Jag kan om jag vill, men jag vill inte.

Hon sätter sig på sängkanten. Trevar efter min hand och håller den mellan sina.
– Snälla Josefin, kan du inte äta lite? Du är så kall.
Jag drar åt mig handen och vänder mig i sängen, svarar inte. Stirrar in i väggen och följer blommorna på tapeten, letar mönster. Jag har legat här i fem dagar nu, inte sagt ett enda ord. Någon gång om dagen har jag gått upp, mest för att duscha och gå på toa och sådant.
– Säg vad du vill ha, jag fixar det. Snälla?
Jag är fortfarande tyst. Jag har varken ätit eller druckit på flera dagar. Det går bara inte. Jag vill inte bli tjockare än vad jag redan är. Jag fryser, skakar och rummet har börjat snurra.
Mamma reser sig och går. Jag gör att hon snörvlar ute i köket. Det är mitt fel. Det är jag som förstör.
Jag blundar och snart sover jag tungt bland kuddar, täcke, filtar och gosedjur.

Jag vet inte vad som har hänt med Josefin. Hon har ju alltid tyckt om att äta, ända sedan hon var liten. Nu är det bara tvärstopp. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte lägga in henne, men om det ska fortsätta så här måste jag nog göra det snart om hon ska överleva. Hon har legat i sitt rum länge nu och vägrar både prata och äta. Jag vill att hon ska må bra, jag vill inte se henne tyna bort. Hennes hand var så kall idag, precis som om hon nyss varit ute i vinterkylan. Hon ligger där i sin säng och blundar. Jag har bäddat ner henne under ett duntäcke och en filt. Troligen är det precis som med hennes bästa vän, anorexi.

När jag vaknar är det alldeles ljust i mitt rum. Jag lyfter lite på huvudet och konstaterar att mamma har dragit upp persiennen. Utanför skiner solen. Jag ska inte äta idag heller. Aldrig mer.
Jag reser mig upp och sätter ner fötterna på golvet. Ställer mig upp och jag försöker ta mig framåt, mot dörren. Det svartnar för ögonen, jag stannar upp, blundar ett tag och lutar huvudet mot väggen, väntar på att yrheten ska försvinna. Två minuter senare kan jag gå mot badrummet. Mamma är ute och handlar. Hon är sjukskriven på grund av mig, ”hemma med sjukt barn”.
Om jag kunde skulle jag ge mig ut på en två mil lång springrunda, men orken har lämnat mig. Jag vill springa bort allt fett från min kropp.

Ska jag köpa något till Josefin eller inte? Hon kommer i alla fall inte att äta det. Jag står framför mjölkprodukterna inne på Ica och håller i en yoghurtförpckning med jordgubbssmak. 0,2 procent fetthalt. Det kan hon väl peta i sig i alla fall? Det behöver hon inte ens tugga. Jag lägger den i korgen och vid kassan plockar jag åt mig en ungdomstidning till henne. Jag betalar och går hemåt.

Kajsa ligger på nån ätstörningsklinik. Hon är ett såntdär ”hopplöst fall”. Hon kommer nog inte klara sig. Vi har tappat kontakten, en gång var vi bästa vänner. Hon var så smal sist jag såg henne. Blek och mager, med väl synliga kindben. Perfekt. Jag vill se ut som henne. Det var några månader sedan jag såg henne sist. Jag tycker om henne, men hon har blivit så egoistisk. Allt kretsar kring henne, hela världen måste anpassa sig efter henne. Hon kan inte äta bland andra människor, när hon går så går hon dubbelt så fort som man brukar, hon nedvärderar sig själv, säger att hon är så kass och dålig på allt. Jag orkar inte med henne.
Jag kommer aldrig att bli som henne beteendemässigt. Jag kan äta om jag vill, men jag vill inte. Om jag äter kommer jag aldrig bli smal, aldrig, aldrig, aldrig. Mamma försöker lura i mig mat på alla tänkbara sätt.
Jag är så hungrig, min mage kurrar och det dunkar i den, som om hjärtat har hoppat ner i magsäcken.
I skolan undrar dom säkert vart jag har tagit vägen, jag har varit hemma ganska länge nu. Jag får ont i magen när jag tänker på allt jag har missat, som jag troligen kommer få arbeta ihjäl mig på när jag ska försöka komma i fatt alla andra.

Mamma rasslar med nycklarna i dörren. Jag har gått och lagt mig igen, min kropp orkar inte stå upp. Benen viker sig och rummen snurrar. Hon kommer in i mitt rum, med ytterkläder och allt.
– Hej, Josefin. Jag har köpt yoghurt till dig. Ska du inte smaka den? Det är bara 0,2 procent fett i den.
Jag svarar inte. 0,2 procent är alltför mycket i min värld. Vatten kan jag dricka, men inget annat. Inte just nu.
Mamma står i min dörröppning en stund, sedan går hon när hon inte får något svar.
-Jag ställer den i kylen i fall du ångrar dig, ropar hon ifrån köket.

Ingen mat nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske ringa skolsköterskan och fråga efter råd…
Josefin kan inte bara matvägra sådär. Någon gång måste jag protestera. Jag lyfter telefonluren och ringer. Telefonnumret kan jag utantill, jag har tänkt slå det så många gånger nu. Signalerna går fram, en efter en.

Mamma kommer in i mitt rum igen, sätter sig på sängkanten. Jag har slagit på tv:n, Ricki Lake och hennes gäster skriker i munnen på varandra.
– Du, jag har pratat med skolsköterskan. Du och jag ska åka till skolan imorgon och prata med henne.
Det hugger till i magen. Nu kommer dom säkert väga mig. Jag orkar inte svara, orkar inte säga emot. Fortsätter titta på Ricki Lake som om jag inte hört vad hon nyss sagt. Tårar rullar sakta ner för min kind. Jag vill inte.

-Josefin, du måste gå upp nu om vi ska hinna i tid!

Om en halvtimme åker vi. Äntligen ska jag få veta hur mycket Josefin har gått ner och om hon borde läggas in. Jag orkar inte ha det såhär.

Nio kg har jag gått ner sedan min ganska effektiva, men påfrestande, bantningskur påbörjades. Det tog emot att komma upp ur sängen imorse. Jag är så svag. Mamma var arg såklart, varför skulle hon inte vara det? Hon vill ju att jag ska vara tjock för all framtid. Jag ska nog läggas in ändå, dom vill tvinga i mig massa mat, göda upp mig ordentligt.
Imorgon blir det sjukhuset för massa prover.
Hungern har börjat avta. Jag läste i en tidning att man kan klara sig utan mat i upp till tre veckor. Med andra ord klarar jag mig ytterligare två veckor. Undra vad som händer sen? Man kan ju inte bara dö huxflux för man inte äter.
Mamma gråter ute i köket. Bilfärden hem var en tyst resa. Inte ett enda ord sades. Det är bäst så. Det skulle bara resultera i massa bråk.

Om allt går som det ska läggs hon in snart. Yoghurten är fortfarande orörd. Hur orkar hon? Jag klarar mig inte en enda dag utan mat, jag bli hysterisk och otroligt lättretad. Hon lever i en annan värld. I hennes värld behöver man inte äta för att överleva. En fantasivärld. Hon har tappat bort verkligheten.

Mamma har gått och lagt sig. Hungern har kommit igen. Jag kan inte stå emot längre, jag smyger upp och öppnar kylskåpet och tar fram yoghurten. Jag tar fram en skål och öser upp lite. Äter upp det på några sekunder. Det är så gott, det var länge sedan min mun fick smaka annat än luft. Mera, mera, mera!
Helt plötsligt kommer det ingen mer jordgubbsyoghurt med 0,2 procents fetthalt ur förpackningen. Den är tom. Panik! Jag kan inte ha ätit upp en liter yoghurt på mindre än tio minuter. Jag skakar på kartongen. Den är tom. Jag läser tabellen med näringsinnehåll, 45 kcal på deciliter. Det är 450 kcal sammanlagt på en liter. 450 kcal! Äckligt!
Jag rusar in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen och spyr. Ut med allt, töm magen på fett och kalorier.
Utmattad sjunker jag ner på golvet, gråter. Jag är förstörd. Jag har misslyckats. Jag klarar ingenting längre.
Det knarrar till i golvet ute i hallen. Mamma kommer nyvaket in i badrummet där jag sitter och gråter. Hon förstår vad jag har gjort.

Jag vet inte om jag ska tycka att det är en bra eller en dålig händelse. Hon åt, det är ju ett steg framåt. Men eftersom hon spydde så blir det ett steg bakåt igen. Hon kom med andra ord ingenstans.
Jag hjälper henne upp och bäddar ner henne i sängen. Sitter där tills hon somnar och sedan går jag och lägger mig igen. Imorgon ska vi åka till sjukhuset och ta prover för att kolla så att det inte är något fel. Sedan skulle vi få prata med någon där, nån specialist, Ewa tror jag att hon hette.

Redan när vi kom dit hade den där Ewa bestämt sig för att jag hade allvarliga ätstörningar. Allt annat var uteslutet. Dömd, utan att jag ens hade hunnit säga ett ord. När hon frågade mig alla de där obligatoriska frågorna, om jag spydde, hur mycket jag åt och sådant, fick hon mest ”mmh” och ”äh, jag vet inte” till svar.
Ändå lyckades hon ställa sin diagnos. Hon tyckte dock inte att det var tillräckligt allvarligt för att jag skulle bli inlagd på en gång.

När vi kommer hem tar jag ett glas vatten med mig in i mitt rum, i fall att jag vill ha senare. Mamma säger ingenting. Vi har inte pratat med varandra på evigheter, det är mest hon som pratar, försöker locka mig att äta. Jag ska vinna det här kriget. Jag ska bli smal, aldrig ska hon lyckas truga i mig någon mat.

