Jag ska slåss i dina kvarter part 1

Pyret

Mina lungor fylls av rök, nikotinet rusar genom kroppen.
Vant blåser jag ut röken och drar ytterligare ett bloss.
Med kritiska ögon betraktar jag mina vänner, glada och berusade sjunger de med i låten som dånar på högsta volym i den trånga lägenheten.
I ärlighetens namn tycker jag att dem är alldeles för mycket.
Överallt sitter det folk, de stimmar och skriker och jag gnider handflatorna mot tinningarna.
Hej migrän.
Varför är jag inte lika glad som de andra? Jag brukar vara som dem.
Visserligen är jag inte lika berusad, men stämningen borde ändå få mig på humör.
”För fan Pyret, ryck upp dig!”, muttrar jag lågt till mig själv.
Pyret. Det är smeknamnet Markus gav mig.
Markus, det jävla lögnaktiga svinet. Min förbannade ex-pojkvän.
Jag vet inte varför jag ens kallas Pyret längre.
En rörelse i ögonvrån, jag vrider på huvudet.
Isabell med det platinablonda håret, min bästa vän, stapplar berusat fram till mig.
”Fan, varför sitter du här ensam, Mini?”
Mini ja.. mitt andra smeknamn. Faktum är att jag är bra mycket kortare än alla andra.
Kort och smal.
Jag rycker på axlarna, orkar varken förklara eller tänka efter.
”Ta något att dricka, då blir du nog party! Här, ta den här!”
Isabell räcker fram en halvfull vodkaflaska, ser manande på mig.
Tveksamt tar jag emot flaskan, sätter den mot mina läppar.
Vodkan bränner i halsen, jag sväljer hårt för att inte kväljas.
”Det är bra, Mini. Drick och var glad!”
Hon skrattar förtjust och ler stort mot mig.
Jag tycker mest det ser ut som en grotesk grimas, men jag pressar fram ett ansträngt leende i alla fall för att Isabell ska bli nöjd.
”Så ska det se ut!”
Jag bestämmer mig för att nu får det vara nog, inget mer deppande!

Jag reser mig upp, benen vinglar lite. Jag är visst mer berusad än jag trodde.
”Kom, Mini, vi dansar!”
Isabell tar tag i min arm, drar med mig in i folkmassan.
De trängs, jag blir snabbt varm och svettig.
Beslutsam halsar jag rent ur flaskan, botten upp tills jag blir alldeles yr.
Det pirrar något alldeles förskräckligt i kroppen och jag får plötsligt lust att skratta.
Jag är full, jag passar in.
Flaskan är tom nu, och Isabell tar den ifrån henne, ställer den i fönstret.
Skrattandes dansar vi omkring på den lilla lediga yta som finns, till ljudet av Du E La Go med Kapten Röd, alldeles för nära de andra.
En armbåge i magen, någon trampar mig på foten.
Ärligt talat bryr jag mig inte, jag är alldeles för glad för att reflektera över det.
Plötsligt stannar Isabell till, tar tag i min arm och kommer alldeles nära mitt ansikte.
Det känns nästan som om hon ska kyssa mig, och jag ryggar undan lite.
Men Isabell ska inte kyssa mig, bara viska i mitt öra.
Doften av alkohol slår mot min kind när Isabell öppnar munnen.
”Titta där, fan vad snygg han är!”
Isabell pekar diskret åt vänster och min blick faller på Han med stort H, Magnus.
”Ja, han ser väl okej ut..”, säger jag tveksamt.
”Okej?! Är du från vettet?”
”Ja men, han är väl mer din typ liksom.”
Isabell ser alldeles förkrossad ut när hon tittar på mig.
”Du är sinnessjuk, Mini. Hjärtat, sök hjälp.”
Jag skrattar och ger henne en kyss på kinden.
”Lägg in en stöt då?”
”Det ska jag, minsann.”
”You go girl!”, säger jag och ger Isabell en kärleksfull knuff i ryggen.
Jag ser henne släntra bort mot Magnus, vidröra hans arm.
Han vänder sig om, skiner upp.
Sanningen är att alla vill ha Isabell.
Hon är lång, smal. Inte alls som mig. Hon lyckas till och med se söt och vacker ut på samma gång.
Det långa blonda håret faller graciöst över axlarna och ryggen.
Jag är avundsjuk på Isabell, jag vill också vara vacker med långa ben och fina proportioner.
”Du är vacker, Mini. På ditt egna lilla vis.”, brukar Isabell säga när min avundsjuka kommer på tal.
Blicken faller åter igen på Isabell och Magnus. De kysser varandra, Magnus arm ligger om Isabells midja.
Det bränner till i min mage, jag vill också ha någon att kyssa, och jag vet exakt vem.
Men det är min största hemlighet, och jag kommer aldrig berätta det för någon.
Aldrig någonsin.

