Jag kan inte....

- För att han tillhör Sabeth, därför!
- Det är absurt, Sicca! protesterade Len. Du kan ju försöka!
Jag vankade av och an i rummet, stannade och spände ögonen i henne.
- Förstår du inte, Len? Jag vill inte, VILL inte!
- Det är klart du vill, Sicca! Det har avrit din dröm!
Utan förvarning började jag gråta.
Len tröstade mig och kramade om mig, förstås.
- Ja, men han tillhör Sabeth. Jag vill inte gå emellan, okej?
Len suckade.
- Det är inte okej, du gör dig illa, Sicca. Men om du inte vill prata om det så...
- Tack, avbröt jag. Jag vill nog hälst inte prata om det.
Len nickade men jag visste att hon inte var nöjd.
Hon var aldrig nöjd.
För det första hatade hon Sabeth. Inte för att jag älskade henne precis men det skulle inte kännas röst att ta Witon ifrån henne.
För det andra, ville Len alltid få sin vilja fram, om någon nekade henne något blev hon väldigt besviken. Förödmjukad, inte vet jag!
Men just i det ögonblicket var jag säker på att jag inte ville ha, eller ens behövde Witon.
Självklart. När jag fick syn på honom skulle jag bli dödskär. Men Sabeth...
- Ska vi titta på en film? frågade Len.
Jag tittade på henne. Jag ville inte göra henne beviken eller fördmjukad igen, men jag var ju tvungen att säga som jag tyckte.
- Nej, jag är inte på humör. Jag skulle helst vilja gå och lägga mig.
Len nickade kort och reste sig upp.
Jag suckade.
Varför gick inget som jag hoppas?

- Hej, Sicca, sa han.
Jag log och bytte besvärat fot.
- Hejsan Witon. Oj, jag måste gå, hej då!
Strålande Sicca! Har du gjort bort dig igen?
Jag suckade igen, osäker på om jag skulle stanna farten.
- Vänta, Sicca, varför har du så bråttom? skratade Witon.
- Å, jag har väl inte råttom direkt..., mumlade jag. Jag hörde sjävklart själv hur ihåligt det lät. Jag log för mig själv.
Du skulle kunna vinna jumbopriset på att vara dum dom dumbo!
Jag rättade till den vita kepsen, öppnade munnen.
Nu gäller det! Fråga om han vill gå ut på discot med dig i kväll.
Jag skulle precis öppna munnen när jag hörde en röst:
- Witty, älskling!
Det var Sabeth som hade Amy Diamond all the money in the world på högsta.
Jag gjorde en grimas, om det var nån som hatade Amy var det jag, men den låten var faktiskt.
Plötsligt föll munnen ner och jag gapade.
Sabeth i egen hög person med en vit keps på sig.
En likadan vit keps som jag har! tänkte jag.
Men det var inte det hemskaste.
Hon hade sitt vackra hår inuti kepsen och det såg hemskt ut.
Som om hon inte hade... Hår...
- Men Sabeth! skrattade Witon, ta av dig den där löjliga kepsen för guds skull!
Sabeth skrattade med en menande blick på mig.
Jag rodnade. Tyckte Witon att Sabeths keps var löjlig så hade han självklart tyckt att min också var det.
Sabeth tog av sig kepsen och då såg jag att hon hade klippt sig.
Det var ursnyggt jag hatade att erkänna att hon var mycket vackrare än jag.
- Du går väl till discot med mig ikväll? viskade hon.
- Ja, okej då, sa Witon och log.
Jag gick långsamt därifrån.
Herre gud, jag gör bort mig, tänkte jag, och jag ska verkligen slänga den där vidriga kepsen!
Med tårar i ögonen sprang jag in i närmaste toa.

- Du måste gå dit, Sicca. Du SKA dit! fortsatte Len med sitt tjat.
Jag hade precis berättat för henne ( genom telefon naturligtvist ) att jag inte skulle på discot.
- Jag kan inte, Len.
- Jo, men du kommer komma ändå, du vill bara ha uppmärksamhet, försökte Len psyka mig.
Med tårarna svidande och hjärtat bultande kände jag att jag skulle bli tvungen att göra henne besviken och förördmjukad igen.
- Nej, Len. Det är inte så, du får tro vad du vill, men vänta inte på mig.
Sedan lade jag på.
Jag tog tag i kepsen och slängde den i väggen.
- Gå sönder, viskade jag, snälla...
Den gick inte sönder, men det hördes ett knockande ljud och det kändes som om jag blivit slagen i ansiktet.
Det är ju kepsen min mamma gav mig, tänkte jag desperat, och jag älskar henne...
När jag var arg och slängde saker så påminde jag mig om att det var mamma som köpt dem och det gjorde mig mildare, men nu fick det mig att brista i gråt.
- Mamma! Varför lämnade du mig här då?
'' Barnrumpa... Barnrumpa... '' mässade en ton i mig.
Det var andra Sicca, den gamla Sicca som inte skulle tveka med att såra någon.
Men när mamma dog blev jag ättre, jag insåg sanningen... Om nu Witon valde Sabeth fick det vara så.

Plötsligt blev jag beslutsam, jag skulle ge Len rätt.
Jag tog på mig mina kläder och gick sedan, med långa kliv till skolan, tillbaka till discot.

Medan jag tänkte på allt som nuförtiden kallas logik så blev jag mer beslutsam.
Sabet + Witon var ju alltid och skulle alltid vara = sant.
Jag styrde stegen mot dansgolvet där Sabeth och Witon dansade tryckare.
När Sabeth fick syn på mig blev hon plötsligt törstig och gick för att dricka.
- Vill du dansa? frågade Witon med ett leende som annars skulle fått mig att smälta.
Men inte nu. Till min förvåning kände jag ingenting. Jag hade ingen lust av honom. Ville inte dansa! Jag vill inte ha honom!
- Nej, sa jag. Jag är här för att träffa Sabeth!
Kille jag varit kär i sedan tvåan stod framför mig och ville dansa, men jag tackade nej, visste inte vad jag skulle tro.
Jag gick med tårögda ögon fram till Sabeth.
- Jag har fattat det, han bara flirtar, faller in i spel, Sabeth, jag var blind, väldigt blind, förlåt mig. Ta honom du...
Sabeth tittade på mig med de kalla konstiga ögonen. I dem glänste häpnad av alla slag.
Jag kände mig som nån '' Fearie tales of a butterfly...... Yee... Yee... Show must go oooooon! '' jag kände mig fri, som en fjäril, jag kände mig bra.
Tills jag kom hem, menade jag.
Där låg jag bara i min säng och stirrade upp i taket.
Munnen var format i ett O.
I alla år hade jag varit så kär i en enda kille att jag inte haft ögon för någon annan.
Jag hade förlorat tid. Och jag var besviken över att jag inte var söker på att jag älskade Witon.

- Sabeth gjorde slut med Witon exakt klockan tio, sa Len upphetsat.
Jag stelnade till, jag hade pratat med Sabeth tjugo i tio och...
- Om man nu kan säga agtt '' de gjorde slut... '' , fnissade Len.
- Stackars Sabeth, viskade jag.
- Men Sicca! skrek Len, fältet är fritt, hon sa '' Gå med Sicca, hon förtjänar dig! '' så varför gör du det inte, har du blivit galen? Du 'lskar honom, Sicca. Det vet jag, kom igen! Säg ja, säg ja! Jag vet att du säger jag.
Jag ville inte göra henne besviken eller förödmjukad så därför sa jag:
- Len, vi får väl se, tid nog, jag kanske gifter mig med honom, nej, jag skmtade bara, men kanske någon gång. Men bara Kanske, Len! Kom ihåg det! Bara kanske...

Författare:

Publicerat

Dela: