Jag ska slåss i dina kvarter part 4

Maja
Jag kan inte sluta tänka på Miriam.
Jag har ingen aning om vad jag känner för henne, men jag vet att jag trivs i hennes sällskap.
Det känns sjukt bra att ha en vän som jag kan gå och fika med och som till och med frågar om jag vill se på film någon dag.
Det är fruktansvärt svårt att släppa, och jag lär väl få dras med de här tankarna ett tag.
Fast det gör mig inte så mycket, det är ju trevliga tankar för en gångs skull!
Lätt i sinnet brer jag en grov macka med lite, lite smör och en skiva ost.
Sakta petar jag i mig den, fast besluten om att jag idag ska behålla den i magen.
Om jag bara lyckas låta bli att kräkas på en timme så klarar jag det.
För att hålla tankarna borta från ångesten över att jag ätit sätter jag mig framför datorn och skriver.
Fingrarna flyger över tangenterna, flera sidor text formas framför mina ögon.
Det var längesedan jag lyckades skriva något, men idag flyter det på som om jag har ett mäktigt vattenfall i fingrarna.
Jag inser med ens att jag har suttit och skrivit i över två timmar.
Jag klarade det, jag kräktes inte!
Lätt om hjärtat sparar jag min text och dansar in på mitt rum, slänger mig på sängen.
Med kontrollen till stereon trycker jag på skivan med Lasse Lindh som ligger i.
Svenska hjärtan fyller rummet och jag sjunger med, det pirrar i kroppen.
I mitt stilla sinne undrar jag hur jag ska lyckas somna ikväll med allt spring i kroppen.
Well, det är ett senare problem.
Mobilen på sängbordet vibrerar och det är med blandade känslor som jag lyfter upp den.
Med en suck av lättnad ser jag att det är från Miriam.
”Hej där, tänkte bara säga att det var mysigt att fika med dig idag. Har du kanske lust att ses på lördag? Puss.”
Om jag vill ses på lördag? Vilken fråga! Klart jag vill!
Fast jag kanske inte ska visa fullt ut hur ivrig jag är.
”Visst, det blir bra.”
”Hemma hos mig? Morsan är inte hemma.”
”Sure, men då får du möte upp mig någonstans för jag hittar inte.”
”Ofc.”
”Vi kan ju smsa mer om det imorgon.”
”Yes. Men kan jag ringa dig?”
”Um, om du vill.”
Mobilen börjar vibrera igen och det står fina miriam på displayen.
”HejdetärMaja!”, svarar jag alldeles för fort.
”Hej, det är jag.”
”Jag hör det.”
”Det var trevligt att ses idag.”
”Mm, det var det verkligen.”
”Vad gör du?”
. ”Inte mycket. Ligger i sängen och lyssnar på Lasse Lindh. Du då?”
”Äh, ingenting typ. Har skittråkigt och så tänkte jag att jag kunde ringa dig.”
”Mig?”, säger jag skeptiskt.
”Haha ja, dig..”
”Um, varför?”
”För att jag ville prata med just dig? Låt inte så skeptiskt.”
Jag ler för mig själv.
”Okej, det köper jag.”
”Haha, bra. Vet du, idag så..”
Miriam börjar berätta om Isabell och Peter och jag bara skrattar åt henne.
”Fan vad korkat att bestämma dejt med någon du aldrig skulle dejta.”, får jag fram.
Miriam börjar också skratta, och när vi väl kommit igång lyckas vi inte sluta.
I över en kvart får vi knappt fram något annat än korta ord mellan gapskratten.
”Min mage”, kvider Miriam. ”Fan jag skrattar så jag knappt får luft.”
”Tio djupa andetag”, fnissar jag.
”Håll tyst”, svarar hon skämtsamt.
Efter ytterligare tjugo minuter av flum lägger vi på luren efter att ha kommit överens om att höras på telefon igen imorgon.
Det är med ett lyckligt leende som jag lägger tillbaka telefonen på sängbordet.
Inte ens Isabell kan rubba mig nu.
Kvart över åtta ramlar det in ett sms.
”Alla hatar dig. Jag hoppas du dör.”
Jag ler lite och raderar smset.
Alla hatar mig inte, Miriam gillar mig.
Allting är för bra för att vara sant.
Hur kan allt, precis allt, ändras på ett dygn?
Igår stod jag ensam i världen, nu har jag en vän.
Det är svårt att smälta, och visst känns det olustigt med den oskrivna regeln att jag inte får hälsa på Miriam i skolan, men jag vet att hon finns.

Pyret
Jag möter Isabell på skolgården tio minuter innan det ringer in.
Hon är så ivrig att hon så gott som hoppar jämfota där hon står.
”Kan du fatta, va? Magnus av alla..”
Jag hinner inte ens hälsa, vet inte ens om det är mig hon pratar med.
Isabell är alldeles för självupptagen för att lägga märke till mig.
”Mini, jag är så lycklig.”
”Det är bra, Issa, det är jättebra.”
Isabell krokar tag i min arm och drar med mig mot glasdörrarna, vilt babblandes.
Precis när hon ska öppna dörren kommer Maja ut från andra sidan.
De kolliderar och Isabell börjar fräsa mot Maja.
”Men din jävla fitta, va! Se dig för! Eller du kanske vill ha mer stryk, redan innan det förra läkt?”
Instinktivt för Maja handen till munnen och rör vid jacket i underläppen.
Jag vill sparka till Isabell, slå henne, spotta henne i ansiktet.
Man beter sig inte så!
”Äh, håll käften bara!”, fräser Maja tillbaka.
Isabells ögon blixtrar till och jag anar oråd.
Snabbt som en reptil tar hon tag i Majas arm, samma arm som Maja föll på häromdagen, och vrider om den hårt.
Oförberedd som hon är skriker Maja till och jag vill antingen kasta mig framför Maja eller över Isabell.
”Kaxa inte, din lilla hora.”, väser Isabell, fortfarande skrämmande reptillik. ”Seså, stick. Spring!”
Jag kan skymta tårar av smärta och förnedring i Majas ansikte när hon vänder sig om för att gå, och när Isabell inte ser stryker jag henne över armen i farten.
Hon vrider lite på huvudet, ler snett genom tårarna och rusar sedan iväg.
I min bröstkorg slår mitt hjärta nästan smärtsamt hårt.
Jag är rasande på Isabell.
”Såg du eller? Fan vad skraj hon blev nu! Hon grät, Mini!”
Isabell flinar och tänder en cigg, erbjuder mig en.
Jag tar emot en med skakande händer, knyter näven utan cigarett för att inte gå över en gräns, för att inte flippa ut på Issa här och nu.
”Miriam, heter jag.”, säger jag sammanbitet. ”Inte Mini.”
”Öh, okej. Whatever. Det är så kul att sätta den där lilla bitchen på plats. Hon är fan en av de lägst stående varelserna jag någonsin sett. Det är patetiskt.”
Nej, det här går inte. Jag kommer explodera snart.
”Vad fan har hon gjort dig, Isabell?”, frågar jag med hög röst, medveten om hur farligt tunn is jag är ute på nu.
”Mir, lägg ner. Du vet hur patetisk hon är.”
Jag stirrar kyligt på Isabell.
”Sure, om du säger så.”, säger jag slutligen, endast för att detta inte är rätt ställe eller rätt plats för ett annat svar.
Isabell fimpar ciggen mot marken med klacken på sin sko och kastar en blick på klockan.
”Rappa på, vi är sena.”
Med vana händer snärtar jag iväg cigaretten som landar ett par meter bort och följer efter Isabell in på lektion.
Maja sitter redan på sin plats med huvudet nedböjt.
Isabell kastar en föraktfull blick på henne innan hon sjunker ner på sin stol två rader fram.
När jag slår mig ner bredvid Maja sneglar hon på mig under lugg.
Så tyst jag kan river jag av en bit papper ur mitt skrivhäfte och kladdar ner en kort text på den innan jag diskret ger den till Maja.
”Isabell är en idiot, förlåt för det där. Jag ringer dig sen, okej? Du är bra, kom ihåg det. /m”
Maja läser lappen och viker sedan omsorgsfullt ihop den, smyger ner den i fickan.
”Tappa inte den där, vad du än gör.”, mimar jag.
”Ska inte, jag lovar.”, mimar hon tillbaka.
Inombords ler jag stort, allt med henne gör mig full av skratt. Skratt och bubblande glädje.
Med Maja skrattar jag med någon, inte åt någon som det alltid är med Isabell.
Det är så mycket skönare att ha en ärlig, ödmjuk relation.
När Maja böjer sig över sitt skrivhäfte och koncentrerat försöker räkna ut ekvationen läraren skrivit upp på tavlan kan jag inte låta bli att studera henne igen.
Det svarta håret hänger fram i ansiktet på henne så man bara ser öronen och allt rufs där bak.
Jag får plötsligt en oerhörd lust att vidröra Majas hår.
Det ser så mjukt ut. Mjukt som.. som.. Maja.
Jag rodnar och försöker desperat dölja det genom att sätta upp matteboken framför ansiktet.
Precis då vänder sig Isabell om och kastar iväg en lapp som studsar mot framsidan av boken och ner på golvet.
Diskret böjer jag mig ner, greppar tag i den och vecklar upp den.
”Vad fan håller du på med? Du ser helt wasted ut. Går du på något eller? HAHA.”
Irriterat knycklar jag ihop den och lägger ner den i pennfacket.
Tre minuter senare kommer ännu en lapp flygandes.
”Är du sur? Du är inte dig själv idag, Mir.”
Fan, är läraren på semester eller? Borde han inte märka att Isabell bedriver bombattentat mot mig från två bänkrader längre fram?
Övertygad om att jag kommer tappa förståndet om hon fortsätter försöker jag koncentrera mig på matten.
Antagligen är det inte min lyckodag för ytterligare en lapp kommer singlandes genom luften.
Jag suckar och tar ett djupt andetag.
”Vi behöver snacka på rasten. Har det hänt något? Berätta sen.”
”Lägg av!”, utbrister jag och halva klassen ser upp från sina matteböcker.
Till och med läraren höjer på ögonbrynet och ser på klockan.
Sen skrockar han lite.
”Jag vet inte vad det är frågan om”, säger han. ”Men vissa verkar lite trötta. Ta tidig rast vet jag.”
Isabell ser på mig när hon reser sig upp och samlar ihop sina grejer.
Hennes blick är omöjlig att tolka, men jag vet att hon är sur eller upprörd.
Fan, att vara vän med henne är som att dagligen ta sig oskadd över ett minfält.
Jag vet inte om jag ska rymma till Afrika eller lägga mig ner och simulera ett dödsfall, jag vet bara att jag inte vill ha rast och att jag verkligen inte orkar med resten av skoldagen.
När vi kommit ut från klassrummet tar jag Isabell lite avsides.
”Jag mår inte så bra, så jag ska dra hem och vila upp mig inför imorgon kväll.”, säger jag.
Isabell nickar, ger mig en kram och säger att jag ska krya på mig.
Okej, det där gick alldeles för lätt.
Lättad skickar jag iväg ett sms till Maja.
”Skolka med mig.”
Det tar inte långt tid innan hon svarar.
”Okej, jag kommer. Möt mig vid spårvagnarna.”
Jag ler stort, en känsla av revolt sköljer över mig.
Varför vet jag inte riktigt.
Trots det känns allt lite extra bra.
När Maja kommer gåendes slänger jag mig om halsen på henne.
”Maja..”, mumlar jag mot hennes väldoftande, svarta kappa.
”Hej du.”, svarar Maja mjukt.
Jag kommer på mig själv med att bokstavligt talat hänga över henne och släpper generat taget.
”Jobbig dag alltså.”, säger jag, mest för att ha något att säga.
”Kan man lugnt säga.”
Maja tar upp ett paket Level ur fickan och tänder en cigg.
”Röker du?”, fråga jag chockat.
”Mm.”, hon blåser ut rök. ”Ska du ha en?”
”Vore skitschysst.”
Jag tänder den och tittar sedan upp på Maja.
”Ska du med hem till mig? Morsan jobbar, som vanligt.”
”Visst.”
Vi tar bussen hem till mig och när jag låser upp ytterdörren kommer familjens hund, en Saluki som heter Cosimo, flygandes.
Så fort han träffar någon ny blir han som förälskad, och nu är Maja det nya ´offret´.
Men hon bara skrattar och kramar om honom mjukt.
Cosimo suckar belåtet med tungan utanför munnen.
”Vilken fin hund!”, säger Maja fascinerat.
”Ja, det är en fantastisk ras. Han heter Cosimo.”
”Cosimo..”, mumlar hon och smakar på ordet. ”Intressant namn!”
Maja ler sitt sneda leende och kliar honom bakom örat.
”Han har visst hittat en ny bästis!”, skrattar jag. ”Han brukar gilla att träffa nya människor men nu är han ju alldeles betuttad!”
”Djur brukar tycka om mig.”
Jag nickar eftertänksamt och ler.
”Är du hungrig?”
Hon skakar på huvudet.
”Vill du se på tv, eller någon film?”
”Visst.”
Maja klappar Cosimo bakom örat en sista gång och slår sig sedan ner bredvid mig i soffan.
Hon sitter ganska nära och jag kan känna hennes parfym igen, det är nästan så jag har lust att böja mig fram om sniffa på hennes hals.
Maja känner sig tydligen observerad, för hon vrider på huvudet och möter min blick.
Det blixtrar till i hennes ögon, men inte av ilska eller förakt som hos Isabell.
Utan att riktigt tänka efter lägger jag handen på Majas kind och nästlar in fingrarna i en av hennes hårslingor.
”Jag visste väl att det skulle vara mjukt”, mumlar jag drömskt.
Maja lyfter på ögonbrynet en aning.
”Ditt hår ser också rätt mjukt ut.”
Jag drar åt mig handen och skrattar generat.
”Jag v-ville bara känna e-e-efter”, stammar jag.
”Du rodnar.”
Hon ser road ut, och innan jag vet ordet av det är Majas ansikte mycket nära mitt.
Jag vet att det är upp till mig vad som ska hända nu. Antingen så drar jag mig undan, eller så..
Jag trycker mina läppar mjukt mot Majas.
Maja lägger varligt en hand om min nacke och jag kan känna hennes naglar mot min hud, jag ryser.
Det är en snabb kyss, utan tunga, och jag drar mig tillbaka.
”Oj..”, är det enda jag får fram.
”Du ville bara känna efter?”
Hon blinkar med ena ögat och skrattar mjukt.
Jag sitter mållös bredvid henne.
Innerst inne har jag alltid velat kyssa henne, men det har varit min största hemlighet, min djupaste skam.
Desperat har jag förnekat det inför mig själv och världen.
Dels för att jag skulle bli utstött om någon fick reda på det och dels för att det, fram tills idag, bara varit en absurd dröm.
Vad jag ska göra nu vet jag inte.
”Har du blivit stum?”, undrar Maja.
”Ja, jag tror det.”
”Det har du ju inte, du pratade ju nyss!”
Maja skrattar och kastar sig över mig.
Utan att jag hinner försvara mig börjar hon kittla mig och jag skriker, vilket bara får henne att skratta mer.
Jag är extremt kittlig, och närkontakt med Maja gör mig fnittrig.
”Ska jag sluta?”, skriker Maja roat.
”JA!”
”Vad får jag om jag slutar?”
”Du får..HAHA..vad du vill!”
Hon släpper mig och jag sätter mig upp.
”Vad vill du ha nu då?”
Hon bara ler och ser mig i ögonen med sina egna isblå.
Jag bestämmer mig och böjer mig utan tvekan fram för att kyssa Maja.
Hennes läppar är mjuka mot mina och trevande möts våra tungor.
Mina hjärtslag ökar tillsammans med min andning, Maja kryper upp i mitt knä, gränslar mig.
Hårt trycker hon sig mot mig, slår armarna om min nacke.
För en stund möts våra blickar.
Sedan kysser vi varandra igen. Och igen. Och igen.

Författare:

Publicerat

Dela: