Jag vill aldrig mer se en sommarstuga

Det gick en mild sommarbris in genom det öppna fönstret och kittlade mig i näsan.
Ute var det fortfarande ljust och ovanligt varmt för att vara September.
Det var i morgon det skulle ske, det som skulle förendra mitt liv. Men ännu viste jag inte om det. Jag låg helt ovetande om vad som skulle hända. Jag kände på mig att något specielt skulle hända men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle ha så stor betydelse i mit liv.

Nästa morgon satt jag vid köksbordet och drak te samtidigt som jag läste tidningen, fortfarande helt ovetande om vad som skulle hända om bara några minuter. Det var helt knäpptyst, det enda som hördes var fågelsång utanför fönstret.
Men så blötsligt hördes ett svagt bullrande, det blev starkare för varje sekund som gick. Igentligen fattade jag inte varför jag reagerade på en bil som kom åkande på landsvägen strax intill min lilla sommarstuga.
Kanske reagerade jag på att det inte lät som en bil brukar låta, inte någon vanlig bil i alla fall. Eller reagerade jag på att köksbortet skakade? det vet jag fortfarande inte. Men en sak vet jag, det var tur att jag reagerade.
rätt som det var kom en bil körande på landsvägen, den körde in en faslig fart. Det yrde damm och lät allderles förskräkligt. Bilen var röd och väldigt rostig, det var ett under att jag såg det i den hastigheten som bilen hade.
Bilen hade problem, det syntes på långt håll, men ändå lyckades den hålla sig kvar på vägen.

Men bilen kunde ju inte hålla sig kvar på vägen hur länge som helst.
Allt gick så fort att jag nästan inte han reagera över huvud taget. Bilen sladdadde till och krachade rakt in i ett träd mitt emot min lilla sommarstuga.
Två män hoppade ur bilen, båda bar huvor.
En av dem pekade mot min stuga. jag slängde en hastig blick på ytterdörren. Den var inte låst. Jag gjorde ett jätteskutt mot dörren och just som jag skulle vrida om låset öppnades dörren.
Jag blev stående på tröskeln och bara stirrade.
De båda männen frågade om de fick låna en telefon.
Eftersom jag inte hade någon telefon i stugan svarade jag sanningsenligt nej.
De trodde att jag ljög bara för att de skulle gå sin väg.
Den ena drog blick-snabbt upp en revolver ur fickan.
Du kanske inte förstod vad vi sa, lilla gumman. Visa oss nu till telefonen, sa han och riktade pistolen mot mitt huvud.
Jag hade hjärtat i halsgroppen. Sånt här händer bara på film, det händer bara andra. Det hände absolut inte mig. Det måste vara en dröm, en hämst verklig mardröm.
Men det var det inte.
Jag har ingen telefon, stammade jag fram.
Det ska vi snart ta reda på, sa han som inte höll i pistolen.
Han trängde sig förbi mig och gick och vände upp och ner. efter någon minut kom han ut igen och skakade på huvudet.
Då får vi ändra planerna, log mannen som höll i revolvern.
Han knuffade in mig i stugan och smällde igen dörren. Så fort jag hade hämtat mig från smällen. reste jag mig upp. De hade låst dörren och stuckit därifrån.
Jag skrek och bankade på dörren. Efter några timmar kom brevbäraren. Han släppte ut mig.

Nu bor jag i stan och är 65 år. Och jag vill aldrig mer se en sommarstuga.

ps: ingen verklig händelse!

Skriven av: Linnea Karlsson