Jävla lipsill

Jag rusade hemåt med tårar i ögonen. Aldrig hade jag gjort bort mig så. Varför sa jag att jag klarade det. Varför, Varför, varför.
När jag kom hem sprang jag direkt in på mitt rum och slängde mig i sängen med kudden över huvudet. Ingen skulle kunna få mig att komma ut igen. Inte ens de som skrattat åt mig. Visst de var mina kompisar, men det gör inte att de har rätt att skratta åt mig. Det är inte alltid så lätt att vara ensam tjej med ett gäng killar. Visst de tog väl hand om mig å så och jag var aldrig utanför. Tvärtemot jag var mer en liten ledare som bestämde var vi skulle skata å så. Förutom Dave, han var den bäste på att skata vilket gjorde att alla såg upp till honom. Han var den bäste och den snyggaste (enligt min åsikt). Dave klarade åka överallt, eller han försökte alltid även om han visste att han skulle ramla och slå halft ihjäl sig. Det var nog därför jag gjorde vad jag gjorde. Dave vågade inte, vilket gjorde att jag min nöt sa att jag kunde (bara för att impa) jag räknade ju aldrig med att behöva åka. Men killarna blev som vildar och genom att pressa upp mig så stod jag helt plötsligt uppe på toppen. Visst jag försökte stå emot men det var helt lönlöst.
När jag stod där uppe på toppen och tittade ner så såg jag hur brant det verkligen var. Så brant var det ju inte när man stod där nere. Vad det fel backe eller något sådant, men nej det var rätt backe och nu var det jag som skulle åka nerför den. Killarna stod nedanför backen och skrek att de tyckte jag var jätte häftig, men å vad häftig jag var jag kunde knappt stå på bena för de darrade så, och jag lipade som en stucken gris. Jag såg min enda utväg genom att fly, för att åka nedför den backen betydde självmord och jag var för ung för att dö, så jag såg min enda flyktväg. Jag sprang nedför backen och väl nere så fortsatte jag springa min enda tanke var att komma hem. Jag hörde hur killarna ropade efter mig att stanna. Men jag stannade inte för jag skämdes som en hund.
Ok de skrattade kanske inte åt mig men det var så det kändes. Men jag kunde inte klandra dom för det var jag som hade sagt att jag klarade något som jag inte gjorde. Bara för att jag var för feg och ville imponera på Dave.
Fan också att man skulle vara en sådan lipsill, varför kunde jag inte komma på något häftigt att säga istället. Men nej jag min idiot rusade därifrån med rödgråtna ögon. Och nu kan jag väl aldrig visa mig ute igen.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte hörde när det knackade på min dörr. Så när jag fick se Dave i dörröppningen blev jag helt paff. Här låg jag och lipade och mitt framför mig stod världens snyggaste kille och inte ens hade jag städat mitt rum. Men Dave verkade inte bry sig om att mitt rum såg ut som en soptipp för han gick fram och satte sig vid sidan av mig på sängkanten. Han verkade nervös och visste inte riktigt vad han skulle säga. Dave nervös tänkte jag det här måste slå allt.
- öö jag ville bara säga att jag och killarna e lessna.
Lessna tänkte jag häpet. Och fattade ingenting. Men Dave fortsatte.
- Ja vi skulle aldrig ha pressat dig upp där. Men alla i gänget har stått där ”även jag” och alla har tagit samma beslut som dig att inte åka. Det var bara det att vi räknade inte med att du skulle….
- Gråta sa jag.
- Mm, sa han lågt. Men du behöver inte vara lessen för att nu har du med gjort det. Så nu är du en äkta skatare. För ingen vettig skatare skulle åkt i den backen.
- Amen hallå. Jag grät hur cool är man då. Jag kommer aldrig mer kunna prata med någon i gänget mer.
- Du pratar ju med mig nu. Sa Dave med ett leende på läpparna. Och du behöver inte vara orolig att de andra ska reta dig. För alla tycker du är skit cool och det var vi som gjorde fel. Vi skulle aldrig testat dig. Alla vet ju ändå att du är en suverän skatare.
Jag bara log och visste från och med nu att jag alltid kunde lita på grabbarna. Och att de aldrig skulle svika mig. Och hallå jag är ju faktiskt tjej och tjejer får gråta.
Dave verkade fortfarande nervös, och höll på att fingra med mitt täcke. Efter en stund harklade han sig och sa.
- Lixom jag tycker du ska veta en sak. Jag tycker du är häftig eller snarare mysig eller inte mysig utan fin om du fattar.
- Fin. Sa jag som fattade noll.
- Inte fin utan… Jag är inte så bra på det här sa Dave nervöst. Ok men Here I go... jag tycker om dig lixom.
Jag blev helt stum. Hade mina drömmar gått i uppfyllelse eller vad. Den snyggaste, goaste grabben i världen sitter och berättar att han tycker om mig. Det här kunde bara inte vara sant. Jag tittade upp och mötte Daves blick. Det var verkligen sant han menade allvar. Dave rörde inte en min utan lutade sig framåt och kysste mig nätt på läpparna. Han lutade sig tillbaka igen osäker på vad jag ville. Våra ögon möttes igen och den här gången var det jag som lutade mig framåt och kysste han. Han besvarade kyssen och det kändes som om jag var i himmelen. Men det var jag inte. Jag var på mitt rum med världens snyggaste kille. Och det kunde bara inte bli bättre. Dave lutade sig tillbaka igen och tog min hand i stället. Nu var han inte alls nervös längre utan han hade återblivit den lugna, coola killen som jag alltid drömt om. Han reste sig upp och sa.
- ska vi dra ut till grabbarna? De väntar utanför huset.
- Visst, sa jag lite osäkert på om han ville att vi skulle visa för grabbarna vad som just hänt. Men jag slutade oroa mig när han drog upp mig från sängen och sa.
- Kom nu snygging så går vi.

Skriven av: Mia