hade kunnat hjälpa dig? Du skulle kunna ha haft det bättre…
- Mamma! Snälla… fattar du inte att det känns svårt att säga sånt? Va?
- Ja…
Alla dessa frågor, varför alltid dessa jävla frågor? Jag förstår om hon är orolig men det här känns som ett förhör.
Men det känns ändå skönt att få lätta på känslorna, få uttrycka dom och berätta sånt man gått och burit på i månader. Jag sträcker på benen, gnuggar mig lite i ögonen, gäspar.
- Är du trött?
- Lite…
- Du ska få sova… bara du berättar för mig Nadima? Allt, ok? Du kan lita på mig.
- Ok…
Tystnad igen. Jag sväljer ett antal gånger. Jag känner att jag vill få allt ur mig på en enda gång.

- Sofia har förändrats ok? Hon hatar mig, jag hatar henne och hennes kompisar, så är det bara, och du kan inte gör någonting åt det ok?
Jag hör att jag låter stressad, jag är så rädd för vad hon ska säga till skolan, ta upp det för lärarna så hela klassen hör, och vad ska Sofia då göra? Någonting ännu värre? Jag ångrar mig genast, jag vill inte berätta…
- De är taskiga mot mig, tycker inte jag passar in bara för att jag inte är som dom.
- Du ska bara skita i dom… jag vet att det inte är lätt men…
- Det gör jag ju! Det är precis vad jag gör! Skiter i dom… och till och med säger emot.
- Det är bra… försvara dig, Jävla ungar! Förstår dom inte?! Du mår ju dåligt! Herregud!!
- Mamma…. Lugna ner dig.
- Förlåt, Men jag blir bara så arg…. Så arg på sådana som gör sådant här.
- Tror du det är lätt för mig då? Jag har ingen… jag är ensam… face it… så är det bara mamma!
- Jag vet… jag vet hur svårt det kan vara. De misshandlar dig, och så får det absolut inte gå till på en skola, förstår du? Jag är glad att du berättade. Jag ska tala med rektorn om det här! Vi måste reda ut det!
- Nej! Mamma….
- Inga protester! Jag ska inte skämma ut dig, jag lovar. Jag ska bara prata med rektorn, jag tycker du ska stanna hemma några dagar också så att vi får prata igenom det här ordentligt.
- Snälla?!
- Okey då… jag får se… jag kan vänta lite att berätta i sådana fall.
- Det är ju inte klokt va?? Att inte lärare, vuxna människor ser hur ungdomarna mår! Fortsätter hon upprört.
- Jag har handlat… Säger jag för att byta samtalsämne.
- Ja, vad bra… så snällt av dig! Hon ger mig en blöt puss på kinden, jag lyfter den blåfläckiga armen och torkar bort det blöta.
- Mm… Suckar jag och lutar mig mot väggen.
- Vila en liten stund nu…sen kan vi prata vidare. Lugnar mamma och smeker mitt hår.
- Ja, ok…jag är ganska utmattad.
- Jag ska bara diska…hann inte det i morse, tänkte dammsuga lite också, om du vilar så länge så kan du följa med mig till mormor sen va? Jag har lovat henne att hälsa på? Du skulle göra henne så glad om du följde med?! Va? Vad säger du? Bara en stund?
- Mm… okey…visst. Svarar jag. Jag tänker ”så korta svar som möjligt,” det har börjat göra ont att tala.
Sedan lämnar hon mig ifred. Låter mig sova ut ett tag. Jag känner mig så utmattad. Ögonlocken orkar jag knappt hålla uppe längre. Jag har glömt hur tidigt jag vaknade i morse, det måste ha varit vid sju tiden någonting.













Kapitel: 4
Mellan dröm och verklighet


Jag somnar och drömmer. Det är sällan jag drömmer, alla drömmer väl alltid men jag har aldrig kommit ihåg mina drömmar. Den här drömmen är så tydlig.

Jag drömmer att jag är på en äng, en vacker äng med blommor. Bin surrar över de vackra färgglada blommorna som doftar gudomligt. Det är sommarvarmt, jag springer barfota över ängen, ensam, med en vit klänning som fladdrar efter mig och en bukett blommor i handen.

