Jag vill också att solen ska lysa på mig

Sensommar. Luften är sådär fuktig och varm att man tvingas gå i t-shirt och shorts.
Överallt går glada människor. Hälsar på de bekanta, nickar med huvet till de andra.
Pojkar spelar fotboll i parken, tjejerna hoppar hage eller hopprep en bit ifrån.
I gräset sitter familjer, pratar och skrattar. Picknick. Det var den största familjeattracktionen så där års.
Lyssnade man noga kunde man kanske höra ljuvlig musik klinga. Se alla människors ögon le.
Alla var så glada.
Men vid sjön. Långt i från de andra.
Vid sidan om, helt ensamn. Där satt hon. Hennes hy var blek. Jeansen var slitna, smutsiga och trasiga. T-shirten var för stor och döljde hennes jeans till knäna.
Det ljusa håret var långt och tovigt. Blåste i vinden, men annars satt flickan helt stilla där på badbryggan.
Fötterna såg ut att sitta fast i vattnet. Inga vågor alls, ingen rörelse.
Ingen brydde sig om henne.
Och det visste flickan.
Hennes blåa ögon stirrade tomt ut över vattnet.
"Om jag ändå vore en fisk. Simma under vattnet, precis som alla andra. Se solen lysa på vattenytan. Vara en del av livet. Nån som alla andra ser." Tänkte hon sorgset.
Bakom sig hörde hon skratt. Flera dunsar hördes på bryggan innan två tjejer damp ner brevid henne.
Nej, inte brevid. De satt en meter ifrån henne.
- Linnéa, vad tittar du på?
Flickan svarade inte.
-Svara då! Är du döv eller!
Flickan, eller Linnéa, svarade inte.
Det blev tyst några minuter. Linnéa ville inte titta på dem.
Då skulle de se att hon brydde sig, trots allt.
Men hon kunde höra att de viskade och fnittrade.
De reste sig upp och gick iväg.
Linnéa log. Det hade hon inte gjort på länge.
Men nåt stämde inte. Hon hörde fotsteg bakom sig.
Snabbt vände hon på huvet.
Det ända Linnéa hann se var fyra händer.
De tryckte in hennes ansikte. Linnéa fick panik.
Hon kunde inte andas, och inte såg hon nåt heller.
De knuffade henne utför bryggan.
"Nej, nej nej..." Tankar på vad som skulle hända for genom hennes huvud.
"De tänker knuffa ner mig i vattnet"
De fortsatte att knuffa henne tills hon ramlade nerför bryggan.
Kanske var det en kul grej, att knuffa nån. Kanske tyckte de att det skulle bli jätteskoj.
Men en sak de inte visste om Linnéa avgjorde hennes hemska öde.
Linnéa hade aldrig gått på simskola. Hon hade aldrig lärt sig simma.
Och att hon nu blev knuffad i vattnet, helt panikslagen, gjorde saken värre.
Hon kunde inte tänka. Hon kunde inte göra nåt annat än att fäktas med armarna och försöka komma upp till ytan.
Nerifrån vattnet kunde hon se de två flickorna som knuffat henne.
Var det bara vattnet som gjorde det, eller var de bleka av skräck? Ögonen var uppspärrade och de rörde sig inte.
Vattnet blev kallare och kallare.
De sista luftbubblorna ägde rum och Linnéa kunde höra sitt hjärta slå.
Dunk, dunk, dunk, dunk.
Sekunderna gick sakta. Hela tiden hörde hon bara sitt hjärta.
Tillslut stannade allt.


Det blev en väldans uppståndelse när både ambulans och polis körde in i parken med en farligt hög fart.
Föräldrarna drog sina barn bort i från sjön.
Polisen pratade med flickorna, och ambulansmännen lyfte upp henne ur vattnet och la henne på en bår.
Täcket över hela hennes kropp förklarade att det inte fanns nåt liv i flickan.
Polisen försökte nå hennes föräldrar.
Ingen hade hennes nummer, för Linnéa var inte populär.
Hon hade inga vänner som ville ha hennes nummer.
Och om de ändå hade fått tag på hennes nummer hade inget hänt.
Linnéas pappa tog självmord när Linnéa var tre år.
Hennes mamma har problem med alkoholen och droger och har halvt glömt bort att Linnéa är hennes dotter.
Ingen visste att Linnéa bodde hos dem ända som bryr sig.
Sin mormor och morfar.
Men ingen ringde till dem, för de sökte efter flickans mamma.
Mormorn och morfarn blev allt mer orolig för varje dag.
De fick aldrig höra nåt om vad som hände deras barnbarn.
Åren gick.
De tycktes såg allt mer sorgsna ut för varje dag.
Varje gång de ringde hoppades de på att det var Linnéa.
Men när det var nån annan krymte de ihop och blev plötsligt ännu äldre.

Aldrig fick de veta vad som hände med Linnéa.
Aldrig fick Linnéa känna hur livet lekte.
För solen lyste aldrig på henne, som den gjorde på de söta och populära flickorna.
Ingen ville ha nåt med henne att göra.
Allt bara för att hon inte såg ut som de populära tjejerna.

Skriven av: Obetydlig