Jag vet Ej..

HÄR KOMMER ETT AVSNITT AV EN BERÄTTELSE SOM EN KILLE I MIN KLASS SKRIVIT...JAG TYCKER HAN ÄR MYKET TROVÄRDIG NÄR DET GÄLLER ATT SKRIVA...OCH HÄR KOMMER EN RESENSION..HÖR AV ER OM NI VILL VETA HUR DEN BÖRJADE..OCH HUR DEN KOMMER SLUTA..Artamir anlände till den lilla vapenstugan ungefär tre och en halv timme efter soluppgången. Han låste upp dörren med en liten nyckel, gick in i hallen och hängde av sin kappa. Inne i stugan fanns alla hans kamrater samlade framför elden, sittandes kring ett stort runt bord av ekträ. Stora bägare av tenn stod på bordet fyllda med vin eller öl, och mitt på bordet fanns resterna av en stor stek som männen hade intagit vid morgonmålet. De var fortfarande lite runda på foten och både pratade och gestikulerade vilt. När Artamir visade sig i dörröppningen kunde alla som befann sig i salen se honom tydligt, och det tog inte lång tid innan de kände igen honom, trots att det knappt tillräckliga ljuset från elden bara gestaltade hans ansikte. Höga hälsningsrop ljöd upp i församlingen och några slog bägarna i bordet till hans ära; de visste självfallet att Artamir förtjänade all respekt, och att han högeligen ogillade de som inte kände till hans rang och prisade honom för den. Det var en lite dålig egenskap hos honom, och han försökte helst att låta bli att låta den gå ut över hans humör. Men, men… ingen är perfekt, i alla fall inte en människa.
Han satt ned på en tom stol klädd med vargskinn, och när han väl fått uppmärk-samheten riktad mot honom förklarade han situationen för sina män. Han berättade dock inte allt, utan utelämnade gärna själva syftet med resan. Riddarna vid bordet blev mer eller mindre förundrade över honom, när han nämnde Ithaldor. Nock kände de till att han var vida känd både hitom och bortom kullarna, men ingen av dem kunde gissa att han var högaktad av självaste konungasonen. De visste självklart inte allt om Artamir, det gjorde han knappt själv. Fastän en del hade ridit vid hans sida i över tjugo år, var det ingen som kände honom särskilt noga. Han var nämligen särdeles tystlåten, både privat och i tjänsten, så mycket kring honom förblev okänt genom åren.
Sedan kallade han alla sina män, att alla som var frivilliga skulle få permission från tjänsten till att följa honom. Han kungjorde tydligt att han behövde sex män vid sin sida, och att han ogärna ville tvinga någon till att följa med. Han hade knappast väntat sig att någon av dem frivilligt skulle följa honom, Núrnbor hade ju en tendens till att sällan lämna sina hemtrakter såvida inte nöden stod för dörren, men till hans stora förvåning och glädje visade nästan alla kring bordet intresse. Det fick bli så, att han ändå var tvungen att välja ut sex män, även om orsaken inte var den ursprungliga.
Sex stora starka män valdes ut; två bågskyttar, en skarpögd spanare och tre svärdsmän. De två bågskyttarna kallades för Langrade och Járlnodir, och de bar båda två stora kompositbågar av flexibelt pilvirke, och i sina koger hade de tillsammans åtminstone ett gross långa pilar till hands. Langrade var lång, smal och smidig och snabbare med bågen än någon annan bågskytt i provinsen. Han hade kort, brunt skägg men ingen mustasch, och hans ögon lyste grönt som sommarängder. Han bar inget annat vapen än sin båge, men han kunde försvara sig ändå. I de båda ändarna av bågen hade han nämligen låtit arrangera stora rakbladsvassa knivblad som han skoningslöst använde mot sina fiender. Men vid vardagen var de båda eggarna överdragna av ett tjockt läderskydd som förhindrade att han kunde skada någon som knivarna inte var ämnad för. Járlnodir var inte fullt så lång, men bredaxlad och stark var han. Han var inte så snabb med bågen, men när det gällde pricksäkerhet fanns det ingen like till honom. Åtskilliga gånger hade han vunnit prestigefyllda bågskyttetävlingar, och det gjorde honom ibland lite väl kaxig, särskilt när han var tillsammans med Langrade. Vid bältet bar han även en dolk som han använde vid närstrider, han tyckte nämligen inte om de ettriga knivar som Langrade hade på sin båge; — Förr eller senare kommer någon att få sota för din uppfinningsrikedom, brukade han säga och det med all rätt, Langrades krigsbåge såg direkt livsfarlig ut.
Spanaren hette Gundanor men kallades kort och gott för Gund. Han var skarpögd som få, närmast som en alv, och hade den mest distinkta hörsel. Men det underligaste om honom var hans sällsamma förmåga att känna andra väsens närvaro. Han kunde alltså att med ögon och öron förbundna känna annalkande fara, något som vid flera tillfällen hade visat sig värdefullt. Men vid närstrider var han svag och höll sig därför i bakgrunden när striden väl brutit ut och lät sina vänner göra grovjobbet, fast han höll sig självklart inte obeväpnad utan bar liksom alla andra medlemmar av Jaral Lith en vass silverdolk kring midjan. Gund var däremot en ypperlig resurs som spanare, och han red oftast i förväg vid farliga pass och krökar för att säkra vägen och konstigt nog hade han ingenting emot detta överhuvudtaget.
De tre svärdsmännen var Lúgond, Bargond och Grajandel. Lugond och Bargond var av samma blod; syskon till en ansedd familj som kallades i folkmun för Tjälskarena. De bar de mest magnifika svärd smidda av rikets bästa hantverkare. De var inte särskilt dekorerade, men själva klingan var fullkomligt formidabelt utförd. De två tvekade inte en sekund att de skulle kunna klyva sten, fastän de aldrig hade försökt eftersom de var ytterligt rädda om sina svärd, och varje kväll när de satt framför elden rengjorde och vårdade dem till perfektion. Grajandel var inte lika mån om sitt svärd utan för honom räckte det med en liten slipning då och då för att svärdet skulle vara gott åt honom. Grajandel var kortast i församlingen, men ägde en råstyrka som tydligt kunde urskiljas från hans breda axlar och bringa, samt hans långa spretiga svarta skägg som dolde hela ansiktets underdel. På huvudet bar han ständigt en bred hjälm med korpvingar smidd av en legering som utgjordes av guld, silver och tenn. Ännu hade ingen fiende lyckats åsamka en repa i den hjälmen. Grajandel kallades ibland också för Gind, som på urspråket betydde ”klippa”, och det syftade på mer än hans kroppsform.
Dessa sex män höll Artamir för godo mer än någon annan utanför hans släkt, och han var glad att de alla ville följa honom utan käbbel. Sju stolta ryttare blev de tillsammans, och så fort de avslutat måltiden gick de till stallet för att ta ut sina hästar. De stod där väl försedda men tämligen otåliga till att få komma ut i friska luften. Stanken i stallet var inte särskilt angenäm för dem, men framförallt ville de känna av det härliga solsken som allt och alla badade i utanför portarna. Utan särkilt många ord selade de kvickt sina hästar och ledde ut dem från stallet. Väl utanför lastade de på den packning som de fört med sig från vapenhuset, som till största delen bestod av en präktig färdkost som skulle till att räcka åtminstone fjorton dagar, och då skulle de inte ens behöva ransonera. De red i lugn takt uppför gatorna i sina skinande rustningar som dock för tillfället var övertäckta av välkända Jaral Liths kappor. Folk på vägen lade märke till dem och en del följde dem längs vägen för att få titta närmare, det var nämligen sällan dessa ryttare visade sig innanför portarna i full skrud.
När de väl tagit sig tillbaka till Grönhem steg de av hästarna och ledde dem innanför grindarna, uppför stigen och band dem intill huset. Hästarna högljudda gnäggande hade påkallat uppmärksamheten bland husets inneboende, och inom kort visade sig både Ithaldor, Luonor och ett par andra nyfikna i dörröppningen. Artamir hade noga förberett sina män inför mötet med Ithaldor och de hade givit sitt löfte att uppträda någotsånär hövligt, men att de bara skulle tala om de blev kallade till det.
— Välkommen tillbaka, Artamir min vän! utbrast Ithaldor glatt. Jag ser att du lejt en aktningsvärd skara män till ditt följe. Har du berättat allting för dem?
— Allting, svarade Artamir med såg lite snett på Ithaldor så att han skulle förstå att så inte riktigt var fallet. Ithaldor uppfattade gesten och snappade snabbt upp läget. Dessa sex män, fortsatte Artamir, heter Langrade och Járlnodir, Gundanor som kallas för Gund samt Lugond, Bargond och Grajandel, fast han kallas för Gind. Så pekade han ut dem i tur och ordning, Ithaldor hälsade dem och de svarade alla med blicken fäst mot kungasonens spegelblanka ögon. De såg så pass pålitliga ut allihop, att Ithaldor inte hade någonting att invända över deras klanderfria uppträdande.
— Skulle jag få tala lite med dig i enrum, sade han sedan och såg på Artamir, och de gick in i huset och in i biblioteket på motsatta sidan vardagsrummet. Där inne fanns en liten, klen eldstad som egentligen mest liknade ett oljekrus inbyggt i väggen av ljus kalksten. Ingen eld brann däri, men glöden som falnat under det tjocka asklagret syntes fortfarande lysa rött. Elden fanns egentligen bara där som en värmekälla, ljus strömmade nämligen in från de många fönster som fanns på tre sidor i rummet. Biblioteket var ungefär lika stort som vardagsrummet men mycket pråligare inrett och vid alla väggytor som inte hade fönster stod stora bokhyllor till brädden fyllda med böcker av olika slag; stora som små, tjocka som smala. En del hade färgglada pärmar medan andra var sorgligt grå eller bruna. På golvet låg en tjock vävd matta med olika djurmotiv och ovanpå stod två pösiga fåtöljer och en lika pösig soffa, i vilken de två satte sig ner i. ...............TACK SÅ MYCKET:..HÖR AV ER OM NI VILL HÖRA MER..DET VAR SÅ SAGT BARA EN LITEN BIT AV BERÄTTELSEN...

Skriven av: teresa Jamrowski