Plötsligt ser jag en skugga närma sig, den växer sig större och kommer närmare och närmare, gör blommorna trista och fula, gör hela världen grå omkring sig. Två höga platåskor ställer sig framför mig, krossar det en gång så gröna gräset under sig, jag får titta upp för att se vem det är. Det är Sofia.
Hon har en stor cigarett i mungipan, ansiktet är blekt och avsmalnat, inget smink, hennes ögon lyser av ilska, sedan skiftar de färg så att de blir helt svarta, som hålen på en dödskalle där ögonen har suttit. Ögonen försvinner liksom, men de kan ändå stirra på mig. Hon höjer sin arm och plötsligt ser jag en stor lång glänsande kniv i hennes hand.

Kniven bara är där helt plötsligt, hon håller den hårt i sin knotiga hand. Hennes ögon är fortfarande som två stora hål. Och hon skrattar, skrattar och skrattar med en värre röst än den hon har i verkligheten. Hes och skränande.

Men hon säger ingenting, bara skrattar. Jag tappar buketten med blommor och stirrar bara på henne skräckslaget. Hela hon är som ett hot mot mig. Och hela tiden hör jag det där skrattet växa och växa. Kniven höjs ytterligare.

Jag springer, Springer med mina barfota fötter över ängen, och hon efter. Hon förkolnar allt som kommer i hennes väg. Som om hon hade eld under fötterna.
Tillslut tar ängen slut och jag kommer ut på en stor bred motorväg. Inga bilar så långt ögat kan nå.
Jag är rädd, skräckslagen. Jag ser Sofia skymta borta på ängen, Arg som ett bi och med kniven i högsta hugg.
Den glänser redan där bortifrån. Hon kommer närmare och närmare, som ett tåg bolmar hon fram och det riktigt lyser om henne. Jag försöker springa men jag får inte loss fötterna. De sitter fast, och jag känner hur jag sjunker igenom asfalten och tillslut syns inte mina fötter mer. Det är som om jag har ställt mig i cement som inte har torkat än. Jag får panik, svettas och skriker efter hjälp.
Hon har hunnit ikapp mig, ler och njuter när hon sätter kniven i min rygg, jag känner hur jag långsamt tappar kraften, det väller ut blod, den vita klänningen färgas mörkröd, det dunkar i huvudet, det gör så ont, det svider och bultar. Jag skriker ”AAAAAAAAAAHH!!!”.

- AAAAAAAAAAAH!! AAAAAAAAAAHH AAAAAAAAHHH!!!!
- Vad Skriker du för?? Både Nadia och Mamma står i dörren och ser häpna ut.
Jag andas häftigt och stirrar på dom.
- Jag drömde en mardröm… Svarar jag och andas mellan orden.
- Du somnade visst direkt, jag ville inte väcka dig, du sov ju så djupt. Suckar Mamma och granskar mig.
- Jag tänkte just väcka dig! Jag har städat nu… hörde du inte när jag dammsög?
- Nej,
- Då måste du ha sovit väldigt djupt.
Hon ler mot mig och jag känner på mitt hår, det är fett och äckligt. Och jag har somnat med kläderna på, jag känner mig så obekväm på något sätt. Varm och äcklig.
- Jag vill duscha innan vi sticker till mormor, jag är helt svettig.
- Ja, det gör du rätt i, Lugnar mamma och ler mot mig.
Nadia har gått sin väg. Jag reser mig upp från sängen och börjar klä av mig, strosar naken in i badrummet och skruvar på kranen till duschen. Allting rinner av mig, jag tar djupa andetag och sväljer lite av vattnet som forsar nerför mitt ansikte och kropp. Tvålar in mig noga och varsamt, det svider på armarna och i ögonen.
Jag råkar få tvål i ögonen. Jag hatar tvål.

Efter en halvtimme är jag klar, står i hallen med ytterkläderna på, Nadia ville inte följa med. Hon skulle visst träffa någon kompis från hennes klass.
- Mamma… får jag sova över hos Tilda i helgen? Snälla?
- Ja… det kan du väl få…
- Nadia, glöm inte att vi skulle till badhuset i helgen?!
- Nädå… Jag kan ju sova över fredag till lördag? Och så kan vi bada på lördag? Eller?
- Ja… okay då. Svarar jag kort och drar en borste genom mitt rufsiga hår.

Jag har satt på mig en långärmad tröja så att inte mormor ska se blåmärkena och bli upprörd hon med, jag orkar inte med att de tycker synd om mig längre idag.

Det ekar när vi går i trapphuset upp till mormors lägenhet, vi pustar och flåsar. Högst upp bor hon, varför kunde hon inte bara ha bott lite längre ner? ”Alltid har man någonting att klaga på”
Ringklockan skär genom öronen när vi kommit fram till dörren och tryckt på knappen.
Det tar en stund innan hon öppnar. Majken heter hon, min mormor, lite över åttio nu tror jag.

Två ögon möter våra när dörren öppnas på glänt, hon kisar så att huden stramar sig ännu mer i ansiktet. Men man ser bara att det rycker till lite, annars skulle man inte märka att det rynkade sig, så mycket rynkor hon redan har i ansiktet är det rätt så svårt. Hon ser ängslig ut på något sätt, gammal och smal liten gumma. Med permanentat hår och ett rutigt förkläde, fullproppat med burkar med mediciner och små flaskor som hjälper henne att andas bättre. Hon ser så gammeldags ut, som om hon kom från ett helt annat århundrade. Och i och för sig är hon ju rätt så gammal.
- Nämen hej! Kommer ni? Så trevligt… Och ser man Nadima, stora damen nu!

Jag kan ingenting annat än le när vi stiger in i hallen. Jag känner mig lite som jag tänkte att kassörskan i affären kunde känna sig, som en slav. Varje dag tänka… Nu bestämmer kärringjävlarna och gubbarna över mig, klagar dom…ja det får man ta. Glöm inte leendet bara, inte glömma bort det… och för guds skull, säg ingenting som upprör, jag kanske mister jobbet! Precis så tänker jag just då. Bortsett från det där med jobb.

- Vart är Nadia någonstans?
- Hon är hos en kompis… Svarar jag snabbt och lite besviket.
- Ja, ser man på… ungar nu förtiden, de har så mycket att stå i … håhåhå….
Skrockar Majken och får tårar i ögonen. Darrar på läppen, och nu kommer det, som alltid, gråten, sorgen över att inte vara ung längre. Det måste vara hemskt att vara gammal.
- Lilla mormor sätt dig! Tröstar mamma och hjälper Majken in i köket och sätter henne på en knagglig pinnstol.
Inne i köket luktar det rök, hon rökte kopiöst i flera år, först nu har hon slutat efter att fått problem med andningen men röklukten stannar kvar. Stiger upp mot taket och sätter sig i tapeten. Färgar tapeterna gulaktiga. Det är så varmt där inne också, hemskt varmt, nästan olidligt, jag fattar inte att gamla människor orkar ha det så, fast det förstås, de har ju så svårt att gå så de inte kan öppna fönstren och vädrar så ofta.

Sådant tänker man nog inte så värst mycket på, man tänker nog inte så mycket på sitt eget liv. Att man är gammal och sjuk det vet man, döden är det ända man har i tankarna.
Är rädda om sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn och bar… Jag blir snurrig, Det är en sak jag heller inte skulle kunna stå ut med.
- Hämta fotoalbumet i vardagsrummet.
Ber Majvor och mamma nickar åt mig att gå in och hämta det. Ett album klätt i brunt skinn. Och det står inristat ”familjealbum” på det. Jag hämtar det, och vi sitter i det rökiga köket på små knaggliga stolar och tittar på svartvita foton.
- Dethär var gammelmorfar när han var i militären några år! Se så stilig han är… va? Med riktig uniform och allt. Skrattar Majken och hennes ögon tåras på nytt.
- Ja se karlar! Det var tider det! Gunnar och jag… synd att jag inte fick följa med honom när han gick bort.
- Men mamma… Börjar Mamma och håller om henne.
Majken lägger ner förstoringsglaset på bordet och gråter i mammas famn.
- Nadima hämta en näsduk?
Så trist. Jag fattar att man kan bli ledsen över att folk inte finns mer men fejsa verkligheten, det där var hundra år sedan typ, hon har det ju bra nu eller hur? Hon behöver ju bara lägga det där gamla bakom sig och vänta på att dö en dag. Inte för att jag vill att mormor ska dö men fattar hon inte hur bra hon har det egentligen? Gemfört med mig i alla fall. Jag vill skrika, jag blir så arg.




Mamma och mormor, speciellt mormor, säger alltid ”Det var bättre förr” men så är det inte, och ibland säger de att de hade det svårast när de var unga. Men jag då? Jag är rädd varje morgon jag vaknar och ska gå till skolan, rädd för att dö, men jag döljer det jävligt bra, jag vill inte tycka synd om mig själv men nu gör jag det. Jag säger ingenting, går och hämtar näsduken till mormor istället.
- Jag går och sätter på Kaffe, säger mamma glatt.
- Nejmen Det kan ju jag göra för sjutton gubbar! Skrattar Mormor och viskar i mitt öra ”Vill du ha ett glas saft och en bulle?”
- Nej tack…. Svarar jag och himlar med ögonen.
- Har du ätit någonting alls idag Nadima? Jag tar Kaffe! Säger mamma till både mig och mormor.
- En Maraboue.
- Så onyttigt! Jag kan bjuda på middag vetja! Sticker Mormor in kvickt innan Mamma hinner säga någonting.
- Nej men… Mamma! Inte vill vi vara till sådant besvär! Vi ska hem och äta sen ju…
- Inga men!
- Nej det behövs verkligen inte…
- Jodå… jag ska bara värma…
- Mamma!...snälla…
- Okey då… men ni hade chansen! Hackebiff mede potatis, sås och lingon Mmmm! Säger Mormor som för att locka oss att ändra oss.
- Ja, Mmmm! Härmar mamma och tittar intensivt in i mormors envisa små russin ögon.
Det här är ju pinsamt. Jag har ingen lust att vara kvar hos mormor längre. Jag är arg på Nadia, vi kunde ju ha hittat på nånting i stället! Surpuppa som inte ville följa med! Fast det förstås… hon hade ju sin kompis… Och så trött jag är på det där tomma dösnacket nu! Har vi inte varit här länge nog? Nej… vi kom nyss… Jag kan klaga på att jag har läxor att göra eller nåt så inte mamma hör, jag har nämligen inga läxor.
- Mamma, borde inte vi gå hem snart?
- Vi kom ju nyss?
- Ja jag vet… men jag har rätt mycket i läxa…
- Har du?
- Nej men jag vill komma härifrån… snälla? Viskar jag så att inte mormor ska höra och bli sårad.
- Är du hungrig eller? Vi ska äta så fort vi kommit hem…
- Nej, jag åt ju en mjölkchoklad… jag klarar mig ett tag. Men kan vi inte gå nu?
- Jo…visst…
- Vad viskar ni om? Skrattar Majken och ser inte ett dugg sårad ut.
- Nej, Nadima har lite läxor och så hemma… måste hem och äta också… Nadia blir väl också hungrig snart…
- Jag förstår… Säger Majken och dämpar rösten, låter ledsen och osäker.
- Men kaffet då? Fortsätter hon oroligt efter att funderat en stund, hon har ju så kort minne.
- Jag tar en kopp en annan dag mormor, tack ändå… säger Mamma och ler vänligt mot sin gamla skröpliga mormor.
- Som ni vill då… Säger mormor som slut replik och ger upp med att försöka övertala dom att stanna på kaffe och kaka i alla fall.
- Bibbi blir säkert glad av att få lite rester av Hackebiffen ändå… hon älskar ju sånt!
- Ja!
Skrattar mamma och sneglar på Pudeln som ligger i en korg nedanför dom i köket. En ganska stor Pudel med rufsig brun päls och rakade ben. Små tussar ned på fötterna, jag tycker det ser skit fult ut, men det har jag aldrig sagt till Majken, egentligen har jag aldrig gillat dendär pudeln, den bara ligger där och skäller högljutt när någon kommer på besök. Den är inte särskilt glad för människor, eller så är det mig den inte gillar. Om vi kunde förstå varan skulle jag viskat till den ”Jag gillar inte dig heller” men då skulle mormor och mamma tycka att jag är knäpp.







































Kapitel: 5
En ny dag

Det finns alltid en ny dag, en ny soluppgång. Ibland önskar jag att jag inte behöver vara med om flera nya dagar. Jag känner mig sjuk. Eller jag vill vara sjuk. Mamma sa ju i och för sig igår att jag kunde stanna hemma några dagar från skolan. Det liksom krusar sig i halsen när jag sväljer, som om jag har svalt en näve sand. Det gör ont när jag sväljer, jag är tjock i halsen och näsan rinner. Jag känner mig verkligen sjuk.
- Hej gumman! Är du vaken?
- Ja…
Mamma har påsar under ögonen. Hon ser blek ut, ger mig en vädjande blick.
- Varför ligger du här på soffan? Klockan är ju halv åtta.
- Jag är trött. Ont i halsen.
- Det går över… När börjar du?
- Du sa att jag kunde vara hemma från skolan några dagar. Du sa ju det igår?
Mamma Låtsas inte höra mig. Går i sin rödrandiga morgonrock mot köket och fyller på kaffe i kaffekokaren. Jag hör vattnet spola från kranen.
- Kom upp nu slöpotta! Kallar hon milt från köket.
Nu är det jag som inte låtsas höra. Jag vrider mig på soffan, svettas i nattlinnet och drar i tyget som stramar om halsen.
Jag måste svälja, men vill inte. Det krusar sig fortfarande så i halsen.
- Ett glas vatten… Det hjälper säkert mot det torra i halsen ska du se.
- Tack, säger jag utan att reagera något. Jag reser mig inte, ligger och vilar kinden mot händerna och ojar mig.
- Vad är det? Undrar mamma med glaset i handen. Hon skakar det lätt så att vattnet skvalpar lite.
- Jag sa ju det… Jag har ont i halsen… jag känner mig varm.
Mamma går fram till mig, sätter sig på bara knän framför soffan och känner på min panna. Hennes hand är iskall. Jag rycker till så fort hennes fingertoppar nuddar vid mitt skinn, Det är som om jag fick en elektrisk stöt av dom. Dricker lite vatten och börjar huttra.
- Du har rätt… du är alldeles het. Det är bäst jag tar tempen på dig.
Jag suckar bara, försöker undvika att svälja. Det gör till och med ont att dricka, fast vattnet inte smakar någonting är det härligt kallt och jag känner riktigt hur det rinner ner i halsen. Jag tar små klunkar. Jag föredrar vatten framför alla andra drycker. Det som släcker törsten bäst.
Mamma sätter tempen i munnen på mig så fort jag tagit glaset från munnen och jag stirrar snopet på henne. Hon ser orolig ut på något sätt. Tittar på klockan lite förvirrat. Smeker min panna och föser bort luggen som hänger ner för ögonbrynen.
Jag kallsvettas och drar in små andetag, jag känner mig täppt i näsan. Drar in kraftigare andetag så att mamma verkligen ska höra hur sjuk jag är. Jag hoppas jag har feber. Jag Skulle så gärna bara vilja ligga här hemma och bli ompysslad ett tag. Tempen stöter till gommen när jag försöker svälja en gång med den i munnen och det gör ont. Äntligen piper den.
- Mm… lite feber har du… Men det är inte så farligt… du skulle nog kunna… Snörvlar Mamma och tittar ännu oroligare in i mina blanka ögon.
Jag avbryter henne med samma.
- Jag vet hur kass jag kommer att må om jag går till skolan och är sjuk, även fast jag bara har lite feber. Jag klarar mig… jag har ju handlat, så jag svälter inte ihjäl.
- Ja… Stanna hemma då… Suckar mamma och fumlar stressat med armbandsklockan.
Hon lämnar mig och strosar ut i köket för att hälla i kaffe i filtret. Kaffekokaren har redan börjat tjuta och pipa därute. Hon skyndar sig att stänga av plattan och ta bort kaffekokaren men ändå hinner det skarpa ljudet skära igenom mina öron. Jag ojar mig igen.
Just nu vill jag leva i lyx, bland underbara änglar och ligga i underbart mjuka hästens sängar som är klädda i skär sammet så att man sjunker ner och nästan försvinner bland duntäcken och djupa madrasser.
Jag vill sväva på kritvita och rosa moln och kunna flyga. Hälst av allt vill jag kunna flyga. Jag anstränger mig riktigt, kniper ihop ögonen och tänker att jag är en fågel. Att jag svävar högt ovanför molnen och där ovanför är ett stort sken från solen som är så varm och glödande. Men man brinner inte upp om man kommer nära. Nej, på solen kan man bo. Jag vill kunna simma i solens flytande lava utan att bränna mig, dricka av solens gula strålar och smälta som smör, smälta in i solen och försvinna. Jag blir alldeles varm igen. Svettas som bara den, mycket mer än innan, jag översållas av värme. Jag märker att jag har blundat en lång stund nu. Mamma kommer in med kaffekoppen i handen. Granskar mig. Sedan går hon.




























