Järnvägsbarnen

Det var mörkt i husen. Föräldrarna sov, tryggt förvissade om att deras barn sov lika djupt i rummet intill. Men i barnens sängar låg kuddar skickligt formade likt barnens kroppar. För barnen var vana vid att smita ut, de gjorde det varje kväll. De smög på lätta fötter genom trädgårdar och det enda ljud som hördes från dem var deras förtjusta fnissanden. Och så träffades de, bakom de stora hängbjörkarna. Där satt de och berättande viskande historier för varandra och spanade bort mot spåret, där de stora tåget stod, kolossalt och orörligt. Snart skymtade de mörka skuggor på tåget, skuggor som gled ner från vagnarna.
Barnen kallade dem järnvägsbarnen. Det låg något mystiskt över deras uppdykande med tåget på kvällen och deras lika plötsliga försvinnande dagen efteråt. De var rotlösa, fria. Med ingen som älskade dem i hela världen, inget som band dem någonstans. De var barn som var glömda, som ingen ville ha. De bodde i godsvagnarna, färdades med tågen. Hoppade av ibland och stannade en tid, så fortsatte de resan utan något speciellt mål.
Barn hotade att följa med dem om de ville ha något;
'Om inte jag får det så går jag till järnvägsbarnen.'
Men ingen från staden hade vågat följa med dem.
Ofta tände barnen från tåget en eld nedanför vagnarna på kvällen och så spelades en glad visa på munspel.
Ungarna drogs till dessa nattliga varelser. För i eldens sken ändrades deras leende ansikten till groteska grimaser och man kunde aldrig veta vilka varelser som egentligen satt där vid elden. Men barnen vågade aldrig gå fram till dem, de stod där lite längre bort och tävlade om vem som vågade gå närmast.
Liv var ett av dessa barn. Hon var mest där för att ta hand om sin yngre bror som så gärna ville se järnvägsbarnen innan han somnade. De nätter järnvägsbarnen inte kom var det hon som satt där med ryggen mot den största eken och spann ihop historier om de övergivna barnen på tågen. Och barnen satt tysta och bara lyssnade, tillslut visste de mer om järnvägsbarnen än vad de själva gjorde. De visste alla vem Jerker var, den föräldralösa pojken, det var han som var huvudpersonen i alla sagorna. De visste vem Fia-Lotta var, flickan som hatade oreda och alltid släpade med sig sin pratglada lillebror. De log när Liv beskrev Anna Hoys alla djur som hon hade omkring sig och alla höll de tummarna när de berättades om Slarindas strävan att bli läkare. Alla sagorna genomsyrade en kamratskap så stark att Liv ofta tänkte på den och suckade. För några vänner hade hon inte. Det fanns inte tid för sånt när småsyskon skulle skötas och hushållssysslorna göras.
Alla som kände Liv visste att någoting var fel med henne, hon kunde inte skratta. De där ljuden som kom när man var glad ville inte komma, förrut hade hon skrattat, men så hade något hänt som fått henne att sätta skrattet i halsen. Ingen visste vad det var. Inte ens Liv själv. En dag hade hon insett att det inte fanns något att skratta åt, det var inte mer med det.
Men trots att Liv berättade sagor om järnvägsbarnen för traktens ungar varje kväll så hade hon aldrig pratat med järnvägsbarnen.
Till en speciell kväll.

Det var den där stunden som Liv hatade, då bara hon och hennes bror var kvar vid spåret och hon insåg att hon inte kunde stanna längre, då skulle varken hon eller den lilla brodern orka ur sängen nästa dag. Efter många om och men började de vandra bort längst gatan. De gick mot den timmrade stugan som kallades deras hem och som bara låg några gator bort.
Då gick det en rysning genom hela Livs kropp. Hennes skarpa öron hade uppfattat ett ljud som det inte gick att ta miste på. Ljudet av hårda kängor mot asfalt. Det fanns bara en sorts människor vars kängor lät så där. Polisens. Utan att tänka grep hon sin bror i handen och sprang tillbaka mot järnvägen. Hennes steg var lätta, och så snabba att hennes lillebror hade svårt att följa med; Hon måste varna barnen. När hon kom närma elden så reste sig barnen och stirrade oroligt på henne. På nära håll såg de inte längre groteska ut utan som helt vanliga barn.
'Polisen kommer!' Ropade hon så högt hon vågade och genast blev det liv i barnen. De samlade ihop sina saker och ett ämbar vatten kastades på elden, som flera fötter sedan trampade ut. Lukten av brandrök spred sig i luften. Så gjorde en av de äldre pojkarna tecken att de skulle gömma sig. Poliserna anlände, vandrade runt ett bra tag, mummlade ord till varandra och svor över att de inte fått fast de småkriminella barnen den här gången heller, de ville bra gärna sända dem till uppfostringsanstalter hela bunten.
Men de tittade aldrig i buskarna där barnen satt, tysta som möss. Inte ens de minsta barnen, i den där åldern då man måste springa runt och leka hela tiden, sa någonting. Till och med när poliserna inte syntes längre och ljudet av deras kängor försvinnit bort i natten så satt de kvar. Men så klev de ut ur buskarna och satt sig runt den utslocknade elden som de snart fick liv i på nytt.
'Tack.' Sa en äldre pojke till Liv och log, 'Vi står i skuld till dig, poliserna är aldrig lätta att tas med. Stanna kvar med oss i natt som tack.'
Och Liv såg på sin lillebror som redan satt i mellan två jämngamla pojkar som som bäst höll på att lära honom att tälja smörknivar. Och hon tänkte, varför inte?
Visst frös hon lite, och en del av barnen gav henne konstiga blickar, men hon njöt ändå till fullo av kvällen. Men ändå så var det någonting sorgset över henne. Askungen fick stanna till tolv, hon skulle visserligen få stanna längre men hon kunde inte riktigt njuta då hon visste att ju roligare hon hade det i kväll desto tråkigare skulle vardagen te sig dagen efter.
När sångerna var slut så började en flicka, som hade en tam ekorre på axeln, berätta en historia. Historien var om ett land långt borta men prinsesso, prinsar och drakar, Liv hade aldrig hört något så spännande. Så mycket stämningsfulla ord som bara forsade ur den unga flickans mun. Och den unga flickan som satt bredvid henne
berättade lika fantastiskt, fast hennes berättelse var om älvkungen och älvornas dans i månskenet. Hennes ögon i två olika färger glänste i eldens sken och fick henne att själv likna en av älvorna hon berättade om. Båda flickorna fick ihärdiga om än tysta applåder som bifall för sina sagor.
Plötsligt så var det Livs tur att berätta. Hon försökte säga att hon inte kunde berätta så bra som dem men de ville inte lyssna på det örat. Hon öppnade munnen och fann sig snart indragen i ett äventyr med pojken Jerker i huvudrollen. Och berättelsen slingrade sig hit och dit och när hon äntligten var klar så började inte alla klappa händerna som de gjort när de andra historierna berättats. De satt tysta.
'Du berättade om oss, hur kan du veta så mycket om oss?' Undrade så en liten flicka som Liv redan hade upptäkt var gruppens muntergök.
'Jag bara vet.'
De verkade godta det som förklaring och snart flöt pratet på igen, men Liv ångrade att hon sagt något.
Snart lärde hon känna dem allihopa. Flickan med djuren som svor så fasligt mycket, den ljusa flickan som nästan jämt vann när de spelade poker och som hade sin lillebror med sig och den glada flickan som Liv länge lyssnade på då hon berättade om att hon skulle bli läkare.
Liv pratade och skojade natten igenom och lät sin lillebror sova i sitt knä då han blev trött. Och järnvägsbarnen lekte en ordlek samtidigt som hon dåsade bort, trygg och lyckligt.
Så ryckte hon till av att någon lade handen på hennes axel. Det var killen som bett henne stanna kvar. Men nu såg hon hans anletsdrag bättre. Han hade ögon som var väldigt stora i propotion till resten av det magra ansiktet och de verkade brinna som av en inre eld. Det tog ett ögonblick innan hon insåg varför hon såg honom så tydligt. Det var redan dag.
Hon flög upp från sin plats på marken och hennes lillebror vred på sig där han låg och sov bredvid henne.
'Det är dags för oss att ge oss av.' Pojken såg ledsen ut och Liv kände sig lika ledsen hon. Under nedstämd tystnad hjälpte hon dem att packa upp sina saker på godsvagnen. Hon sände hem sin lillebror i förväg och så stod hon där ensam och skulle ta adjö.
'Du lovar att komma nästa gång vi kommer, va?' Bad han och hon nickade för att sedan ta adjö och snabbt vända sig bort, för att inte tårarna på hennes kinder skulle upptäckas. När hon började gå bort från vagnarna så blev benen tyngre för varje steg och hennes tankar letade sig tillbaka till vardagen. Till huset som skulle skötas då föräldrarna arbetade till sena kvällen, till småsyskonen som skulle matas och lekas med och till brödet som skulle bakas.
Hon hade redan förträngt natten som varit då pojkens röst ropade tillbaka henne.
'Vänta! Jag vet ju inte ens vad du heter.'
Hon vände sig om och såg hans mörka gestalt avteckna sig i gryningljuset.
'Jag heter Liv.' Hon försökte le fast hon kände sig olycklig.
'Jerker.'
Deras ögon möttes i vad som kändes som en evighet, så sträckte han ut handen och Liv tog några lätta steg fram till vagnen. Så tog hon hans framsträckta hand och hävde sig upp. Och när tåget startade så kände hon sig inte rädd eller osäker. Bara upprymd och glad.
I början blev hon lite bekymmrad då hon frågade järnvägsbarnen om de tänkte vara kvar på rälsen hela sina liv och hur de hade tänkt sig framtiden. Men de bara skrattade och sa att det fixade sig väl. Och vänners skratt smittar av sig, snart kunde Liv skratta igen. Så satt de på tåget och skrattade åt allting, småsaker och själva livet.

Skriven av: Linnea 15