Maja

Tankarna virvlar runt, runt i mitt huvud.
Jag har ont i magen, tankarna på skolan gör mig illamående.
Jag är ”Sjuk” idag också.
Jag är jämt sjuk.
Fast jag vet att ingen tror på mig, alla vet att jag låtsas för att slippa.
Jag ser mig själv i spegeln, mina kinder är randiga av tårar och gårdagens smink.
Jag gråter alltid extra mycket på söndag kväll och måndag morgon.
Jag vet ju att jag inte kan vara ”Sjuk” och skolka jämt.
Det knackar på dörren och innan jag ens hunnit svara trycks handtaget ner och min mor kliver in i rummet.
”Jag går nu, Maja.”
”Okej.”
Jag står med ryggen mot min mamma, ansiktet och blicken riktad mot fönstret.
Vill inte visa mina tårar.
”Imorgon måste du gå till skolan, så ta en Ipren och vila ordentligt idag.”
”Mm.”
Tårarna trycker på igen, kan mamma inte bara gå?
”Det finns sallad från igår i kylen, se till att äta lite. Jag är hemma vid sex. Hejdå.”
Dörren slår igen med en mindre smäll och jag andas ut.
Kort därefter kan jag höra motorljudet från mammas Audi som snart försvinner bort.
Utmattad sjunker jag ner på golvet och lutar mig mot sängen.
Hur ska jag någonsin kunna klara av att gå till skolan imorgon och möta mina plågoandar?
Det värsta av allt är att de som är på mig inte ens är starkare än mig, dem är bara fler.
Vid tanken på tjejerna som plågar mig tvingas jag svälja en sur uppstötning.
Ja, tjejerna.
Tjejer är förrädiska, lömska. Fast trots allt, i mina ögon, är killarna inte mycket bättre.
Jag har aldrig erkänt det för någon, men jag är flata, homosexuell.
Jag hade nästan hellre varit asexuell, faktiskt.
Kärlek är ändå det giftigaste som finns.
Jag blir äcklad av alla lyckliga par som går runt öppet och strular på stan.
Jag vägrar erkänna för mig själv att det nog mest handlar om svartsjuka, längtan.
Mobilen på sängbordet vibrerar.
Jag plockar upp den, kastar en blick på displayen.
Isabell.
Mot min vilja trycker jag på öppna meddelande och ögnar igenom det.
Det är som vanligt, taggiga ord och orättvisa anklagelser.
"Din lilla hora, du tror att du kan fly. Tror du det hjälper att inte komma till skolan? När vi väl får tag i dig,
Maja, så blir det inte roligt. Inte alls. Åtminstone inte för dig. Kom ihåg att du är den sämsta människan på
jorden, gumman, sämst av oss alla.”
Jag raderar meddelandet, står emot impulsen att frustrerat kasta mobilen i golvet.
jag vet inte hur dem fått tag i mitt nummer, och det här har pågått i över en månad nu.
Jag måste verkligen skaffa nytt nummer.
Isabell, jag hatar verkligen henne och hennes jävla gäng.
Konstigast av allt är att den jag hatar mest är Pyret, eller Miriam som hon egentligen heter.
Varför jag hatar henne är oklart, eftersom Miriam är den som aldrig rör mig, som alltid bara ser på.
Fast det kanske är just det, att hon inget gör.
Miriam är den enda i gänget som inte stoltserar med platinablont hår och megastora bröst.
Hon är faktiskt kort, med midjelångt svart hår och superlånga ögonfransar.
Det där med ögonfransarna känner jag till för att jag har haft oturen att sitta bredvid henne när vi har kemi.
Ibland kan jag känna hennes blick bränna i sidan och ryggen när jag sitter djupt försjunken i något arbete.
Miriam är smal också, nästan sjukligt tunn.
Jag slår vad om att hon väldigt blek under allt smink.
Trots allt hat kan jag inte låta bli att tycka att Miriam ser ganska bra ut.
Fast bara allmänt, liksom. Precis som jag kan tycka att en kille är söt trots min läggning.
Trött på att hjärnan snurrar in på Miriam hela tiden ruskar jag på huvudet.
”Tänk på något roligt, tänk på något roligt”, mumlar jag.
För att skingra mina tankar jag av mig mitt långa, alldeles för stora nattlinne och studerar min kropp i spegeln.
Jag får ofta höra att jag är tjock, och jag är benägen att hålla med.
I spegeln ser jag fett som hänger, tjocka lår, en putande mage.
Men spegeln ljuger, för jag är anorektiker.
Just det är något jag aldrig kommit underfund med, och ingen har någonsin sagt något heller.
Men vem skulle nämna det? Ingen bryr sig om någon som mig.
Nedslagen drar jag på mig en svart, långärmad tröja och ett par turkosa stuprörsjeans.
Till skillnad från Miriam har jag naturligt svart hår.
Pappa är svensk, från Norrland, men min mamma föddes i Japan, och jag har ärvt hennes mörka hårfärg.
I övrigt ser man knappt att jag har utländskt ursprung.
Visst, mina ögon avslöjar mig naturligtvis, men det är ingen som reagerar på det.
Efter att snabbt ha dragit fingrarna genom mitt hår klampar jag ner för trappan och in i vardagsrum
Halva min hög med skivor ligger staplade bredvid stereon, och jag lägger in en skiva med Lasse Lindh i skivspelaren.
När låten går igång höjer jag till maximalt och släntrar in i köket.
I frysen hittar jag ett två liters glasspaket som jag petar i mig.
När paketet är slut rusar jag ut i badrummet och trycker fingrarna i halsen,
och från vardagsrummet hörs tonerna av Byggd av bomull med Lasse Lindh.

Författare:

Publicerat

Dela: