Jag lever (fortsättning)

Elin har varit på besök. Jag minns det inte men kan förnimma det. Hon måste varit hos mig när jag sov. Något annat är helt otänkbart. Det känns obehagligt att hon kommer när hon vill. Jag vill bestämma när hon ska vara hos mig eller inte. Jag har en känsla av att allt inte gick rätt till. Vi skildes åt som ovänner och det är inte bra. Hade jag fått bestämma när hon ska vara hos mig så kan jag se till att det inte blir så, men nu var hon tvungen att ta saken i egna händer och dyka upp när jag inte var vid medvetande.

tyst.

Jag flyttar mig inte härifrån om jag inte måste. Jag lägger upp en plan, sätter en kurs och tar mig tillbaka på kortast möjliga tid. Det går en ridå vid mattkanten. Utanför den så sugs all energi ur mig med kanske tiodubblad hastighet. Jag tänker att det kan vara så att tiden går snabbare där ute. Jag tänker att det till och med är rimligt att det är så. Och nu är jag helt säker på att det är så det förhåller sig. Utanför mattan åldras jag. Här är jag säker.

tyst.

Jag vaknar. Det är något nytt nu. Jag ligger på rygg med armarna utsträckta. Jag är alldeles upprymd. Fjäderlätt. Det känns som om jag kan lyfta från golvet precis när jag vill. Jag behöver bara tänka att jag vill det så kommer det att hända. Men jag låter bli. Jag är en ängel. En ljusblå ängel med röda stripes på mina armar. Det är det här som har gäckat mig hela mitt liv. Jag har gått omkring bland allmänheten som en helt vanlig människa och det har skavt i mig. Jag har sökt lösningar på varför det är så. Och nu vet jag. Saker och ting ter sig så klart här och nu. Jag förstår varför dom har tittat så underligt på mig. Jag förstår varför min beundrarinna sätter mitt liv framför sitt eget. Det här är lösningen. Men hur ska jag handskas med den? Vad är en ängel bra för? Jag tänker att tids nog får jag en mission. En anledning.

tyst.

Jag mår illa. Kan änglar må illa? Om jag nu är en ängel så är svaret i så fall ja. Annars är det nej. Det verkar besynnerligt att jag, som förmodligen är en ängel inte kan svara på den frågan. Men det ligger i tvivlet. Hade jag vetat till hundra procent att jag var en ängel så hade jag kunnat svara. Men då hade jag kanske heller inte mått illa. Men nu mår jag så jävla illa att jag måste rusa ut på toaletten och befria mig från det som vill ut.
Plastsäcken har släppt från toafönstret och mina ögon möter dagsljus. Det gör lite ont, men inte farligt. Det känns inte farligt. När jag kräkts går jag mot ljuset. Jag går mot ljuset. Det liksom kallar på mig. Jag tänker att det nog känns så här när man dör. Jag tar ett beslut.
Jag öppnar fönstret och ser ner på gatan. Jag ser några gula löv och känner en liten vind i näsan. Här har varit mörkt länge nu.

6

Det slår mig där och då. Jag hänger på armbågarna ut genom fönstret och ser på världen utanför. Och jag har ingen aning. Och så håller det på. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när man lever. Jag har ingen kunskap om det. Jag ser vansinnet. Galenskapen. Jag är inte galen. Jag vet bara inte hur man gör för att inte vara det. Jag söker och söker. Jag blir uttråkad och måste sätta igång processer för att göra det hela intressant. Och det blir det ju. Det blir intressant på sitt sätt. Jag är inget barn, ej heller gammal. Jag är ung men ingen yngling och jag vet inte hur man gör när man lever. Finns det ett sätt? Vad är det som gör att människor står ut? Varför åker dom till samma kamping varje år? Vad är det dom får som jag hela tiden missar? Vad är det dom kan som jag inte kan? Är det dom små skillnaderna som gör det? Är det när man äntligen tagit sig för att gå iväg med kassen papper till återvinningsstationen? Är det den tomma platsen i hallen när man kommer tillbaka som gör livet?

Mamma släppte mig aldrig ur sikte. Jag vet det. Jag minns det inte direkt, men jag vet det. Jag var den enda hon kunde umgås med. Pappa var ju inte hemma. Hon hittade på saker. Hon tog mig till platser som verkade för bra för att vara sant. Letade fram lekparker som verkade oändliga till sitt omfång. Med rinnande vatten och roliga trehjulingar man kunde cykla på och sparkcyklar. Och stränder att bada vid. Hon och jag vid en badstrand. Hon hade en röd bikini med vita prickar på. Och solhatt. Och solglas. Och korsord. Och alltid stunder över för att prata med mig. Och en peng till lakrits. Hon älskar lakrits. Åtminstone gjorde hon det då. Var det livet för henne då? Kunde hon säga: Detta, min pojk, är livet? Eller när vi plockade bär i skogen. Och fikade på en stubbe. Kunde hon säga det då? Hon kanske inte heller vet hur man gör? Hon kanske också bara låtsades, precis som jag.
Jag river ner plastsäckarna. Det tar emot och är jobbigt. Jag är svag och trött. Ljuset strömmar in och jag tar ett beslut.
Jag går hem till min själs fiende. Jag rör mig i ett sus. Det är inte bara ett ljud, det är också en konsistens. I luften. Den väser mint. Jag ringer på dörren. Det har blivit en outhärdlig terror som saknar motstycke. Hon öppnar inte. Hon är kanske inte hemma. Men jag är så trött att jag inte orkar gå därifrån, så jag blir sittande. Jag somnar visst, för snart är det någon som väcker mig med en örfil. ”Packa dig iväg ditt jävla kräk”, säger hon och det går inte att ta miste på att det är hon. Jag går ingenstans förrän det här stoppar, säger jag. Det här kommer aldrig att stoppa, säger hon och låser upp sin dörr. Då ser jag. Det glimmar till. Här skulle det vara på sin plats att jag broderar ut vad det är som glimmar och hur jag känner för det, men jag orkar inte. På hennes nyckelknippa sitter min nyckel. Det är så. Där andras nycklar har taggar har min istället hål och jag känner igen den. Min paranoia fanns inte. Jag vill ha tillbaka min nyckel, säger jag och reser mig upp. Hon stannar upp sådär mitt i steget. Hon ser påkommen ut och det är hon också. Nyckel, säger hon frågande. Jag såg nyckeln, säger jag. Ge tillbaka nyckeln bara, så går jag. Det blir väldigt tyst en väldigt lång stund. Jag ska flytta, säger jag och förvånar mig själv. Jag måste ha nyckeln. Om jag inte bor där den passar så är det kanske ingen mening med att du har den, säger jag och låter inte så lite nedlåtande. Vart ska du flytta? säger hon misstänksamt. Det kanske bara är en bluff för att jag ska få tillbaka den, och tills alldeles nyss var det kanske det också, men en sekund senare var det allvar. Det har jag inte bestämt än, säger jag.

7

Jag åker ut till en stormarknad. Jag ska handla mat. Jag tänker att jag ska handla mycket mat. Jag är mycket hungrig trots att jag ätit ganska nyss. Det är en sorts grundläggande hungrighet som vuxit fram i isoleringen. Jag går in i affären två gånger. Först glömmer jag att ta med mig en vagn. Jag har ett mynt att låsa upp den med. Jag blir stående mellan pasta och grönsaker. Jag funderar. Jag kan bara komma på en enda maträtt. Blodpudding. Det var den jag åt nyss. Det blir nog lite enahanda om jag ska äta den hela tiden, tänker jag. I synnerhet när jag haft som målsättning att handla mycket mat. Det blir nog en hel del blodpudding det och det svindlar nästan för mig. Hur jag än funderar så dyker det inte upp något. Jag blir orolig och börjar hata mig själv lite för min värdelöshet. Snart inser jag att det inte är någon idé. Jag måste byta strategi.
Jag tänker att jag är en annan art och att jag förvandlats till människa och att det här är första dagen jag är det. Det är strategin. Jag får helt fritt strosa omkring här inne på stormarknaden hela dagen tills jag har fått med mig en massa provexempel på människomat. Det känns bra. Jag finner mig väl tillrätta i min nya roll. I mitt nya liv. Luften väser, men det ska den göra för min art. Den gör så i våra öron. Jag tänker att jag kan göra vad som helst. Jag fråga en tjej om hon vill fika utan att det skulle kännas konstigt. Jag måste ju se hur den här arten beter sig. Det skulle inte vara alls konstigt. Nej, det skulle nog vara så att det krävs av mig. Dom har nog inte förvandlat mig helt utan anledning. Dom vill nog ha lite resultat. Det är tröttsamt. Låtsastillvaron är också tröttsam. Jag tappar farten och blir stående. Som om strömmen slagits av. Jag orkar inte låtsas. Jag är jättetrött på att låtsas. Det är liksom inte på riktigt då. Tyvärr har det riktiga så lite att erbjuda. Jag strosar håglöst om kring och stoppar på måfå varor i vagnen. Det är inget test. Jag är ingen annan art. Jag är bara jag. Jag lever. Inte för att jag tycker om det, utan mest av gammal vana.

Skriven av: Jesper Fielding