Janette Kapitel 1

- Kom igen, Janette! sa Frida.
- Jag vågar inte, sa jag. Kan inte du göra det åt mig?
- Nej, ska det bli av får du fråga själv, annars händer det ingenting mellan er!
Jag nickade förståndigt, och gick sakta, sakta mot honom. Det pirrade i magen. Skulle han svara nej skulle jag bli jätteledsen såklart, men svarar han ja kommer jag bli ännu nervösare.
Han stog där bredvid sina killkompisar och snackade. Plötsligt vände han sig om och log mot mig.
- Tjena, Jannie! hälsade han. Läget?
- Öh… Heeejsan, hihi! Jo då, jättebra. Läget själv då? gjorde jag till mig.
Jag fnittrade emellan ordet, och försökte verka schysst och samtidigt väldigt lockande. Det fungerade inte så bra märkte jag efter ett tag.
- Bra? sa han. Vad konstig du verkar.
Hans leende slocknade och han såg genast frågsam ut.
- Konstig, heh…? Vad pratar du om, om jag får fråga? Sådan är jag ju, det vet du väl?
Han himlade med ögonen och vände sig om igen. Jag slog handen för ansiktet och gnydde till. Sedan gick jag fram till Friga igen.
- Du gjorde det bra, sa hon och la armen om mina axlar. Jag kunde väl gjort det bättre själv, men för att vara du var det perfekt!
Hon höll upp tummen framför mig. Jag pressade fram ett litet leende. Frida stöttade alltid, även om vi bara var klasskamrater, och inte bästisar.
- Se och lär, sa hon och gick fram till Tobias, som jag gillade. – Heeejsan, Cute-boy! Hur é de´?
- Perfect, Super-Babe! svarade han och blinkade med ena ögat.
Vad löjliga dom är! tänkte jag och fnissade vid tanken.
Plötsligt hörde jag att Tobias började fråga Frida en massa saker.
- Vad är det med Jannie? frågade han. Hon verkar så konstig. Som om hon försöker imponera på mig eller något. Vad ska jag göra? Jag gillar inte henne!
Frida såg nervöst på mig. Sedan räddade hon mig, än en gång.
- Hon gillar inte dig, Tobias, sa hon. Hon vill bara lära känna dig lite, liksom bli kompisar… Som vi redan är, menar jag. Inte för att skryta eller vara dum på något sätt alls, men hon är avundsjuk på mig, som har dig som nästan bästa kompis!
Han nickade förstående, och jag såg hur han log för sig själv. Jag började också le, men plötsligt tittade han rakt in i mina ögon. Då slutade jag direkt att le! Vad pinsamt!
- Varför ler du, Janette? frågade han.
- Öh… va? Jag… ler? Nehe du, jag tänkte bara på… öh… på hur fint väder vi har fått idag liksom. Soligt och varmt, första gången på länge, vet du!
Han såg fundersam ut igen, men ryckte på axlarna och började prata med dom andra grabbarna igen.
Frida kom fram till mig.
- Bra jobbat, sa hon. Men vadå ”fint väder”?
Hon började skratta och tittade ut genom fönstret. Jag blev nervös och förvånad på samma gång. Jag vände mig om för att se vädret, och såg att det ösregnade och en blixt som lyste upp himlen.
- Oj då, sa jag.

Författare:

Publicerat

Dela: