Jägaren och hunden

JÄGAREN OCH HUNDEN
Redan när han svängde in på den nästan igenvuxna skogsbilvägen kände han spänningen stiga. Trots att han hade gjort den här manövern många gånger förr så infann sig samma pirrande förväntning med sitt centrum i maggropen. Han hade kvällen före suttit och samtalat med en god vän, just hemkommen från en fisketur i Norge, som hade en del funderingar omkring reseupplevelser från andra länder. Sol och bad, med vita stränder var inget som föll dem på läppen, nej, de föredrog något mera äventyrligt. Och innan kvällen var över, enades de båda om att djuphavsfiske utanför Mauritius eller jaktsafari i Kenya kunde jämställas med samma aktiviteter hemmavid. Det är egentligen bara med betraktarens ögon, varje upplevelse kan graderas.
Så när pulsen höjdes och otåligheten blev mer påtaglig, tog han det som en bekräftelse på, att i detta nu var han betraktaren som var på väg mot en ny berikande upplevelse. Mikko kände tydligen samma iver, för han trampade oroligt runt längst bak i kombin.
Väl framme vid vägänden, parkerade han bilen och klev ur, tog ut vapnet ur sitt gröna tygfodral och öppnade bakluckan för att släppa ut hunden. Mikko hoppade ut i friheten och påbörjade sin nedärvda ritual, nosa, markera med en liten urinskvätt, nosa igen och markera. Fastän blåsan var tömd så lyfte han på benet några gånger till, för säkerhets skull. Under tiden hade husse stoppat in en CocaColaburk och en korvbit i en dold ficka baktill på den gröna prasselfria jägarjackan. Nu stod han äntligen med blicken riktad inåt skogen och drog ett djupt befriande andetag.
– Äntligen, detta är livet, tänkte han och försökte samtidigt återskapa bilden av Gambia, där han hade varit en vecka under vintern. Jämförelsen misslyckades och han avslutade tankeövningen med ett konstaterande, var tid har sin tjusning.
De första stegen på en något frostig björnmossa kändes mjuka tills stöveln knäckte en torr grankvist. Ljudet fick honom att stanna upp mitt i steget och lyssna, som om knäppet hade stört ett sovande barn. Ingenting hördes, inget uppflyg av en skrämd fågel, han fortsatte, lite försiktigare nu, och förundrades över tystnaden i skogen. Prasslet av en liten näbbmus, som kilade in under en rotvälta, asplöven, som gjorde sin sista färd med ett svagt uppgivet rasslande, en svag vind drog sina fingrar genom grenverken. Detta kallar vi människor för tystnad, fastän det är naturens egna andetag vi hör, Han smålog åt sina egna funderingar.
Mikkos ljusa, nästan vita bakdel, försvann helt plötsligt ner mot en myrkant till höger framför honom. En finnspets röda päls smälter väl in i skogens höstfärger och gör den svår att upptäcka, om man inte ser den bakifrån. Men nu var hunden ur sikte. Han stannade och väntade, medveten om, att den här typen av jakt krävde smidighet i rörelsen, tålmodighet och att låta hunden göra grovjobbet.
Minuterna gick och ingenting hände, men Mikko skulle aldrig vika av så tvärt om inte någon vittring retat den känsliga nosen. Det gick några minuter till. Högerbenet började kännas stumt, han flyttade över vikten på det andra benet och försökte kika mellan träden i hopp om att se om något rörde sig, några minuter till segade sig fram. Då kom det, ett brakande. En tjädertupp, tyngd av föda som den intagit vid myrkanten, lyfte majestätiskt. Med en vingbredd på dryga metern sopade den effektivt ner alla torra kvistar som hindrade flykten mot den tätare vegetationen. Oväsendet som bröt sönder skogens rogivande andning var lika överraskande och pulshöjande, som en välregisserad hitchockfilm. Han höll andan och följde tuppen med blicken tills den försvann bland träden, hundra meter bort, mot en liten bergsknabbe, snett bakom honom. Han stod, utan att röra fötterna, med överkroppen vriden åt det håll tjädern försvann och lyssnade om fågeln slog fast i någon gren, eller träade som jägarfolk säger. Han höll fortfarande andan. Mikkos tränade hundöra visste redan att tuppen hade satt sig. Jaktinstinkten gav det rödorange kraftpaketet en explosiv start i förföljandet av bytet.
Då drog han ett tyst andetag och ändrade samtidigt kroppen till en något behagligare ställning. Efter en mulen förmiddag bröt septembersolen fram och sände sina strålar mellan de grova trädstammarna på knabben. Det var precis att den syntes för den stod så lågt, men tillräckligt högt för att lysa honom rakt i ögonen, han svor tyst för sig själv. Ett hundskall ekade, följdes tätt av fler, - Nu har hunden hittat tjädern, tänkte han och väntade på att skallen skulle öka i intensitet. Han kikade på klockan, halv två, han hade bara varit ute i en timme, det här började bra. Men än var det långt kvar till finalen.
Mikko skällde frenetiskt. Tuppen satt bara fem meter upp på en knotig gren, sträckte ut halsen och höll huvudet på sned, för att kunna beskåda varelsen där nere, som verkade vara synnerligen upphetsad.
Han bedömde situationen. Bergsknabben rakt fram, solen i ögonen, nästan vindstilla, men hunden syntes inte. Det låg ett stort stenblock i siktlinjen. – Jag måste smyga runt, så att jag vet vilket träd det är frågan om. Till höger står en dunge med täta granar, men till vänster ligger det ett ännu större stenblock. – Det får bli till höger, tänkte han. Försiktigt, som en indian, smög han sig fram mot stenen, som skymde och efter ett tiotal meter vek han av snett åt höger mot dungen. Framme vid granarna var han halvvägs. Då kröp han ihop och försökte se mellan grenarna, men det var för tätt. Han måste ta sig längre fram. Med geväret i höger hand och armbågarna stödda i marken, kröp han runt grandungen och stannade när vegetationen glesnade i kanten. Stenblocket skymde fortfarande, dessutom låg det ett till utmed det första och bildade två stenväggar byggda av naturen själv. Eller, kanske var det en urtidsjätte som varit arkitekt en gång i tiden. Bakom stenhörnet, alldeles i kanten reste sig en massiv tall med knotiga grenar och ett omfång, som skvallrade om hög ålder. Mikkos skall ekade fortfarande men nu så underligt nära. Ett skavande gnorkande ljud fick honom att stelna och stanna upp i andningen.
Han förstod direkt sitt misstag. Eftersom hunden var bakom stenarna, hade skallen uppfattats längre bort. Tuppen satt nu, troligen i den grova tallen och lät höra sin irritation med att skava sin näbb. Vi människor skär tänder ibland. Nu var han alldeles för nära och riskerade att röja sin närvaro för tjädern. – Idiot, muttrade han tyst. Efter flera mycket långsamma minuter, beslöt han sig för att höja på huvudet och snegla upp på trädet, som inte var mer än fyrtio meter bort. Han lät blicken sakta glida uppför stammen, studerade varje gren, men kunde inte se något som påminde om en fågel, så han gled ner med blicken igen, lite besviken. Då fångades hans uppmärksamhet av något, likt en torr pinne som stack ut från stammen. Geväret höjdes och kikarsiktet avslöjade stjärtfjädrar bakom stammen, tuppen satt på en gren på baksidan nästan helt dold av den ålderstigna trädstammen
Det fanns inget annat val än att vänta, för en enda oförsiktig rörelse skulle med all säkerhet skrämma iväg det tilltänkta bytet och lämna jägaren lottlös. Liggande på mage, väntande han, med bankande hjärta. Trots rädslan för att tillfället skulle hinna glida förbi, bara för att han var så spänd, dristade han sig till slut att kika på klockan. – Herregud, tjugo över två, hunden har skällt i nästan en timme, tänkte han. Hans tankegångar avbröts hastigt när Mikko visade sig på andra sidan om trädet. I samma ögonblick som hunden såg sin husses välbekanta gestalt, visserligen i annorlunda ställning, så upphörde skallen i några sekunder för att kort efter återupptas, nu med ännu större styrka och iver. Tjädern, som såg hunden försvinna runt på andra sidan om stammen, sträckte på halsen i sin fulla längd, plirade nyfiket ner och röjde sig tillräckligt länge för jägaren.
Ett skott brann av.
De hade fortsatt sin jakt ett par kilometer till, lite lättjefullt flanerande, för tjädertuppen hade hängt på jägarens ryggtavla, som kvitto på att de var ett bra team. Och inte så långt från bilen hade han hittat en perfekt klipphälla att göra upp en brasa på. Lågorna slickade girigt de torra vedpinnarna och hade övervunnit sin rädsla för de första sura kvistarna. Mikko låg ihoprullad en bit från den värmande elden och med korv i magen tedde sig livet tämligen behagligt för en hund. Husse satt närmare med Colaburken mellan sina båda händer. Uppe på en höjd, en glest bevuxen stenhälla, som reste sig brant över en blåskimrande tjärn, blickade han lojt över den mörka droppen i mitten. Som ett hängsmycke, där en blå safir omgärdas av guldklor, klängde sig en myr fast i kanterna på vattendroppen, rädd för att det annars skulle rinna ut i intet. På andra sidan myren, minst ett par hundra meter bort, reste sig en tätbevuxen bergsrygg, inte så hög men väldigt lång. Där hade han gjort sina rundor också. Hans tankar fladdrade iväg och en rofylld frid hade lägrat sig hos de två vännerna. Hur många gånger hade inte jägaren och hans hund gjort dessa utflykter och ändå var varje liten tur som ny, aldrig som den andra lik. Hela livet är ett pärlband av skimrande ögonblick, filosoferade han och sköt undan de stunder som inte glimmade.
Skymningen kröp sakta in i skogen och förberedde natten medan två gestalter i maklig takt gick till sin bil som de sista gästerna för kvällen.

 

Skriven av: Amalia