Jag ska aldrig lämna dig.

Hon hade sett honom lite då och då ute på stan. Bara gått förbi.
Nu satt hon bakom honom i bussen.
Han andades som han alltid gjorde, djupa andetag. Hon var tvungen att hålla i sin hand för att inte rufsa i hans hår. Han tittade ut genom fönstret. Kanske skulle man knacka honom på axeln och hälsa? Nej, då skulle han säkert bli sur. Hon lutade huvudet mot fönsterrutan och tryckte på freestylen. Ett gammalt blandband. Regnet började slå mot rutorna och hon försökte låta bli att tänka på honom.

'We look so good, we look so good'

Hon log. Det var juh så det hade varit. Tillsammans hade de 'looked so good'. Han med sin mörka rufsiga kalufs och stora mörka ögon och hon med sitt långa ljusa hår och stora ljusa ögon. Nästan motsatser till varandra men så fina tillsammans ändå. De hade tindrat. Men det var inte nu. Nu var de bara två människor på en buss. Två ensamma människor.
-Jag tror faktiskt att det spökar i mitt skyffe, sa han allvarligt och satte sig ner bredvid henne på sätet.
-Spökar?! sa hon i extas.
-Mm,mm...Men jag tror att det är snälla spöken, sa han och la ner sina lurar i sin, svarta, rygga.
-Det finns faktiskt inga snälla spöken. Alla spökena är elaka ! flinade hon.
-Alla du har träffat på? Eller hur kan du veta? frågade han med ett leende och la armen om hennes axlar.
-Alla som jag känner, log hon.
Han himlade med ögonen.
-Du får ta och skaffa en hatt-katt då!
-En hatt-katt? frågade han förvånat.
-Japp, en riktigt klurig hatt-katt.
-Vad är en hatt-katt?
-En väldans söt katt-bäse...
-Eh. Jaha...sa han roat.
-Satan, mina fötter gör svinont! klagade hon irriterat och började lösa upp snörena till sina svarta kängor.
-Vart har du varit nu med dina fötter? Och framförallt, vad skulle det vara bra för? flinade han.
Hon suckade ljudligt.
-Vadå storebrors syndromet? muttrade hon.

Men då var inte nu. Och nu satt hon bakom honom i en buss och kände honom inte längre. Det gjorde ont. Ont att veta att hon inte fick ringa honom mitt i nätterna längre. Ont att hon inte fick rufsa i hans hår. Ont att han antagligen inte ens saknade henne. Ont att hon saknade honom så mycket. Ont att han var så vacker. Ont att han en dag skulle få en vacker flicka. Ont att han inte var hennes längre. Hon suckade och sänkte freestylen lite. Kunde inte han vända sig om och säga något? Eller bara le! Vilket som helst. Bara han gjorde något! Hade han inte sett när hon gick på? Han hade iochförsig sett ut att sova då men ändå. Han hatade henne nog.

'You're a disgrace to the human raise with your pretty face'

Fan, hon ville inte sitta själv. Hon ville sitta bredvid honom. Hon hade försökt förtränga honom i en månad nu. T om gått på bio med Jocke. Men det hade inte gått för en sekund. Hon hade suttit i biomörkret och låtsas att det egentligen var han som lekte med hennes fingrar och inte Jocke. Men sedan när ljuset tändes gick det inte längre. Jämfört med hans vackra ansikte såg alla grå och trista ut. Hon trodde att hon mist förståndet ibland när hon blivit irriterad på folk bara för att de inte hade hans vackra ansikte. Ansiktet där hennes fingertoppar hörde hemma. Hans vackra, vackra ansikte. Vad hade han sett i henne egentligen? En fjompig tjej bara. Ingen allvarlig Vero Moda tjej som såg ut som hans stil. Men hon brydde sig egentligen inte. Huvudsaken var att han var hennes. Att hon hade fått honom.

'...looking for a dream...'

Festen hade varit i full gång hos Kajsas storasyster den kvällen. Musiken hade varit hög och människorna glada. Alla förutom han. Som satt i ett hörn på golvet och såg allmänt uttråkad ut.
När hon mötte hans blick knastrade det till. Hon drogs till honom som en magnet.
-Hej? stammade hon fram och satte sig ner bredvid honom.
-Hej på dig, sa han lite blygt.
-Har du roligt? Känner du Kajsas syrra eller?
-Katja? Ja, henne känner jag.
-Har du kul då?
-Njae...Sådär...
-Musiken är kass, påpekade hon, eftersom hon avskydde techno.
-Jo, den är ingen bestseller direkt. Har du kul annars då? sa han lite mer avslappnat.
-Jadå, det är helt okej. Förresten, är du en alien eller bara ovanligt vacker?
-Allmänt sömnig bara, skrattade han mjukt.
-Aha..
Hennes hjärta hade bultat så hårt. Hon fick bara inte säga något pinsamt nu. Inte när det gällde en sådan vacker människa. Hon hade funnit sin dröm.
-Men det var trevligt att du kom fram iallafall tjejen, log han och hon mötte hans elektriska ögon igen.
-Vadå? Är jag redan diskad? frågade hon besviket.
Han log brett.
-Nej, jag var bara tvungen att säga det ifall du blir besviken och aldrig mer vill prata med mig.
-Som Julia Roberts i Pretty Woman, 'det var en underbar kväll, ifall jag glömmer att säga det sen'?.
-Ja, precis, log han.
Efter det hade de umgåtts intensivt i ungefär två veckor innan de blivit ett par.

Det knastrade till i lurarna av att någon fick sms. Hon hoppades att det inte var han som fick något kärleksmeddelande från någon vacker gudinna och som tur var det en fjortis längst bak i bussen som lyckligt började skrika att någon älskade henne. Hon ville sitta bredvid honom! Det kunde väl egentligen inte vara så himla svårt. Men hon visste att han inte skulle vilja det. Att han bara ville slippa henne. Hon visste det. Han hade berättat det för henne. Kylan spred sig i bröstet när hon kom att tänka på det. Han ville inte veta av henne, bara slippa henne. Men alla vackra ord han sagt innan gjorde att hon förträngde det.

'You're giving me all I want and more.'

Det var nattsvart natt och de hade sprungit upp för alla trappstegen till hans lägenhet.
-Satan, vad han är bra live! suckade han lyckligt och hängde av sig sin halsduk, som hon stickat.
-Fruktansvärt. Tur att jag kom in också.
-Alla barn under sju år kommer in i vuxet sällskap, flinade han och gav henne en snabb puss på kinden.
-Bläää, vad äcklig du är! grimaserade hon tillgjort och hängde av sig sina ytterkläder.
-Åh, nu vill jag ha alla hans gamla cd-skivor också! Men hur ska jag ha råd med det...suckade han och gick ut till vardagsrummet.
-Du får väl önska dig dem. Vill du ha nått att dricka? frågade hon honom och gick in till köket.
-Ett glas juice, inte apelsin! svarade han från vardagsrummet.
-Det var inte jag som köpte den! kontrade hon och tog ut ett multivitamin-juice paket från kylen.
Hon tog fram två vinglas och ställde dem på det lilla köksbordet.
Han slingrade sina armar om hennes midja och tryckte henne till sig och blåste i hennes öra.
-Whiiii....sluta-a! rös hon.
-Jag vill ha hans gamla cd-skivor. Du måste ge mig dem, sa han och nafsade henne i örat.
-Tss. Du får väl önska dig dem först.
-No use. Jag har bara fått en enda sak i mitt liv som jag har önskat mig.
-Jaha? Vem var det som fick en stereo i julklapp då? Va? flinade hon retligt och la sina händer över hans.
-Jaja..dig och stereon.
Hon skrattade till.
-Vadå? Fattar du inte hur djupt det där var? sa han med en låtsad sorgsen min och släppte taget om henne.
-Väldans djupt. Här har du, sa hon och hällde upp ett glas till honom.
-Tackar, tackar my lady.
Hon klunkade sitt glas.
-Nu ska jag gå och lägga mig, jag somnar stående annars, sa hon.
-Gör det du, jag ska bara fixa en sak så kommer jag sen, sa han och kysste henne mjukt.
-Okej, hurry.

Hon fick fjärilar i magen av att bara tänka på det. Han så nära henne. Nästan samma själ.
Hans varma hals som var så underbar att nosa vid. Men nu satt han framför henne och hon hade ingen rätt att röra vid honom längre. Han var inte längre hennes. Bussen stannade till och en Vero Moda tjej steg på. Hon log ett bländande leende när hon passerade hans säte. Ännu en tjej som fick dricka en uns av hans skönhet. Undra om han hade lett tillbaks? Eller kanske till och med först? Hon slog bort tanken.

'How do I say you're beautiful when I can't take my eyes of you'

Det fanns så mycket hon ville berätta för honom. Hur mycket hon längtade. Hur mycket hon önskade att han kunde förstå varför hon gjorde det hon gjort. Men hon visste att han inte kunde förstå. Eller inte ville förstå. Hur vacker han var fastän han hade hat i blicken när han såg henne. Hur vacker han var när han hade kärlek i blicken. Nu började fräta inom henne. Hon ville inte sitta där! Hon ville vara med honom! Hon ville lyssna på hans andetag! Räkna hans ögonfransar! Kyssa sönder hans läppar! Hålla sönder hans händer! Smeka hans mjuka kinder i tusen bitar och vårda hans själ så ömt hon bara kunde.
Men hur skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Skulle hon egentligen kunna säga någonting överhuvudtaget till honom utan att börja gråta? Han satte sig tillrätta och suckade lite. Hon ville luta huvudet mot hans axel. Pussa hans kind. Vara med honom.

'I will never leave you, I will not let you down'

Tårarna hade bränt sönder hennes kinder och magen gjorde något fruktansvärt ont. Hon satt på badrumsgolvet. Det knarrade från golvet och han tittade sömndrucket på henne.
-Men gud, vad är det?! utbrast han oroligt och satte sig ner bredvid henne.
Tårarna kvävde hennes röst.
-Sccch...Du, lugna dig....sa han och kramade om henne.
Hon snusade mot hans axel medan han höll om henne och försiktigt strök över hennes rygg.
-Du, det är något, sa hon och torkade sina tårar.
-Vad är det? frågade han oförstående.
-Jag...
-Vad är det?! utbrast han otåligt.
-Barn.
Hans ansikte blev vitt.
-Förlåt, skrek hon upprört. Förlåt att jag finns! skrek hon och sprang ut till teverummet.
Hon satte sig ner i soffan och satte knäna under hakan.
Han kom gående.
-Du...sa han ömt och satte sig ner bredvid henne.
-Men gå bort! suckade hon argt.
-Du behöver inte säga förlåt, varför säger du förlåt?
-För att jag har förstört allting, snyftade hon.
-Nej, du har inte förstört något.
-Joho...du hatar mig nu.
-Snälla du, jag hatar dig inte! sa han upprört och kramade om henne.
-Är det säkert?
-Ja, självklart. Jag tänker inte lämna dig.

Den frasen ekade i hennes huvud så fort hon saknade honom 'Jag tänker inte lämna dig'. Den fick henne att hata honom. På ett sätt. Men hon älskade honom på hundra. De första dagarna hade nog bägge två varit instabila men efter ett tag vande de sig vid tanken på en liten baby. Han hade alltid med sig kataloger hem och pratade om barnvagnar och om vilken sorts musiker det skulle bli.

-En Jerry Le Lewis är det, sa hon tvärsäkert.
-Nej,nej,nej. Det är en Morissey.
-Var inte han olycklig?!
-En Håkan då?
-Ja, en Håkan är det.
-Eller en Madonna.
-Inte Madonna!
-Håkelina då?
Hon skrattade gott och damp ner i sängen.
Han la sig ner bredvid henne.
-Får jag? frågade han försiktigt och tittade menande på hennes mage.
Hon nickade med ett leende.
Han la försiktigt ner örat mot hennes mage medan hon trasslade med sina fingrar i hans kalufs.
-Scch...sa han allvarligt.
-Jag har...
-Sccch! Det bubblar...Det blåser såpbubblor...
-Det är nog chokladpuddingen jag åt förut, skrattade hon till.
-Nej,nej,nej...Det är en liten Håkan som blåser såpbubblor.
-Du är galen, sa hon mjukt och strök över hans kind.
-Tss...sa han allvarligt.
-Kom hit, kom hit!
Han la sig bredvid henne.
-Men kom hit! sa hon med ett leende och visade med en gest att hon ville ha honom över sig.
Han såg tvekande ut. Sedan la han sig försiktigt över henne.
-Är det okej? Det gör inte ont, va? frågade han oroligt.
Hon skakade på huvudet.
-Jag älskar dig pojken...sa hon mjukt och pussade honom försiktigt.
Han log.
-Jag älskar dig med...

Det hade varit jättebra mellan dem det var därför hon hade blivit så chockad när hon några dagar efter fått ångest och inte alls velat ha barnet. Alla sinnen hade bara skrikit nej och hon ville verkligen inte längre...Hon undrade varför han satt kvar på bussen? Vart skulle han egentligen?

'I'm giving you back'

-Jag har ångrat mig.
-Va? Vadå? frågade han förvånat och tittade upp från dagstidningen.
-Jag vill inte bli mamma.
-Vad snackar du om?
-Jag vill inte.
-Vad säger du?!?!
-Jag har ångrat mig, sa hon och började leka med en hårtest.
-Skämtar du eller? Du måste juh få tid att smälta allting.
-Nej, jag vill inte längre.
Han hade rest sig upp och gått fram till henne.
-Om du inte skämtar vet jag inte vad jag gör!
-Jag skämtar inte, stammade hon fram.
Någonting i hans blick slocknade.
-Då vill jag inte se dig igen.
-Va?!
-Om du gör såhär vill jag aldrig mer se dig.
-Men jag är inte redo för detta! Jag går fortfarande på gymnasiet!
-Gå...Bara gå...suckade han och lutade sig mot diskbänken.
-Men nej...sa hon ömt och skulle krama om honom.
-Gå! Hör du inte vad jag säger?! Gå! Jag vill aldrig se dig mer!
-Me,me,meee...
-Men gå!
Hon sprang. Sprang. Sprang. Sprang.

Och nu satt hon här. Bakom honom på en buss och kände honom inte längre. Det gjorde ont.
Idag var dagen då ingreppet skulle ske. Idag var dagen då ingen liten Håkan skulle leva inom henne mer. Idag var dagen som han lämnat och hatade henne för. Hon plingade vid vårdcentralen och reste sig för att gå av. Hon gick med rask takt av bussen.
-Du vänta! hörde hon någon ropa. Han.
Hon stannade till.
-Vänta på mig! Jag ska aldrig lämna dig. Jag ska med!

Skriven av: Bastian