Jag lever

Jag lever. Inte för att jag tycker om det, utan mest av gammal vana. Jag vet inget annat. Men det där har ni väl hört till leda redan. Det spelar ingen roll. Jag måste få berätta. Jag lever, som sagt. Jag köper propplösare och toalettpapper. Jag rensar avlopp och går till jobbet. Super mig full och gör bort mig. Skaffar mig ovanor som är svåra att vänja sig av med, om jag nu skulle vilja det. Dessutom är jag alldeles för långt bort från ett krig för att jag ska kunna värdesätta allt det som tycks självklart. Jourbutiker, biografer och kvällskurser. Annat vore det om man levde under pistolhot hela dagarna. Då skulle man nog fan se till att få saker gjorda. Då skulle det sållas friskt i vad som anses viktigt. Papiljotter och långfil. Doftgranar och tidsfördriv.
Jag kör lastbil. Jag trodde att lastbilschaufför skulle vara ett yrke där man slapp tänka. Så är det inte. Kanske om man kör så där långt. Hundra mil och så. Men jag har inte den kompetensen och jag är alldeles för rädd för så stora bilar. Det är nätt och jämnt att jag klarar av en vanlig lastbil. Jag kan inte förstå hur jag kan köra den över huvud taget, men uppenbarligen går det bra. Jag har ännu inte krockat, fast det ibland är så smalt att man knappt får plats med bilen. Men det går. Det är meningen att det ska gå. Inte i någon sorts övernaturlig mening. Jag menar bara att det är konstruerat så att det ska gå.
Jag gjorde upp med gud när jag konfirmerade mig. Jag gav honom en sista chans att bevisa sin existens. Jag krävde inget särskilt. Jag krävde ingenting faktiskt. Allt han behövde göra var att visa att han fanns. Hur han skulle göra det var väl för fan hans sak. Jag tyckte inte, och tycker fortfarande inte, att jag behövde underlätta arbetet för honom. Han är ju ändå gud. Men. Ingenting. Inget ösregn. Inga saker som plötsligt trillade ner från kyrkväggen. Inga kläder som trillade av och blottade generande kroppsdelar. Ingenting. Och det var i sista sekund, ska jag säga. Det blev ingen nattvard för mig. Jag höll igen käften när prästen kom med kalken och oblaten. ”Seså, unge man, tag emot Kristi kött och blod”. Inte en chans. Jag gör det inte. Farsan slog mig när vi kom hem. Han pucklade på mig med Dagens Nyheter så det flög spaltmeter. Vart var gud då? Jag säger att han inte finns. Och om han finns kan han hålla sig undan resten av tiden också. Det har gått ändå.
Konfirmationen var ändå ingen nitlott. Det var lust på bakre bänkraden i guds hus. Två ångande ansikten med gösblick stirrandes rakt ut i luften. Händerna var överallt. Bröst som lår som fitta. Hon hade långt hår och var från Dalarna. Hon dök upp en dag i skolan med sitt hår och sin dialekt. Jag föll. Hon var inte svår heller. Tre dagar tog det innan vi bytte kroppsvätskor. Bakom elstationen där vi smygrökte utanför skolans område. Hångelrutan. Vi var i paradiset. Vi som rökte och hånglade. De andra gick utanför och fattade inget. Vi som luktade tvåtaktsolja och hade ring i örat. Det var full fart helt utan tanke på konsekvenser. Vi trimmade mopeder och drack folköl. Vi var dom. Dom som man talade om. Dom man skyllde på när något hänt. Det var en fin tid. Men den tog slut. Snabbt. Gymnasiet skulle genomlidas. Jag tvivlade. Jag tvivlade så till den grad att jag till slut struntade i att gå dit. Café och cigaretter blev det. Jag såg alla komma och gå. Från morgon till kväll. Det höll inte i längden tyckte farsan. Inte morsan heller. Skaffa ett jobb eller flytta. Jag kunde inte flytta utan ett jobb, så jobb fick det bli. Och flytt. Jag började jobba som mekaniker. Vi mekade med allt. Båtar, stora båtar, bilar, fabriker, traktorer. Allt. Det var ett toppenjobb. Förutom på vintern när det skulle svetsas på däck i tjugo minusgrader. Fy fan vad jag frös.
Jag var bara sexton år. Dalkullan var långt borta och jag började misströsta. Jag insåg att det skulle hålla på såhär i sådär sextio, sjuttio år till. Jobba. Äta. Sova. Supa. Sova. Äta. Jobba...Sova. Det blev kaffe och cigaretter igen. Och socialbidrag. Etta på nitton kvadrat i miljonprojekt. Stilla stirra genom fönstret på hur absolut ingenting hände. Jag kunde sitta en hel dag utan att något hände. Det blåste lite i träden. Eller så snöade det.
Efter några dagar i isolering tappar man talförmågan. Morsan ringde ibland, men jag hade svårt att prata med henne. Det blev svårt att skilja på tankar och tal. Ibland fick hon fråga mig samma sak flera gånger. Jag trodde att jag hade svarat, men jag hade bara tänkt. Hon blev ledsen. Hon ville att jag skulle ha ett bra liv och det hade jag inte. Det har jag fortfarande inte, även om jag numer säger att jag har det till henne. Det är ju knappast hennes fel att mitt liv är så meningslöst. Det fanns en gång en gnista. Den är borta. You cant start a fire without a spark. Ingen eld. Ingen lust. Ingen gnista.
Jag tröttnade på att bara sitta. Arbetsförmedlingen försökte hjälpa mig. Dom sa det i alla fall. Du måste komma ut i arbetslivet, sa dom. Jag var tjugoett. Jag hade nästan fallit ur ramarna. Samhällsramarna. Dom letade förtvivlat efter vad jag haft för mig de senaste åren. Jag har inte gjort någonting, sa jag. Jag har sett på teve och rökt cigaretter. Dom trodde mig inte. Det spelade ingen roll. Jag måste göra något, sa jag. Jag vill inte sitta stilla mer. Till slut fick jag dela ut tidningar på morgonen. Det kändes spännande. Jag var uppe före alla andra. Jag var ensam i världen. Jag fick se saker ingen annan såg. Fåglar och annat.

Jag ljuger. Ingenting är sant. Det jag försöker göra är att skapa en genuin bild av mig själv. Försöker intala mig själv att jag är som jag är. Att det inte går att ändra på. Jag är så här för att jag alltid varit det. Så är det inte. Jag är inte sinnessjuk. Jag önskar det ibland, men så är inte fallet. Men det spelar ingen roll om det är sant. Jag får ljuga om jag vill. Det är en rättighet. Ibland en skyldighet. Ibland måste man ljuga för barn för att inte skada dom. Jag kan inte komma på något exempel, men så är det. Så måste det vara. Varför ljuger man annars för barn? För att slippa undan? Jo. Så är det. Man vill slippa undan. Hur ska man kunna erkänna något för barnen som man inte ens vill erkänna för sig själv. Hur? Tre barn har jag. Jag ljuger för dom för att slippa undan. Jag kan inte leva utan dom. Faktum är att dom är dom enda jag kan leva med. Ändå ljuger jag för dom.
Jag tål inte andra människor. Jag har sargat mitt samvete så hårt att jag inte kan släppa nya människor inpå livet. Tanken på att leva ensam resten av mitt vuxna liv har skrämt mig. Men när där finns en möjlighet, att så inte skulle bli fallet, springer jag allt jag orkar. Otäcka bilder dyker upp. Äckliga bilder. Fet hud och förnimmelse av andedräkt som luktar avföring. Helt oförtjänt. Hon kan vara trevlig och sexig. Smart och rolig. Tolerant och förstående. Jag föraktar allt. Jag förvränger bilden av henne så att jag till slut inte känner igen henne. Jag kan till slut inte skilja på vad som är hon och vad som är mina bilder. Jag ser mina bilder projicerade på henne när hon är naken. Hon syns inte. Jag ser. Jag mår illa. Det går inte att förklara. Man kan inte ha det som förklaring till varför det inte är tänkbart att vi fortsätter våra liv tillsammans. ”Jag mår illa av dig. Därför kan vi inte fortsätta det här”.
Men kom igen. Ge livet en chans. Måste det vara så jävla tillknäppt och hårt? Nej. Det måste det inte. Det bör nog vara på något annat sätt. Men så här är det. Det är bara en bokstav som skiljer ordet leva från leda. En sketen bokstav. Ett feset litet d. Lilla d gör hela skillnaden. Och det är den skillnaden, det tomrummet, som håller mig vid liv. Jag saknar inte något. Jag längtar inte heller. Kanske har jag uppnått ett tillstånd där jag kan finnas.
Men jag vet vad du tänker. Din jävla idiot, tänker du. Hur jävla egocentrerad kan man vara? Hur mycket tid lägger du ner på att fundera ut nya kryphål? För att slippa undan ditt ansvar.
Men jag tar mitt ansvar. Kanske inte som människa, men åtminstone som medborgare. Och det är väl allt som egentligen borde intressera dig. Eller? Har jag fel? Men nu är vi där igen. Vi pratar om mig och mitt. Ska vi prata om dig en stund? Vem är du? Du har ett stimulerande jobb och en strålande framtid. Du har två barn med din fru som du älskar. Du utövar någon sorts idrott som hobby för att hålla flåset uppe, tillsammans med din älskade. Ni har en sommarstuga eller kanske en båt. Ni är nöjda med livet. Du kommer och går som du vill. Barnen älskar dig för den du är. Din fru med. Och du undrar ibland hur du kunde ha sån jävla tur, och rättar till frisyren i motljus.
Det är inte tur. Det är själsdöd. Kanske har jag inte någon livslust att tala om, men jag är i alla fall ingen bedragare. Jag kan känna, även om det mest är äckel och förakt. Din jävla kuksugare.

I en annan del av världen går jag omkring med en vit kavaj slängd över axeln i solskenet och har hatt. Jag ler lite. Jag tänker att varje steg är nytt och uppfriskande. Jag kan inte förlora. Det här är bombsäkert. Det är trånga gator med stånd där det säljs allt från skosnören till frukt och keramik. Jag handlar det jag ska och prutar inte. Lugnt och fint går jag uppför marmortrapporna i lägenhetshotellet och låser upp dörren till min lägenhet och ibland är du där och ibland inte. Du har ju egen nyckel. Men det är jag som städar. Det är jag som bestämmer vart möblerna ska stå. Du kommer med synpunkter på min torra smak och jag påpekar kärleksfullt att det är därför vi inte bor tillsammans. Jag känner herren i pappershandeln. Jag handlar papper där. Och färgband till skrivmaskinen. Barnen är stora nu. Dom kommer och hälsar på så ofta dom kan. Grabben har just börjat på universitetet och har inte så mycket tid över. Vi håller kontakten. Tjejerna som är några år äldre har redan etablerat sig i sitt liv. Den äldsta väntar barn. Jag ska bli morfar. Du frågar om det gör dig till mormor. Jag är inte cynisk. Jag säger inte att du får vara vem fan du vill. Jag säger inte att jag skiter i om du vill vara mormor så länge du kommer hit och knullar mig. Allt det där säger jag inte. Jag tänker det inte ens. Här finns bara milda och goda tankar nu. Här är det vackert.
Jag går upp på morgonen. Om du ligger där så kysser jag dig lätt på kinden. Jag vaknar först. Jag får inte väcka dig. Det har du sagt. Efter en halvtimme kommer du rusande och kastar dig in i duschen. Med dyblött hår springer du förbi mig och rycker smörgåsen ur handen på mig och tar en frukt och sen är du borta. Här är ljust. Det är alltid ljust. På natten, när det ska vara mörkt, då är det mörkt. Men på dagen är det ljust. Inte grådassigt och skumt. Jag läser tidningen. Jag har inte lärt mig språket, men läser tidningen ändå. Det känns bra. Något ord här och där snappar jag upp. Det kommer att ta tid det här, tänker jag i mitt stilla sinne. Jag sätter mig och skriver. Det är det jag gör. Jag är tillfreds. Jag skriver böcker och är tillfreds. Jag skriver musik och är tillfreds. Jag målar tavlor och är tillfreds. Jag...

Det regnar på vindrutan. Hårda blöta droppar. Jag klandrar dom inte. Det gör inget. Så länge jag inte fryser så får det vara vilket jävla väder som helst. Tvättransport. En tanke över. Jag brukar bli trött under den här turen. Upp tidigt och jobba intensivt tre timmar och sen det här. Det blir avspänning när den här turen kommer och då blir jag trött. Nästan så jag nickar till. En dålig sak när man kör lastbil. Tio minuter mot ett liv. Om jag stannar och sover tio minuter så kommer jag att rädda ett liv. Inte mitt. Jag sitter säkert i hytten med många ton bakom mig. En personbil skulle bli korv och mos om vi frontalkrockade. Jag överväger ändå varje gång att inte ta den där tuppluren. Solen skiner mot våt asfalt. Den bländar så hårt att allting till slut blir rött. Jag ser allt kristallklart och jag känner hur solens strålar steker mina synceller. Jag kan ju inte stanna och vänta på att solen går ner. En timme mot ett par ögon. Inte en chans. Till slut når jag tätort och kan köpa ett par solglasögon, men då ändrar vägen riktning och det visade sig bli ett helt onödigt inköp. En timme mot ett par solglasögon. Åt fel håll. Jag måste jobba en timme för att tjäna in dom. Dom var inte ens snygga, eller bekväma. Förmodligen kommer jag att tappa bort dom ganska snart.

” Man måste nå botten för att allt ska gå uppåt. Det gör ont att stoppa stenar som faller. Det känns inte alls att plocka upp dem från marken och kasta dem uppåt. Men snart vänder de igen och så måste man åter göra valet om man vill ta emot stenarna och åsamka sig själv smärta, eller helt enkelt vänta till de slagit i marken igen med en liten studs.” [21]

Jag ska berätta om fyllan. Det ska jag göra en, och endast en gång. Det är inte roligt, men det måste ut. Jag super mig full i någon sorts förhoppning om lindring och naturligtvis att få knulla. Så gott som aldrig inträffar någon av sakerna. Händelsevis kan det bli fråga om knull. Ytterst sällan. Aldrig är det fråga om lindring. Ändå åker jag dit varenda gång. Jag sätter mig på det där tåget och åker med. Ett skenande lokomotiv rusar iväg tills allting är stängt. Jag hinner tänka redan efter de första klunkarna att det nog inte var någon bra ide det här. Jag skulle kunna hoppa av i farten, men det gör jag aldrig. Jag tar inte kontakt med kvinnor. Jag tycker att det känns plumpt. Jag vill ju ändå bara ligga med dom och det vill jag inte att dom ska få reda på. Dom skulle tycka att jag är en jävla skit, vilket i och för sig stämmer, men nu utan deras vetskap. Däremot händer det att jag blir uppraggad och då är det ju enkelt. Emellertid är jag en dåligt ligg på fyllan.
Eventuellt kan jag komma i samspråk med någon man i ungefär samma situation som jag. Jag brukar inbilla mig att våra samtal leder någonvart, för att jag inte ska be dom dra åt helvete. Raglandes hemåt blundar jag så att jag kanske kan gå in i något, alternativt bli påkörd av en bil. Hittills har jag bara gått in i saker och snubblat ett par gånger, men det kan man göra ändå. Nykter, med vidöppna ögon.

Tidningsjobbet blev kortvarigt. En morgon hade jag delat ut fel tidning. Eftersom jag var försenad, var tidningskunden i fråga vaken och inte sen med att påpeka mitt misstag.
Jag gillar inte människor. Det är det enda som inte är vackert tidigt på morgonen.
Jag rullade ihop en tidning av rätt sort och gav mig på honom som jag en gång lärt av far. En ynklig syn. Stackarn hade bara morgonrock på sig och var inte särskilt beredd på strid. Men är man inte beredd på strid så ska man heller inte starta strid. Om man är så jävla naiv, så man tror att det är normalt funtade personer som går upp kriminellt tidigt för att utföra ett jobb som kostar mer än det smakar, så får man skylla sig själv. Skyll på tidningsbudet igen du din jävel. Du ska vara jävligt glad att du har ögonen kvar i skallen. Och du vet vem du är.
Nog om det. Jag fick inte behålla jobbet efter rättegången. Kanske gjorde det inget, men nu var jag tillbaka där jag började och det kändes besvärande. Det fick bli socialbidrag igen tills arbetsförmedlingen kunde skaka fram ett nytt jobb som inte krävde några som helst kvalifikationer. Man kan ledas att tro att det finns oändligt av den sortens jobb, men så är det inte.
Den gigantiska nyckelknippa man blir utrustad med när man delar ut tidningar behöll jag. Det kom aldrig på fråga igen från tidningstjänst. Kanske tyckte dom att dom var färdiga med mig. Men där hade dom fel. Jag roade mig med att, tidigt, tidigt på morgonen, smita in i trappuppgången där vårt intermezzo uppstått och tejpa upp en lapp med felaktig tidnings namn på min fiendes dörr. När tidningsbudet gjort sitt jobb gick jag tillbaka och tog ner lappen igen. Jag tror inte han klagade på budet igen. Förmodligen ringde han tidningstjänst upprepade gånger och förklarade läget. Tyvärr fick jag aldrig ta del av detta. Det enda jag vet är att fienden, morgon efter morgon, fick genomlida den värsta borgartidning ett par ögon kan bevittna. Han var länge offer för mitt hat och jag hade otaliga planer på att misshandla honom ordentligt. Så blev det som tur var inte. Det hade kunnat gå riktigt illa. Han kanske är en baddare på att slåss när han inte står i morgonrocken. Och jag kan inte slåss, så det hade varit tvunget att vara ett dåd i feghet. Det var nog där tanken tog stopp. Kanske är jag en idiot, men jag vill inte vara en feg idiot.

”Man ska lita på första impulsen. Allt efter det är bara förvanskningar.” [23480472]

Förnuft och tillrättaläggande. Det är för dålig tillit. Självtillit. I torsdags fick jag ett brev. Det var ett hotbrev. Hon hotade att ta sitt liv. Jaha. Vad ska jag säga. Vi hade något. Jag var förälskad. Jag viftade bort varningarna och de elektriska stötarna. Det varade i två månader. Jag förklarade för henne att jag inte längre kände någon kärlek till henne. Det är över ett år sedan. Rena trakasserierna har försiggåtts. Det bekommer mig. Det kan till och med vara så att jag väntar på nästa signal. Det piggar upp. Jag känner mig levande av det. Jag känner mig levande av att veta att mitt liv är mer värt än hennes. Hon kan inte leva utan mig och jag står inte ut med henne. Det är fascinerande. Och provocerande. Det är tärande. Jag har nog med mitt. Inget jag säger kan få henne att sluta. Det har gått för långt. Hon har tappat målet. Allt blir självuppfyllande. I brevet sa hon återigen att det var sista gången jag skulle höra något ifrån henne, men att hon bara måste få säga dom här sakerna. Som hon redan sagt tjugo gånger förut. Jag vet. Jag får lust att ringa och säga: Jag vet. Men då har hon fått som hon velat. Då kommer det börja om. Då har hon fått den bekräftelse hon söker. Jag blir matt och mjuk i benen varje gång hon ger sig tillkänna. Och det är inte av kärlek. Det är av maktlöshet. Ändå är det med tillfredsställelse jag öppnar breven. Jag brukar sitta på toaletten och läsa dom. Någon tycker mer illa om mig än jag gör. Det finns anstrykningar av förtäckta hot. Hot om skadegörelse. Hon har ett helvete och det är mitt fel. Hon säger att det är mitt fel. Rimligtvis skulle jag kanske kunna vara den som ställde saker och ting till rätta. Så är det inte. Ingen kan ställa det till rätta. Ingen kan dra tillbaka tiden. Ingen kan få saker ogjorda. Man kan undvika. Man kan lita på den första impulsen. Man kan låta bli att förvanska. Man kan låta bli att lägga tillrätta.

Jag var uppe häromdagen. Jag såg det andra ser. Jag gladdes åt det. Det var en vidrig föreställning. Jag kom på mig själv att gå och småle i solskenet. I den så bedrägliga våren. Jag njöt av att vara en del i det förgängliga. En bricka i spelet som det heter. När jag kom hem efter min planlösa promenad var jag tvungen att kräkas. Jag slet av alla kläder på kroppen. Jag äcklades av min utstyrsel. För min inre syn såg jag mig själv gå och småle med min bögiga jävla jeansjacka i solskenet. Det underlättade framkallandet av kräkningar. Hade jag haft mer pengar så hade jag slängt den där jackan åt helvete. Sen fick jag duscha i gott och väl en timme för att göra mig av med obehaget. Jag har en pimpsten som jag kan skrubba kroppen med vid tillfällen som detta. Jag kände mig ren och skör efteråt och ägnade eftermiddagen och kvällen åt idogt rökande och kaffedrickande i köket. Jag försökte skingra tankarna med mitt klotterblock men det gick inte så bra. Jag föll hela tiden tillbaka till förmiddagspromenaden. Det var en dålig lördag.
Söndagen spenderade jag med barnen. Vi tog en cykeltur och köpte glass. Grabben pratade oavbrutet och ställde en massa frågor som jag kunde svara på. Han är glad att se mig. Jag älskar honom. Tjejerna cyklade före och lurpassade på oss bakom brofästen och husgavlar. Dom skrattade så dom skrek när vi upptäckte dom. Jag älskar dom. Kanske älskar dom mig. Vi ses inte så ofta. Någon gång i veckan sådär. Jag har ingen vidare ordning. Jag är ingen vidare far. Jag hade inte velat vara barn till mig. Men stunderna tillsammans distraherar mig. Jag känner mig närvarande och verklig. Det är skönt i små doser. Vi köpte kepsar i fina färger för att befästa vår samhörighet. Här kommer vi. Vi hör ihop. Ni kan inte nå oss.

Jag pratade med far i telefonen. Han undrade hur det var med mig. Jag satte nästan i halsen eftersom jag åt banan när frågan kom. Han har inte frågat mig det någonsin, tror jag. Inte sedan jag blev vuxen i alla fall. Det var besynnerligt. Varför undrar du?, sa jag. Han kunde inte svara riktigt och jag misstänkte att det var morsan som låg bakom det hela. Men för en millisekund där så trodde jag att han brydde sig om mig. Jag vet inte vad det är. Kanske är vi för lika. Det är i alla fall vad morsan brukar förklara det hela med.

”Ofta är rörelsen inte helt fri. Man har olika tvång som måste uppfyllas.” [83629052]

Balkongen är sömnig. Solen har tagit sig så högt nu att jag får kvällssol. Jag har ett litet bord som jag har spikat ihop själv av överblivet skräp. Och en klappstol. Här kan jag sitta. Tiden går. Det är skönt att bevittna tid som går utan att jag själv är delaktig. Tiden går ändå. Jag är ledig idag. Jag är alltid ledig på onsdagar. Det är tiotimmarsdagar fyra dagar i veckan och ledigt en. Det är bra. Jobbet är slitsamt. Det är tunga burar med tvätt som ska dras av och på den där jävla lastbilen. Men idag är jag ledig. Jag ska inte tänka på den där skiten. Jag ska inte fylla min värdefulla tid med att tänka på skit. Hellre tänker jag på ingenting och låter tiden passera.
Jag drömde om krig inatt. Jag drömde om terrordåd. Det var nervpillrande. Jag visste att snart händer det något. Inte vad, men att. Det var skönt. Det var en mardröm. Jag var livrädd när jag vaknade, men det är också skönt. Det är skönt att vara livrädd för ingenting. För något overkligt.
I slow motion rör sig barnen på gården och förbipasserande. Det ekar om deras röster och röken från min cigarett stannar nästan i luften. Världen är perfekt här. Om jag kunde stanna tiden skulle det vara här och nu. Jag skulle se allt det sköna. Allt som fastnat i handling. Mitt i steget. Stillbild. Stillbilder är bättre.

Jag är i Portugal. Jag är 50 år. Vi firande mig här. Barnen och jag och du. Min äppeljuice är vitt vin och barnen på gården pratar portugisiska. Jag har avslutat dagens arbete och tar igen mig. Nej, förresten. Juicen är Pastis. Jag dricker Pastis med vatten på min marmorbalkong och ser ut över havet. På andra sidan är Sydamerika. Det är bara hav. Jag väntar dig. Så somnar jag till lite. Solen fladdrar genom mina jalusier. Och vinden smeker mig i min bomullskostym. Evigheten finns inte. Här finns bara jag och du och nu. Nu kommer du. Jag hör dig stiga in. Du ställer ner en kasse på golvet. Kanske är det mat. Kanske är det något annat du handlat. Du går på toaletten. Vattnet spolar i kranen och du nynnar på dussinpop. Något du hört på radion. Vart har du varit idag? Har du jobbat? Jag vet inte. Det spelar ingen roll. Du är du. Jag är jag. Ingen är nervös. Ingen är orolig. Du lägger handen på min axel och tar en sipp ur mitt glas. Du undrar om det har gått bra idag. Sådär, säger jag. Det har inte flödat, men det som kommit har ändå varit bra. Jag lägger armen om ditt ena lår där du står. Livet går.
Och sen? Vad fan ska vi göra sen. Ska vi äta och titta varandra djupt in i ögonen? Vi kan knulla, men det gör vi ju varje gång. Vi knullar som fan. Åt alla håll och i alla rum. I röven som fittan och i munnen och mellan brösten. Inte ens i tanken kan det vara bra. Du är en jävla sopa. Säg något. Men så säg något då för fan. Vart ska livet ta vägen? Ska vi hålla på så här? Ska det inte bli något mer? Kom med något. Ge mig något jag tycker om. Vill du veta vad jag tycker om? Du vill veta vad jag tycker om. Om du ska kunna ge mig något jag tycker om, så måste jag säga vad jag tycker om. Det måste jag inte alls, för du finns inte. Du kan lika gärna veta det som jag, för det är jag som har hittat på dig. Du vet. Du vet, men jävlas bara. Och du säger att du älskar mig. Jag måste be dig gå nu. Inga men. Gå bara. Och ta den där jävla kassen med dig. Jag måste tänka. Jag måste tänka. Måste tänka.
Solen går ner bakom hustaken. Det blir kallt på balkongen. Jag tänker att jag ska trampa på katten med spikskor. Genomborra kräket. Det är inte min katt. Den blev över någon gång när jag flyttade. Jag vet inte varför jag fick katten. Det blev så och nu är det så. Jag kan inte ge den någonting förutom mat och vatten. När det börjar stinka ammoniak i badrummet byter jag kattsand. Jag slänger bort bajs. Kattbajs. Den vill bara ha och ha. Det stryker sig mot mig så jag blir statiskt laddad. Den vill kela. Det vill inte jag. Ibland blixtrar det till och jag ser mig själv trampa sönder kattjäveln med spikskor. Långa spikar. Säkert en decimeter långa. Tur att jag inte har några.


2

Du sitter ju i finkan.
Jag vaknar. Eller sover jag fortfarande. Jävla skit. Du sitter ju i finkan. Varför sitter du i finkan? Jag är vaken. Jag vet att jag är vaken. Jag sitter inte i finkan. Jag är en fri..
Du sitter i finkan. Jag har ett jobb. Kan äta vart jag vill och resa långt, långt bort. Det är inte det jag menar. Varför låser du om dig? Dra åt helvete!, skriker jag och kastar kudden i väggen. Kroppen darrar av obehag. Kanske är golvet ett hav. Jag vågar inte sätta ner fötterna. Jag är paralyserad av rädsla. Det här är inte roligt. Munnen är torr. Jag vill dricka. Jag sträcker mig och tänder sänglampan och förvissar mig om att golvet inte är ett hav eller världsrymden. Yrseln är påtaglig och illamåendet nära. Hjärtat slår lite som det vill. Kvavt nu. Jag måste dricka något. Vatten eller så. Jag kryper ut i köket och häver mig upp på diskbänken. Det knäpper och viner kring fönstren. Det är visst storm. Fan vad obehagligt. Svetten rinner. Jag häller upp ett glas vatten och sörplar sakta i mig. Släpp ut dig, mannen. Vattenglaset far i golvet och jag efter. Lägg av nu alltså. Lägg av bara.

Kanske slog jag i huvudet. Kanske inte. Jag vaknar i alla fall på köksgolvet med kinden i en vattenpöl. Telefonen ringer. Ska jag svara? Det ringer igen. Kanske är det bäst att jag svarar. Det är chefen.

Läkaren kikar med sin lilla lampa i ögonen och i öronen och drar en penna framför mig åt höger och vänster. Yr, säger du, säger han. Ja, yr. Sjösjuk. Han tittar på mig. Sjösjuk? Ja. Det känns så. Som om jag varit till sjöss och just stigit iland. Vad är det för fel på dig? Jag vet inte, säger jag. Det är därför jag är här. Jag tänker att om jag inte ens kan gå rakt, kanske det inte är så lämpligt att jag kör lastbil. Jag kanske kan göra annat. Hjälpa till att lasta på eller så. Jag försöker övertyga mamma om att jag visst har feber även om termometern säger annat. Läkaren och jag talar en stund om ansträngning. Om jag har en ansträngande situation. Du skulle bara veta gubbjävel. Har inte alla det? frågar jag honom. Han fnyser till och ler. Som om han höll med. Du får en månad av mig, säger han och börjar skriva.
Jag har inte bett om det här. Förut hade jag en del saker, nu har jag en sak mindre. Ett jobb. Jobbet fick tiden att gå. Jag begär inget mer än att tiden ska gå och nu går den långsammare. Jag hade ett tempo. Ett bra tempo. Inte snabbt och inte långsamt. Ett lagom tempo. Allting skötte sig själv. Städa tisdag, handla torsdag, tvätta varannan onsdag. Nu slås allt i spillror. Jag vet det.
Jag går tillbaka till läkaren och säger att det inte är något fel på mig. Säger att han ska riva den där lappen. Vadå, måste söka tid? Jag ska ju bara säga honom några ord. Ringa mellan åtta och halvnio? Men jag har ju redan gjort det en gång. Jag ska ju bara tala om för honom att jag mår bra och att jag vill ha mitt jobb tillbaka. Hon tycker att jag ska sänka rösten lite.
Här inträffar något. Jag sträcker mig över disken och tar ett stadigt tag i hennes krage och rycker till så hennes glasögon hamnar på sniskan. Jag mår bra! Kan du fatta det! Hon larmar och väktare kommer rusande.

Varför gick du din väg? Det är mörkt i rummet. Jag är lite full. En halv flaska Pastis. Jag vet att jag sa att du skulle gå. Men är mitt ord lag? Har vi inte mer än så? Räcker det att jag blir lite irriterad och höjer rösten för att du ska ge upp och släppa taget? Kan du inte slåss för vår sak? Jag skulle vilja att du slåss för vår sak. Att du värderar oss högt. Inte bara vandrar iväg för minsta lilla. Jag är ensam nu och behöver dig. Kan vi inte börja om? Kan vi inte låtsas att det där inte hände?
Jo. Det kan vi. Vi kan låtsas att det inte hände för det har inte hänt. Jag ligger och dåsar i soffan och läser en bok. En bra bok. Jag kan läsa böcker fastän jag är i min skrivande process själv. En del författare ser det som uteslutet. Att dom på något sätt skulle influeras ofrivilligt. Dom säger att dom blir störda. För mig är det tvärtom. Jag berikas och känner brödra-och systerskap med mina kollegor. Känner fina formuleringar. Du kommer genom dörren icke ont anande. Här har inget hänt. Tiden har inte gått. Vi är före det som hände. Du är trött och beklagar dig över ditt tunga arbete. Det har varit mycket lyft idag och du vill ha massage. Du arbetar med..fan, jag vet inte, men skit i det, stunden är här och nu och du vill ha min hjälp. Du sätter dig på golvet och jag sitter i soffan grensle. Jag masserar dina axlar och din nacke. Jag tar lite olja och masserar med hela handen och med fingertopparna. Jag går med fingrarna och låtsas att dom är elefanter och jag luktar i ditt hår. Det är nyfärgat. Jag masserar. Jag masserar. Jag tar tag i en vas och slår så hårt jag kan i bakhuvudet så blodet stänker flera meter över den vita inredningen. Gör jag? Nej, nej, nej. Vad har jag gjort. Du vet vad hon gjort. Vet du vad hon har gjort? Jag ska nog fan tala om för dig vad..

Ljuset tänds i avdelningsrummet. En sköterska kommer in och ser sökande på mig. Hon är upp och ner. Jag mår illa. Jag vänder mig rätt och sätter mig upp. Man tar hand om människor här. Det är ett sjukhus och trots min övertygande ton i rösten, vid receptionsdisken, var det tydligt att jag ljög. Det var min handling som förrådde mig. Nu tror dom att jag är sinnessjuk, men det har jag ju förklarat för er att jag inte är. Hur känns det, frågar hon. Jag kan inte svara. Det är för absurt. Hon var där. Hon hörde alltsammans. Får jag träffa receptionisten?, säger jag. Hon säger att hon inte kan svara på det och för övrigt så har hon gått hem för dagen. Vad är det för jävla stil? Här ställer man till något och får inte en chans att rätta till det. Någon rättvisa är det i alla fall inte fråga om. Ska jag gå hem nu?, säger jag. Det är ingen som håller dig kvar här, informerar hon mig om, men om du vill så kan du stanna några dagar. Det finns bara ett ställe på sjukhuset där man får stanna några dagar om man vill. Jag betackar mig. Jag vill hem. När jag är på väg ut genom dörren tar hon tag i min handled och ser mig in i ögonen. Det finns hjälp att få, säger hon. Du behöver inte vara inlåst. Det var ett jävla tjat om att jag är inlåst, säger jag. Är jag inte inlåst så sitter jag i finkan. Hon ser fortfarande på mig. Hon vet inte vad jag talar om. Hon var inte där. Hon var inte där. Jag var där. fan. Det var ju bara jag där. Knäna mjuknar lite.


”Rinnande vatten är friskare än stillastående” [51617789]

Vi tittade på porr. Dom andra var på läger. Skolan hade anordnat med läger för alla åttondeklassare. Vi stannade hemma och tittade på porr. 24 Karat. Vi drack folköl. Hans föräldrar var borta mycket så vi hade hela huset för oss själva. Där fanns en bar utan sprit, men vi fyllde den med folköl och satt i baren. Man kunde röka inne och allt. Han fick skäll för allt. Även bra saker. Så vi kunde lika gärna göra något som var förbjudet. Vi kände på varandras kukar. Det var en spännande lek. Det fick inte lämna rummet. Ingen fick veta det. Det var en surrealistisk känsla att ha någon annans kuk i handen. Det erbjöds ingen onani. Det hade varit att överskrida den heterosexuella gränsen och det ville absolut ingen av oss göra. Vi var fyra. En var homo. Det visade sig något år senare. Vi riste av obehag. Var och en för sig. Ingen sa något, men alla tänkte det. Det kändes som om jag blivit smittad. Det var ju en lek för fan. För alla utom för han. För han var det på riktigt. Jag har tänkt att det kanske var i den stunden han blev varse. Var det så? Bara han vet. Jag klandrar honom inte om han visste innan. Alla tar chansen till närhet. Han tog sitt liv till slut. Han blev trakasserad på sin arbetsplats fick jag höra. Och jag har hållit i hans kuk. Det känns än mer surrealistiskt. Vi var äldre och visare efter den helgen. Vi var fullfjättrade älskare allihop.
Bilderna har förföljt mig. Dom etsade sig fast i mitt huvud. Jag har inte knullat en enda gång sen dess utan att bilderna från 24 Karat har dykt upp. Stönandet. Det är på låtsas. På filmen är det på låtsas. Det låter likadant som på riktigt. År det riktiga på riktigt? Låtsas hon bara? Jag ger mig fan på att hon låtsas. Och jag då? Njuter jag? Nej. Jag tänker på den där jävla filmen. Hon kråmar sig och jag är porrfilmsskådis. Det är en lögn. Efteråt ser vi på varann och ser tagna ut. Lyckligt leende. Jag går alltid därifrån. Jag kan inte förklara det här. Det är inget särskilt. Jag älskar dig inte. Har jag sagt det? Har jag sagt att jag älskar dig? Jag ljög. Jag är inte kapabel till det. Jag vet inte vad det är. Jag kan knulla. Jag är bra på det, men jag kan inte älska.
Nej, det är bra. Lite trött. Det känns som det är något. Nej, det är säkert. Det är inget. År det säkert? Ja, det är säkert. Hur ska jag kunna veta att du talar sanning? För att jag säger det. Hur ska jag kunna veta att det inte är en lögn? Du får väl lita på mig. Det känns inte som jag kan det. Här kommer martyren in. Nähä. Hur fan ska jag göra då? Det enda jag kan göra är att säga som det är. Lögn igen. Hur länge ska jag ljuga. I hur många lögner ska jag snärja in mig innan jag snubblar. Säg som det är din jävla idiot. Säg bara som det är.
Men hur är det då? Kan jag inte älska? Kan någon älska? Vad är det? Och är det i så fall det jag ska tala om. Eller ska jag säga att jag har porrfilmsscenarion fastetsade på min hornhinna sedan tonåren och att jag inte blir av med dem? Sånt säger man inte. Man är sjuk i huvudet om det är så. Sjuk.
Allt är en lögn.

Grabben ligger och sover. Jag har inte sagt något om sjukhusincidenten till hans mor. Jag behöver hans små fingrar och kramar. Jag behöver hans frågor och stillsamma funderingar över hur saker och ting hänger samman. Han är kysst av en ängel. Det är inte alla som är det. Det är det inte.

3

Jag börjar inse att jag inte kan gå tillbaka till jobbet mer. Någonsin. Det har börjat klarna. Jag ser inte längre på katten slaktad av mig. Den bekommer mig inte alls. Jag har släppt ut den. Den kommer tillbaka. Jag släpper ut den igen och den kommer tillbaka igen. Jag förhåller mig till katten. Den ger mig en anledning att komma tillbaka. Och vice versa.
Men nu börjar det svåra. Jag förstår det. Det svåra är inte att hålla sig vid liv. Det svåra är att leva. Att dra jämnt med det här förbannade samhället. Jag ägnar mig åt resor. Jag sätter mig på balkongen och reser iväg. Jag åker inte längre till Portugal. Lägenhetshotellet har brunnit och alla bevis är borta. Jag klarade mig ur knipan med nöd och näppe. Nu är hon död och kan aldrig mer återfödas. Hon var inte svaret på mina frågor. Hon kunde inte ge mig det jag ville ha. Jag vill ha livet. Nej, jag reser till andra ställen. Det kan vara ett kvarter bort bara. Jag lättar från balkongen och flyger över hustaken bort till pizzeriakrogarna och landar bomullslätt på en stol och beställer en starköl. Vi sitter några vid bordet. Likasinnade. Vi diskuterar saker som inte har med det materiella att göra. Vi diskuterar sinnestämningar. Intryck. Men jag blir mätt. Får kalla fötter och flyger därifrån. Övermännsikan inträder alltid i diskussionerna. Att vi som oliktänkande skulle vara bättre än andra. Någon spottar efter servitören utan att han ser det. Det är nära att jag sticker kniven i honom. Men jag flyr. Jag kan inte vara i det umgänget. Dom är onda. Jag måste hitta någon annan tillflykt. Det är kört. Det är bäst på balkongen och jag fattar att jag är ensam. Det finns inget jag kan dela med mig av. Det finns inget jag vill ha av någon annan. Förutom sex. Det är det här som är det svåra. Jag vill leva men inte delta. Det får mig att må illa. Jag har släpat mig omkring år ut och år in i den här jävla sörjan för att vara till lags, men ingen uppskattar det. Låt mig bara vara ifred. Jag kräver inget av er. Kräv inget av mig. Hade jag fått välja skulle jag inte ha blivit född, men nu är jag det och jag väljer att välja liv framför död. Låt mig leva. Låt mig leva mitt liv era jävla likmaskar.

Sommaren är här. Jag har nästan kunnat se bladen växa på träden. Det har grönskat på en vecka. Jag har blivit sjukskriven igen under förutsättning att jag tar emot psykoterapi. Att jag justeras. Men det är okej. Jag försöker inte lura någon. Med deras mått mätt så är jag, och kommer att fortsätta vara, en missanpassad. Jag har varit det så länge jag kan minnas och det kommer inte att gå över för att jag tar emot psykoterapi. Vi kan vända på några stenar och kolla vad som kan krypa ur mörkret, men mer än så är det inte. Det blir på måfå och det ena har inte med det andra att göra. Jag är inte intresserad av att bli justerad.
Igår promenerade jag till sjukhuset. Det var dags för den här veckans möte med min terapeut. Jag ser alltid efter om receptionisten som fick min dödskram jobbar, men hon har inte synts till förrän igår. Jag såg henne på håll och slank in i blomsteraffären som ligger inom sjukhusets lokaler. Jag köpte en bukett tulpaner. Jag har inte fått någon chans till ursäkt. Så med en strut bakom ryggen äntrade jag disken. Hon kollade snabbt på mig och kände först inte igen mig. Tioöringarna trillade ner och hon backade instinktivt en meter med sin stol. Hon kollade snabbt mot utgången och fick ögonkontakt med en väktare. Jag tog snabbt fram min bukett och kanske kan det ha sett ut som något annat, för snabbare än vinden var väktaren över mig och jag låg med kinden mot golvet. Avväpnad. Väktaren blev generad över incidenten och bad mig om ursäkt. Det är okej, sa jag. Receptionisten såg nöjd ut. Med all rätt. Jag kom på benen och rättade till mig lite. Jag sa: Jag vill be om ursäkt för senast. Jag bad väktaren att ge henne blommorna. Hon tog emot dem. Hennes ögon vattnades och kanske hade jag henne i mitt grepp. Det brast för henne och jag förstod att hon inte var rörd av min handling. Hennes tårar var endast resultatet av spänning som till slut släpper. Hon sprang in i ett rum bakom och kom inte ut mer. Jag väntade tålmodigt i säkert en kvart. Hennes kollega sa att jag nog skulle gå nu. Flera gånger. Och då gjorde jag det. Buketten hade hon tappat i sin flykt och jag tyckte det var synd på så fina blommor, men kände att jag hade gjort mer än nog här.

”Är man arg så är man i alla fall något” [08929]

I all hast slog jag igen dörren och glömde nycklarna. Det har hänt förut. Inte alls längesen faktiskt. Då hade jag en extranyckel tejpad bakom elementet i trapphuset. Inte nu. Så.

Jag vill berätta något. Det är allt. Det kanske inte är så jävla intressant. Men vad är intressant? Jag är bara en vanlig person. Jag är bara en vanlig människa. Jag är bara. Vem försöker jag övertyga. Mig eller dig? Det är längesen.

Jag sätter mig i fönstret i trappuppgången. Det är en bred och fin fönstersmyg. Det regnar lite igen. Ett litet sommarregn. Jag tänker att jag vill tänka något poetiskt om det. Åt helvete med regnet. Men det luktar gott. Dörren där nere är öppen. Lukten tränger in. Det är något nytt. Det börjar om. Allt får en ny chans när det regnar. Kanske får jag en ny chans.
Jag kan vara vem jag vill. Det kanske inte är så viktigt att man är samma hela tiden. Jag vill inte lova något. Jag vill inte låsa mig. Det känns lite onödigt. Jag känner mig fri när jag får vara vem jag vill även om det kanske inte betraktas som jag. Men vad ska ni tro? Ni tror det ni ser. Ser ni att jag kommer så förutsätter ni att det är jag. Men så är det inte. Det är inte jag. Det ser bara ut som jag. Jag kanske inte ens hälsar. Inte ett hej. Och stannar du mig och säger att det var längesen så känner jag inte igen dig. Jag är någon annan. Hur skulle jag då kunna känna igen dig?
Men det krävs mod. Massor. Du kommer att propsa på att jag är jag och att jag känner dig. Jag måste stå kvar och säga att jag inte gör det, att du måste tagit fel och att jag måste gå nu. Du kommer att undra. Jag kommer att veta. Det kan du inte ta ifrån mig. Det är mina tankar. Dom tillhör inte någon annan.

Jag får ett sting. Det bara smäller till och jag blir så jävla förbannat att jag får tunnelsyn. Jag går lös på ytterdörren med armar och ben och sparkar sönder det förbannade jävla brevinkastet och skär upp fotleden och blodet sprutar och ilskan bara växer och det blir sprickor i dörren och jag blir arg som fan för att den där jävla nyckeln inte är bakom elementet och jag blir ännu jävla argare på den förbannade jävla hyresjävelvärden som har sånna där jävla kukfjäderlås i ytterdörrarna och jävlaskitjävlaskit jävlaskit och jag skriker ett helvetesvrål och tar spjärn mot trappräcket och slår vilt omkring mig och jag hör någons röst bakom ryggen men jag skiter i vad dom vill säga för nu är det jag mot ödet, jag mot evigheten, jag mot den här jävla dörrjäveln och det bara växer och växer och jag känner att jag är på väg att sprängas av ilska jag aldrig någonsin känt förut och det känns som om skinnet ska rämna och slitas upp i strimmor runt min pulserande jävla förbannade jävla kropp.
Dörren ger till slut vika. Ena foten är igenom. Det susar och brusar och ekar. Jag andas häftigt och är genomblöt av svett. Jag ligger på golvet med ena benet inträtt i hålet i dörren. Det står människor omkring mig och rör på munnarna men jag hör inte ett ord. Jag vann. Jag tänker att det känns skönt att jag vann. Jag skrattar vansinne. Dörren hade inte en chans. Den kämpade väl med sina fibrer och metallbeslag, men den var tvungen att ge sig. Någon var tvungen att förlora. En av dom var inte jag. Men nu kommer smärtan. Det värker överallt och dom börjar dra i mig för att lösgöra mig. Det gör ont som fan och jag skriker av smärta. Det ekar i trappuppgången av lugnande röster och mina vrål. Ambulanspersonalen lyfter upp mig på en bår, lindar benet och spänner fast mig. Jag orkar inte streta emot. Hon har långt ljust hår i hästsvans och en allvarlig min. Hon påminner om dalkullan. Det gör hon, om man tänker bort ambulanskläderna och det kan jag. Hon sitter med mig i ambulansen. ”Jag vann”, säger jag. Dörrjäveln hade inte en chans. Hon ler inte. Hon tittar främmande på mig och håller mitt ben högt upp i luften. Det är bara minuter kvar av vår färd. Jag låter den vara. Det känns onödigt att förstöra den. Vi har det fint här, hon och jag. Vi kanske borde gifta oss.

Vi skrattar. På en blomsteräng. Vi skrattar på riktigt. Inget romantiskt fnitter bara. Verkligen garvar. Hon har blonderat hår och en konstig lugg och drar skämt efter skämt. Jag kan inte stå upp, så mycket skrattar jag. Vart kommer hon ifrån? Hon är fin. Hon heter..Jag vet inte vad hon heter. Jag kan kalla henne Elin. Det går fint. Det passar inte riktigt, men det är skit samma. Vi spelar fotboll? Ja, det gör vi. Vi spelar faktiskt fotboll. Det är roligt. Jag hatar fotboll, men det är roligt. Hon får mig att tycka det. Jag är förlorad. Hon sparkar till mig på smalbenet och det gör ont som fan. Men vi skrattar vidare. Hon lägger sig över mig och hennes ansikte försvinner i motljuset, i skuggan av den starka solen. Hon viskar till mig. Hon viskar något. Hon säger: Det finns lite lunch här åt dig. Hon ruskar på mig.
Solen lyser in genom persiennerna. Sköterskan står vid min säng. ”Det finns lite lunch här åt dig”, säger hon. Det gör ont. ”Det gör ont”, säger jag. Benen gör ont. Elin är borta. Det gör också ont. ”Vad heter du”,frågar jag sköterskan för säkerhets skull. ”Jag heter Charlotte”, säger hon. Jag nickar. Hon hjälper mig att resa ryggstödet upp och rullar in sidobordet framför mig. Det är soppa och mjukt bröd. Ok. Dom är ok här.

”För att fullständigt förstå måste man lämna problemet en stund och tänka på annat.” [1547338]

Jag sitter i samtal med två personer. Båda vill räta ut mig. Den ena är polis. Hyresvärden har polisanmält min skadegörelse. Den andra är psykolog. Han ska garantera att jag rätas ut och att det här inte får fortgå för då är jag en fara för samhället. Polisen säger inte så mycket. Han har inget att säga. Han är här mest för att jag ska förstå allvaret i situationen. Och jag försäkrar dom om att jag gör det. Hur skulle det se ut om alla sparkade sönder sina dörrar hela tiden? Eller varandra? Så kan vi ju inte ha det. Nu går polisen. Han har delgivit mig anmälan. Hyresvärden kräver mig på kostnaden för dörren och så får jag böta för att jag gjorde som jag gjorde. Det kostar att vara olydig. Men jag kan ju inte neka. Jag vill inte heller. Jag känner att jag vill stå för det jag gör, även om det verkar vara dumt. Det var värt det. Jag känner mig friskare än någonsin, trots att jag inte kan gå samt att jag är på vippen att få någon sorts diagnos. Psykologen tittar allvarligt på mig. Han öppnar munnen. Han tycker att det är oroväckande. Mitt beteende. Han har fått reda på det där med receptionisten också och sjukskrivningen och terapin. Jag frågar hur det är med henne. Han säger att han inte vet. Att det inte är hans bord. Men jag är det. Jag är hans bord. Jag är precis det som han är bra på. Ändå tycker han att mitt beteende är oroväckande. Han känner inte mig. Om något ska vara oroväckande så måste saker och ting ha förändrats till det sämre. För att oro ska väckas. Han vet inte hur jag var innan de här båda incidenterna inträffade. Han kan inte säga att det är oroväckande. Jag berättar för honom att jag drömde om Elin och glädje och skratt och att vi spelade fotboll fast jag hatar fotboll. Jag har inte skrattat på flera år, säger jag till honom. Han kontrar med att det bara var en dröm. Jag säger att jag inte ens har drömt att jag skrattat på flera år. Jag är på väg någonstans. Det kanske inte yttrar sig så bra på utsidan, men här på insidan är det bra saker som håller på att hända. Han antecknar och kommenterar. Frågar och gör antaganden och föreslår. Vi har det riktigt trevligt.
Sen släpper han bomben. Han tänker hålla mig kvar här. Han säger att om jag inte stannar frivilligt så kan han hålla mig. Jag har en polisanmälan på mig och ett aggressivt beteende. Solen gick just i moln.

Är det något jag kan så är det att ligga still. Dom kan försöka allt dom vill. Här blir det ingen förändring. Jag vet att jag äntligen är något bra på spåren. Det börjar som sagt klarna. Men det här kommer som en paus. Jag får bida min tid tills dom är villiga att släppa ut mig. Tills dom tycker att jag är justerad. Jag nickar och håller med och ibland lite misstänksamt mycket. Då får jag hitta på något som ger dom något att bita i. Häller man för mycket sand i tratten på en gång så blir det stopp. Jag måste hålla med lagom mycket för att det till slut ska bli en tillfredställande stor hög sand.
Jag tänker inte berätta om dom andra som bor här om ni trodde det. Det är deras sak. Det är deras helvete och det har ni inte ett förbannade dugg med att göra. Inte jag heller för den delen. Jag ligger still. Jag är bra på det. Man gör det som gagnar en bäst. Det är en överlevnadsinstinkt. Om barnen får det dom vill genom att gråta och skrika så fortsätter dom med det. Det är bra. Det är bra att se till att man får det man vill ha. Att det eventuellt stör andra skiter man i. Och så fortsätter det att vara. Dom som har makt och pengar ser till att få mer genom att skrika och gråta. Dom har aldrig vant sig av med det. Vi andra har fått lära oss att det är osolidariskt att bara tänka på sig själv men det finns ingen solidaritet kvar. Är man solidarisk så betraktas man som dum i huvudet. Att ge bort något är ett brott. Man sätter emottagaren i tacksamhetsskuld och det är det taskigaste man kan göra. Jag gör det aldrig. Jag låter barnen få det dom vill ha om dom verkligen har skrikit och gråtit livet ur sig. Då har dom verkligen kämpat för det. Om jag har råd så får dom det.

Det är tisdag. Det är mulet. Jag ligger i min säng och ser tiden passera. Igår fick jag ringa samtal. Jag fick ringa barnens mor och säga att jag är där jag är. Hon började gråta. Typiskt. När hon lugnat sig och slutat kasta anklagelser över mig var jag tvungen att be henne om tjänster. Räkningar som behöver betalas och att katten behöver mat och luft. Det borde vara hennes samvete. Det är hennes jävla katt. Jag sa att jag fått en ny ytterdörr, men låset är detsamma som förut. Du kan kvittera ut en nyckel hos hyresvärden som jag redan ringt till. Hon gjorde klart för mig att hon inte hade lust med någon av sakerna men att hon väl var tvungen och att jag nog kunde räkna med att inte träffa barnen på ett tag. Jag sa att jag förstod det men att jag kanske kunde komma hem till dom när jag var klar med det här stället. Vi får se då, sa hon. Det här är inte lätt för mig heller, sa hon också.
Jag tänker på dom små och tårar väter min kudde.

Solen värmer fint nu. På husets gavel finns balkonger i våningar. Med galler. Här kan man sitta och stirra ut. Det är en fin park utanför som inte tillhör området och där kan man se förbipasserande helt vanliga människor. Många av dem sneglar uppåt balkongerna med oro i blicken. Förfäran. Jag vet vad ni tänker. Ni känner en klump i magen. Ni räds av det faktum att det kan gå så här. Skrämmande och lockande. Genier och dårar passerar varandras gränser i tid och otid. Jag dricker mitt kaffe och röker mina cigaretter och ni undrar om jag är ett geni eller en dåre. Jag kan vara båda om jag vill. Egentligen är det här inte så jävla dumt. Man får helpension och ingen kräver av en att man ska göra något annat än att försöka må så bra som möjligt. Inte ens det kräver dom. Mår man bra är det en bonus. Men det finns ju sämre bemedlade än jag. För mig liknar det semester. För andra är fysisk plats helt ovidkommande. Jag känner på mig att det här snart är över. När jag börjar uppskatta det här så kan jag vara säker på att det tas ifrån mig. Jag är snart hemma igen.

Ni kommer inte tro att det är sant. Jag trodde det inte. Kanske kommer ni tro att jag är en effektsökare och hittar på sentimentala strofer. Ingenting är sant. Jag har sagt det tidigare och det är värt att poängtera igen. Det skulle lika gärna vara en lögn.
När jag skrevs ut från sjukhuset satt min far där och väntade i sin Ford Fiesta. Jag ville vända men han hade redan sett mig. Han fimpade sin cigarett direkt när han såg mig och öppnade passagerardörren med ett skuldsatt leende. Kom, vinkade han. Jag lassade in min väska i baksätet och satte mig. Vi satt tysta en stund. Han andades ut och startade bilen. Jag kände mig obekväm. Jag kände att morsan var närvarande. Har morsan skickat dig, sa jag. Han tog ett nytt tag om ratten. Han svettas. Han kör längre än det behövs. Han kör omvägar. Han stannar på en parkering. Jag får tillfälle att bjuda på en cigarett. Vi vevar ner fönstren och röker. Det är stilla en stund. Han berättar något. Något från sitt liv.
Han startar bilen och skjutsar hem mig.
Han startar bilen och skjutsar hem mig. Vi dricker kaffe.
Han startar minibussen och kör hem mig och hjälper mig reparera en hylla.
Han startar..

Han skulle kunna stå där på parkeringen och ta emot mig. Och berätta en anekdot från sitt liv som förklarar att han förstår mig. Som säger att vi är lika du och jag. Det ordnar sig grabben. Ta dig samman bara och gå din stig så kommer det att ordna sig. Dom vet nog inte ens att jag är här. Det kan kvitta. Det skulle bara ställa till det.

Jag har fått en fin dörr och goda vitsord från psyket. Jag står och betraktar dörren. Det ser robust ut. Den ger nog inte vika i första taget, men det trodde nog den andra att den inte skulle göra heller. Det känns nästan som om jag är nyinflyttad. Jag blir helt och hållet ifråntagen den känslan så snart jag kommer innanför dörren. Här ligger drivor med post och det stinker obebott. Här bor jag. Välkommen hem.

”I mörker får man en annan uppfattning om rum och tid. Man famlar sig fram och kan få en känsla för vart väggar och fönster är, men man vet inte hur det ser ut eller vilka färger de har. För en person som ser är den informationen viktigt. Om denne inte kan mätta sin vetgirighet kommer denne att bli galen. Mörker är avsaknad av ljus och ljuset avgör tiden.” [171846]

Jag läser ytterligare ett brev av min beundrarinna. Hon hatar mig mer än någonsin. Det finns inga gränser för hur lite hon vill att jag ska finnas. Hon har bett mig vid upprepade tillfällen att göra mig av med sakerna jag en gång fått av henne. Jag säger att jag slängt allt. Det är inte sant. Jag har faktiskt kvar allt. Men det får hon inte veta. Hon vill veta att jag slängt allt och det får hon veta. Jag är inte så noga med saker. Jag förknippar dom inte med personer. Människor är människor och saker är saker. Men jag tänker att hon kanske kommer hit och kollar in mig. Kikar in genom fönstret. Kollar om jag dricker ur muggarna jag fått av henne. Men hur skulle det gå till utan att jag såg det? Jag bor på andra våningen och det är bara öppen yta utanför mitt köksfönster. Men hon kanske vet intuitivt. Det spelar ingen roll. Hon har ändå all anledning att tänka att det vore bättre om jag inte fanns.
Och då kommer jag att tänka på det där med nyckeln igen. Det kanske inte var så att jag själv tagit in nyckeln. Det kanske var så att hon hämtat den. Hon visste vart den var. Det visste hon. Hon kanske smög sig hit en natt när jag sov och drog bort nyckeln från sitt gömställe och bara väntar på att jag ska göra mig av med alla sakerna. Hon kanske har varit inne och kollat när jag har varit borta. Det känns obehagligt.
Jag inser hur bräckligt livet är och hur enkelt det kan avslutas. Allt som behövs är hat och en känsla av att inte ha något att förlora. Det kanske räcker med likgiltighet. Hur många känner inte så? Jag tippar att det är ganska många och förundras över att det ändå inte begås fler mord än det gör i Sverige. Varför har inte jag mördat någon? Jag har inte haft någon anledning. Man behöver förstås en anledning. Hon har en anledning. Hon har tusen anledningar enligt henne själv. Det drar i pungen av rädsla. Jävla skit. Det här är definitivt en av baksidorna med att vilja leva.
Jag tejpar en smal tejpremsa mellan ytterdörren och dörrkarmen när jag går ut. Ett James-Bond-trick. Sen stannar jag ute hela dagen. Jag röker i parken. Dricker kaffe på Statoil. Sitter länge och väl på biblioteket. Här är man ostörd. Kollar teve på pizzerian och äter lite. Sen går jag hem. Tejpen sitter kvar. Det hade känts bättre om den var borta. Då hade jag vetat. Nu vet jag fortfarande inte. Jag kanske ska installera en kamera. En liten kamera som på något sätt utlöses när dörren öppnas. Hon kan ju komma om natten när jag sover och vara jättetyst. Hon kanske förgiftar min mat. Det skulle hon kunna göra. Hon är kapabel till det. Jag känner mig mer och mer övertygad om att hon är ute efter mig. Det är hon som har nyckeln. Hon bara inväntar rätt tillfälle att slå till. Det är en sirligt smidd plan. Hon vet att jag inte kan anmäla henne för något hon eventuellt kommer att göra. Jag kan inte anmäla henne för att hon tagit min nyckel. Jag kan inte ringa henne och säga att jag vill ha tillbaka den. Hon skulle bara neka. Jag kan inte tala med min terapeut om det, för det skulle gå hand i hand med mitt mentala tillstånd att ha just sådana här tankar. Mitt liv är i fara och jag har ingen makt över situationen. Jag samlar ihop allt jag kommer på att jag fått av henne och lägger det i en plastkasse. Jag är beredd att slänga skiten. Jag får köpa nya muggar. Jag lyssnar aldrig på den där skivan ändå. Jag lyssnar aldrig på skivor över huvud taget. Jag kan leva utan den där skjortan, även om den är jävligt skön. Och skålarna. Jag gillar skålarna. Det känns hårt att slänga dom. Dom pryder sin plats utmärkt. Ner med dom bara. Det handlar om liv och död här.
Det fortsätter så här. Jag får ingen indikation på att hon kommer till min lägenhet och det driver mig till vansinne. Jag är nämligen övertygad om att hon gör det. Jag tycker mig känna lukten av henne ibland när jag hållit mig borta och sedan återvänder hem. Jag tycker att det luktar som om hon varit här. Tejpen sitter där den ska. Men hon kan ju ha genomskådat min plan och är noga med att sätta tillbaka den. Det är ju knappast något okänt trick. Det här duger inte. Jag måste komma på något bättre. Det där med kameran är ingen dum idé. Men det är en dyr idé. För dyr. Dessutom vet jag inte riktigt hur eller vad jag skulle installera för att det inte skulle synas. Märker man att man blivit fotograferad så är det ganska lätt att radera. Det är en dyr plan som inte är särskilt vattentät. Jag tänker och tänker men kan inte komma på något som är tillfredsställande. Jag kan ju inte stanna hemma jämt.
Så får det bli.

4

Persiennerna har inte räckt till, så jag har tejpat upp svarta plastsäckar för fönstren. Dagsljuset stör mig. Det gör mig medveten om vilken tid på dygnet det är. Det hindrar mig på något sätt. Hur vet jag inte. Jag känner mig hotat fast fri. I mitt mörker känner jag mig fri. Det är jag som bestämmer om det ska vara ljust eller inte. Inte solen. Inte dagen. Det är ändå så att det är mer ljud på dagen utifrån, men jag har öronproppar i ganska ofta. De skaver efter ett tag och jag måste ta ur dem och då kan jag eventuellt få höra dagsljud. Kanske passerar en buss. Men bussar går även nattetid om än inte så ofta. Men det kan vara en nattbuss jag hör. Alltså kan jag inte veta om det är dag eller natt. Jag mår bra av det. Jag har inte fått någon påhälsning av henne. Hon har kanske märkt att det försiggår något här. Hon vågar sig inte hit. Jag bygger min egen tillvaro. Igår var jag på stor teater. Man spelade ett okänd drama. Det var rysligt spännande. Det var en intrig som byggde på hat och otrohet, längtan och den där känslan av att man inte får det man vill ha. En kvinna som grät sig nästan genom hela föreställningen. Hon gjorde allt för att hennes man skulle se henne och vilja ha henne, men han valde en annan. Så typiskt. Men sympatier väcktes även för honom. Han var ingen skurk förutom att han lurade sin fru. Han hade blivit kär igen. I någon annan förvisso, men ändå.
Den fick aldrig något slut. Jag somnade. Den var rolig också. Ibland skrattade jag för mig själv. Det var med en sidokaraktär. En berättare i lustig hatt. Sen tänkte jag på Elin. Sen somnade jag.
Och idag ska jag grilla med barnen. Det ska vara en fin dag och eftermiddag och vi ska sticka iväg med tält och kampa. Det ska vara vid en riktig lägereld och vi ska tälja pinnar och vi ska berätta historier för varandra och tjejerna vill uppträda med något sångnummer som dom har tränat på. Och dom gör det bra. Dom gör det jävligt bra. Och vi äter godis som jag tagit med i smyg. En överraskning. Grabben somnar i mitt knä där framför elden och jag stirrar in i den och låter tanken sväva. Jag tänker att vi har det bra och vi är mitt i någonting som är så viktigt och som betyder så mycket för oss alla. Jag lägger grabben i tältet och bäddar ner honom i sovsäcken och pussar honom på kinden. Flera gånger. Tjejerna skrattar där ute. Dom får vara vakna hur länge dom vill idag. Jag ska inte tjata på dom. Vi leker gissningslekar om vilken känd person man tänker på och vilket djur man är. Jag tog Elvis Presley och pudel för att det inte skulle vara så svårt. Elvis visste dom inte vem det var. Det är väl längesen nu. Ja. Det är längesen han levde.
Det ekar av tomhet i mig. Jag ligger på mattan i vardagsrummet. Jag vet inte om det är natt eller dag. Men det ville jag ju inte heller. Men nu känns det som det skulle vara bra att veta men jag är rädd för att ta reda på det. Varför vet jag inte. Det känns bara otäckt. Känslan av tomhet kanske blir än större om jag vet. Jag låter bli. Jag tänker att hon skulle kunna komma hit och mörda mig nu. Det hade inte gjort något. Jag kan tänka mig att bli mördad nu. Men det händer inte.
Jag försöker fly in i någon tanke men hjärnan orkar inte. Det vill bara vila. Den vill inte sova, bara vila. Den orkar inte tänka på någonting. Magen och hjärnan verkar hänga ihop på något sätt. När hjärnan inte vill tänka så gör det ont i magen. Det liksom bränner i den. Magen vill göra något men inte hjärnan. Så jag ligger här och kan inte tänka med ont i magen. Kanske behöver jag äta. Jag vill inte, men kanske är det så att jag behöver. Jag minns inte vad eller när jag åt senast. Det måste vara ett tag sen. Timmar och dagar är inte något tidsmått längre. Kanske är det bra. Jag låter kroppen styra mina handlingar. Det biologiska klockan får bestämma. Jag vill knulla. Min lust är, och har alltid varit, närmast omättlig. I alla fall kan jag tänka att det känns så nu. Men det är förmodligen inte sant. Ingenting är sant.
Rummen flyter samman. Orienteringsförmågan är inte längre viktig. Det spelar ingen roll vilket rum jag befinner mig i. Jag kan skapa nya rum. Jag skapar nya rum. Jag kan gå ur ett rum och in i ett annat och in i ett tredje som kan vara samma rum som jag nyss kom ifrån. Jag vet inte. Det är inte viktigt.

”Det finns inget som det förflutna” [691799]

Du säger att du inte vill träffa mig längre. Du säger att det är något fel på mig. Att jag är frånvarande. Att min verklighet inte duger till. Du tänker inte stötta mig mer. Det är nog nu. Sen går du ut genom dörren.
Hur länge varade det? Vad hade vi? Stämmer det som du säger? Kan du inte älska mig i alla fall? Nej. Det kan du inte. Jag förstår det nu. Hur kan man älska någon som inte är här men som man ändå måste leva med? Frågetecknen hopar sig och kanske får vi svaret i nästa veckas program. Och som bisittare har vi familjeterapeut Lena Hansén och hon säger samma sak. Lämna den jävla knölen. Han kan hitta någon annan i sin fantasi. Han kan uppenbarligen inte hantera verkligheten. Publiken applåderar och kameran gör ett svep över de instämmande. Klipp till reklam. Efter pausen säger han att; jag är ju bara ett barn. Jag vill leka och ha roligt. Du kan inte lämna ett barn. Men du är inget barn säger Lena med sträng röst. Du måste ta ditt ansvar. Du, liksom alla andra har haft din barndom, men den är slut nu. Du är vuxen och får snällt bete dig som en. Åtminstone om du ska ha en kärleksrelation till den här kvinnan. Här visas en jättestor bild på henne där hon står uppbröstad i stram blus och blickar in i framtiden som en amerikansk propagandaaffisch från kriget. Och hon är vacker. Och hon vet hur man gör. Men hon vill inte ta hand om honom. Hon kan inte se hans kvalitéer. Hon kan inte se att han vet hur barnen har det. Han kan guida dem ut i livet. Han har facit. Han vet. Men hon lyssnar inte. Hon vill att han ska vara vuxen. Hon vill också bli omhändertagen ibland. Men jag kan ta om hand, säger han. Kommer du ihåg den där fågelungen som jag fick att flyga till slut? Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg hur vi gav den insekter och vatten och någon sorts näringslösning som vi fått av din kompis veterinären? Och till slut flög den. Den lämnade oss och flög iväg. Det blir tyst i studion. Här inser han metaforen och kameran zoomar in på hans blick som dör. Reklam.

Dom rekryterade friskt inom transportsektorn. Jag hoppade på. Jag hade träffad dig då. Vi kanske kunde bygga något. Jag ville vara försörjare. Det ska man. Man fick körkortet betalt. Det var bara att tuta och köra. Jag körde taxi och buss. Du var hemma och var gravid. Jag körde buss. Vi fick barn. Jag körde taxi. Du var hemma och var gravid. Tjejen började dagis. Jag körde buss. Vi fick ett till barn. Jag körde taxi. Vi köpte hus. Jag körde buss. Du jobbade på Konsum. Äldsta tjejen började skolan. Minstingen gick på dagis. Jag körde taxi. Du var hemma och var gravid. Jag körde buss. Vattnet frös i ledningarna. Vi skrek åt varandra. Jag körde buss. Vi bråkade om elräkningen. Vi skrek om telefonräkningen. Vi bråkade om barnen. Jag körde taxi. Vi fick barn igen. Jag körde buss. Jag flyttade till en lägenhet. Vi sålde huset. Du flyttade till en lägenhet. Minstingen har börjat dagis. Jag körde lastbil. Jag blev trött på alla människor. Jag tål dom inte. Ni är där. Jag är här.

5

Lång tid har passerat.
Den stora runda mattan i vardagsrummet har blivit händelsernas centrum. Dess struktur är berg och mönstret bildar landskap. Ett jordbrukslandskap. Långt där nere sliter en bonde i sitt anletes svett för att få mat för dagen. Och det är inte tjugohundratal nu, nej det är det inte. Det är längesen. Det är häst och plog längesen. Han är så förtvivlad att det inte kan gå ihop sig för honom och hans allt för stora familj. Han ömmar för dom. Han är en bra man. Han önskar att hans kärlek kunde räcka till att mätta barnen. Men det är bara mat på bordet som hjälper och det har dom inte. Missväxt och elände. Det har varit så här länge. Länge har dom drömt om något annat och äldsta sonen har hört om fabriken som ska byggas. Han tänker att han ska jobba där och tjäna storkovan. Det är nya tider nu, far, säger han. Nya tider. Och kanske tänds ett litet hopp i faderns öga. Dom har varann.

tyst tystnad och sövande sus. [734]

Elin har varit på besök. Jag minns det inte men kan för

Skriven av: Jesper Fielding