Jag ska slåss i dina kvarter part 3

Maja

När Miriam gått känner jag mig plötsligt så ensam.
För första gången på länge umgicks jag med någon annan än mamma, även om det bara var för att Miriam hade skuldkänslor och kände sig tvingad att hjälpa mig hem.
Åtminstone är det vad jag antar att det berodde på.
Äsch, jag orkar inte fundera på det.
För att få annat att tänka på slår jag på tvn.
Jag är så utmattad att jag inte orkar göra annat än slötitta på reprisen av Simpsons som jag missade igår.
Min läpp värker något fruktansvärt och huvudet dunkar som en afrikansk trumma.
I en kvart ligger jag och samlar kraft för att orka gå upp och hämta Ipren och ett glas vatten,
Jag somnar i soffan.

När jag vaknar är det mörkt ute, och tystnaden ligger som ett täcke över mig.
Med andra ord så har mamma inte kommit hem ännu.
Lite piggare än förut tar jag mig upp ur soffan och vacklar in i badrummet.
Jag drar av mig min svarta tröja och de blodiga jeansen.
I spegeln stirrar en blåslagen flicka tillbaka på mig.
Både på höften och revbenen har stora blånader blommat ut.
Handleden är svår att röra, så jag gissar på att den är rejält stukad.
I pannan lyser det där jacket, det är rött och irriterat runtomkring.
Läppen har svullnat upp till dubbel storlek och en skarp smärta ilar ut i hela kroppen när jag rör vid den med pekfingret.
Hur jag ska förklara det här för mamma vet jag inte.
Underkläderna åker av och jag kliver in i duschen, låter det varma vattnet strila längs med min ömma kropp.
Både jacket i pannan och läppen svider outhärdligt i kontakt med vatten.
När jag duschat klart tar jag på mig nya, rena kläder och slänger in de blodiga i tvättmaskinen.
Jag får helt enkelt tvätta dem själv, då slipper jag frågor om varför mina byxor är fläckade med blod.
I väntan på att tvätten ska bli klar gör jag en kopp te och kryper upp i fönstret, ser frånvarande ut genom glaset.
Mobilen i fickan vibrerar plötsligt och jag rycker till.
Fuck, inte mer nu, snälla.
Jag stålsätter mig och öppnar smset, svimmar nästan av ren chock.
”Hej Maja, det är jag, Miriam. Jag tänkte bara be om ursäkt ännu en gång, och fråga om du kanske har lust att fika någon dag?”
Det här måste vara ett sjukt skämt av något slag.
Ett väldigt sjukt skämt till och med.
”Eh..driver du med mig nu?” , skriver jag och trycker på sänd, lägger ner mobilen i fickan igen.
Svaret kommer snabbt.
”Va? Nej? Jag är seriös.”
Häpen men förvånansvärt varm i magen skickar jag ett ”Okej.”

Pyret

Jag sitter och stirrar på mobilen i min hand.
Vad fan har jag just gjort?
Fika? Med Maja?
Helvete.
Fast nu är det för sent att ändra sig, självklart.
Och dessutom vill jag nog fika med Maja, men varför vet jag inte.
Det är något med Maja som..ja, trollbinder
Problematiken är förstås Isabell.
Men kanske, kanske om hon lyckas hålla det hemligt och diskret ta en fika.
Jag knappar iväg ett kort sms.
”Imorgon?”
Maja svarar fort.
”Visst, vart och när?”
Jag tänker noga efter. Finns det något Café som är lagom undanskymt?
Det står still i huvudet på mig, kan inte komma på något.
Skitsamma.
”Vi skippar skolan och drar runt elva? Vart vet jag inte, det kan vi ju bestämma då?”
När jag trycker på sänd vet jag att det inte finns någon återvändo, och trots det känns det okej.
Nej, mer än okej faktiskt.
Och om det är på skoltid lär vi ju knappast bli upptäckta.
Mobilen vibrerar.
”Brunnsparken vid elva, be there.”
Jag kan inte låta bli att le, är ändå ganska pepp.

Med en lustig känsla i magen tar jag en kvällsmacka och sörplar i mig en kopp kamomillte för att bli lugn i kroppen innan läggdags.
Något som är fruktansvärt skönt är att jag slipper Isabell imorgon.
Självklart kommer hon sura och fråga varför i helvete jag inte kom till skolen, men ärligt talat får den bitchen tro vad hon vill.
Jag kommer plötsligt på mig själv, jag sitter faktiskt och tänker elaka tankar om min allra bästa vän.
Vad är det som händer?
Förvirrad och konfunderad släntrar jag i säng, och det dröjer inte länge innan jag somnar som ett barn.

Klockan är bara sju när jag vaknar, och jag inser att jag glömt att stänga av alarmet.
Trött slår jag av det och försöker somna om.
Trots att jag är helt slut kan jag inte ändå inte sova mer.
Tankarna far genom mitt huvud.
Jag ska fika med Maja idag, idag ska jag och Maja fika.
Jag förstår mig inte på mig själv, varför tänker jag på Maja hela tiden?
I två timmar ligger jag klarvaken och bara stirrar i taket.
När klockan är nio hoppar jag in i duschen, tillåter mig själv att bara stå där och njuta av det varma vattnet för en stund.
Efter drygt tjugo minuter stänger jag av vattnet, stiger ur duschen, sveper en handduk om min nakna kropp och slår upp dörrarna till min garderob.
Jag vet inte alls vad jag ska ha på mig, jag vill definitivt inte se lika moderiktig ut som jag brukar göra.
Egentligen är jag inte ens särskilt förtjust i den stilen.
När jag frustrerat rotat runt i garderoben en lång stund hittar jag till min lycka ett par svarta, tajta jeans som jag inte har använt på evigheter.
Dom passar fortfarande perfekt, och till dem har jag ett vinrött linne.
Bara hår och smink kvar då.
Just idag bestämmer jag mig för att skita i brunkrämen, den är ändå bara jobbig.
Visst, jag är rätt blek utan, men so what?
Jag sotar ögonen med mörkgrå ögonskugga och lägger på kajal, plus mascara.
Jag har långa, fina ögonfransar som jag är sjukt stolt över.
Håret, det förbannade håret..
Vad ska jag göra med det?
Det faller rakt över min rygg men spretar lite tovigt efter natten.
Kanske ska jag bara kamma igenom det, tupera det lite och låta det falla fritt över axlarna och ryggen?
Jag bestämmer mig till slut för att det är den mest lockande idén.
Jag har ingen större vana av att tupera hår, så det är en lång stund som jag står och sliter med borsten.
När jag lyckas konstaterar jag att det blev helt okej.
Hela jag är okej.
Jag ler lite mot min spegelbild, studerar den.
”Du duger!”, säger jag slutligen och virvlar ut ur badrummet.
Till min fasa börjar klockan närma sig halv elva och jag fattar inte vart tiden tog vägen.
Stressat slänger jag i mig en kall brödskiva som Ina lämnat kvar sen frukosten, kränger på mig skinnjackan, knyter på mig ett par av Inas vita Converse och slänger väskan över axeln.
Ute är solen stekhet och jag blir snabbt varm och klibbig i skinnjackan.
Jag lägger en förbannelse över mig själv när jag står och svettas i trängseln på spårvagnen.
Tack och lov är det en kort bit att åka från mig till Brunnsparken, och när jag kliver av kommer en ljummen vindpust och svalkar mitt varma ansikte.
Maja står och väntar på mig en bit bort och när hon får syn på mig vinkar hon lite blygt.
Jag går fram till henne och tvekar en stund innan jag ger henne en snabb, men hård, kram.
Maja stelnar till, men hennes minspel är omöjligt att avläsa.
”Hur är det med dig?”, frågar jag och försöker le förtroendeingivande mot Maja.
Hon ser osäker ut, som om hon inte riktigt vet vad det är meningen att hon ska svara.
”Det är bra.”, säger hon till slut, men jag är rätt säker på att hon inte är helt ärlig.
”Okej. Vart vill du gå?”, undrar jag.
Maja ser helt förskräckt ut när hon blir tillfrågad, antagligen är det aldrig någon som brukar fråga henne vad hon tycker och tänker om saker och ting.
”Eh..”
”Espressohouse?”, föreslår jag.
Jag är medveten om att det är ett centralt ställe med mycket folk, men ärligt talat, alla är i skolan.
Vem skulle upptäcka oss där?
”Visst, det blir jättebra. Dom har ju faktiskt jättegott kaffe där.”
Wow, den än så länge längsta mening jag lyckats få ur Maja.
”Let’s go girl!”
Maja ler lite snett mot mig, och jag blir alldeles varm och konstig i magen.
Det är inte ofta hon ler.
Vi börjar gå mot Espressohouse och jag sneglar på Maja.g
Hon är klädd i vanliga, svarta stuprör och en t-shirt med Lars Winnerbäck på.
Ovanpå det har hon en ganska kort knappa med stora knappar.
Det svarta håret är tuperat där bak, och där fram har hon hellugg och några längre slingor som hänger fram i ansiktet.
Hon har lite sidecut också, så att man kan se hennes öron.
Hennes ögon är hårt markerade med svart smink, vilket får hennes isblå ögonfärg att framstå som genomträngande.
Ett pluspoäng i mina ögon är att hon i princip är lika kort som jag.
Det kan inte skilja mer än 3-4 centimeter.
Jag kan också känna lukten av Majas parfym där hon går, så nära mig.
I vanliga fall skulle jag diskret flyttat mig åt sidan, men den här gången misstänker jag att det är jag själv som har placerat mig själv sådär farligt nära.
Jag känner igen Majas parfym, min favoritparfym, Christina Aguilera’s egna märke.
Jag drar in doften djupt i näsan.

Vi promenerar tyst bredvid varandra.
Faktum är att det känns helt normalt, och tystnaden är behaglig och inte alls kylig.
Det känns som om Maja alltid varit en del av mitt liv, och jag förstår det inte ens själv.
Jag blir plötsligt medveten om hur frånvarande jag måste ha varit i mina tankar när Maja tar tag i min arm och fångar upp mig när jag nästan snubblar.
”Hörru, vi är framme.”
Jag rycker till av beröringen och Maja drar förskräckt åt sig armen.
Jag känner mig tvungen att förklara mig.
”Förlåt, jag var förlorad i mina egna tankar.”
”Jag märkte det.”
Maja ler det där sneda leendet igen och jag får känslan av att jag smälter som choklad i solsken.
”Värst vad du ser salig ut då.”
Jag rodnar.
”Nu dör jag snart av koffeinabstinens, så kom igen, in med dig bryden!”, säger jag och puttar henne lätt mot dörren.
När vi till slut slår oss ner med varsin kaffe latte vid uteserveringen verkar Maja mycket mindre spänd.
Jag smuttar lite på mitt kaffe och studerar Maja på andra sidan bordet.
Maja svarar med att se mig rätt i ögonen med sin isande, genomträngande blick.
Trots att dem är så kalla innehåller de en svårtolkad värme som jag aldrig fått uppleva förut.
”Har du linser?”, vräker jag plötsligt ur mig, och i tanken slår jag mig själv i pannan med handflatan.
Vad är det för jävla pinsam fråga?
”Folk frågar alltid det.”, svarar Maja roat. ”Men svar nej, detta är mina ögon och dem har alltid varit såhär blåa.”
Hon verkar inte tycka att frågan är särskilt pinsam.
”Okej. Dom är extremt fina, i alla fall.”, får jag fram.
”Tack.”
Maja lyfter kaffekoppen mot läpparna och tar en stor klunk kaffe.
Jag har aldrig förut märkt hur vackra läppar hon har innan.
Jag kommer plötsligt att tänka på Ina, både hon och Maja verkar lika löjligt lugna och sansade.
”Du, förresten”, säger jag, och hatar mig själv lite. ”Jag skulle uppskatta om detta inte kom ut.”
”Du är rädd att dina vänner ska ge dig skit.”
Majas blick genomborrar mig, och jag är övertygad om att hon kan se rakt genom mig, se skulden och skammen jag känner.
”Ja, något sådant. Förlåt..”
”Det är okej.”
Trots Majas reserverade sätt så trivs jag i Majas sällskap, och jag är djupt tacksam över hennes reaktion.

Plötsligt händer något som gör mig grymt förvånad, Maja startar en konversation.
”Du, vad gillar du för musik?”, frågar Maja
Maja ler och börjar ivrigt konversera med mig
Vi sitter där i över tre timmar och Jag är fascinerad över hur lätt det är att prata med Maja när vi väl kommit igång.
Kaffet har vi druckit upp för längesedan, men vi har inte råd med påfyllning
Fast det gör inte så mycket, vi sitter inte längre kvar för kaffet skull.
När klockan börjar närma sig tre kommer vi båda överens om att skiljas åt, eftersom de flesta slutar skolan vid den tiden.
När de står mittemot varandra för att säga hejdå hugger det till i mitt bröst.J
”Jag vill inte säga hejdå!”
Men det är oundviklig, och när jag ger Maja en kram så är den hårdare och längre än nödvändigt
Maja spänner sig inte längre, och hon kramar faktiskt tillbaks.
”Vi får ses någon mer dag, kanske ha en filmkväll?”, frågar jag.
Maja nickar och ser glad ut.
”Visst, det vore underbart.”
”Hejdå då..”
”Hejdå, vi ses..”
Jag betraktar Majas ryggtavla när hon försvinner bort mot spårvagnarna.
Det gör ont i mig när jag tänker på att vi går i samma klass, Maja och Jag, och att vi sitter bredvid varandra på kemilektionerna, men inte kan prata eller ens hälsa.
Fan vilken knivig situation.
Det vibrerar i fickan och jag hoppas på Maja, men nej, det är Isabell.
”Hallu bryden! Vart håller du hus?”
”Jag är vid Espressohouse. Du då?”
”Slutade nyss. Lust att ses?”
Jag suckar. Fuck.
”Ah, okej. Kom hit.”
Det tar en kvart för Isabell att infinna sig, och hon är uppenbarligen inte sur på mig längre, för hon ger mig en hård kram.
”Hej gumman, läget?”, säger Isabell glatt.
”Bara bra. Vad ska vi göra?”
”I got brand new news!”
Vi sätter oss på en parkbänk och Isabell nästan spricker av iver att berätta.
”Okej, såhär är det.”, börjar Issa. ”Jag sprang på Magnus igår kväll!”
Hon avbryter en stund för att sucka lyckligt och jag försöker se intresserad ut.
”Magnus?”, frågar jag.
”Ja! Och alltså, han frågade om jag ville fika, och jag bara svarade ja såklart.
Och här kommer det bästa av allt! Han kysste mig. HAN KYSSTE MIG när vi skulle säga hejdå. Fattar du eller??”
”Fan vad kul gumman!”, pressar jag fram med ett fejkat leende.
Jag spyr nästan på min egen falskhet men Issa verkar inte märka något.
”Visst, jag har precis dumpat Elias, men vad fan, det är Magnus! Det är stort, stort som fan!”
”Skitstort”, håller jag med.
”Fan, Mini, det här måste vi fira! Fest imorgon? Det är ju fredag!”
”Är det någon som har fest då?”, undrar jag.
”Ingen aning, men jag tänkte mer att du, jag, Magnus och någon mer skulle ha lite mysigt.”
”Och vem är ´någon mer´ ?”
”Men snälla, Mini, det finns ju hur många killar som helst som är heltända på dig. Bjud med någon bara! Har du tur får du dig ett ligg.”
Jag ryser äcklat.
Jag vill inte ha något förbannat ligg.
Trots det nickar jag sakta.
”Jag kan ringa Peter.”, hör jag mig själv säga.”
”Gör det! Han är jävligt het!”
Jag knappar iväg ett snabbt sms till Peter.
Efter en kvart får jag svar.
”Vadå, typ som en dejt?”
Usch, jag skulle aldrig dejta Peter, hur snygg han än är.
”Issa, han frågar om det är en dejt”, säger jag besvärat.
”Säg ja! Värsta dubbeldejten!”, myser Isabell.
Det är motvilligt som jag svarar på Peters mess.
”Um, visst. Typ en dejt.”
Till min besvikelse är Peter mer än entusiastisk till idén.
Well, nu är jag fast. Crap.
Isabell däremot blir jätteglad och börjar planera.
”Vi måste ha typ vin. Vin och lite cider. Och sen måste vi hyra någon nice film. Typ skräck, haha, för då kan vi låtsas vara rädda och be killarna hålla om oss.”
Jag sneglar skeptiskt på Issa. Fan vilken fjollig idé.
”Blir inte det grymt schysst, va?”
”Jo, visst. Jättebra.”
Inombords suckar jag tungt. Jag skulle hellre se på film med Maja.
Fan vad jag tänker på henne.
Det låter ju för sjutton som om jag är kär i bruden!
Tur att ingen kan läsa mina tankar.
”Men vi bestämmer så då?”, frågar Issa.
”Mm, sure.”
”Peter är tjugo, så du kan väl be honom köpa ut? Typ fyra flaskor vin och åtta starkcider till oss? Och om han själv vill ha något såklart.
”Ge mig pengar så.”
”Femhundra räcker väl?”
”Ja det tror jag.”
Isabell ger mig femhundringen och sedan skiljs vi åt.
”Ses imorgon, babe!”
Jag vinkar och går nedslagen mot spårvagnarna, pratar med Peter och fixar drickat.

Författare:

Publicerat

Dela: