Jag ska slåss i dina kvarter part 8

Maja

Veckan innan lovet flyger fram.
Jag och Miriam ses varje dag och sover hos varandra varje natt.
När jag vaknar dagen innan studenten väcker jag inte Miriam.
Jag måste till skolan och prata med läraren om morgondagen, men det räcker ju att jag bara åker dit, för jag och Miriam går ju ändå i samma klass.
Redan när jag sätter mig på bussen börjar jag sakna Miriam som sovande ligger kvar under det varma, mysiga täcket i min säng.
När jag kommer fram till skolan letar jag upp min klassföreståndare Per.
”Hej Maja.”, säger han och ser på forskande på mig.
”Hej Per. Förlåt för att jag inte varit i skolan. Det kom saker emellan.”
”Äsch, betygen är redan satta och du har varit flitig under året. Du kommer väl imorgon?”
”Det är därför jag är här. Hur ser det ut imorgon?”
”Vi samlas i Margaretgärdeparken halv tio då vi ska dricka lite champagne och äta jordgubbsfrukost. Sedan samlas vi i skolan igen och resten kan du nog. Runt tolv är det utsläpp och sen är det slut!”
Han ler mot mig lite snabbt.
”Så bra.”, säger jag och ler tillbaka. ”Jag ska gå och äta frukost med mamma nu, men vi ses ju imorgon då.”
Jag möter min mamma Karin utanför skolan, hon står lutad mot sin röda Volvo och väntar på mig.
Jag springer fram och omfamnar min mamma.
”Hej gumman!”, säger mamma. ”Jag blev så glad när du frågade om vi skulle äta frukost tillsammans.”
”Det var längesen vi umgicks.”, svarar jag. ”Senast var ju den där filmkvällen.”
”Du har vart upptagen med annat..eller ska jag säga någon annan?”
Mamma ler mot mig och öppnar dörren på passagerarsidan.
”Hoppa in så drar vi!”
Jag sätter mig i bilen och mamma hoppar in på andra sidan.
”Vart vill du åka?”, frågar hon.
”Yerba är mysigast, och du har väl aldrig varit där, mamma?”
”Vad du vill, gumman.”
Mamma backar ut från skolans parkering och kör till parkeringshuset vid Willys, parkerar på mellandäcket.
Det är inte långt att gå därifrån till Yerba, och dessutom är det jättefint väder.
Mamma blir positivt överraskad när hon går in genom dörrarna till Yerba.
”Kulturbokhandel med café..”, läser hon på en skylt. ”Vad är det här för mysigt ställe?”
”Beställ något mamma!”, säger jag och ler upprymt. ”Det finns hur goa mackor som helst här.”
”Jaja, ta det lugnt nu..”, svarar mamma och studerar frukostutbudet. ”Jag vill nog ha..kaffe och en sådan där..macka med trädgårdsört.”
”Och jag vill ha te och en likadan macka som mamma.”, säger jag.
Den äldre mannen i kassan tar betalt och jag väljer te medan mamma bär ut grejerna till uteserveringen.
Hon sitter och blossar på en röd Prince när jag kommer ut med min kopp och glider ner på stolen mittemot henne.
”Det är väldigt fint här, Maja.”, säger mamma. ”Jag är glad att du tog med mig.”
”Jag har saknat dig. Du har varit mycket hos Patrick det senaste, vilket jag förstår, han är ju din pojkvän..jag menar bara att det är fint att äntligen ses själva.”
”Men du har inte precis vart ensam, Maja. Nog har jag vart hemma ibland innan jobbet och i hallen har det stått ett par röda Converse, som jag vet inte är dina. Vems är det? Jag har förstått på dig att du träffat någon, du har varit så glad det senaste..”
Mamma ler och ser intresserad ut.
”Hon heter Miriam..”, börjar jag och biter mig lite i läppen. ”Vi går i samma klass, du vet.”
”Hon som du..’pluggade’ med?”
”Eh, ja..pluggade.”
”Nog förstod jag väl att ni nog inte läste läxor.”, skrattar mamma. ”Är hon snäll mot dig, Maja? Det är det viktigaste.”
”Hon är den snällaste jag träffat. Hon är världens finaste med långt, svart hår och vackra ögon..”
”Jag tror bestämt någon är lite kär!”, säger mamma och puttar till Maja lite lätt.
Det finaste med min mamma är att hon inte beter sig som en grå vuxen, utan snarare tvärtom.
Vi fikar ett tag till och sedan måste mamma tyvärr tillbaka till jobbet.
”Jag kör hem dig då, och så ses vi såklart imorgon när du tar studenten. Jag sover hos Patrik inatt, som du nog förstod. Åh, tänk att du ska ta studenten..du är ju min lilla flicka fortfarande.”
”Jag kommer alltid vara det, mamma. En liten flicka som tagit studenten!”
Hon skrattar och svänger in på uppfarten utanför vårat hus.
Innan jag går ur bilen kramas vi en lång stund.
”Hälsa Miriam nu, lova mig det!”
Jag lovar och slänger igen bildörren.
Jag väntar till jag ser den röda Volvon köra runt ett hörn innan jag låser upp ytterdörren och sparkar av mig skorna i hallen.
Det är tyst i huset, så Miriam har tydligen inte vaknat ännu.
Tyst smyger jag upp för trappan och in i sovrummet.
I sängen ligger en halvnaken Miriam och brer ut sig.
Jag tränger mig ner bredvid henne och rör vid smycket hon har i naveln.
Hon rör lite på sig och slår upp ögonen, skiner upp när hon ser mig.
”Jag vaknade förut och då var du borta..men du är här nu!”
Jag hinner inte öppna munnen för att svara innan Miriam överöser mig med kyssar.
Försiktigt särar Miriam på mina läppar och börjar lekfullt bita mig i underläppen.
Mot min bröstkorg kan jag känna hur Miriams hjärta börja slå hårdare och fortare.
”Morgonsex är det bästa som finns..”, viskar hon i mitt öra, drar lite i mina jeans.
”Tänk att någon som var så ´heterosexuell’ skulle älska att ha sex med en tjej.”, svarar jag lite retsamt.
”Jag har aldrig varit kär i en kille..”, erkänner Miriam. ”Jag var tillsamman med en, Markus, en gång. Men det var världens flopp och vi hade aldrig sex för jag tyckte han var liksom..nästan äcklig.”
”Jag har inte heller varit kär i en kille, fast å andra sidan..så är jag ju 110% lebb också!”
”Jag med, så det så!”
Miriam gränslar mig och håller fast mina armar, kysser mina nyckelben.
”Jag har en känsla av att min lebb-flickvän vill ha sex”, fnissar jag roat.
”Det vill hon..”, håller Miriam med och drar av mig mitt gråa linnet, knäpper upp min bh och slänger klädesplaggen på golvet.
”Se, där är ju mina favoritbröst!”
”Du har väl inte sett så många?”, frågar jag och höjer på ögonbrynet.
”Eh..nej. Bara i omklädningsrummet på skolan efter gympan, och det räknas ju inte, för jag menar..jag brydde mig väl inte om deras jävla bröst. Men jag vet att dina är finast i världens för dem sitter på dig och allt annat hos dig är vackrast i världen så..”
”Kanske är mina bröst undantagen som bekräftar regeln?”
”Nä..dom bara..liksom bekräftar regeln, rakt av. Inga undantag.”
Samtidigt som hon kysser mig knäpper Miriam upp knappen på mina byxor och drar ner gylfen.
Med händer fjäderlätta och mjuka som sammet smeker hon mig över magen och för in handen innanför mina jeans, rör vid mig ovanpå trosorna.
Min andning accelererar i en rasande fart och jag kysser Miriams bröst, smeker hennes fint rundade höfter.
”Alltså, allt som behövs är två minuter med dig..sen är jag helt galet tänd..”, flämtar Miriam. ”Och de här jävla jeansen du har på dig..alldeles för trånga för såna här aktiviteter.”
Jag sparkar av mig jeansen och Miriam drar av mig trosorna.
”Alltså, oh my god..jag skulle kunna ligga här och titta på din vackra, fulländade kropp hela dagen..om jag inte hade varit så jäkla tänd på dig vill säga.”
Törstigt suger jag i mig vartenda ord Miriam yttrar med sina mjuka, fantastiska läppar.
”Och nu..tänker jag göra något åt det.”
Miriams hand är innanför mina trosor nu, smeker mig till den mest fantastiska orgasmen i mitt liv.
En lång stund ligger jag som förlamad i sängen.
”Herrejävlar..”, flämtar jag. ”Du har magiska fingrar.”
Miriam ler och trycker sig hårt mot mig, mitt lår är mellan hennes ben.
”Jag älskar verkligen dig..”
Jag ser på Miriam, ler.
”Jag älskar verkligen dig också..”, svarar jag. ”Och nu tänker jag tillfredsställa dig så som du tillfredsställde mig.”

Miriam

Nästa dag vaknar jag tidigare än Maja.
Maja är redan så grundvacker att hon inte behöver lika lång tid på sig att göra sig i ordning anser jag och bestämmer mig för att väcka henne lite senare.
Vi var vakna till långt in på natten och pratade, utforskade varandras sinnen istället för kroppar.
Dessutom är jag mer av en morgonmänniska än Maja som är ett riktigt nattdjur.
Det är väldigt tyst i huset när jag smyger ner för trappan och in i köket.
Hungrigt häller jag upp en skål med flingor och brer två limpmackor med ost.
Det slår mig plötsligt att jag saknar morgonstunderna hemma med Ina lite.
Till frukosten dricker jag två koppar kaffe och läser dagens bohuslänning.
Fundersamt tänker jag på den stundande studenten, den stora, gemensamma festen som ska hållas för mig och Maja och alla släktingar vi ska få träffa.
Det känns bra i magen när jag tänker på det.
När jag var mindre var jag värsta bundis med kusin Sara, men sedan när vi kom upp i tonåren gled
vi ifrån varandra. Sara är numera en riktig hårding som bara lyssnar på rå punk och har en grön tuppkam. Inget fel på det, men ändå inte riktigt min stil.
Sedan är det lilla, åttaåriga kusin Gabriel med det linblonda håret och de lillgamla kläderna.
Jag älskar dem båda väldigt mycket, trots att vi så sällan ses.
När jag har ätit upp ställer jag disken i diskhon och går upp för trappan igen.
På en stol i sovrummet hänger min finklänning.
Den är vit med spets och går ungefär till knäna. Under det ska jag ha ett par hudfärgade, tunna strumpbyxor.
När jag dragit på mig klänningen och strumpbyxorna väcker jag Maja.
Maja gäspar stort och ser nästan ut som om hon fortfarande sover.
”Är du vaken älskling?”
”Nä..jag sover..”
”Du får en puss om du går upp.”
”Jag är vaken!”
Jag skrattar och slår mig ner bredvid Maja som satt sig upp i sängen.
”En puss kommer lastad..”, säger jag och kysser Maja mjukt.
”Vad fin du är i klänningen förresten!”
”Tack..jag tycker väldigt mycket om den.”
Efter en stunds gäspande ställer sig Maja upp och letar upp sin klänning.
Den är vit med svarta prickar, axelbandslös. Till det ska hon ha ett par svarta strumpbyxor och röda klackskor.
Sakta klär hon på sig och borstar igenom håret, sprayar upp det där bak och plattar luggen.
Bredvid henne i badrummet står ställer jag mig och försöker kamma ut det med hårborsten.
”Sex förstör håret!”, utbrister jag. ”Det blir alldeles rufsigt.”
”Det kanske är värt det?”
”Det är det verkligen, åh, nog är det värt det.”
Jag ler och lägger på ett tunt lager ögonskugga i en silvrig nyans.
”Jäklar vad du är fin..”, säger Maja när jag är färdigsminkad och har lyckats få ordning på mitt toviga sextrassel till hår.
”Jag är faktiskt ganska nöjd själv.”, säger jag glatt och drar fingrarna genom det nu lite smålockiga hårsvallet.
Sedan kastar jag en snabb blick på klockan som hänger på väggen.
”Du, du borde käka något litet innan vi drar. Jag tror inte att jordgubbsfrukosten i skolan håller dig pigg särskilt länge riktigt.”
”Du då?”, undrar Maja.
”Jag har redan ätit, jag vaknade ju en bra stund innan dig.”
Maja ler lite och pussar mig på kinden.
”Jag går och gör en macka då, kommer du ner snart och gör mig sällskap?”
Jag nickar och ser Maja försvinna ut genom dörren till sovrummet.
Åh, fina älskade Maja.
Jag känner mig så trygg och blir varm i hela kroppen när jag tänker på henne.
Och trots att Maja nyss gick ut för att äta frukost så saknar jag henne redan.
Men det finns något jag måste ta itu med innan jag går ner.
Ur min skrivbordslåda plockar jag fram ett vitt, linjerat papper och en blyertspenna.
En kort sekund funderar jag på vad jag egentligen ska skriva, hur jag ska uttrycka sig, men sätter ändå pennan mot pappret.
Utan att jag egentligen tänker på det börjar orden plötsligt forsa ur mig.
”Isabell, det här är varken ett förlåt eller försoningsbrev, men trots det måste jag skriva av mig, avsluta det på rätt sätt.
Jag menade vad jag sa, jag vill inte ha kontakt med dig, eller någon av de andra, någonsin mer.
Men jag kommer att tänka på dig, säkerligen i flera år framöver.
Jag menar, du var min bästa vän, vi hade bra stunder, tillfällen då det verkligen kändes som om du förtjänade att bli älskad av mig.
Jag vet ju att det finns delar av dig som faktiskt är goda, och inte för att det egentligen spelar någon roll för mig, vi kommer ju inte ha kontakt, men försök att tänka på dom delarna och plocka fram dom.
Du kommer att komma långt på det.
Då kommer det att finnas fler folk som faktiskt vill umgås med dig för att du visar att du är en bra människa, inte för att du är manipulativ och skrämmer folk till tystnad.
Jag menar inte att komma med påhopp eller vara elak, jag bara säger hur jag känner, för din skull, för ditt framtida välbefinnandes skull.
Så vitt jag vet så är du också mänsklig någonstans innanför ditt hårda, elaka jag..och jag tror absolut att även du skulle föredra att bli älskad och ihågkommen som en god medmänniska och vän, inte som en känslokall bitch.
Nej, vet du vad..jag tror inte att jag riktigt klarar av att skriva så bra utan att värdera och döma, så jag borde avsluta det här brevet nu.
Men jag har mer att säga, tror jag..
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig, trots allt, och alltid kommer komma ihåg dig.
Förhoppningsvis utan att känna smärta, någon gång i framtiden.
Sen så skulle jag vilja be dig om att lämna mig och Maja ifred.
Inte för att jag vet om du ens tänkt göra något, men jag säger det ändå.
Jag har valt henne, och det är bara att acceptera det.
Det finns inga andra alternativ.
Nog sagt om det, jag borde inte behöva understryka det mer.
Men Isabell, jag hoppas att du får ett långt, lyckligt liv, förutsatt att du väljer att spendera det på rätt sätt.
Kanske hörs vi igen, i en framtid långt långt bort, och att jag kommer bli positivt överraskad.
Vem vet.
- Miriam.”
Det är med en orolig klump i magen som jag viker ihop brevet, lägger det i ett kuvert och skriver Isabells namn på det med skakig handstil.
Tårarna är inte långt borta, det är, trots att beslutet att bryta kontakten med Isabell är klokt, alltid svårt med avsked.
Men när jag bestämt har blinkat bort tårarna och svalt några gånger känns det bättre.
Innan jag går ner till Maja i köket stoppar jag ner brevet, en tändare, ett paket Lucky Strike, mobilen och en påse tuggummi i väskan.
När jag tillslut tagit mig ner för trappan och ställer mig i dörröppningen sitter Maja med näsan i dagens tidning, så djupt uppslukad att hon inte ens märker min närvaro.
Den halvätna ostmackan på bordet ser väldigt ensam ut, så jag harklar mig ljudligt för att få Majas uppmärksamhet.
”Hörru, ät upp din macka nu, hjärtat.”
Hon rycker till och ser upp på mig, och hon ser så förvirrad ut att jag skrattar till.
”Oj, jag glömde helt bort den.”, säger hon och småler lite.
Jag slår mig ner mittemot henne och räcker fram handen, tar tidningen ifrån Maja.
”Mer macka, mindre tidning.”, säger jag lite skämtsamt.
Maja fnissar och tar några bett på mackan, sväljer ner den med en kopp te.
”Sådär, nu är jag sugen på jordgubbar, och klockan börjar närma sig nio, så vi kanske borde dra oss mot Margaretgärde?”
Jag håller med, så vi går ut i hallen för att ta på oss varsin tunn kappa, mest för att det är snyggt, inte för att hålla värmen, och drar sedan på oss våra klackskor och hänger finväskan över axeln.
”Fan vad fin du blev!”, säger vi båda i kör och börjar skratta.
När fnitterattacken äntligen ebbat ut tar jag hennes hand och drar med henne ut genom dörren.
Och det första vi möter denna morgon är en skinande sol och en mild vårbris som slår emot oss.
”Gud vad fint väder idag!”, utbrister Maja och trycker min hand.
Jag svarar inte, men ger henne en snabb puss på kinden.
När vi kommit lite mer än halvvägs dyker en fundering plötsligt upp i mitt huvud.
”Hallå, Maja, var är Cosimo egentligen?”
”Han följde med mamma till Patrik, och hon lär väl ta med honom sen när hon kommer till stan.”
”Vart bor den där Patrik egentligen?”
”Han är rätt rik och har en villa på Sunningen. Så där bor han med sin son, som egentligen vill ha egen lägenhet, men som måste plugga klart och skaffa jobb innan.”
”Hur gammal är den här killen då? Och vad går han för linje?”
”Han är snart nitton och går bygg, så det lär bli lätt för honom att skaffa jobb efteråt. Det ger ju ganska bra behörigt.”
”Men alltså, hur vet du allt det här?”
”Mamma var nykär och kunde inte sluta babbla, du vet hur det är.”
Jag skrattar lite och säger att jag vet vad hon menar, och att om jag hade haft fler vänner så hade jag skrutit om hur fantastisk hon är hela tiden.
Hon får tårar i ögonen och stannar upp, slår armarna om mig och lutar sitt huvud mot min axel.
Jag kan känna hennes läppar och en lock av hennes hår mot min hals.
Hennes andedräkt är nästan lika varm som vårvärmen mot min hud, och jag ryser.
”Älskade Miriam”, börjar hon. ”Jag skulle kunna ställa mig här precis i denna sekund och skrika så högt att änglarna hör, skrika att jag älskar dig, att du är mitt syre.”
Den här stunden, här och nu, är nog den finaste vi haft tillsammans.
Och dessutom vet jag att det här kommer att bli en lycklig dag, en lycklig framtid.
Vi kommer att gå ur skolan, ta studenten, jag slipper Isabell typ forever, och hela sommaren kan jag göra precis vad jag vill, precis när jag vill, tillsammans med den jag älskar mest av allt.
Kicken jag får av att tänka på det håller i sig hela champagne- och jordgubbsfrukosten, hela sista stunden med klassen och när vi väl går ut och jag verkligen känner att nu jävlar är det faktiskt slut, ja..då är jag så lycklig att jag känner mig oövervinnlig.
I folkhavet framför den lilla scenen kan jag se mamma stå och vifta med ett stort plakat, så jag tar Majas hand och tränger mig förbi alla stolta mammor, pappor, mormödrar och allt vad det nu kan va.
När vi till slut hittar mamma bland alla människor ler hon stort och ser alldeles salig ut.
”Åh, Maja! Tänk att du tagit studenten..det är ju helt galet, jag är så överväldigad och upphetsad att jag nästan får svårt att andas!”
Jag skrattar och tar emot en galet stor hög av gosedjur och kort och en massa annat krimskrams som jag inte riktigt kan urskilja när hon fullständigt överröst mig med dom.
”Och här har du också något, Miriam. Jag känner dig inte, men jag vet vad du gjort för Maja, och..nej, vet du vad, det ligger ett litet brev i kuvertet här, du får läsa det senare.”
Mamma sträcker fram en gosedjurstiger med studentmössa och ett ljusrosa kuvert där hon skrivit Miriams namn omringat av små handmålade blommor och snirkliga mönster.
Miriam ser så överraskad ut att jag nästan tror att hon ska svimma.
”Nej men..inte hade du behövt..hjälp, tack så jättemycket!”
Mamma ler ömt och säger att hon minsann ville köpa något till Miriam också, hon är ju ändå min flickvän och uppenbarligen min stora glädje här i livet.
Sedan kramar mamma om oss båda två länge och min lycka vet inga gränser.
”Vet ni vad?”, frågar mamma och släpper taget om oss.
”Nej?”, säger jag nyfiket.
”Det är någon jag skulle vilja presentera..”, säger mamma och ler fånigt.
Hennes blick är fäst på en punkt bakom min axel, så jag vänder mig om och håller på att bli halvt ihjälskrämd när Cosimo nästan kastar sig över mig.
Jag låter honom slicka mig i ansiktet några gånger och backar sedan lite så att han ställer sig på alla fyra igen.
Men nu när jag inte längre har Cosimos nos och päls som skymmer mitt synfällt slår det mig plötsligt att personen som faktiskt håller i Cosimos koppel inte är mamma, utan en ganska så lång men muskulös man med mörkt, halvlockigt hår.
Jag antar att jag ser väldigt förvirrad ut, för han skrattar till och sträcker fram handen för att hälsa.
”Hej, det är jag som är Patrik. Jag är med andra ord ingen hundtjuv, jag lovar, Cosimo är trygg hos mig. Faktum är att vi har blivit riktigt bra kompisar”, säger den främmande mannen framför mig.
”Ja, jag undrade allt en halv sekund där”, svarar jag skämtsamt, om än lite osäkert.
Mamma kommer fram till oss och Patrik lägger armen om henne.
”Ni har hälsat, ser jag. ”, ler hon.
”Ja, nu har vi träffats, din väldigt omtalade dotter och din pojkvän hundtjuven.”
Nu är det mammas tur att se lite förvirrad ut.
”Va?”, frågar hon.
”Inget, inget alls. Det är en topphemlig sak som bara rör mig och Maja.”
Jag kan inte förneka att Patrik är ganska så rolig, och antagligen är han perfekt för mamma.
Han verkar ju ha både humor och ett gott hjärta, så vitt jag vet.
”Precis så är det, mamma. Och du får inget veta.”, konstaterar jag och försöker se hemlighetsfull ut.
Mamma skakar på huvudet och säger att vi är knasiga i huvudet båda två.
Patrik bara ler och pussar mamma på kinden.
Sedan hälsar han på Miriam, och när alla har koll på vem som är vem och så vidare säger mamma att nu ska
vi minsann åka ett varv runt stan och skryta om hur duktiga vi är, sjunga ska vi tydligen också göra, sedan
bär det av hem till oss där både min släkt och några på Miriams sida har samlats för middag och champagne.
Egentligen är jag ju verkligen inte mycket för att få uppmärksamhet, varken positiv eller negativ, men att åka runt i mammas röda bil med Miriams hand i min känns okej, till och med nästan lite kul.
Men jag blir ändå lättad när vi svänger in på uppfarten och får gå in för att fräscha upp oss innan
släktingarna kommer.

Författare:

Publicerat

Dela: