Jag mötte solen

Där går hon på ängen med sina tunna stickor till ben och sitt fladdrande lockiga hår.
Hår som fladdrar i vinden och är blont och lockigt, lockande?
En vit särk har hon på sig som för att retas.
Vit och nästan genomskinlig, det retar fantasin det.
Lyckligt och ystert omedveten om vad för tankar hon får mig att tänka.
Inga bekymmer finns i hennes värld.

En ska vara snäll sa alltid mor min, är man stor och stark så måste man också vara snäll.
Min mor visste alltid vad som var rätt och ledde mig alltid in på rätt väg.
Funderingar om svåra saker dryftades på kvällen och det jag inte förstod lärde hon mig med varsam hand och kärleksfull blick.
Svårhanterliga tankar blev hanterliga i hennes ledsago.
Impulser som nästan inte gick att motstå, hanterades genom att jag hörde hennes mjuka stämma om vad som var rätt och vad som var fel.

Nu har åren gått och hennes röst har bleknat. Död sedan länge.
Flickan på ängen är väldigt mycket mer lockande nu, svårare att stå emot.
Varje dag i flera veckors tid har jag sett hennes struttande gång och hennes fladdrande lockar.
Undrar vad hon gör på dagarna innan hon kommer spatserandes tillbaka.
Är hennes hår lika lockigt där hon befinner sig under de timmar jag inte ser henne?
Hennes vita särk är den lika lockande för andra som möter henne kantänka, jo du.
Finns där någon annan som njuter av hennes närvaro lika mycket som jag skulle göra?
Jag slår vad om att hon skulle göra min tillvaro ljusare.


Bäst jag tar henne innan någon annan gör det.
Bäst hon följer med mig hem.
Det var längesedan en ljushårig flicka blev tagen av en som mig.
Det passar sig inte i dessa nya tider, de vuxna är på sin vakt och passar sina små.
Rysliga hundar som skäller och människor i flock med rysliga vapen som smäller så en blir alldelles vettskrämd.

Nädu, vem försöker jag lura, jag kan inte ta någon längre.
Tänka kan jag.
Betrakta kan jag allt.
Jag är bara en stor sten nu för tiden.
Jag mötte solen.

Författare:

Publicerat

Dela: