Jag lämnar dig aldrig

'Sandra! Linnea och Thilde väntar på dig här nere!' Jag tittade snabbt på klockan. Ånej! Jag sprang till andra änden av rummet och ryckte åt mig häxhatten. Sen ställde jag mig framför spegeln. Där var jag. Sandra, tio år, smal, med brunt hår ner till midjan. Idag utklädd till häxa. Jag log lite prövande. Perfekt! Nu behövdes bara lite smink...
'SANDRA! Linnea och Thilde kan inte vänta hur länge som helst!' Jag rusade fram till skrivbordet, bättrade på läppstiftet och sminket runt ögonen och sprang ner för trappan.
'Puuh! Här är jag!' Jag ryckte till när jag fick se mina vänner. Det var inte de! Thilde såg nästan vanlig ut under sina orange pumpakläder, men jag visste bättre... Under hatten tittade ett par döda ögon ut...! Jag skrek nästan till av förfäran. Bara att jag darrade som ett asplöv visade mina innersta känslor. Jag blundade, rädd för vad jag skulle få se när jag öppnade de igen. Nä... Ögonen var kvar... Min ALLRA BÄSTA VÄN var inte den hon brukade vara. Och Linnea, jag vände blicken till henne. Hon var utklädd till spöke med en massa blodfläckar på det vita tyget. Jag vände sakta ögonen mot huvudet... Jag bävade... De var där... Jag tog snabbt ner huvudet igen och gick ut till 'de' på trappan.
'Hejdå, mamma,' mumlade jag och undrade om jag någonsin skulle få se henne igen...

'Ska vi först gå till kyrkogården?' undrade 'Thilde' och jag kunde inte annat än nicka. Vi gick under tystnad. Bara vindens sus i trädgrenarna hördes. Det var kusligt, enligt mig. När vi kom fram till kyrkogårdsporten ställde sig Linnea framför den och mumlade
'Mordo fi, lomen tja.'
och porten gick upp med ett högt gnisslande. Hon fortsatte helt lungt in på kyrkogården och jag drog efter andan.
De var ONDA, det här var magi! tänkte jag panikslaget men det var som om en osynlig kraft knuffade mig mot kyrkogårdsporten. Jag kämpade emot allt vad jag orkade men plötsligt hörde jag en röst inne i mitt huvud som lät väldigt lik min lillasysters
'Sandra! Hjälp mig! Gå inte in, snälla!'
men samtidigt hörde jag en annan röst, en helt okänd den här gången
'Varför inte? Inget kan skada dig, de är dina vänner, dina vänner, vänner...'
Plötsligt började jag gå snabbare. Jag vet inte hur jag kunde veta men vägen som gick förbi gravarna var självklar. Jag stannade framför en nygrävd grav

Sandra Liljegren Goncalves
Född: 1994-02-08 Död: 2004-10-31
Dödad Av De Hon Älskade

Jag drog förfärad efter andan! Mitt namn! Och dagens datum! Plötsligt kände jag hur två starka händer grep tag om midjan på mig. Jag tittade mig om över axeln och såg det hemskaste ansikte jag någonsin sett! Ögonhålorna var tomma, döda och skinnet hängde ruttnande på kinbenen. Och han log med det hemskaste leende, grymt och känslolöst, helt utan glädje... Skelettet drog in alla glada tankar, känslor och minnen jag hade. Sög ut livslusten ur själva luften. Jag kände sakta hur livet lämnade mig. Men så tänkte jag
'Näe! Så här ska det INTE sluta!'
och med ilskan kom nya krafter. Jag kastade ifrån mig skelettet och sprang för allt vad tygen höll. Men vid kyrkporten var det stopp. Skelett som liknade den förste spärrade vägen och jag skrek. Ett förtvivlans sista skrik... De tog på mig med sina kalla händer och jag höll på att kvävas av ondskan som omgav dom. Med ett vrål kom jag loss från dom och började springa åt motsatta hållet, mot kyrkan. Jag snubblade och grät. Vid kyrkväggen föll jag ihop. Jag såg hur skeletten kom närmre och jag skrek.
'Neeeeej!'
Plötsligt blev jag medveten om vad jag gjorde. Jag trodde verkligen att jag var jagad av några skelett! Hur tokig får man bli?! Men så kom jag ihåg en sak. Min lillasysters röst.
'Sandra! Hjälp mig, snälla! Gå inte in!'
Skeletten skingrade sig och bildade en tyst ring kring mig och det största skelettet. Han bar någonting över axeln. När jag fick se hennes ansikte var det nära att jag skrek igen. Emma, min lillasyster, hängde i skelettets famn.
'Vad väljer du?' undrade skelettet med sprucken stämma och hans ondskefulla ögon glimmade i månskenet. 'Din lillasysters liv... eller ditt eget?' Jag tittade från Emmas ansikte till skelettets. Emma eller jag, Emma eller jag?!
'Mitt...' snyftade jag och knäppte mina händer framför skelettet. 'Mitt... Men gör inte Emma något, jag ber er...' Skelettet böjde ner sitt ansikte och onskan strömmade emot mig. Han lade försiktigt ner Emma på marken framför mig.
'Jag lovar att hon ska gå fri, om du överlämnar dig frivilligt. Jag vet att det är ett svårt beslut, jag har också fått det,' sade skelettet och såg plötsligt väldigt trött och gammalt ut. Men plötsligt kände jag att jag inte tolererade det här längre.
'Nä, nu!' skrek jag och hoppade upp. 'Du, din elaka gamla benhög! Du ska varken få mig eller min syster!' Varpå jag högg tag i Emma, kastade henne över axeln som en potatissäck och började springa mot porten. Jag mumlade samma ord jag hade hört 'Linnea' uttala, grinden öppnades och jag rusade så snabbt jag kunde, med tanke på att jag bar en åttaåring över axeln, hem. Väl där slängde jag upp dörren och lade Emma på mattan där hon genast vaknade till.
'Vad hände?' undrade hon svagt.
'Ingenting, Emma, det var bara en mardröm, bara en hemsk mardröm...'


Tillägg: Jag skrev den här berättelsen när jag var tio år, och nu är jag tolv år. Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv. Såå, vad tycker ni?

Skriven av: Sandra