Jakten på Mary Lou

Mary Lou var ett fantstiskt ungt sto i England under mitten av 1800-talet. Mary Lou var det första stoet någonsin som slog dem stora, starka, allra vackraste hingstarna på jakterna med den allra första ryttarinnan som vågade stå upp mot dem äldre männen. Hennes namn hade ingen någonsin hört men hon var Mary Lous stolthet. Tillsammans var dem det. Och ingen kunde någonsin stoppa dem.

Det rödlockiga håret flög som en fana i den snabba farten. Ögonen tårades och händerna höll ett hårt tag om manen så att knogarna vittnade. Hovarna trummade snabbt och takftast mot Londons utkanter och leriga vägar. En tidig morgon då dimman fortfarande låg kvar som en slöja över hedarna och allt annat som existerade låg och sov.

Ett 10-tal andra hovar hördes dundrande några hundra meter kvar. Den rödhåriga unga kvinnan hukade sig över Mary Lous böjda hals och manade på med sina ben.
Så började regnet falla från skyn igen. Stora droppar som smattrade mot stenhusen vid ängarnas slut och vid grindarna stod frusna pigor och väntade på att byns bonde skulle komma med filtar och annat att byta till sig något med.
Leran sprutade upp över huvudet på Mary Lou och rakt i ansiktet på kvinnan som inte tog en notis om det. Nu gällde det bara att vara först!

Dem andra hästarna och dem tjoande männen som i försök att mana på dem svettiga hingstarna var för länge sedan avlägsnat och hördes inte för regnet. Det började blåsa upp och kvinnan hade varje chans att avbryta jakten. Varför hon inte gjorde det var än en gåta. Hon skulle till varje pris vara bättre än dem stora männen som
hade högre status än kvinnor och barn. Hon ville till varje pris visa att det inte alltid var så. Och att hennes häst var ett sto var en självklarhet. Hon tyckte att det var exakt likadant med hästarna. Ston som bara fanns till för köttets och avelns skull. Stora hingstar som fick stå i finare stall. Högre status. Allt handlade om makt och pengar.
Mary Lou började andas tyngre nu. Att springa i hög lervälling var en vana, men att springa i samma takt kilometer efter kilometer var inte precis som hon alltid var van i. Vid nästa stock hävde hon sig över med sina sista krafter. Kvinnan kom efter i språnget och var redan då chanslös att klara det maffiga hindret av naturen. Mary Lou halkade på andra sidan och ramlade ner på knäna med ett väldigt brak. Kvinnan flög av med en volt ovanför Mary Lou och hamnade långt framför henne och rullade ner i diket. Leran dämpade fallet ytterst lite och ett fruktansvärt brak ljöd innan allt åter blev tyst.
Mary Lou kom på fötter ganska snart och verkade oskadd. Kvinnan däremot låg alldeles stilla nere i det vattenfyllda, djupa diket.

- M-mitt huvud. Åh vad det värker. Kvinnan försökte resa sig upp men var alldeles för svag. Och varför brann det en otrolig smärta i hennes vänstra knä och ben? Plötsligt hördes det hästar uppe på vägen. Det avr männen som hela tiden legat efter henne, och snart såg hon dem galoppera förbi.
- H-hjälp. Hjälp mig! Skrek kvinnan allt vad hon kunde men hennes röst var för svag. Det dröjde inte länge förrän allt var åter tyst.

Snart slutade det regna och solen låg och värmde oskyldigt över skogarna och hustaken och byns tunna befolkning vaknade till liv. Den unga kvinnan drog handen över det röda håret och suckade. Hon hade nästan tur att hon inte landade på huvudet. Hennes huvud skulle ha krossats mot vägen och hon skulle aldrig överlevt.
Mary Lou gnäggade djupt nere från magen och hon såg över diket ner på sin ryttarina och älskare.
- Mary. Mary Lou. Kvinnan kunde inte resa sig men med sina restrerande krafter lyckades hon vända sig över på mage och krypa upp mot kanterna. Men så snart hon kommit över halva vägen blev påfrestningen för hennes knän för stora och hon halkade ner över den hala dikesrenen ner mot vattnet igen. Plasket skärrade Mary Lou och hon ställde sig på bakbenen och gjorde några tecken på att fly. Kvinnan blev rädd. Om inte Mary Lou hjälpte henne nu skulle ingen hitta henne och hon skulle dö av smärta och kyla. Febuari nätterna var inget att leka med. Särskilt inte med en liten jäntunge som hon ändå var.
- Mary Lou. Snälla, kom gumman, kom. Duktig häst. Kvinnan såg att tyglarna hängde trasiga ner över halsen och marken. Om Mary Lou gick fram mot dikeskanten och böjde huvudet neråt skulle hon kunna ta tag i tyglarna och med Mary Lous draghjälp ta sig upp.
Men som sagt var Mary Lou ett ungt sto, ett väldigt klokt sådant men var endå rädd för påfrestningar och onaturliga händelser. Att hennes ryttarina kved i diket och att vinden susade i hennes öron var inte något hon tyckte var normalt.
Öronen spelade fram och tillbaka. Det syntes hur nyfiken hon var men också att hon var nervös och okontaktbar.
- Snälla Mary Lou. Du måste förstå. Kom till mig. Snälla kom.
Och Mary Lou gick. Trevande framåt som om hon testade om hennes ben fortfarande funkade.
- Duktig häst. Böj dig neråt. Snälla kom framåt.
Mary lou trodde att hon skulle gåner i diket och tog ett steg neråt och med den blöta leran halkade hon med hoven och det höll på att gå riktigt illa. Mary Lou hittade balansen och böjde sig ner.
Tyglarna hängde en kvarts centimeter ifrån kvinnan och hon kämpade för att få armen längre. Hon kröp uppåt
och skulle precis fatta tygeln då ett pistolskott ljöd över skogen, alldeles invid Mary Lou. Rädda fåglar flög upp med ett skrik ovanför träden och Mary Lou kastade sig skrämt tillbaka och skriade högt.
- NEJ!
Mary Lou gjore en helom vändning på bakbenen och for iväg i en rasande galopp. Leran sprutade efter hennes vita kotor och kvinnan skrek med en ångerfylld röst, alldeles rostig av gråt.
- Mary! NEJ!

Skottet hade kommit bortom skogen och snart syntes där flera hundar av den typiska sorten man använde till hubertus och större jakttävlingar. Mannen satt till häst på en konstigt nog ett vackert sto med mycket fin färg.
Om han var ond eller god spelade kvinnan ingen roll. Till varje pris ville hon komma upp på benen och ta upp jakten efter Mary Lou.
- HJÄLP!
Mannen såg förvånat mot det håll som han hört den förtvivlade rösten ifrån. Hundarna sprang fram mot målet och började gallskälla mot den leriga, genomvåta kvinnan i diket.
När mannen blickade ner mot kvinnan ropade hon:
- Jag ber till gud och spelar ingen roll om du är god eller ond. jag behöver din hjälp att komma upp för att hitta mitt sto. Och mannen svarade:
- Du unga kvinna ser du, jag är varken god eller ond. Men att hjälpa dig upp på fötter är något jag gör utan ett ord.
Snabbt hittade han ett rep i sin nötta sadelväska och kunde snabbt dra upp kvinnan på fötter.
Det rann vatten som ett vattenfall från henne. Det lockiga håret var tillplattat och hängde i stora lockar nerför hennes fräkniga panna. Kläderna var för länge sen genomblöta och den ena skon hade fastnat i diket.
- Hur kunde en sådan vacker jänta som du hamna där nere?
Och så berättade den unga kvinnan snabbt och haspligt om historien om Mary Lou, jakten och hur hon hade försökt med hjälp av sitt unga sto komma upp.
- Jag måste leta efter min häst., hon kan ha gjort sig illa. Eller ha blivit skadad. Tänk om hon är fångad?! Och allt är i sånt fall mitt fel.
- Såja unga dam. Det är inget att gråta tårar över. Vi ska hitta din häst. Men du behöver nya varma kläder på dig. Annars blir du sjuk. Kvinnan hackade tänder av köld och hade inget emot att ledas fram till hans gyllene sto som betade och väntade på dem vid ett träd. Kvinnan hade ingen ork att berätta hur vacker hon tyckte att mannens häst var. Med hennes sista krafter kunde hon häva sig upp i sadeln. Sedan svimmade hon.


Hon vaknade när det börjat skymma och solen sakta letat sig neråt över grantopparna. En eld var tänd och värmde hennes kropp. Hon frös fortfarande men hade nya rena kläder på sig.
En häst stod uppbunden i ett rep vid ett träd och betade fridfullt. Hästen frustade då och då. Hon lade märke till att hästen var ett sto. Ett sto. Hon skulle själv leta efter sitt eget. vad satt hon här för?
- Så du har vaknat nu.
Kvinnan hoppade till av rösten och vände sig om. En äldre man med mustash och grånande hår mötte hennes blick. han såg först väldigt allvarlig ut men satte sig sedan lugnt ner. Mustashen hängde ner. Nu såg han ledsen ut.
Kvinnan kom plötsligt ihåg olyckan och tog emot skålen med varmt vatten och några teblad i.
Hon kom inte för sig att säga: “tack”. Hon var osäker på hur mannen var. Kanske var han en rånare. En rånare till häst. Det skulle i sånt fall vara något nytt.
Några hundar låg och sov djupt nere vid bäcken där syrsorna och gräshopporna spelade med sina ljud.
- Vem är du? Frågade kvinnan och drack djupa törstiga klunkar ur den varma lerskålen.
Mannen svarade inte först. Men han harklde sig och sa:
- Jag är en dagridare kan man säga. Jag trivs ute i naturen. Naturen är mitt hem. Jag vill inte bo inlåst i kala små hus. Jag vill leva i frihet. Jag heter Gregory.
En frihetsbevarare hade kvinnan hört talas om förut. Frågan var bara hur man hanterade sådana. Var dem kriminella. Kunde man lita på sådana?
- Ska inte du berätta vem du är? Muttrade gubben och slog ifrån sin blick från den sprakande elden. Han såg rakt in i kvinnans ögon och någonting sa henne att mannen var inte att lita på. Hon beslöt sig därför att ljuga om sitt namn. Ett namn som ingen förutom hon i övrigt visste.
- Jag är Merophy. Hon kom på namnet efter sin döda syster. Jag, som du redan vet, var ute på jakt med min häst.
- DU?! Gregory hade visst redan glömt bort att hon nämt om jakten tidigare. Han började gapflabba. Du är väll än för ung för att handskas med jakt och ridning? Du hör väll hemma vid spisen och bland korna i ladan? Hahaha!
Först tog kvinnan illa vid sig. Hon satt med sammanbitna tänder och bara tittade på honom.
- Jag kämpar för övrigt med kvinnornas rätt i världen. Gregory satte teét i halsen. Han hostade förskräckligt och kvinnan tyckte inte ett dugg synd om han skulle dö det vill säga. Men han fortsatte skratta efteråt och det tog minst fem minuter innan han torkade glädje tårarna som rann nerför hans rynkiga kinder.
- Hohoho, jasså minnsan. Det har jag då aldrig hört. Hohoho. Otroligt komiskt.
Kvinnan blev arg och röt morrande till:
- Hur kommer det sig att du ville hjälpa en liten jänta som jag, ingenting att ha för?
Gregory blev tyst för en stund. Sörplade i sig teét och sa:
- Det är väll min plikt antar jag. Ja som Frihetsbevarare alltså. Kvinnan blev åter tyst.
- Nehej! Ropade Gregory och slog sig på knät. Äre´ inte dags att sova ett par timmar nu. Så att vi kan stiga opp tidigt imorrn för att leta efter din kusé.
- Ett sto faktiskt. Svarade hon snäsigt.
- Som du vill. Sa han och gäspade stort odh ljudligt. Du får sova mjukt på min pläd om du vill.
Och hon bäddade gott ner sig bredvid brasan som snart bara var ett par glödande pinnar kvar av. Gregory gick för att prata med hundarna och hästarna. Sedan rörde han om i elden för att få lite fart och värme en timme till. Sedan lade han sig ner i gräset och drog ner hatten för ansiktet.

Det hade väll säkert gått en timme eller två. Kvinnan hade inte somnat. Hade inte ens försökt somnat. Elden hade för länge sedan slocknat och nu pyrde bara en stril av rök upp i atmosfären och den stjärnklara himmelen. Månen var rund som en boll och lyste alldeles klart över skogstopparna. Jag bestämde mig att när månen rört sig förbi den andra stjärnan till höger skulle jag ljudlöst smyga iväg i natten utan ett ord till Gregory.

När månen fortfarande lyste men ett ljust sken från norr började skymma bakom skogarna reste jag mig upp och började byta om till mina egna kläder som torkat på en sten invid elden. Gregory snarkade högljutt och hon beslutade sig för att dumpa den ena skon som hon inte hade någon användning för. Hon undrade hur långt ifrån hon var den plats där hon ridit omkull på och om vägen gick någonstans i närheten. Endå beslutade hon sig för att gå in i skogen där det var som mörkast. Gömma sig för faror runtom dem mindre vägarna i byn. Om hon ens var kvar i sin hemby.

Hon vaknade av att morgonsolen lyste starkt i ansiktet på henne och hon sträckte muntert på sig och trodde först att hon låg nerbäddad i sin egna säng i sitt och sin familjs hus. När hon plötsligt kände grannbarr stack henne i fötterna kom hon på att hon var ute någonstans i en djup skog på jakt efter sin häst Mary Lou och att hon var på flykt från frihets bevararen Gregory. Knät värkte inte lika mycket som gårdagens men ett stort blåmärke hade hon i alla fall kvar som ett minne. Hon började gå med snabba steg åt det håll hon trodde var rätt. Och mycket riktigt. Snart var hon ute på en bred väg och började gå norrut. Vid närmsta hus skulle hon fråga vart hon var, och ifall de hade sett hennes häst. Ett lovande svartfärgat sto. Medan hon gick nynnade hon på visor hon fått höra av sin mormor när hon var liten. Visorna påminde henne starkt om Mary Lou så hon slutade nästan genast. Om aldrig skulle hitta henne var en gåta och tanken satt som en äcklig klump i hennes mage. Efter någon timme började hennes mage göra uppror. Hon hade inte ätit på flera timmar och var vid behov av något att äta och dricka. Hon fann en bäck där hon drack sig otörstig och en buske där det växte vilda bär som smakade ljuvligt. Hon plockade så mycket hon kunde bära i sina kuvade händer och försökte att inte mossa dem hon sparade i hennes ficka. Därefter fortsatte hon sin vandring och jakten på Mary Lou. När fåglarna började sjunga i träden och naturens alla ljud viskade i hennes öra visste hon att nu hade världen äntligen vaknat. Och äntligen hade hon kommit en bit på väg. Hon passerade flera stenhus med vildväxta buskar som klättrade upp över väggarna. Hon stannade framför ett och knackade på. Inget svar. Kanske huset stod tomt. Hon fortsatte på dem andra och fick inget svar förräns vid sjunde försöket.
- Gomorgon frun. Jag undrar vart jag är någonstans. Frun såg mäkta förvånad och misstänksam ut men svarade artigt och stängde där efter igen dörren framför näsan på kvinnan. Sju mil ifrån den plats där hon gått omkull och där mary Lou slitit sig ifrån henne. Det var bara att vända byta riktning. Hon hoppades på att hon skulle möta Mary Lou på sin vandring. Att gå sju mil skulle ta henne minst två dagar. Kanske fler om hon inte skulle få någon mat. Vid samma bäck som förut stannade hon för att blöta sin panna och dricka sig otörstig. Busken med bären hade hon plundrat innan så nu fanns där inga kvar. Hon fick fortsätta utan någon näring alls i magen. Solen var stekande het och hon kunde nästan börja gråta så trött var hon. Då hörde hon hovklapper på vägen och sken upp. Mary Lou! Var det första hon tänkte på men då hörde hon fler hovklapper för att vara en häst och män som pratade. Åh nej. Det kunde måntro vara Gregory. Hon kastade sig bakom ett träd och gömde sig. Snart skymtade hon hästarna. Och där. Ett dansande svart sto i trasigt träns bredvid ett gyllene sto och två andra. Det var Mary Lou! Kvinnan blev alldeles vild av lycka och skulle just springa fram då hon kom på sig själv. Vad skulle Gregory med Mary Lou att göra. Hon hade ju inte berättat för honom om Mary Lou att han visste exakt hur hon såg ut. Och vilka var dem andra männen? Hon pressade sig mot stammen när hon kikade fram och hon uppfattade meningar som:
- När vi kommer fram till byn bortom... så gömmer vi henne i ladan. Smith och Carl kommer senare och hämtar henne. - Utmärkt. Ju fortare desto bättre. Kvinnan visste. Gregory var inte alls någon frihets bevarare. Han var en tjuv precis som hon misstänkte. En simpel hästtjuv som skulle få skicka iväg Mary Lou och få stora pengar. Det fick bara inte ske. Kvinnan försökte komma på en plan för att rädda Mary Lou men kom inte på något så kvickt. Männen försvann snart och hon började springa efter dem. En gång till åt fel håll.

Det var fortarande en stark sol som värmde ryggarna vid lunchtid. Kvinnan hade följt efter Gregory och hans anhängare till en lägerplats där dem skulle ta rast. Hästarna sattes fast vid tre olika träd för att få beta och dricka ur närmsta bäck. Hundarna följde troget med männen när dem började samla ved till eld för att koka mat. Nu hade hon chansen att springa fram till Mary Lou. Hoppa på på hennes rygg och galoppera därifrån för att männen aldrig skulle kunna hinna ikapp. Men hon var inte säker på om Mary Lou hade styrkan kvar att galoppera fem kilometer för att sen vara i säkerhet. Just som hon bestämt sig för att smyga sig fram till Mary Lou kom en av hundarna fram från en buske och lade sig ner exat bredvid Mary Lou och vaktade. Männen kom också strax tillbaka med famnarna fulla av ved och började koka en soppa över den. Kvinnan satte sig ner. Tänkte att det här kunde ta hur lång tid som helst. Det var bara att vänta på ett bra tillfälle. Mot sen eftermiddag undrade hon om dem inte skulle ge sig iväg men inget hände. Istället började dem dricka något som var starkt av alkohol. Dem blev gladare och gladare och började prata högre och högre. Dem skrattade och hon kunde nästan känna doften av illaluktande dricka till hennes gömställe. Tiden var inne. Nu skulle det vara dags. Smygande kröp hon upp bredvid Mary Lou. För att inte skrämma henne smekte hon henne försiktigt över ryggen och pratade tyst och lugnt. Mary Lou hörde genast vem det var och började gnägga. Kvinnan hyssjade hysteriskt men männen lade inte märke till något. Däremot började en hund som låg några meter ifrån misstänka något. Den reste sig upp och skakade på sitt stora huvud. Saliv rann nerför hans haka. Knuten runt trädet satt verkligen fast hårt. Kvinnan fick pillra ett bra tag och hon blev bara mer stressad av hunden som började vanka fram och tillbaka. När den plötsligt gick upp kastade sig Mary Lou tillbaka. Nu var hon äntlgien fri. Nu skulle dem ge sig av. - Mary LOU! Kunde hon inte låta bli att ropa. Rädd för att hon skulle springa ifrån henne igen. Men Mary Lou stannade och hon kunde kasta sig upp på ryggen och fatta tag i varsin ände om dem trasiga, fransiga tyglarna. I samma stund som hon skrek ryckte hunden till och skällde. Männen kom snabbt på fötter och insåg vad som höll på att hända. - Det är hon! Slöddrade Gregory som inte verkade vara särskilt vaken. Männen började endå springa i god fart mot sina hästar. Kvinnan satte hälaran i Mary Lou och vände henne i luften. Mary Lou var ivrig och ville iväg. Hon sprängde nästan totalt i en vild galopp nerför backarna och ifrån männen. Men än var Mary Lou trött efter sin egen flykt och med männens flykt. Snart kom männen ifatt med sina utvilade hästar. Gregory såg ytterst rasande ut och totalt livsfarlig. Han skrek något fult och manade hela tiden på sit stackars sto som hade ögonen platt bakåt för vinden. Mary Lou ökade självmant på stegen när en stor stock dök upp framför dem. Kvinnan som inte längre hade ett stöd från sadeln fick ta ett järngrepp i manen och dem kom över men det var knappt. Hon fick hålla sig kvar för varje pris. Aldrig att hon skulle släppa Mary Lou igen. Och ännu mindre se Gregory i ögonen. En av männens hästar slängde sig innan stocken och av dem syntes det inget mer av. Efter ytterligare två maffiga stockar var det bara Gregory som jagade henne. Kvinnan svängde in mot en mindre stig där det blev sick sack väg mellan träden. Gregory hängde med i god fart medan Mary Lou började sakta ner. Plötsligt var Gregory otäck nära när han sträckte ut handen för att dra ner kvinnan. Mary Lou sparkade vilt i luften och fick in en fullträff rakt på benet på Gregory. Han la av ett vrål och tog sig för benet. Hans häst började åter igen sacka efter och när han insåg att det inte var någon idé stannade han och skrek: - Ta hästen! NI KOMMER ÄNDÅ ALDRIG ÖVERLEVA LÄNGE TILL! Åh vad hon var lycklig. Efter någon kilometer kunde hon sakta ner till trav och sedan till skritt. Då hoppade hon av och kramade om Mary Lou. Hårt och länge. -Min älskade häst. Jag hade nästan gett upp hoppet. Mary Lou frustade i hennes nacke. - Aldrig mer att det här ska få hända. Mary Lou blåste i kvinnans hår så det lockiga röda flög i vinden. Hon skrattade, hon var lycklig. Efter ytterligare några mil kom hon till den välkända platsen där hon och Mary Lou flygit över hindret och gått omkull. - Nu vet jag. Att vad som än händer. Ska il alltid vara tillsammans. Alltid. Och ingen ska kunna stoppa oss.

Och det var inte bara för mod och hopp som Kvinnan som faktiskt hette Cathrine fann sin häst Mary Lou. Det var för kärleken och den starka vänskapen till hästen som dem fann tillbaka till varandra igen

Skriven av: Eleonor