Vatten är ju alltid en början. Jag skulle ringa till sjukhuset om hon fortsatte som hon har gjort. Kanske blir hon bättre, kanske inte. Sjukhuset är det sista stället jag vill ha henne på. Visserligen skulle det vara skönt att inte behöva oroa sig, de tar ju hand om henne där, men jag vill ändå ha henne hemma. Jag vet, hon behöver hjälp, det behöver hon.
Varför insåg jag inte redan från början att det här skulle sluta illa? Varför fattade jag inte när hon hoppade över middagen för att gå ut och springa? Varför är jag så dum och låter mitt arbete gå före min enda dotters hälsa? Jag brukade jobba över på kvällarna, jag trodde att hon fixade maten själv, men tydligen inte.

Mitt liv består i att sova, se på tv, lyssna på musik och leta svar. Jag går upp och tappar i vatten i badkaret. Det var evigheter sedan jag duschade eller badade nu. Jag vill inte se mig själv, vill inte peta på min kropp.
Vattnet är varmt, jag känner hur hjärtat slår fortare. Lägger mig ner och tar ett djupt andetag och glider ner under vattenytan med huvudet. Här är allt tyst.
Tjugo sekunder. Sedan återupplivar jag verkligheten och alla ljud.
Jag ser att mina ben är fulla av blåmärken. Jag vet inte var dom kommer ifrån, dom har bara kommit. Blågula märken.
Jag släpper mina ben med blicken och tittar upp mot ventilen. Känner mig övervakad. Man vet aldrig om någon har satt upp bevakningskameror i badrummet. Det är min största rädsla, övervakningskameror. Jag kan inte gå in i affärer om jag vet att de har kameror.
Det börjar bli varmt i badrummet, vattenångan har spritt sig och det har bildats imma på spegelrutan.

Jag är alltför lättlurad. Lurad av en femtonåring. Lurad, eller blind. Varför såg jag inte? Jag såg ju att kläderna började förlora sin perfekta passform på hennes kropp, jag såg ju faktiskt. Men jag ifrågasatte aldrig. Hon skulle i alla fall inte ha svarat. Hon tränade lite extra, lite för mycket nästan. Hon fuskade lite med maten, tog en potatis mindre, åt aldrig upp allt, petade mest omkring maten på tallriken. Varför såg jag inte det? Kanske hade jag inte tid.

Jag trodde att mamma skulle vara ett svårt hinder att klara av, men hon var lättare än jag någonsin hade anat. Vuxna måste vara dom mest dumma varelserna som finns på den här planeten, blinda och döva.
Fortfarande ingen mat, jag klarar mig alldeles utmärkt. Gör jag inte? Okej, hela världen snurrar runt, runt, runt och jag har ingen ork kvar, men ändå, jag klarar mig.
Kajsa ringde imorse, hon ville träffa mig på lördag. Jag sa att det gick bra, hon kanske kan ge mig tips om hur man stillar hungern. Hon skulle komma ner hit och vara hos mig hela dagen. Hoppas jag orkar bara. Jag har inte sagt något till mamma än, jag kan göra det någon dag sen. Hon skulle bara protestera.
– Josefin, maten är klar. Kom och ät nu. Du vet vad dom sade på sjukhuset, du måste äta annars blir du inlagd. Det vill du väl inte?
Jag svarar inte. Jag gömmer huvudet under täcket och när hon kommer in för att hämta mig låtsas jag sova.
– Hallå, Josefin? Sover du?
Varför måste hon säga mitt namn i varje mening? Tror hon att jag är dum, som om jag inte vet vad jag heter?
Hon går igen, stänger dörren med en suck. Jag hör hur hon klirrar med besticken och jag kan inte låta bli att undra vad hon ska äta. Jag smyger upp och öppnar dörren på glänt, kikar in i köket. Makaroner och tomatsås. Det vattnas i munnen, jag är så hungrig.
Nej, jag kan inte äta, jag får inte. Punkt slut.

Hon tror att jag tror att hon sover. Jag vet att hon låtsas. Jag hör att hon smyger upp för att kolla vad jag har lagat för mat. Hennes föredetta favoriträtt. Jag vet inte om det är det längre, vatten är väl det enda hon får i sig, en kalorilös dryck som passa sådana som henne.
Jag ringer sjukhuset imorgon.

– Josefin, du får packa dina saker, vi ska till sjukhuset idag. Jag har bestämt att du ska läggas in nu.
– Men, så kan du väl inte göra?! Du kan väl inte bara bestämma allt hela tiden, det är mitt liv!
Det var det första jag sade till mamma på flera dagar.
Hon kunde tydligen bestämma. På sjukhuset portionerades maten upp och man fick verkligen inte göra nånting där. Inte sitta ute i solen eftersom det ”förbrändes mer energi då”, man fick inte heller prata med någon annan patient utan övervakare. Vi fick sitta och spela spel dagarna i ända. Ibland fick vi måla lite och sy lite grann, men det var väldigt sällan. Jag åt inte speciellt mycket där heller.

Dom satte i sond och tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. Jag låg på mitt rum och fylldes med någon vätska som jag inte hade den blekaste aning om vad den innehöll, som en lealös docka.

Jag fick inte träffa Kajsa den lördagen. Hon dog, hennes hjärta orkade inte slå längre. 168 centimeter och 26 kilo. Död, borta.

Skriven av: Helena Sundberg