Kapitel 6
Badhuset

Nadia smäller igen dörren om sig. Jag sitter ihop kurad på soffan i mitt rum och med benen uppdragna till ansiktet. Jag stöter munnen mot mina knän och gungar lite fram och tillbaka. Jag sitter bara i nattlinne. Så har jag suttit nästan hela dagen och bara stirrat, gungat fram och tillbaka, fram och tillbaka som om det var livets mening, typ.
Febern har sjunkit flera grader men svettningarna är kvar. Det kanske beror lite på att jag har det så instängt i mitt rum. Temperaturen verkar variera så ofta just i mitt rum, till en början var det ju iskallt, jag kunde inte ha fönstret öppet på länge. Nu har jag det på vid gavel och mamma tycks ha fixat elementet. Jag sitter och tänker på pappa, Lyssnar inte på dom som sitter i teverutan, vill bara ha något att titta på så folk inte ska fråga så mycket vad jag tänker på.
- Hej! Nadia står i dörren. Hon ler med den rosa skolväskan hängande över axeln. Den ser fullpackad ut.
- Jag har packat nu…
- Va? Säger jag och tittar upp från mina knän och stänger av teven med fjärren.
- Ja, vi skulle ju bada? Skulle vi inte?
- Mm…
- Har du ångrat dig eller? Du är väl rätt frisk nu är du inte?
- Jag blev sjuk igår ju… Jag är fortfarande förkyld… jag vet inte…
- Kom igen! Vad det inte du som föreslog att vi skulle bada kanske? Hitta på nåt annat då!
Jag ger Nadia en sorgsen blick. Drar ett par snörvliga andetag och sträcker mig efter näsdukarna på det lilla nattduksbordet intill soffan. Snyter mig kraftigt. Det verkar störa Nadia enormt.
- Men guud! Tror du jag vill stå och svettas här hela dan eller? Jag har ju faktiskt sett fram emot dethär! Stönar hon och himlar med ögonen.
Jag visste inte att en som går i tvåan redan har lärt sig att bli sådär kaxig, hon verkar ha blivit en liten tonåring reda nu. Det kan komma i 12 årsåldern för vissa.
Nadia har nog kommit i puberteten. Det märks.
Men hon har inte kommit in i den perioden då man sminkar sig kopiöst än, på något sätt är jag glad över det. Ännu ett bevis på att jag börjar bete mig mer vuxet nu. Jag fattar hur världen är för ungdomar liksom.
- Jaja, jag kommer väl då… Hostar jag och reser mig upp från soffan och börjar klä på mig.
Jag går och letar i garderoben efter min baddräckt. Jag har inte badat sedan sommarlovet. Hoppas att den fortfarande passar, jag köpte den förra året. En svart med lila prickar. Jag tycker den ser barnsligare ut än Nadias gör. Hennes är bara svart. Jag önskar att jag hade en annan, hur kan jag spara på sådana här fula grejer? Men det är den enda jag har så jag roffar åt mig den och knölar ner den i en plastpåse.

Det är svinkallt utomhus. Jag är förvånad att det inte ligger snö på marken, det är bara lite is här och där på gatorna. Fullt med frost på varenda bil som brummar förbi. De flesta sladdar och snurrar runt i farten, så halt är det.

Jag och Nadia Svischar iväg på våra cyklar genom stan. Fast det är eftermiddag verkar det inte som om folk har vågat sig ut från deras mörka lägenheter än. I radhusen är det släckt i fönstren och man kan bara ana några få skuggor som går fram och tillbaka där inne. Som om de smyger på dom utanför, spionerar. Jag får misstänksamma tankar att ögon stirrar på oss, men viftar hastigt bort den.

En stark lukt av svett överfaller oss när vi tagit oss in i omklädningsrummet. Mammor står nakna med sina barn fastklamrade i benen på dom. De synar oss som om vi vore utomjordingar.
Jag känner mig så löjlig i min baddräckt, sådana som ha ska ju ha bikini. Det är inte många ungdomar i omklädningsrummen och jag är glad att jag ännu inte har fått syn på någon från min skola. Och ännu gladare att jag inte fått syn på någon från min klass.
Det ekar från duscharna och det pratas i mun på varandra. Jag och Nadia byter generat om bredvid varandra och hänger varsamt upp våra kläder. Jag känner mig ful i min gamla slitna baddräckt. Den passar inte mig, det är inte jag.
När vi duschat av oss ångrar jag nästan att vi gått hit. Det gula gummibandet med nyckeln som sitter runt foten har korvat sig och skaver. Det kliar irriterat där den sitter och jag tänker bara på vad nästa problem kommer att vara.
Nadia verkar glad över att vara här. Hon strålar som en sol när vi kommer in i det ekande badhuset.
Vi bländas av det skarpa ljuset från mängden av lampor som sitter i taket, när vi går med våra blöta axlar mot varan i två lika åtstramade baddräkter.

Spädbarn och vuxna leker i den lilla äventyrsbassängen, man kan höra barnens bubblande skratt lång väg.
Bakom glasrutor har 1: a klassare simskola. Det har börjat falla små små snö flingor utanför fönstret. Man känner sig trygg därinne, trygg från kylan där ute, Fast å andra sidan är den fuktiga luften inte så värst behaglig.
Det sprutar ut skrattande barn ur den förvridna vatten rutschkanan och borta vid de största bassängerna är det kö till varje trampolin.
Vi sätter oss och dinglar med fötterna ett tag vid kanten av en djup bassäng. Bassängen bredvid är fylld med Pensionärer som simmar längder.
Jag har fortfarande inte sett någon jag känner. Men Nadia tycks ha snappat upp några klasskamrater och pratar glatt med två flickor i likadana baddräkter. Jag känner mig lite utanför när Nadia säger att hon vill gå och köpa glass tillsammans med de två flickorna.
Jag säger att jag inte är hungrig, jag har ingen lust att köpa något. Hon svarar mig inte, ler bara brett mot de två ovanligt lika flickorna som verkar vara tvillingar och följer med dom bort till disken där det redan är full kö.
Jag bestämmer mig för att simma själv ett tag. Jag går bort till den inte fullt så överfyllda bassängen där man kan simma längder.

Ingen förutom två mörkhåriga killar är där och badar. De ser ut att vara i 15 årsåldern. De sitter på en stor blå plast dyna och pratar. Fast an egentligen inte får ta med sig leksaker från den lilla bassängen till den stora.
Den ena mörkhåriga killen granskar mig och ler. Sedan viskar han någonting till den andra när jag långsamt glider ner i vattnet och börjar simma. Det känns skönt att inte behöva gå, använda armarna lite istället för benen. Jag är alldeles blåfläckig på armarna, det är väl det dom viskar om. Tror att jag blir slagen hemma. Jag kommer aldrig att få någon kille intresserad av mig.

Plötsligt ställer sig den ena killen upp på plattan och drar med sig den andre. De puttar lite lätt på varandra, som om de försökte få min uppmärksamhet. Den ene killen ramlar i vattnet och den andre skrattar hest medan han kämpar för att stanna kvar uppe på plattan. De struntar i att kolla på mig längre. Dyker under plattan och kommer upp på varsin sida likt två lekfulla fiskar.
- Kom igen! Vi sticker och bastar nu! Säger den ena med en väldigt ljus röst och slänger med det halvlånga håret. Jag ler åt hans röst. Den låter så rolig på något sätt, så kär.
- Nej, vi stannar ett tag till. Svarar den andra och drar handen genom sitt hår som är inte fullt så långt som den andres.

Jag dyker under vattnet och kommer upp igen. Dyker ytterligare några gånger och hoppas på att få uppmärksamhet. Står på händer, gör alla möjliga konster. Kanske jag kan lyckas få dom att prata med mig. Jag har aldrig fått någon uppmärksamhet av någon kille. De stirrar plötsligt på mig och skrattar. Jag ler lite osäkert mot dom först. Sedan ändrar jag ansiktsutryck.

- Kolla in bruden… haha…
- Ja… vilken baddräckt alltså… Ey! Bruden!
Den ene mörkhårige har mörkblå badbyxor, den andra limegröna. Han med mörkblå badbyxor möter min blick. Skriker efter mig igen.
- Vad är det? Svarar jag kaxigt och simmar lite närmare dom.
- Skaffa en annan plats att vara på va?
Min hoppfyllda blick tynar bort och jag får något mörkt i blicken istället.
- Lägg av! Jag simmar ju här! Gå och lek någon annan stans själva!
– Men stick va! Svarar de båda i mun på varan. Jag stirrar häpet på d

Skriven av: Lisa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren